Julen gjorde i år rätt för sig som ”barnens högtid”, och jag ska inte smyga med hur glad jag blev över att åter känna lite av den där julmagin från barndomen. Inte för egen del, men för Simons.
Yrvaken satte vi honom på en liten stol vid soffbordet (vi äter aldrig vid soffbordet) och gav honom ett fat med smörgås. Kalles jul visades på TV, Simon knaprade en brödsmula i taget och stirrade storögt på skärmen medan vi andra drack glögg och åt pepparkakor.
I en timme satt han mer eller mindre orörlig och tittade på Jultomtens verkstad, Ferdinand och Piff&Puff och allt det där. Mackorna försvann, liksom 2 pepparkakor och en kaka (det gick av bara farten). Man kunde nästan TA på hans förundran och hänförelse.
Nu är han gammal nog att veta vad paket innebär, och när han direkt efter Kalle helt oskyldigt fick tag på ett – ”Titta där!! Mamma! Titta!” – som vi glömt flytta undan, och fick reaktionen ”ja titta där Simon men inte nu, inte än! Efter maten”, kröp han ihop i sin fars famn och lärde sig att alla paket inte alltid är till honom.
Från den stunden frågade han med jämna mellanrum, ca 1 minut, om vi inte skulle äta nu.
”Äta nu?” sa han oskyldigt och tittade mot granen.
”Nej hjärtat, klockan är fyra. Det är lång tid kvar. Vi kan gå upp och leka på ditt rum om du vill?”
Väntan blev lång för honom, och när vi äntligen satte oss till bords ville han först inte äta mer än en köttbulle.
”Simon, alla måste äta klart innan vi öppnar paket,” sa Björn.
”Nä-ä,” sa Simon besviket, men gjorde ingen större grej av det mer än att kräva att få sitta i mitt knä för att äta.
Julklappsfördelningen såg lite annorlunda ut från tidigare år; istället för julklappsspelet som vi brukar spela, så skulle alla köpa en julklapp till någon annan. Vi lottade i förväg ut vem som skulle ge till vem, oss vuxna emellan, och sen fick ju barnen julklappar ändå.
Inte av mig och Björn, däremot. Förra året blev julafton lite overload för Simon, och han blev tvungen att sova inne hos oss i en månad efteråt. I år var vi färre deltagare, det blev färre paket och mer tid för det som var i paketen.
Det allra första som gjorde entré i barnens liv var en flygande tomte.
Simon ville inte skiljas från den alls och den var med överallt. Adrians julklappar la Simon beslag på också, och tvärtom, så det var en del bråk om samma saker. Såklart.
Men det gick bra, de fick turas om. Adrian älskar Simons nya leksakskastruller och grytor med stekspadar och grejer, och Simon springer omkring med Adrians nya leksak som smattrar mycket och skjuter bollar.