Jag är tvåbarnsmor sedan mycket kort tid tillbaka. Ändå står jag plötsligt i köket med babyselen på magen, eftersom den yngste kräver att vara med och se allt som händer, och lagar mat. Han sitter framåtvänd, och viftar misstänkt medvetet med sina små händer mot allt jag rör vid.
Vad hände?
Nyss var han ett litet bebispaket som bara åt och sov sig genom livet. Eller vaddå, han är väl fortfarande inte äldre än 3-4 veckor? Eller…? Alldeles nyss fick jag leta efter honom i sina ärvda bodys i storlek 50, han gav sig själv dubbla knytnävslag i ansiktet när han nös, och när han kräktes i handen slöt han den hårt och vaktade svartsjukt för framtida bruk. Att se honom försöka få tag i prylar var som att se en hjärnkirurg försöka arbeta med armarna gipsade från axeln till långfingernageln.
Igår kväll tog jag fram den fina gula pyjamasen i storlek 62 och den stramade lite över axlarna när han sträckte på sig. Den måste ha krympt 2 storlekar i tvätten. Nu plockar han långsamt men bestämt bland sina prylar i babysittern, stoppar allt han får tag på i munnen – tillsammans med hela handen – och brejkar loss i hoppgungan med tåspetsarna i golvet till Taylor Swift. Spyorna delar han frikostigt med sig av.
Min lilla bebis, min lilla mushimushigulleskrutteplutt, möter redan min blick med klara blå ögon och tycker dessutom att det han ser är skrattretande. Om 2 veckor kommer han hänga i ytterdörren med senaste modet nonchalant på tvären och säga saker som ”men ÅÅÅÅAAAAAAHHH, mammaaaaaa, sluta tjataaaa!”. Till sommaren är han vuxen.
För fort
Med första barnet släppte jag taget, gick 2 steg före och satt sedan och lockade. Men andra barnet står jag istället kvar, 2 steg efter, och hoppas att han inte ska ha så bråttom. Bildligt talat. Han är inte 5 månader gammal; han kan, Tack Universum, inte gå än.
Tiden går så rasande fort. Det är inte bristningar jag har i huden, det är fartränder. Jag skulle vilja ta en paus; svänga av tidens motorväg och fika med hela familjen på nån fin rastplats med skog och lekpark.
Under tiden
Medan jag letar efter en rastplats – som jag ändå inte kommer hitta – så gör jag vad jag kan för att få ut det mesta av det som är.
I mitt huvud textar jag Adrians minspel när han ligger på skötbordet, och skrattar så jag får tårar i ögonen. När han är vaken så pratar vi med varandra, kramas och umgås allt vi kan för senare på dagen finns inte samma utrymme för det. Och så försöker jag sätta på honom för små kläder mellan varven. Apropå det så satte Björn på Simon ett par av Adrians byxor härom dagen. När jag kommit hem sa Björn efter ett tag:
”Är det där nya byxor han har på sig eller? Ska de vara så där korta?”
Bildkälla: Unsplash