Kategori: Vardagstrams

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Votre guerre, nos morts

Ert krig, våra döda

votre guerre, nos mortsEn kompis var på Madonnakoncerten igår kväll, hon la upp en video på Facebook där ”Madonna hyllar Paris med en fransk kärlekssång”. Kärlekssången i fråga var la Vie en Rose av Édith Piaf.

Jag bodde i Paris en tid efter gymnasiet. Idag har jag flera vänner där, men ingen av dem föll offer tack och lov. För mig känns det lika nära som om terrorattackerna hade hänt i Göteborg eller Malmö. Absurt, surrealistiskt, och det skrämmer mig från vettet. Många kvinnor förlorade sina barn i fredags i samma område som jag själv dansat, skrattat och flängt i barer på.

Jag kan inte föreställa mig något värre än att överleva sina barn. Vill man ens vara stark och gå vidare då?

Gråten stockar sig i halsen när jag tänker på alla mödrar som nu måste begrava sina barn.

Morbror på babysimmet och ny dator (!!!)

Igår kl 15 fick jag ett mejl från Björn med en länk till en Blocketannons på en Macbook Air som jag letat efter sedan i somras, då jag fick en härdsmälta som fick bägaren att rinna ut över min gamla dator och dränka den i frustration, ilska och regelrätt förakt. Sedan dess har jag använt Björns dator (macbook retina), som jag då och då också fått utbrott på eftersom den inte fungerar så som jag är van att en dator gör, men hursomhelst. Jag ringde på annonsen. Killen som sålde sa att det var flera som sms:at redan men att jag var den första som ringde. När jag frågade om jag fick komma och titta på datorn sa han javisst, jag är hemma om 10 min.

”Alltså… em… jag kan inte vara där om 10 minuter. Jag har min son med mig och han ligger och sover nu och… ja. Går det att komma ikväll? Vid typ… tänka, tänka, tänk… 19?”

Det gick bra, sa han. ”Kl 19” kom jag fram till efter en snabb överslagsräkning; vi skulle ju på babysim kl 17:30, jag brukar vara ute strax efter 18:30, och så tiden det tar att köra in till stan. Sen kom jag på att jag inte ville åka hem till en vilt främmande man, hur normal han än lät på telefon, ensam. Mamma skulle på yoga och kunde inte sitt barnvakt, men Jonas skulle ju med på babysimmet så jag bad honom.

Ja, min bror var med på babysimmet igår istället för Björn, som var på en föreläsning i stan. Jonas är ju rolig, och han engagerar sig en hel del i Simon vilket jag är jätteglad för. I vanliga fall är det tyst och lugnt i bassängen, förutom diverse pip/oljud från bebisarna. Alla föräldrar håller låg och snäll ljudvolym med sina barn, plaskar och leker försiktigt men de pratar inte mycket sinsemellan. Jonas och jag ses inte dagligen så vi pratar ganska mycket när vi träffas. Vi pratade på normal ljudnivå, skrattade mycket och skojade med Simon. Det kändes som att vi var de enda som hördes. Jag brydde mig inte om det, jag menar det var ju inte som att vi skrek och störde, men det kändes efter ett tag som att alla hörde vad vi sa.

Efter simmet åkte vi alla 3 till stan och kollade på datorn. Björn hade sagt att jag skulle gå igenom mejlen han skickat till mig för länge sen med länkar till checklistor och sånt när man ska köpa en begagnad mac, men jag hann inte. Simon vaknade innan vi ens hunnit lägga på. Väl på plats visste jag inte vad jag skulle kolla, så jag lallade runt lite bland de menyer som Björn sagt att jag skulle gå in på och sen kände jag att det fick räcka. Killen som sålde, en ung svensk i en bostadsrätt i vasastan som betedde sig helt och hållet normalt (ögonkontakt, välvilja, förklaringar, inget nervöst fipplande) gav ett så seriöst och ärligt intryck att jag tänkte att om han lurar mig nu, så förtjänar han nästan att lyckas. Nästan.

min nya dator macbook air
Äntligen.

Simon somnade i bilen på väg dit, och på väg hem trots att Jonas satt där bak med honom och försökte leka. Sedan var han vaken en timme längre än vanligt innan han vek ihop sig. Jag var orolig att han skulle bli pigg av powernapandet i bilen men icke. Vi har tydligen ett mönsterbarn (?).

 

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg.

Som vanligt

Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen.

På riktigt?

Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart.

Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Men när det bara är pappor där

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där.

Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en personal höll på att grädda våfflor.

Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem. Ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång) Inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen.

Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

A weird thing

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

”Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

öppna förskolanHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ’tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig.

När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ’tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna.

Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas.

Jag är… jag vet inte, ”fel”, för att jag säger ’tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ’tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.

Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.

Om jag lär mig från början att man inte får säga ’tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ’tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.

När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.

Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.

När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.

Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂

*NEJ, jag är inte rasist.

 

SaveSaveSaveSaveSaveSave

Den irrationella tröttheten

Jag sov på soffan natten till igår, som planerat, för att bli människa igen.
Det blev jag inte.
När Björn kom ner med Simon som skulle ammas frågade jag hur natten varit och det hade tydligen gått jättebra. Inga problem. Björn hade fått sova.
Jag sa att jag ville sova på soffan igen, eftersom jag fortfarande kände mig helt slut och eftersom det är helg.
Björn tvekade och såg plötsligt sjukt trött ut:
”Men, jag ska ju upp tidigt imorgon och ta upp båten på landet…”
Jag blev så överraskad att jag inte hann få upp tålamodsskölden:
”Menar du att jag bara ska få en enda ostörd natt på en månad?!”
”En månad?”
”Det känns så. Flera veckor i alla fall. Du behöver ju inte koncentrera dig på landet, ni ska ta upp båten. Det är bara fysiskt, som ALLA mina dagar.”
Björn såg chockad ut över min hetsiga reaktion:
”Jaa… Vi kan försöka.”
”Försöka?”
”Ja men ok då, jag orkar inte säga emot.”
Jag var alltså beredd att bråka för att få tillgång till mera sömn, så det känns ju lite halvdant då att vi lägger oss i normal tid och jag likt förbannat vaknar kl 04:24 och inte kan somna om. Fan. Men jag fick åtminstone 6 obrutna timmar, det får man vara glad för.

Jonas var här på besök under eftermiddagen och vi pratade om hur knasig vem som helst blir av att sova för lite, och sedan berättade han historien om sin kaffebryggare från tiden då han jobbade natt (och sov för lite) och bodde själv.
Han dricker ganska mycket kaffe på morgonen, och så hade han bryggt en kanna samtidigt som han plockade upp disk i skåpen. Han tog kaffekannan i ena handen för att hälla upp, och så tog han stekpannan i andra handen, och så bara slog han ihop dem framför sig. Kaffekannan (i glas) fick sönder, hela botten lossnade och for i golvet och det var kaffe överallt. Jonas fattade inte hur det kunde gå så snett, svor svarta ramsor medan han torkade upp kaffe som skvätt överallt och bestämde sig för att knalla ner till tobaksaffären runt hörnet, som även säljer helt olika random prylar som folk av allt att döma har donerat till ägaren. Han förklarade sitt dilemma, och ägaren sa att han hade en kaffebryggare som Jonas kunde få för 25 kr. Han behövde bara kannan men det spelade ju ingen roll. Han knallade hem, satte den nya (begagnade) kannan i sin egen bryggare – den passade inte helt och hållet – och lämnade rummet. När han kom tillbaka var kaffet klart och låg i en sjö på golvet. Det visade sig att eftersom kannan inte riktigt passade så hade den stått snett, kaffet hade runnit på kaffekannelocket, runt hålet, ut på bänken och ner på golvet. Jonas svor nya ramsor och torkade upp kaffet i köket för andra gången den förmiddagen, och hämnades på kaffebryggaren genom att slänga den.
”Det där var dumt”, tänkte han, ”men gjort är gjort. Jag får ta den nya kaffebryggaren istället.”
Den nya kaffebryggaren riggades, men visade sig vara trasig.

Jag skrattade gott åt min brors berättelse, och ännu mer när han avslutade med ett sentimentalt ”det var då jag gick över till snabbkaffe”. Jag har inte gjort något sådant tokigt än, men den dagen kommer väl. Man får försöka komma ihåg att det alltid kan bli en rolig historia av det efteråt.

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.