Here we go again

Jag skrev att jag funderade på nåt förut. This is it.

Vi har tänkt länge att vi vill ha barn tätt. Det finns flera anledningar, men mest handlar det om planering. Livsplanering. Ingen av oss blir yngre (hör och häpna), kanske tar det tid den andra gången – trots att man brukar hävda motsatsen – och om jag vill studera så är alternativet ett syskonglapp på ca 6 år.

Det är 6 år mellan Björn och hans bror, och så vill inte Björn ha det med våra barn. Inte jag heller, så klart. Det är 3,5 år mellan mig och lillebror, och jag tror definitivt att mer hade varit för mycket. Diskussionen om vilket avstånd mellan syskon som är det ultimata kan göras jättelång, det finns för- och nackdelar med allt så i slutändan tror jag bara det handlar om att välja vad som är rätt för just vår familj – och fatta vad man ger sig in på.

Men nu är det så att vi ska till Thailand i mars, och i Thailand har Zikaviruset bott sedan 50-talet. Vi bestämde då att vi kör Thailand, njuter av vår semester fullt ut och sådär och så får vi se sen efter det.

Det var typ 6 veckor sedan. Och ja, man kan tycka att vi borde ha fått upp ögonen för situationen tidigare men nu blev det inte så. För 6 veckor sedan var jag redan gravid, visade det sig förrförra måndagen.

Ja.

Jag trodde inte på det, mensen var sen men jag hade ju mensvärk och visste att jag inte var gravid. Tanken kom smygande dagen före Alla Hjärtans Dag, och jag började fantisera om att slå in ett graviditetstest och ge Björn i present, på skoj. Som en kul grej. Men jag visste ju att det inte var så. På måndagen höll jag på att bli orolig. Tänk om? Då skulle vi inte kunna åka till Thailand. Jag gick in på apoteket efter träningen och köpte ett test av deras eget märke, bara för att få det svart på vitt att jag inte var gravid och kunna stryka tankarna på det. När jag kommit hem och lagt Simon gjordes testet och det visade positivt efter ungefär 2 sekunder. Jag stirrade misstroget på det, och bestämde mig för att det var trasigt. Under eftermiddagspromenaden gick vi till ett annat apotek, och köpte ett annat dyrare test, av ett välkänt märke (kända märken kan inte ha fel). Även detta visade positivt. Jag stirrade misstroget på det och bestämde mig för att det var ju fantastiskt, hur stor var chansen, egentligen, att 2 test av olika märken som köps på olika apotek av samma person båda skulle vara defekta? Coolt.

Det landade hos mig på kvällen. Jag laddade ner gravidappen, tecknade gratis-gravidförsäkringen, och när Björn kom hem sa jag ingenting. Jag visste inte hur jag skulle berätta det; när jag berättade för honom förra gången blev det lite tokigt. Sååå, på kvällen när Simon somnat och vi kröp ner i soffan för att se på tv, så sa jag, som så ofta:

”Du, jag måste visa dig en grej.”

Jag tog upp min mobil, öppnade appen och höll fram skärmen mot honom:

Han stirrade på skärmen, och när poletten trillade ner sa han ”Oj!”, och flinade brett.

Nu är jag i vecka 8. I 2 veckor har jag vetat om detta, och under den tiden har jag mått gradvis sämre och sämre. Och sämre. Men jag mår i alla fall inte lika illa som sist, och jag tackar Universum på min mentala bönematta för varje dag som går då jag slipper må som jag gjorde då. Då var det så illa, att jag till och med under förlossningen kunde stanna upp och påminna mig själv om att ”jag mår i alla fall inte illa”.

Kanske har det med att göra att jag vet hur hemskt det kan bli, att jag är mer förberedd den här gången och alltså inte upplever det likadant.

Risken för missfall är stor såhär tidigt i graviditeten, det är därför som de flesta väntar till vecka 12 med att berätta, men jag känner inte att det spelar någon roll den här gången. Får jag missfall så får jag, det kommer inte att vara mitt fel, jag kommer att bli ledsen men det kommer inte att vara tabu att prata med mig om det.

Thailand är avbokat, vi styr mot Kanarieöarna istället ?

Kommentera