Jag har börjat längta efter förlossningen

Förlossningslängtan är här, äntligen. Inte längtan efter smärta, dödsångest och annat kul som gärna går hand i hand med händelsen, men efter att inte längre ha ont i kroppen, att kunna röra mig obehindrat och slippa vakna varje gång jag vänder på mig. Bland annat. Jag drömde inatt att barnet kom nu istället och känslan av att komma i mål, äntligen, skuggade själva förlossningen.

Jag längtar efter ”ledigheten”; att få ägna mig åt min familj helt och hållet. Simons inskolning står antagligen för en del av de här känslorna. Jag hatar att bara träffa honom 30 min på morgonen och that’s it. Alltså det är inskolning, han ska vara där till kl 9 och vi sov länge imorse. Jag åker till jobbet kl 14, kommer hem 23.30 då hoppas jag för hans skull att han inte är vaken. Det är bara idag och imorgon som det är såhär, senare så ska vi prova och se hur det går att lämna honom på förskolan till mellis vid 14, eller lagom till 30 min lek före lunch.

Det är bara 2 dagar i veckan som vi går om varandra, så vi får prova oss fram för just nu tycker jag att hela konceptet suger och funderar på att säga upp mig och bli hemmamamma.

far och son på väg till förskolan
Björn och Simon cyklar till förskolan i regnet.

Kommentera