Att bli lämnad
Oavsett sammanhang så är det alltid lite knaggligare att bli lämnad kvar, att inte vara den som går vidare, om du förstår. Jag pratar om principen här, det behöver inte vara så dramatiskt som att man blir övergiven.
Den som åker vidare lämnar en tomhet efter sig som sakta fylls igen, likt gropen en spade lämnar efter sig i sanden i vattenbrynet. Den som stannar kvar känner tomheten fyllas i den takt den fylls, och den processen kan vara blixtsnabb eller utdragen. Det beror på omständigheterna; hur stor är gropen, hur stort avtryck gjorde den som nu har åkt?
”Var är morfar?”
Pappa och Pia hälsade på oss på landet i 3 dagar, och som vanligt när han/de åker blir det lite tomt. Det första Simon sa efter att han vaknat efter middagsvilan var “var är morfar?”, trots att han ju stått och vinkat av honom på bryggan precis innan lunch.
Jag har alltid varit känslig för just det här att bli kvar när någon åker, det blir lätt lite dämpat humör som håller i sig ett tag. Jag märker på Simon att han brottas en hel del med det här och liknande saker. Det är mycket känslor – ”mycket” täcker liksom inte ens hälften av omfattningen på det vi kan se och höra hos honom – i omlopp och han tar ut dem på sin närmaste omgivning genom att testa den intill vanvett.
Ibland är jag så omåttligt glad att inte vara barn längre. Att slippa känslomässing bergochdalbana 14 gånger om dagen, slippa korrigeras, slippa bråka och bli så arg att det kliar i bröstet, slippa slåss om saker, slippa åka fast om jag sneddar nånstans, osv.
Eller ja, alltså jag beskrev i och för sig mitt liv nu. Jag är förälder till en fullfjädrad trotsåring och en aspirerande adept. Senast igår kväll blev jag så arg över Adrians kvällstrassel att jag blev tvungen att gå ut och sätta mig att gråta en skvätt på trappen medan kvällshimlen sakta mörknade och spindlarna kom fram ur sina gömställen runt dörren.
Men jag är fortfarande vuxen, jag kan hantera … mer. Än dem. Idag känns det bättre, för idag är det min födelsedag. Älska småbarnsåren.