Grattis grattis GRATTIS!!! Till oss, er, och mammatramset ;)

Ja, jag har gett mig själv en present. Björn hjälper mig med den sen när han kommer hem, det har han lovat 😉

Fööööör…

Idag firar Mammatrams ett år!

Förstår du, kan du tänka dig, jag fattar inte. Halleluja.

Jag har haft andra bloggar, en under mitt eget namn och en jobborienterad. Den senare orkade jag inte hålla igång längre när jag gick på mammaledighet och den fyllde ett år bara ett par månader senare. Den första var inte en blogg lika mycket som det var en plats där jag samlade mina texter lite då och då.

Ingen av dem har engagerat mig som den här bloggen har gjort, men det är inte konstigt. Det här med att skaffa barn och sen inte ha nåt facit att gå efter drabbar alla mammor, och behovet att ventilera och diskutera dämpas egentligen aldrig. Ofta står man vilsen och perplex framför sin unge och tänker att wow, det här var jag inte beredd på. Hm. Är det här normalt…?

Jag har fått höra, bland annat av vår BVC-sköterska, en av mina bästa vänner som inte har barn, och Björn (!), att jag är så lugn med Simon. Jag är glad att jag uppfattas så; jag är ju en lugn människa. Mycket av det har jag från mina år som aupair i franska barnfamiljer – jag har haft gott om tid att fundera på hur jag absolut INTE vill ha det hemma hos mig, men hur jag ska lyckas med det är en annan sak.

Den här bloggen räddar mig undan det värsta av stress, press och oro (tro det eller ej). När jag skriver ner vad jag har i tankarna med idén i bakhuvudet att nån som kanske inte känner mig kommer att läsa det, gör det att jag tvingas koka ner texten till en begriplig nivå, sila bort allt ältande, (nästan) alla upprepningar i olika former och göra mig förstådd. I och med ansträngningen att göra mig förstådd fattar jag också bättre själv.

Så tack, Mammatrams, för att du finns 😉

Mitt allra första inlägg på Mammatrams var, som alla första inlägg, inte ett riktigt inlägg. Det var mer en idé om vad jag ville göra:

Ja, jag var lite ilsk, det håller jag med om. Jag var höggravid och arbetade i en hotellreception, och de första tre månaderna mådde jag så illa att jag var säker på att någon form av rekord måste ha slagits.

Anyway… nu fokuserar vi på det positiva. Jag hoppas att det blir många år till av bloggande här. Jag älskar det, verkligen. Och det kommer aldrig att bli inaktuellt – föräldraskap kan inte bli det. Antagligen är det därför som man hela tiden har nåt att säga om det 😉

Lämna ett svar