Förändringen kom över en natt

Jag ligger på en madrass på golvet i Simons rum. Det är mörkt, men sommarnattens svaga ljus letar sig in i bakom rullgardinen och jag kan tydligt urskilja spjälsängen bredvid mig. Jag ligger på sidan med min son i famnen, han använder den lösa delen av min morgonrock som täcke. Vi har legat här i en halvtimme nu. Hans stora blå bambiögon ser svarta ut i mörkret, de söker oavbrutet min blick och håller den stadigt. Hans lilla hand småpillar och känner på mig, på min arm eller på halsen. Lugnt och stilla, som för att försäkra sig om att jag verkligen är här. Då och då blundar jag för att locka honom att göra detsamma, men han är obeveklig.

Jag tänker att om det är såhär det ska vara om nätterna nu, så är jag helt ok med det. Jag är så trött, jag orkar inte sitta på pilatesbollen mer och bebisen i magen har äntligen slutat sparkas, men min son i famnen som så tydligt vill ha mig nära får allt det där andra att blekna. Jag kan ligga vaken såhär resten av mitt liv, älskade barn, om du behöver det.

Stunden varar förstås inte för evigt. Snart börjar han åla sig loss och vill sätta sig upp och berätta saker för mig, och det är klart att han vill det. Det är Simon, han har mycket att dela med sig av.

Såhär har det varit i 2 veckor nu. Förändringen kom, bokstavligen, utan den minsta överdrift, över en natt. Plötsligt började han vakna runt kl 02 och ha svårt att somna om, han är svårsövd om kvällarna och söker mer närhet. Förr kom han och ville ha en kram, sedan vred han sig loss för att fortsätta med sitt. Nu sitter han kvar i famnen, masserar min överarm med sina fingrar samtidigt som han pekar på allt och vill, av allt att döma, att jag ska prata.

Jag är inte orolig, men jag är fascinerad. Att en förändring kan komma så whiplash-plötsligt, alltså. Samma beteende hos en vuxen hade kunnat spåras till en tydlig och antagligen ganska omvälvande händelse, men inte här. Inte vad vi vet, i alla fall.

Jag tror att det är resultatet av en rad anledningar. Jag tror att han går igenom nån slags fas, kanske är det snart tandsprickning igen, kanske har han växt extremt mycket på kort tid som alla verkar tycka, kanske har hans förmåga att uppfatta saker återigen förändrats. Han drömmer ju livligare.

I slutet av augusti är det inskolning på förskolan, sedan börjar Björn på sitt nya jobb. Jag tror framför allt att eftersom såhär små barn i så hög grad styrs av instinkt, så känner Simon av den stundande förändringen. Björn börjar som sagt på nytt jobb, han har börjat läsa på och tänka längre framåt igen. Simon tillbringar det mesta av sin vakna tid med honom, och känner säkert av sin pappas förändrade fokus.

Sedan ska vi inte glömma att saker och ting kommer att förändras radikalt i och med lillebrors ankomst i oktober. Kanske bidrar jag också till oron genom att tänka mer och mer på förlossningen. Hade det inte varit för påtagliga (smärtfria) sammandragningar kvälls- och nattetid så hade jag nog inte funderat så mycket på det nu heller, men du vet, de är svåra att inte märka. Lite som att inte fundera så mycket på att nån står och petar en i kinden om och om igen. Till slut måste det ju uppmärksammas.

Anyway, Simon kommer landa i det här också. De här påhitten kl 02 inträffar inte varje natt, och vissa kvällar testgrinar han bara i 10 minuter innan han ger sig och somnar… men mer om det en annan gång.

 

1 thought on “Förändringen kom över en natt

Kommentera