Vi är på väg till landet för höststängningen, och startade tydligen för sent. Vi startade när vi sa att vi skulle, visserligen, men det har tydligen blivit nån planeringsmiss trots att både jag och Björn har tänkt tillsammans… Så nu bryter han mot alla fartbegränsningar för att vi ska hinna med båten medan mamma matar Simon i babyskyddet och jag stresskriver på mobilen.
Tur att det är Björn som kör. Jag behöver mitt körkort mer än han.
För allas skullSÅ KLART att vi ska gå på babysim med Simon! Och nej, inte för att alla andra verkar göra det, utan för att i egenskap av före detta simmare så tycker jag vatten är den roligaste lekmiljön som finns – förutom snö då.
Jag vill kunna gå på äventyrsbad med Simon (känner mig inte tillräckligt taggad för att dra dit utan barn) utan att han ska bli rädd och ledsen varje gång han får huvudet under vattnet. Jag vill kunna leka med honom vid strandkanten utan att han ska få panik och springa till filten så fort det kommer en våg, som jag har sett andra ungar göra. Framför allt vill jag att han ska lära sig simma så tidigt som möjligt. Så… när allt kommer omkring kan man fråga sig för vems skull vi går på babysimmet; min (och Björns) eller hans.
Hur det än må vara med den saken så spelar det ingen roll; Simon misstycker inte. Han verkar inte vara sån som kastar sig över nya saker med ansiktet först, snarare lite mer reserverad och avvaktande. Då gäller det, när nånting nytt händer, att vi tydligt visar honom våran reaktion så att han kan använda den som riktlinje och förhoppningsvis bestämma sig för att hålla med och skratta han också. Det brukar funka. Hittills har han ställt sig lite avvaktande till bassängen och lamporna som byter färg under vattnet, men efter ungefär halva lektionen slappnar han av och sprattlar till och med för egen maskin.
Första lektionen var förra torsdagen, och då var Björn med också. Vi fick göra lite övningar och sjunga lite sånger där man kör runt barnen i vattnet så att de ska känna hur det rör sig runt kroppen. Idag var samma sak fast med fler positioner. Eftersom Simon är så topptung så måste man hålla i honom ordentligt så han inte tippar framåt. Han tittar gärna rakt ner i vattnet, och utan förvarning kör han ner ansiktet i det ibland. Han kommer upp med en kallsup och perplex min – typ som om ett flygande tefat just landat ovanför oss och bränt ett hål i taket – men det hindrar honom inte från att göra om det så jag börjar undra om det är med flit.
Nästa vecka blir ingenting för då är det tydligen höstlov… jag ska nog börja ta för vana att bada hemma med honom en gång i veckan. Inte för att han behöver tvättas så ofta (en gång i veckan räcker än så länge) men för att jag tycker det är kul. För det är ju så; tycker barnet att nåt är kul, då blir det kul.
Jag känner mig, så här i efterhand, som en hemsk människa som skrattar åt sitt övertrötta hysteriska barn, men alltså… Simons infall att köra lite bebisyoga sådär på galenskapens kant och demonstrera ”skottkärran” förtjänade en bild eller två.
Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.
Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.
Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.
Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. ”Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. ”Jag är 27 år gammal, jag är trött.”
”Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.
”Krama farmor från mig.”
Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.
Jag hade beställt grejer från nätet med avsikt att skicka tillbaka (var nästan säker på att det var fel, det var en adapter till babyskyddet, men jag ville så gärna att den skulle passa). Jag mejlade företaget och fick returfraktsedel från kundtjänst. Sen ställde Björn kartongen intill väggen bakom sin stol i köket och jag glömde hela skiten. Jag kom på det igen nu alldeles nyss och printade fraktsedel och tejpade ihop kartongen direkt, men jag är osäker på om jag hinner få iväg det innan 14-dagars-ångerrätten går ut. Minns inte när jag köpte eländet. Fan också.
I förmiddags var vi på sångstund på öppna förskolan igen. På eftermiddagen ringde Björn och undrade om elementet hade kommit. Jävla skit. Det står till och med i kalendern att det skulle levereras idag mellan kl 9-13. Vi pratade om det igår. Han hade dessutom bokat om leveransen från i måndags eftersom jag skulle träna då (vilket jag glömde bort att göra). Jag åkte hemifrån kl 9:30 och kom hem 11:30. Leveransen missad. Sweet.
Jag skäms över min nyvunna IQ-frihet och svär och ältar detta vid soffan halva kvällen. Kan liksom inte släppa det, blir så less på mig själv.
Björn: Stefan varnade mig för det här för länge sen, alltså långt innan jag träffade dig.
Jag: Varnade dig för vad?
Björn: Att intelligensnivån sjunker med två snäpp hos ammande kvinnor.
Jag: Wtf?
Björn: Ja men älskling, vi vet ju att det går över. Det känns väl bra?
Jag: Eh.
Björn: Vaddå?
Jag: Jamen… Jag skulle inte säga att jag är osmart. Det tar bara… um… längre tid?
Björn: Jag älskar dig.
Som pricken över i satt jag härom kvällen med handen i Björns hår och kom på mig själv med att undra om jag verkligen fingrade på rätt del av hans huvud, eftersom jag inte kunde lokalisera fontanellen.
Jag skrämmer mig själv.
I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.
På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.
Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.
Idag är det måndag, visade det sig, och hittills har jag:
Efter att jag/vi kommit hem från shoppingutflykten hade Simon somnat så jag vågade inte kliva ur bilen av rädsla att väcka honom – han har en tendens att inte vilja sova tillräckligt på dagen – så det var bara att sitta kvar och skriva upp vad jag hunnit med dittills.
Simon says…
När han vaknade var vi bara inne och ammade innan jag tog med honom ut på en timmes promenad och handlade middag. Nu när han är nattad och jag satte på tvätten (nya tyget) lite väl sent sitter jag i soffan och orkar inte göra nåt mer konstruktivt än att skriva dessa rader medan Björn väntar på att vi ska kolla upp förskolor.
Jag fortsätter i morgon…
Pappa har varit på besök i 2 dagar nu, han kom i tisdags vid 16 och åkte hem idag vid 11. I tisdags kom lillebror på middag och igår var både han och Monika här, så jag höll i princip bara i Simon när han skulle äta eller bytas på. Vilken omväxling det är. Och vad lustigt, att man om dagarna i vanliga fall vill att han ska kunna underhålla sig själv stundvis så att man kan dammsuga, plocka ur diskmaskinen eller laga mat, tvätta, röja, gå på toa, duscha, renovera lite osv, och att nu när man hade händerna fria ville man helst bara ta tillbaka honom och kramas resten av dagen.
Jag förstår föräldrar som inte klarar av att släppa taget om sina barn… det gör jag, men med det sagt så tycker jag ändå inte det på nåt vis är ok.
Igår var jag på mammaträningen på Sats, utan Simon eftersom pappa tagit med honom på promenad. Jag kunde köra på ostört, vilket en del av mig beklagade eftersom jag inte fick några avbrott, blev helt slut väldigt fort och alltså sitter här med träningsvärk nu. Jag fick lite bebisabstinens där mitt i alltihop också, så jag började flirta med alla bebisar jag fick ögonkontakt med. Det kändes lite skevt efter ett tag, som att komma till träningen utan träningsskor eller nåt.
När vi kom hem från långpromenaden idag, då vi följde pappa till pendeln, fick Simon lunch och sen börjades det. ”Var är morfar?” sa han på bebis om och om igen, vände sig om åt alla håll och tittade och letade. Hur förklarar man för en bebbe att morfar kommer tillbaka om 2 månader?
Men jag lyckades distrahera honom till slut. Vem kunde ana att tvättkorgen skulle vara så kul?
