Framme på Teneriffa!

Playa de las Américas, Teneriffa

Tjo! Detta skrev jag igår, men när det krånglade valde jag att gå och lägga mig istället. Vi har köpt wifi till 2 enheter, en till min dator och en till Björns mobil.

Jösses, alltså den här dagen… Vilken grej.

Först var vi uppe mitt i natten eftersom det ställdes om till sommartid och vi skulle vara på Arlanda kl 06. Sen körde jag dit under tungt illamående och intensivt tesörplande ur termosmuggen, Carina följde med och körde hem bilen åt oss igen (hon hälsar på hos oss några dagar efter sin Romresa), och, håll i hatten, vi kom fram EXAKT enligt tidsplanen. Halleluja. På Arlanda fanns det sulkys att låna så vi slapp bära på Simon. Boardingen gick smidigt, vi fick säten utan nån bakom, och innan start kom en flygvärdinna och sa till mamman och dottern som satt bredvid oss att om de ville så fanns det lediga säten för dem längre fram, så behövde vi inte sitta så ihopträngda (och de slapp sitta bredvid en bebis). De såg lättade ut och vi bredde ut oss över 4 säten.

Starten och stigningen gick utan ett pip från Simon, som fick vatten i nappflaska en klunk i taget för att få hjälp att tryckutjämna. Under flygningen hann vi med totalt 5 varv runt gångarna i planet. Första varvet gick jag med ryggen böjd och honom knallande framför mig, och eftersom han ler och hojtar åt alla så blev det många stopp och samtal om sånt som bara Simon fattade på vägen. Andra varvet gick Björn med honom i famnen och blev förvånad över att mötas av ”hej Simon!” från både höger och vänster längs gången.

Landningen var stökig, alltså med mycket turbulens och ett misslyckat första försök, men Simon fick vatten och kex för tryckutjämning och pillade sig på öronen bara nån gång. Inte ett pip. Eller jo, men det var av uttråkning och stillasittande.

Att få bagaget tog lite tid, men vi behövde inte vänta länge sen innan transferbussen började rulla. Simon låg helt utslagen i min famn och bara stirrade orörlig på mig. Jag visste att han var förbi av trötthet och tänkte att han kanske inte lyckades somna för att det hände för mycket runt omkring, men efter ca 10 min stirrande satte han sig upp och började tokspy. Allt kom upp; lunchen, brödet, kexen, rubbet och det tog inte slut. Han spydde som jag de senaste veckorna, med en reflex som inte vill lugna ner sig, och det är inte kul. Han kräktes, och grät, och kräktes, och skrek, och kräktes ännu mer. Vårt hotell var det första stoppet som tur var, och jag klev ur bussen med en droppande bebis och tröjan genomsur av spya.

Nu sitter vi på rummet/lägenheten, jag tog just lite bilder på utsikten men det visar sig att min mobil inte kan prata blåtand vare sig med Björns mobil eller min dator så jag lyckas inte ladda upp dem. Jag löser det imorn. Stället är i alla fall helt ok, lite tråkiga färger bara men vad gör det. Nu måste vi sova… klockan är ju redan 20:38.

Lämna ett svar