Jag har lite problem med koncentrationen verkar det som. Jag berättade igår om Tvåans ultraljud, men berättade aldrig hur det faktiskt hade gått för Simon hos barnvakten.
Det gick bra.
Sådär. Mer specifikt så hade han skött sig exemplariskt; inte skrikit, grinat eller praktiserat övrigt vansinne. Inte sprungit runt och rivit stället, klättrat på allt, slickat i vägguttagen eller annat sånt där intressant han annars ägnar sig åt hemma. Vi hann däremot inte mer än att ta av oss skorna och krama om honom förrän han gav sig på att försöka välta en av golvlamporna.
”Jahaaa, jag förstår vad ni menade nu,” sa Maria. ”Jag kan säga att sådär har han inte gjort förrän nu när ni kom. Vi har sjungit och tittat i boken med djurljud.”
Jag är glad att Simon uppenbarligen inte har några som helst problem att förstå regler och lyda. Det är bara det att de inte kan komma från oss om de ska ha effekt. Men det är bra, det är ju så det ska vara. För honom är det vi som sätter reglerna, alla andra bara efterföljer dem, alltså är det vi som måste testas. Alltså får vi aldrig, aldrig ge vika.
Det är lugnt. Jag är envisare än alla i den här familjen tillsammans.
Här kommer lite slutgiltig uppdatering om det interna läget – jag är i slutet av vecka 19 –, sedan vill jag nog tro att gårdagens inlägg är avslutat.
Från det ena till det andra. Jag hade beställt lite kläder på nätet som kom idag. Här har vi jättebekväma platåsandaler med lite paljetter på. Jag är som en skata; jag dras till allt som glittrar och blänker, även om jag inte hänger på mig allt sådär som man gör med julgranar (jag älskar julgranar. Och kokosbollar). Med i paketet var även en jeansjacka och en långklänning. Klänningen var tyvärr i baddräktstyg, men jag tänker att jag gör ett mönster av den och syr en egen, för den kommer bli jättefin i sommar när magen är större.