Det går så fort

Världens största klyscha i småbarnssammanhang:

”Det går så fort!”

För 2 veckor sedan – och då tar jag i i överkant, antagligen var det så sent som för en vecka sen – så kunde jag ställa Simon vid kökslådorna och laga mat. Jag kunde ställa honom vid kamingallret och dammsuga, till och med sy ibland. Jag kunde sätta honom i hoppgungan och han hoppade runt där i minst flera minuter innan han tröttnade.

No more.

Det gick över en natt, bokstavligen. I måndags kändes han understimulerad på morgonen så vi åkte till Sats. Han var på miniSats hela tiden utan gnäll och verkade inte överdrivet lycklig över att få gå därifrån när jag var klar. På eftermiddan åkte vi till öppna förskolan och hängde, hamnade bredvid en mamma som meddelade att hon var lite star-strucked bredvid mig eftersom hon trodde att jag var känd (oklart från vad). Simon roade sig med att bita de andra bebisarna i de kroppsdelar han kom åt, dvs armar, ben, bakhuvud, rumpa (ja, han bet en flicka i rumpan), och revirmarkera alla leksaker med dreggel. Under sångstunden höll han takten med trumman han fått genom att dunka sig själv i huvudet med den.

När han vaknade vid 17 gick det inte att vända ryggan till för att laga mat eftersom han, helt plötsligt, lärt sig att krypa bra mycket fortare än en snigel i uppförsbacke. Han for runt och pillade på sladdar, väggkontakter (de är barnsäkra men tänk om vi är hemma hos nån där de inte är det), sög på mobilladdare (som jag trodde låg på soffbordet), brottades med dammsugaren och rev ner allt han kom över. Det konstiga, eller det luriga, är att han är inte så snabb att man inte hinner med, men för snabb för att man ska våga vända bort blicken. Jag blev tvungen att laga mat med honom i selen på magen. Man måste då jobba med raka armar eftersom han greppar allt, så även heta stekpannor om tillfälle ges, och det har sin effekt på axlar och rygg.

Sen dess har vi fyllt dagarna med miniSats och öppna förskolan, promenader till lekparker där vi har gungat och åkt rutchkana, och jag har längtat hjärtligt tills han lär sig gå själv och det blir varmare ute så att min rygg får kämpa lite mindre.

Idag är det lördag, och jag vet plötsligt inte vad jag ska ta mig till. Idag jobbar Björn med förberedelser inför avbäring av väggen till köket, så jag har Simon och vill inte åka till Sats (mensvärk) och öppna förskolan är stängd. Jag ringde hit Jonas (bror) till lunch och nu sover Simon, så det blir nog bra ändå… men det märks hur orutinerad man är. Trodde jag att vi alltid skulle kunna ta det lite lugnt hemma och att det skulle gå bra? Tydligen. Eller jag trodde väl att övergången skulle ske lite mjukare, lite mer successivt. Så att jag skulle hinna med att fatta.

Nu är han vaken igen så det är bara att köra på  ?

Lämna ett svar