Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

Kommentera