Första veckan: känslomässigt vansinne

Idag kommer BVC på hembesök hos oss för att väga och mäta Tvåan. Idag har han funnits i våra liv i 7 dagar.

På 7 dagar har jag hunnit med att köra på som vanligt, upptäcka att det var IQ-befriat beteende, bli sjuk med feber och diarré, tangera mjölkstockning ungefär 14 gånger om dagen, bryta ihop över min egen otillräcklighet som mor och sambo, och fortfarande har jag svårt att fatta att jag är tvåbarnsmamma.

Simon har varit hemma från förskolan den här veckan. Anledningen till detta är att en av pedagogerna på förskolan tipsade om det. Hon berättade att de hade varit på föreläsning, jag kommer inte ihåg exakt titel men det var nån barnpsykolog eller nåt sånt med inriktning på barn 0-2 år, som hade sagt att för så små barn är föräldrarna världens centrum och små barn som får syskon behöver få landa i den nya familjen lika mycket som föräldrarna behöver göra det. Jag förklarar det illa men det framstod som så självklart när hon på förskolan berättade det. Simon måste såklart få möjlighet att hinna bli trygg med Tvåan här hemma innan han ska iväg på föris igen.

Han är verkligen jättefin med Tvåan, han vill krama, klappa, peta och hålla honom så fort han får chansen. För att vara Simon är han mycket försiktig men han saknar impulskontroll, finmotorik och förstånd för att vara pålitlig. Vi kramas mycket alla tillsammans, och vi tjatar ”försiiiktiiigt, Simon, klappa snällt, såhär” och han lyssnar, pekar på sin lillebror och säger ”där” på 18 olika sätt.

Senaste dagarna har jag haft feber och så ont i brösten att det glittrar fina små blå stjärnor i periferin när Tvåan ammar, och i och med det har jag inte kunnat lyfta Simon. Björn har tagit alla läggningar, alla blöjbyten, alla på- och avklädningar, alla allting. Min oförmåga har plågat mig nåt enormt, det är omtumlande nog med alla hormoner och fysiska omställningar och feber och bröstsmärtor, men när min äldste son står i köket och drar mig i byxbenen och tittar upp på mig med sina stora blå bambiögon och stäcker armarna mot mig och jag inte klarar av att lyfta upp honom så blir det för mycket. Det är så att jag kan höra mitt eget hjärta brista under skuldkänslorna för att jag inte klarar av att ta hand om mitt barn.

Jag vet att det inte är ett helt rationellt resonemang, men det är känslor; de är varken rationella eller resonliga.

Nu har som sagt en vecka förflutit och Simon förefaller mer och mer understimulerad. Vi känner att det nog vore bra för honom att få vara på föris lite grann, nästa vecka får han gå halvdagar så vi hämtar honom alldeles efter lunch. På så sätt får han leka av sig på morgonen, sova hemma och vara med oss resten av dagen.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit en lite skakig start här på hemmaplan första veckan, därav bristen på uppdateringar på bloggen såklart men snart är vi på banan igen 🙂