När Björn var bortrest
Jag återkommer till ”när Björn var bortrest” titt som tätt, så jag kan ju bara dra det så att vi kan gå vidare med våra liv.
Förrförra helgen var Björn alltså på ”konferens” i Engelberg. Eftersom han var borta i 4 dagar, fredag till måndag, så kom mamma och hjälpte till hela fredagen och pappa kom upp på lördagen och stannade till tisdag morgon. Egentligen har jag inga problem att vara själv med barnen, man blir bara urslut, men jag kan inte vara i skolan med dem.
Det var även under den helgen som Adrian lärde sig gå, för övrigt.
Mamma var här
Mamma hämtade Simon vid 15 och sen var de 3 tillsammans tills jag kom hem vid 17:20. Då stod min mor vid spisen och försökte samla tankarna till att fortsätta med matlagningen, dvs koka ris, för Björn hade förberett så det bara var att värma resten. Simon hängde och vrålade i ena benet och Adrian satt på höften och gnällde och v ä g r a d e lämna platsen. Hon höll en halvtrasig babybok i sin fria hand och försökte lyfta rislocket med samma hand. Hon var lite andfådd och såg ut som om jag var lösningen på alla problem när jag öppnade dörren.
Jag förstår henne till 14000%.
Pappa var här
Pappa var själv med Adrian hela måndagen, och var väl lite… inte nervös, men på alerten om du förstår, inför det. Att byta bajsblöja har han inte gjort på 30 år och han var inte alls övertygad om att Adrian skulle acceptera honom under hela dagen, eftersom de inte ses så ofta. Men de tillbringade ganska mycket tid tillsammans på söndagen så det gick alldeles fantastiskt.
Det var också den dagen som vår yngste valde att vända ut och in på magen. Han var frisk och sådär alltså, men han har såna dagar ibland. Efter den 5e rejäla bajsblöjan satt pappa med hakan i bordet och sa ”det är inte möjligt”, medan Simon hoppade omkring och skrek och skulle leka (?) och drog i honom och jag bar en högeligen missnöjd bebis uppför trappan mot badrummet och middan stod på spisen.
När han åkte hem sa han att det hade varit kul att vara här, och umgås så intensivt med sina barnbarn, men att det blir ett tempo ”som man märker att man inte längre är gjord för i längden” som han uttryckte sig.
Helt slut
Man blir helt slut. Heeeeelt slut. ”Slut” får en helt ny definition, och jag säger bara det att fy tusan för att drabbas av tvillingar. Jaja, det går säkert jättebra för vissa, men det skulle det nog inte ha gjort för oss.
Alltså man fattar inte förrän man står där. Det är som att säga till par som väntar barn hur det är eller kan vara; de kan fatta rent intellektuellt men det finns ingen motsvarighet att jämföra med. De inser vad som menades under det där samtalet när ungen redan är här, de inte har bytt tröja eller duschat på en vecka och kan hurra helhjärtat över 3 timmars sammanhängande sömn.
Det är samma sak med andra barnet, tycker jag, och vill bara understryka att jag syftar på oss och alltså när andra barnet kommer så pass tätt inpå. Man fattar inte förrän man står där. ”Vill du gå och laga skötbordet? Nu? Ska jag vara ENSAM med BÅDA?! I TIO MINUTER??! Det kan du fetglömma.”
Det är förstås inte så längre, men i början var det definitivt så. Och man glömmer bort det jättefort…! Min far är bra på att i pepp-anda komma med tips i ”det är bara att”-ton och skratta gott åt/med oss när vi säger att vi är lite trötta. Både han och mamma refererar ofta till när jag och Jonas var små (såklart att de gör) och det är förstås relevant, men det 3,5 år mellan mig och min bror och det finns sammanhang, det är jag övertygad om, när det helt enkelt inte går att jämföra. Det finns sammanhang som man inte kan förstå till fullo, om man inte ÄR i samma situation själv.
Att stanna upp
Ibland kan jag liksom stanna upp, mitt i en situation som jag förvånat upptäcker har utvecklats till kaos utan att jag märkte det, och tänka att det är som att vara med i en jävla komedifilm där scenen där man inte får nåt gjort trots att man försöker visas i hög hastighet tillsammans med pianomusik à la vilda västern. Jag har provocerats till en irritationsnivå dit än så länge endast Simon lyckats driva mig, ilskan kliar i bröstkorgen och jag börjar skrika jag med tills hela huset genljuder av minst 3 dårar som bara vrålar.
Hantera kaoset
Sen sätter jag på Bamse på datorn och tar därmed bort Simon ur ekvationen. Hämtar en napp till Adrian och sätter honom i buren med nån grej han inte brukar ha.
Det brukar hjälpa. Alla måste hitta sitt sätt att hantera kaoset när det blir övermäktigt. Min far är inte här så pass ofta att han kunnat utveckla sitt sätt att handskas med kaoset – å andra sidan är han inte lika nött som vi, så det går kanske på ett ut. Jag vet inte.
Han hade i alla fall humöret i behåll när det var dags att åka hem igen. Så även min mor.
Vi är så löjligt glada att vi har familj som ställer upp så blint för oss.
