Jag är så svagsint

Förra gången jag var gravid och hade kommit ungefär såhär långt i graviditeten, så fanns inte bloggen. Tanken hade slagit mig, via Björn visserligen men ändå, idén hade gjort sig tillkänna och det enda jag kunde tänka var att ”vem skulle vilja läsa den? Det enda jag tänker på, det enda som händer i mitt liv, är att jag mår illa – och så olika grader av det. Vem, med alla sina indianer i kanoten, bryr sig?”.

Nu är jag här igen och sannerligen, allt som händer filtreras genom illamåendet. Jag tror att illamående är som smärta; olika personer hanterar det på olika sätt. Vissa blir väldigt påverkade, medan andra inte upplever det som så farligt. Jag misstänker att jag hör till de svagsinta när det kommer till hantering av illamående – och smärta också, för den delen.

Jag kan inte ignorera illamående, jag lider, jag vältrar mig i det och allt jag gör styrs eller i alla fall påverkas av det. Trist.

Den här gången går jag i alla fall inte till jobbet. Den här gången har jag en glad och livlig bebis som påminner mig om VARFÖR jag mår illa. Den här gången kan jag sova en stund varje dag, slipper stå och steka bacon kl 07, slipper le tvingat mot ”Öh, kan man få en öl eller?”. Istället får jag skratta genuint varje dag, och jag får vara med Simon hela tiden.

Med andra ord, hur illa det än blir den här gången, så kan det inte bli värre än sist. Det går inte. Hurra för mig 🙂

Lämna ett svar