Simon har hela sitt liv sovit i en sån där liten spjälsäng, du vet en sån där i typ vaggstorlek, med madrassen i höjd med våran. Eller han gjorde i alla fall det, ända fram tills ganska nyligen då han abrupt växte ur den. Vi har en normalstor spjälsäng som jag tror är från Ikea, vi köpte den på Blocket, som nu står intill vår säng och däri försöker vi få Simon att sova. Det går ganska bra. Eller ja, vi kan kalla det blandad framgång.
Grejen är den att vi tagit bort ena spjälsidan, den mot vår säng, för att jag lättare ska kunna nå att brottas med honom mitt i nätterna när han minst anar det. Ikeas spjälsäng, den som vi tror att vi har en likadan, tillåter bortmontering av ena spjälsidan men när vi tog bort den så fanns det ingen spärrfunktion som höll kvar sängbotten vid sängramen.
Såhär: sängbotten vilar på 4 sprintar som är fästa i sängbotten men bara instuckna i respektive hål i sängramen. Det betyder att om man knuffar till sängramen från insidan av sängen så riskerar sprinten att åka ur hålet på den sidan. Resultat: sängbottens ena hörn åker i golvet.
Vi har inte brytt oss så mycket, vi tänkte att vi får se om det håller, Simon sover 20 cm över golvet så det är ju inte som att han riskerar att slå sig om det skulle hända.
Det här var bara några veckor sen men det är en mer än tillräcklig tidsrymd för att jag ska glömma bort hela saken, så när Simon i morse fastnade med ena benet under min säng så tänkte jag att madrassen kanske redan är nedlegad eller spjälskyddet åkt upp.
I förmiddags sov han ovanligt länge, 2 timmar (mot vanliga 40 min / 1 timme), till slut började jag undra om han mådde bra, men så lät det i babymonitorn. Han skrek och grät, det lät som att han var långt borta så jag tänkte att han har väl rest sig upp i andra änden av sängen eller nåt.
Jag är glad att jag inte hade mobilen i handen när jag öppnade dörren till sovrummet. Bebisen låg på rygg, med halva kroppen under min säng. Allt som syntes var 2 leggingklädda bebisben som sparkade i luften uppe i ena spjälsänghörnet. Gråten var inte den där panik-jag-sitter-fast-jag-tror-jag-dör-jag-är-ensammast-i-hela-världen-gråten man kunnat förvänta sig, o nej. Det var den som gastar frustration och ilska över ett fullständigt otippat haveri till följd av direkt illvilja från alla inblandade, dvs hela världen.
Jag vet att man inte ska skratta. Barn vet direkt när man skrattar åt dem, även så här små, och Simon är inte förtjust i när jag råkar göra det. Pur förvåning höll mig kvar i dörröppningen ett ögonblick, och hade jag haft mobilen hade jag tagit en bild och Simon hade fått vänta ett ögonblick längre på att jag skulle pröva att dra upp honom, inse misstaget, putta ner honom helt och hållet under sängen, lägga mig ner, upptäcka att jag precis får plats i höjd därunder, till slut börja skratta, åla mig in, dra ut honom halvvägs och sen kämpa i en hel minut med att backa ut igen med hans ena fot i handen.
Jag trodde jag skulle få ut en skrämd och skakad unge, men han betedde sig som om jag alltid plockar upp honom på det viset. Det gör jag inte, bara så du vet.
