Det var vällingen. Kanske.

Jag berättade förut på semestern hur Simons mage risade ihop efter att han satt i sig sin egen vikt i sand på stranden, och det må väl vara hänt att vilken mage som helst skulle rynka på ögonbrynen över det, men detta råkade sammanfalla med att vår 8-månadersvälling tog slut och vi öppnade den första 12-månadersvällingen någonsin.

Fullkorn.

Eftersom ungen fyllde sina blöjor med imponerande mängder sand så sökte vi ingen annan förklaring. Efter några dagar blev det bättre men det har ändå varit ostabilt ända sedan vi kom hem från Teneriffa. Varje morgon startar vi dagen med att bära Simon på armlängds avstånd från spjälsängen till badkaret, där totalsanering av både barn, pyjamas och senare också sängkläder och eventuellt olyckliga gosedjur genomförs. Resten av dagen är han som han ska, han mår bra i övrigt alltså.

För 4 dagar sedan gick det upp för oss att det kanske är vällingen som spökar, så vi prövade att byta till majsvälling som jag hört brukar funka för barn med känsliga magar. Ingen märkbar förändring följde, så igår ringde vi min moster, Catrine, superBVCsköterskan. Hon sa helt enkelt att när små magar väl får fart så kan det ta lite tid att få stopp på dem. Ibland kan det vara lite för tidigt med fullkorn. Kör på majsvälling tills läget blir normalt, och återgå till vällingen ni hade innan efter det. Sedan kan ni prova med fullkornsvällingen igen om några månader.

Det lite märkliga i sammanhanget är väl att den första vällingen, den vi hade innan allt havererade, också var fullkorn… fast den var kanske inte lika kraftig eller nåt.


OBS! ej sponsrat

Lämna ett svar