Jag avskyr TV-reklam. Jag avskyr gränslösheten.

Det här inlägget handlar om att överfallas och attackeras av information som man inte vill ha. Exemplet är en vansinnig tragedi. Känsliga föräldrasjälar; läs försiktigt. Eller inte alls. Är du som jag så läs inte. Och titta inte på Kalla fakta ikväll.

Jag hatar reklam

Jag och Björn följer Idol. Jag tycker det är jättemysigt att titta på det med honom, men innan vi träffades såg jag nästan aldrig på det. Det är att se det med honom som är en del av grejen.

I fredags hann vi få i säng ungarna nästan innan kl 20, när fredagsfinalen börjar, så vi tittade på det under direktsändning för en gångs skull.

Jag brukar undvika TV och istället se programmen på Play. Anledningen är reklamen. Lite hänger det på tidpunkten också men framför allt reklamen. Jag avskyr TV-reklam. Jag hatar att inte ha någon som helst tillstymmelse till kontroll över vilken information min hjärna ska matas med när jag är trött (det är bara då jag ser på TV).

Ett undantag

I fredags blev ett undantag då, som sagt. Tror du inte, att sista reklampausen innan nyheterna kl 22, meddelar att Kalla Fakta tar sig an ett nytt fall ”nu på måndag” och att det ska handla om (känsliga föräldrasjälar bör DEFINITIVT sluta läsa nu) en pappa som slängt sin ettåriga dotter över kanten på en damm.

Fatta.

”Hoppas hon dog” ska han dessutom han sagt.

Det är den sista informationen min hjärna får, fullständigt ofrivilligt, precis innan vi ska sova.

Vad hände sen

Det här inlägget handlar inte om tragedin vid dammen, utan om att jag fick höra om den när jag inte var beredd.

Jag blir så arg.

Mest blir jag arg över att barn drabbas – vem blir inte det – och att jag inte kan ta alla utsatta barn till mig och skydda dem så som mina moderskänslor talar om för mig att jag borde. Och så vidare. Här finns för mycket att säga och jag orkar inte.

Vad jag näst efter det, eller ”framför allt” kan vi säga eftersom det är på en nivå som jag kan påverka, blir så vansinnigt ledsen och arg över är att inte få välja själv. Som konsekvens av det blir jag ledsen på mig själv, då, för att jag inte har vett att filtrera; Jag vet ju hur det fungerar med TV, reklam, och världen. Det är ingen nyhet. Det som fortfarande känns nytt för mig däremot är att jag inte kan avskärma mig, och att så fort det är barn inblandade så reagerar min fantasi genom att så långt den förmår göra dem till mina:

I fredags natt tvingades jag stå högst uppe på en damm, höra bruset som djupa tomrum och höga höjder ger ifrån sig, lyssna på vågskvalpet, känna den kalla vinden blåsa håret i ansiktet på mig och mellan de flygande hårslingorna se på när en främmande man hivar Adrian över stängslet.

Se honom försvinna.

Det ligger utanför mig

Det är ju så, att allt fruktansvärt som du kan föreställa dig har hänt. Någonstans. Någon gång. Om det KAN hända, om det GÅR att göra, så har det hänt. Det har gjorts. Saker för hemska att klä i ord, och som ligger bortom min horisont tack och lov, händer hela tiden i världen och jag får kramp i halsen när jag tänker på det.

MEN JAG BEHÖVER INTE HÖRA OM DET.

Jag vill inte veta jämt. Jag vill inte höra om specifika tragedier, och om det är nödvändigt så tittar jag på nyheterna när jag känner att jag kan värja mig. När jag känner att jag kan hantera det utan att ligga vaken och drömma mina vakenmardrömmar om att det är MITT barn som svälter i ett flyktingtält, begravs under rasmassor, kastas i en kraftverksdamm eller kidnappas och säljs.

Det hjälper ingen att jag inte får välja när jag vill ta emot informationen.

Aldrig mer

Jag ska sluta se på TV. Reklamen finns på Play också, men då är den mildare och pauserna något kortare.

För den som VILL se sånt där fruktansvärt, bli tokförbannad och slippa sova, så går Kalla Fakta på fyran ikväll kl 20.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

4 thoughts on “Jag avskyr TV-reklam. Jag avskyr gränslösheten.”

  1. Här är en till utan filter. Låg t ex inatt och plågade mig själv med tankar på den pappa som låg i Medelhavet och kämpade för att hålla sin fru och två barn över ytan men fick se dem sjunka en efter en för att han inte orkade hålla allihopa.
    Jag gör precis som du beskriver i ditt inlägg, tänker mig själv in i hemska vidriga situationer där mina barn råkar ut för sånt som andra barn råkar ut för hela tiden i andra delar av världen. Och då finns det ingen tröst, för det händer ju riktiga människor som känner exakt samma panik som jag snuddar vid, men för dem är den verklig och tar inte slut.
    Det enda jag kan använda denna filterbrist till är att ständigt påminna mig om vilken otrolig tur jag har och att min trötthet och mitt vardagskaos beror på att jag HAR MINA BARN HOS MIG!!
    Och då blir allt jobbigt ojobbigt. Men jag gråter för pappan i havet och pojken på stranden…

    1. Tack för att du delar med dig! Och det är förstås sant att det går att använda filterbristen till att skatta sig lycklig… jag har faktiskt inte tänkt på det riktigt så. Tårarna om nätterna minskar inte för det, inte så länge man måste matas med allt hemskt som händer. Jag saknar positiva nyheter att väga upp eländet med. Känslan av att världen är en hemsk plats känns så onödig att gå till sängs med; det händer jättemycket bra som aldrig når oss. Neggigt samhälle vi lever i, kan jag tycka ibland.

  2. Här är en till utan filter. Låg t ex inatt och plågade mig själv med tankar på den pappa som låg i Medelhavet och kämpade för att hålla sin fru och två barn över ytan men fick se dem sjunka en efter en för att han inte orkade hålla allihopa.
    Jag gör precis som du beskriver i ditt inlägg, tänker mig själv in i hemska vidriga situationer där mina barn råkar ut för sånt som andra barn råkar ut för hela tiden i andra delar av världen. Och då finns det ingen tröst, för det händer ju riktiga människor som känner exakt samma panik som jag snuddar vid, men för dem är den verklig och tar inte slut.
    Det enda jag kan använda denna filterbrist till är att ständigt påminna mig om vilken otrolig tur jag har och att min trötthet och mitt vardagskaos beror på att jag HAR MINA BARN HOS MIG!!
    Och då blir allt jobbigt ojobbigt. Men jag gråter för pappan i havet och pojken på stranden…

    1. Tack för att du delar med dig! Och det är förstås sant att det går att använda filterbristen till att skatta sig lycklig… jag har faktiskt inte tänkt på det riktigt så. Tårarna om nätterna minskar inte för det, inte så länge man måste matas med allt hemskt som händer. Jag saknar positiva nyheter att väga upp eländet med. Känslan av att världen är en hemsk plats känns så onödig att gå till sängs med; det händer jättemycket bra som aldrig når oss. Neggigt samhälle vi lever i, kan jag tycka ibland.

Lämna ett svar