Jag vill ge honom mina franska år

Bland det bästa man kan ge sitt barn, anser jag, är ett språk. Jag menar ett tredje språk. Svenska och engelska får vi mer eller mindre automatiskt i Sverige, men svenska språket begränsar sig till svenskar och ett gäng i Finland. Och Åland. Engelska är det som räddar oss när vi reser utanför Norden, vilket de flesta av oss vill göra förr eller senare.

Jag har i runda slängar lagt 10 år av mitt liv på att lära mig franska, och det vore så fint att kunna ge Simon resultatet av 10 års resor, slit, studier och praktik så att han kan lägga dem på ett fjärde språk nån gång i framtiden, om han vill.

Språk är rikedom, språk är möjligheter, och räddningen många gånger. Klart att jag vill ge min son en sådan möjlighet.

Men.

Svenska är mitt modersmål, mina känslors språk, och att prata franska med Simon känns som att lägga en barriär mellan honom och mig och… ja, det fixar jag inte riktigt. Jag har försökt, men det är så eländigt svårt.

Vi har franska barnböcker hemma,och nu har jag också hittat samlingar av franska barnvisor på Spotify. De är hemska, förresten. De fastnar i huvudet och börjar spelas i hjärnan varje gång jag vaknar på natten. Tänk dig själv, att varje gång man väcks på natten tvingas sjunga ”jag vill inte gå på musselfiske för byfolket tog min korg” i huvudet innan man får somna om. Men det är väl sånt man får ta. När han blir äldre tänker jag att vi kör alla barnprogram och filmer och sånt på franska, men det räcker inte. Jag vet det. JAG måste engagera mig mycket mer.

Ingen i vår familj pratar franska utom jag. Mina fransktalande vänner bor i Frankrike. Jag är på vippen att överväga att leta rätt på en fransktalande studentbarnvakt på sikt, för jag, alltså bara jag, räcker inte till här. Tyvärr.

Jag vet att jag inte är ensam med den här problematiken – alltså att hålla 2 språk som inte alla förstår levande i hemmet. I Frankrike träffade jag ibland familjer med en svensk och en fransk förälder där barnen knappt förstod svenska alls. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro…

Jag vet faktiskt inte hur jag ska bära mig åt.

Lämna ett svar