Hur gör man för att inte längta hem?

Alla kärleksrelationer följer samma princip och mönster. De är släkt, kan man väl säga:

Först har vi förälskelsefasen, den där man tillbringar mycket tid med den där nya polaren och upptäcker att man tycker lika om så mycket och alltid har roligt tillsammans, eller när man blir tårögd i hemlighet när man måste lämna sin älskare för att gå till jobbet eller vara borta från varandra i flera dagar innan man kan ses och bara snusa varandra i nacken (m.m.) igen.

Sen kommer skiftet, slutet på förälskelsen, då man inte träffas lika intensivt längre. När det akuta non stopbehovet är mättat, när man klarar av att se en film utan att missa halva, när man träffar andra kompisar lite oftare igen.

Sen kommer no man’s land, transportsträckan mot det som relationen kommer att plana ut i. Kanske en naturlig paus i umgänget. Kanske några dagars radiotystnad av ingen speciell anledning.

Sen kommer resultatet. Domen. Ett långvarigt förhållande, en stabil och nära vänskapsrelation som håller i sig resten av era dagar, fortsatt tystnad, eller ingenting där ingen vet varför egentligen.

Jag sitter på jobbet när Björn skickar den här bilden, med texten ”Full fart i sommarvärmen!”, till mig. Jag öppnar bilden, förstorar den, solar mig i hans glada lilla väsen, och saknar honom så att jag är på vippen att åka hem och kramas.

Jag måste medge att jag fortfarande är nyförälskad i mitt barn. Det är NATURLIGTVIS inte samma slags kärlek som när man är i början av ett fint förhållande med en partner, men det är samma akuta behov av närhet, samma beundrande och självutplånande kärlek, samma hemligt tårfyllda saknad och koncentrationssvårigheter.

Det är vackert, det är fint, det är oroande. Orkar man känna så starkt ett helt liv? Ska det vara såhär nu?

Ah, han är bara ett år gammal. Om nåt år till eller så börjar han trotsa och sen gör han väl det i ett par år. Då lugnar man säkert ner sig lite… Jag menar inte minskad kärlek, bara mer andra känslor som också måste få plats för att man inte ska bli vansinnig.

Jag ser så fram emot det. Nu tänker du kanske att jag inte vet vad jag pratar om, och det håller jag lyckligt ovetande med om. Så är det.

Lämna ett svar