Exklusiv förhandsvisning av trotsåldern

Simon har alltid gillat mat, han har liksom aldrig riktigt brytt sig så mycket. Jag är medveten om att vi är bortskämda med det. Nu har han börjat rata saker som han förr tyckte om, till exempel så vägrar han potatis, och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det – alltså det är inte bara potatisen såklart, och dessutom varierar det väldigt.

När jag var liten åt jag inte mycket. Jag ogillade det mesta och fasade för kvällar vi var bortbjudna på middag. Konsistensen var en viktig faktor, och jag minns livligt hur äckligt det var att behöva äta upp det man fått på tallriken när man inte tyckte om det. Jag led, och vägrade äta.

När Simon vägrar äta har jag supersvårt att försöka driva honom till det. Alltså han är 1,5 år, jag betvivlar starkt att han har nån form av konsekvenstänk.

Jag KAN säga till honom att ”potatis först, sen majs” när han redan fått massa majs och ratat potatisen. Det funkar i 2 tuggor, sen gapar han entusiastiskt (litar inte på honom om han ska hålla skeden själv under såna diskussioner), spottar ut allt och sorterar ut majsen (om där fanns nån på skeden).

Jag kan inte säga till honom att om han inte äter så får han inget annat sen. Om han inte äter så får han gå hungrig. Eller det är klart att jag kan säga det till honom, men jag tror inte han förstår och konsekvensen blir att vi får en gnällig pojke som går och lägger sig hungrig – för även om han inte är speciellt hungrig när vi sitter vid bordet, så blir han det garanterat senare.

Han är 1,5 år. Han förstår naturligtvis inte sitt eget bästa, han förstår i bästa fall här och nu, och möjligen 5 sekunder framåt. Tycker han inte om maten har jag inga problem att falla tillbaka på en barnmatburk för att han ska äta, eftersom jag vill att han ska sova gott.

Men han kommer snart att bli 2 år, och sen 2,5 år… då får vårt mönster andra konsekvenser tänker jag. Då vet han att han får annat om han bara vill och jag är rädd att det ska bli massa fejkhistorier av det här bara för att han ska se hur långt han kan driva oss.

Det jag funderar på är om vi lägger grunden för ordentliga konflikter längre fram om vi går med honom i hans matvägran nu? Eller ska vi bara sluta tänka så mycket och istället bara köra på…? Det kan ju hända att det är en fas, och att det ger sig.

När allt kommer omkring kan man tänka såhär: han serveras mat, ätlig sådan, varje kväll. Är han tillräckligt hungrig så kommer han att äta, inga barn svälter frivilligt så det kommer inte gå någon nöd på honom.

Det kommer kanske däremot gå nöd på vår nattsömn.

Nu har jag och Björn rådgjort med min mor i frågan, och kommit fram till att Simon har bara att rätta in sig i ledet. Vi äter middagen som står på bordet kl 17:30, han får välling kl 19 innan han går och lägger sig. Vi kan inte tvinga honom att äta, men han får inget annat bara för att andan faller på.

Jag har inga problem med att hålla mig till sånt som vi bestämt. Det svåra är att ta beslutet. Det känns som om vi uppfinner hjulet på nytt, liksom. Det borde finnas nåt facit nånstans.

Mamma tipsade om att läsa böcker om utvecklingspsykologi. Jag har inte ro till att läsa, men kanske finns det poddar…?

4 thoughts on “Exklusiv förhandsvisning av trotsåldern”

  1. Så slitsamt! Jag ville nog ha haft mitt fokus på att det är en fas, og det kommer säker gå över. Inte göra stor grej av det og fortsätta servera. Här i Norge får barnen bara mackor (=lunch) och frukt på dagis, av och till äter inte vår son middagen (som han gillade förra gången!!) och då får han inget annat före kvällsgröten. Om det blir gnäll, kan han få äppelbitar eller gröt lite tidigare. Ibland går han fårn bordet och leker lite, plötsligt är han tillbaka och äter upp (obs inte varje gång). Barn märker när vi blir bekymrade och blir vi inte det funkar det som regel fint 🙂 om det går lång tid och han inte äter alls, kan du säkert ringa BHV (barnhälsovården) och få tips!

    1. Tack för tipset, intressant att höra hur ni gör. Simon får gå från bordet tidigt ibland, och kommer gärna tillbaka för att småäta men han får bara mat om han sitter i sin stol (annars får vi käk i hela huset) och det brukar han inte vilja. Men han kommer ju att ge sig, om inte annat så pågår ju inte detta fortfarande när han är 20 år gammal 😉

  2. Så slitsamt! Jag ville nog ha haft mitt fokus på att det är en fas, og det kommer säker gå över. Inte göra stor grej av det og fortsätta servera. Här i Norge får barnen bara mackor (=lunch) och frukt på dagis, av och till äter inte vår son middagen (som han gillade förra gången!!) och då får han inget annat före kvällsgröten. Om det blir gnäll, kan han få äppelbitar eller gröt lite tidigare. Ibland går han fårn bordet och leker lite, plötsligt är han tillbaka och äter upp (obs inte varje gång). Barn märker när vi blir bekymrade och blir vi inte det funkar det som regel fint 🙂 om det går lång tid och han inte äter alls, kan du säkert ringa BHV (barnhälsovården) och få tips!

    1. Tack för tipset, intressant att höra hur ni gör. Simon får gå från bordet tidigt ibland, och kommer gärna tillbaka för att småäta men han får bara mat om han sitter i sin stol (annars får vi käk i hela huset) och det brukar han inte vilja. Men han kommer ju att ge sig, om inte annat så pågår ju inte detta fortfarande när han är 20 år gammal 😉

Lämna ett svar