Man kanske skulle vara lite mer försiktig med vad man önskar sig

Ibland tänker jag att det kanske ligger nånting i min kollegas frekventa ”Lisa, det här kanske är Universums sätt att försöka säga nåt till dig”.

Typ karma.

Jag skrev om hur jag nått en vändpunkt i tillvaron i fredags, om hur jag blivit en del av inventarierna i huset och att förändring måste ske. Detta sattes som sista punkter i min handlingsplan:

  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. 

Fredags natt

I fredags kväll somnade jag i gästrummet, efter 2 timmars huvudvärk och under orolig bebisabstinens, bara för att vakna 3 timmar senare av Adrians undergångsvrål. Hårt knuten som man är till sin spädis så var jag på benen och halvvägs till badrummet, där skriken kom ifrån, innan jag fattade vad som hände. 2 timmar därpå var jag uppe och vandrade igen, av samma anledning. Adrian brukar inte skrika om nätterna, jag fattade inte vad som pågick liksom.

På morgonen, allt annat än utvilad, gick jag upp med Simon som vanligt. Jag gav honom frukost innan jag gick tillbaka upp för att hämta Adrian. När jag smög in i sovrummet var jag nära att snubbla över liggdelen till syskonvagnen på golvet. I den låg Adrian och sov. Björn berättade om vår mest livade natt någonsin; Adrian hade varit vaken mellan kl 02-05, och under den tiden hade hans far försökt med allt han hade innan han gav upp och gick ut på promenad. Barnvagnspromenad kl 04. Aldrig hänt.

Lördags natt

Igår morse vaknade jag kl 04:30, igen. Allt var tyst och lugnt, jag funderade på vad sjutton jag var vaken för, tills jag kom på att det var för att jag måste kräkas.

Fan.

Jag trippade iväg till badrummet där magsjukan hanterade mig förvånansvärt brutalt, och efter det var det magont, illamående, frossa, feber, oförmåga till upprätt läge och eländigt ont i precis hela kroppen, precis hela dagen.

Var försiktig med vad du önskar dig

Jag låg i vårt sovrum, utan ork att vare sig äta, dricka eller titta på film, och lyssnade på hur dagen förflöt på nedervåningen med Björn vid ratten.

Simon gnällde och grinade och ville massa saker. Björn förstod inte. Simon bröt ihop. Björn lyckades urskilja ”bäbbä” i Linus-på-linjenrappakaljan som forsade ur pojken.

”Vill du ha äpple, Simon?”

”JAAA-A!”

Simon fick äpple, det blev tyst, sen ville han ha mer och då först tittade Björn på klockan. Lunchdags.

Flera gånger var jag på väg att lägga mig i, för att bara hjälpa lite på traven du vet, typ ”det är lika bra att ge honom mat direkt om han är hungrig”, men jag orkade inte ropa.

Jag tvingades vara tyst, Björn gjorde sina misstag på sin egen tid precis som jag själv tyckt att han skulle, och… Det gick jättebra. Såklart.

Min hjälte.

Kommentera