Pojkarna har varit lite hängiga till och från, och alltså inte gått på förskolan då såklart, eftersom de riskerat att kräkas typ närsomhelst – väldigt avslappnad tillvaro det blir under såna förutsättningar, för övrigt.
Vissa dagar har det varit lite segare för dem. En kväll för några dagar sen, efter en dag då Simon kastat upp nån gång och inte velat äta middag, sa han när jag kramade honom godnatt:
”Mamma, krama mig mer.”
Han ber sällan om kramar. Jag kramade om honom länge och väl.
”Mamma,” mumlade han i mitt hår, ”vet du, att jag ska åka till farfar inatt.”
Simons farfar finns inte längre, han gick bort många år innan jag och Björn träffades.
”Va? Vad menar du då, Simon? Du kommer väl tillbaka från farfar sen?”
”Nej. Jag måste åka dit, för min medicin är slut.”
Men Gud vad rörande, vad fint ändå ❤ men jag hade nog också blivit lite skärrad, inte vad man förväntar sig att höra vid en vanlig nattning kanske… ?
Kan inte låta bli att tänka att barnen kanske ännu inte glömt sånt där som man glömmer när man växer upp, kanske vet de saker som inte jag vet, på riktigt.