Det händer inget

Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.

”Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.

”Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.

”Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”

Han tittar ner efter nappen och tänker. ”Ha den …!” Han låter bekymrad. ”Jag hämtar den!”

”Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”

”Haa deeen!”

”Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.

”Nallen?” Han tittar intresserat efter den.

”Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.

Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:

”Det händer inget.”

Vinterkräksjuka/maginfluensa/sjukdomskaos pikar i vabruari. I vårt hus.

”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.

Jag berättade om lagret förra veckan, om du minns. Eller i alla fall om resan dit. Själva dagen på plats blev allt vi hoppats på, dvs en förpackningsnörds hemmamiljö ungefär, men kl 14:50 ringde plötsligt förskolan.

”Adrian kräks hela tiden. Det bara RINNER ur honom!”

Alltså, allvarligt? Det finns tydligen inget slut på den här historien. Hursomhelst. Jag ringde mamma, som skulle hämta pojkarna, för att meddela. Hon stod utanför förskolan när jag fick tag på henne.

”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.

När man bokstavligen kan se vad som väntar

På tåget på vägen hem ringde jag på facetime, som kvällen innan, vid middagstid. Det första som hände efter att Björn svarat och ställt paddan på bordet var att Adrian kräktes på köksgolvet.

Han skrek sitt vanliga ”de komme inge” innan han kräktes på nytt. Simon satt vid bordet och tittade på medan pappa torkade spya och mormor brottades med en vansinnigt törstig och febrig lillebror. Mormorhjärtat brast och gav efter för de förtvivlade tjuten efter vatten, Björn hojtade ”Nej! Neeej!” eftersom man inte ska ge mer än 5 ml var 5e minut. Mera tjut och skrik, och på min sida av allt detta var jag så åksjuk av snabbtåget att jag inte orkade göra annat än att betrakta det sjukdomskaos som väntade mig.

Det var värt det

När jag kom hem gick jag upp till Simon, som inte somnat, och kramades en stund. Sedan gick jag för att titta till Adrian. Han slog upp ögonen när jag närmade mig sängen och sa ”vatten, mamma, jag vill ha vatten”, så jag tog med mig honom ner och sen satt vi vid köksbordet och vattenmatade i 90 minuter under intensiva distraktionsförsök med napp, netflix, dans och prat för att ta fokus från hur fruktansvärt törstig han var och hur utsvultet desperat han bokstavligen kastade sig med båda händerna utsträckta mot muggen med vätskeersättning.

Men så när det började bli sent, och det värsta hade lagt sig, så blev det lugnare. Vi satt vid köksbordet, jag med honom i famnen, och tittade på barnprogram när han vände sig halvt om för att goskramas och söka tröst. Han borrade in sitt lilla varma ansikte mot min hals, snusade och sa, medan nappen grumlade orden, ”mmmmamma … Jag älskar dig.”

Mitt hjärta sjöng av lycka, där mitt i eländet. Det var ett riktigt himlen-i-min-famnögonblick.

Utspelet

Det var egentligen dit jag ville komma med den här historien, att Adrian gav mig ett av mina vackraste ögonblick och att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det, men ingen gillar oavslutade historier, så …

Adrian insjuknade som sagt förra onsdagen. Dagen därpå piggade han på sig. I fredags fick jag dra hem akut efter lunch, eftersom jag fattade att jag skulle bli dålig och kräkas vilken sekund som helst – mycket obehaglig känsla att ha, över lag, men framför allt på nya praktikkontoret – och när jag kommit hem (jag hann hem) ringde de hem Simon från förskolan eftersom han också mådde dåligt. Björn jobbade hemifrån så han gick och hämtade. Senare fick jag veta att även mamma insjuknat samma dag.

Jag blev jättesjuk. Alltså jätte, jättesjuk. Maginfluensa av den värsta sorten med bonusar som vätskebrist och feber och, ja just det, jag kunde inte gå. Fick krypa uppför trappan den kvällen. När barnen kom in till mig i sovrummet och skulle säga godnatt låg jag och frossade på mage och kunde bara lyfta huvudet för att möta dem. Inget annat.

Simon drabbades inte lika hårt – de gör ju sällan det, de där små – och var liksom på benen någorlunda dagen därpå, och i söndags insjuknade Björn sist i raden av de lättfällda brickor vi är.

Igår var det onsdag igen, och jag mådde fortfarande illa. Alla andra är återställda sedan flera dagar, så jag undrar om det kan vara så att det drabbade min kropp hårdast för att jag 1) inte är ett småbarn och 2) inte har så mycket reserver att ta av.

Men det blir bättre, snart är det borta och vi är redo för nästa omgång. Kom igen bara, vabruari, än är det inte slut.

sjukdomskaos

Ofrivillig bortanatt i Skåne

Jag gör min andra praktik på utbildningen nu. Praktiken och exjobbet är det enda som är kvar, de kommer löpa parallellt över hela våren och till sommaren blir jag klar med min utbildning – vilken gällde förpackningsdesign och -konstruktion, för den som generande nog inte memorerat vad jag gör under den tiden som jag inte aktivt är mor till mina barn.

Åter till praktiken. Handledaren har hela tiden varit tydlig med att vi ska “jobba”, dvs vi (för jag gör praktiken ihop med en klasskompis) är praktikanter med riktiga arbetsuppgifter. Till arbetsuppgifterna, under rubriken “komma in i det”, hör ett studiebesök till lagret i Skåne. Till Skåne åker man inte bara över dan, helst, eftersom det innebär 4 timmars åksjuka på snabbtåget.

Så, till saken: det blev en natt på hotell. En bortanatt från familjen (Ve och Fasa – not), men två nätter från barnen eftersom jag kommer hem efter läggningen ikväll.

Vem lider av en bortanatt, egentligen?

Alltså jag vet ju att det inte går nån nöd på pojkarna, särskilt inte som vi fejstajmade genom hela middan, men hallå? JAG då. JAG som längtade så intensivt efter lite lugn och ro förra året, men som nu sen praktiken drog igång har dåligt samvete – en av mina bästa grenar, för övrigt – nästan varenda dag för att jag kommer hem lite senare än jag brukade på lektionsdagar. JAG som därmed nästan börjat se fram emot Simons raserianfall så att vi kan få umgås extra intensivt*. För MIG är det inte så jäkla enkelt att vara borta två dagar. TVÅ dagar.

Fast än så länge går det bra.

bortanatt i skåne
Så snygg skrivbordslampa. Som av en händelse hade jag beställt en golvvariant hem så blev glad att se att den faktiskt är fin IRL.

*Vi ser det så, att dessa raserianfall och lite märkliga utbrott över färgen på maten och vem som får titta på vem och så vidare, är en del av hans utveckling och alltså någonting han måste ha för sig. Men. Det betyder inte att han inte ska behöva möta motstånd. Motstånd är bra. Motstånd behövs. Hurra säger jag, som får lägga min uppmärksamhet bara på honom och sen dessutom kramas massor när det är över.

Kan Simons värsta trotsperiod vara över, eller …? Törs vi ens tänka tanken?

Trotsdimman

Simon har, som tidigare nämnts fler gånger än jag kan minnas, lyckats ta begreppet trotsperiod till för mig oanade, rent av olympiska, höjder. Han har drivit både mig och sin far till förståndets gräns och knuffat oss mot den många gånger, och visst har det hänt nån gång att jag till slut bara vrålat rakt ut, gått ut ur huset, smällt igen dörren och suttit och djupandats på trappen. Kanske inte det bästa sättet att hantera saker och ting på, men jag lär mig. Vi lär oss.

Tar fram det sämsta i oss alla

Jag vet om att jag suttit på den där trappen vid två tillfällen, så det är säkert nån gång till också. Shit happens, typ. Jag har inte varit stolt, när jag suttit där och gråtit som om jag inte var äldre än Simon själv, och liksom Björn har jag varje gång lovat mig själv att inte tillåta det att bli så här igen. Att inte tillåta mig själv att bli berörd, att inte tillåta Simon att driva mig så långt.

Inte för att det är Simons fel, alltså. Han har ju bara gjort det han ska, efter vad jag förstått. Men jag kan ju välja hur jag låter honom påverka mig. Lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

Jag ser ljuset

Sedan kanske två veckor nu så har jag märkt av en förändring. Det är fortfarande vildsint och brutalt från Simons sida, men det är som om en av undertonerna saknas – eller har ändrats. Björn har inte lagt märke till samma sak som jag, men jag brukar vara liiiiite mer perceptiv än honom i såna här sammanhang.

Det kan hända att det beror på nedsatt energinivå på grund av alla vändor med magsjukan sen i julas, kanske bidrar också att han är småbarnsförkyld titt som tätt … men det är som om han inte kör sina aggressiva testkampanjer med lika mycket hjärta längre.

Under samma period nu som jag lagt märke till det här, så har en annan förändring skett. Lika subtil, lika svår att sätta fingret på, men det är som om han plötsligt … mognat. Jag vet inte.

Där finns en ny blick, till exempel. En som är mer uppmärksam och mottaglig för kommunikation. Härom kvällen när vi läste saga, och skulle säga godnatt till alla djuren i sagan, så sa han godnatt till mig också. Sen förklarade han att jag också var ett djur. Ett däggdjur.

Vi ska inte ropa hej än

Jag törs inte tro att det kan ha vänt, det här trotsvansinnet som pågått så länge nu, men jag är rätt säker på att det har hänt något.

Vi hoppas, med illa återhållen entusiasm, på att dagen äntligen kommit. Dagen då det upphörde att bli värre, alltså.

Jag hoppas, mest för Simons skull, att det är så.

trotsperiod

Hur går det med magsjukan, då?

Alltså fy för den lede vad redigt jävla TRÖTTA vi håller på att bli på det här.

Pojkarna fick ju magsjuka samma dag vi åkte till Björnrike – dvs den 27 december förra året – och det är fortfarande inte bra.

Fortfarande.

Inte bra.

Fortfarande.

Senaste budet nu verkar vara (taiträtaiträtaiträtaiträtaiträ) att det sannolikt är färdigkräkt men diarréfesten kommer och går – och kommer så göra i tre månader till. Än är magsjukan – eller snarare effekterna av den – inte över.

– Aha, campylobacter, tänker kanske nån.

Men se du det var det inte, för det har tagits prover och de visade ingenting. I mitt stilla sinne kan jag undra om det inte ändå var det, men att bakterierna hann lämna systemet innan proverna togs. Oavsett så har vi två barn med ordentligt rubbade magapparater.

magsjukan
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.

Vi måste ge dem tid att läka

Den enda medicinen, eller åtgärden, som vi har kvar att förhålla oss till är laktos- (helst mjölk-) och glutenfri kost i tre månader. Det är inte så svårt som det låter, vi har redan hållit på i … jag vet inte, tre veckor? Eftersom jag är glutenintolerant så blir det nästan ingen förändring hemma på den fronten, och laktosfritt är ju en baggis. Svårare var det att lämna mjölk helt och gå över till växtbaserade alternativ, eftersom den omställningen är ny och alternativen okända för oss. Men vi testar oss fram, och vi räknar med att kunna gå tillbaka till mjölk, men laktosfritt då, om nån vecka kanske.

Akta!

Apropå mjölk, Adrian var så rolig härom morgonen. Barnen får risgröt (gjord på endast vatten alternativt soyamjölk) till frukost, eftersom ris har stoppande effekt på magen, men så fick de soyamjölk till den för första gången – hittills har de fått lite Proviva nyponsoppa till, eftersom det tydligen också ska vara bra för tarmen.

När Björn då hällde upp soyamjölk på Simons tallrik mittemot, så började Adrian skrika.

”Nej! Nej!! NEEEEEEEJ!! INTE! INTE! INTE!”

Han lät liksom provocerad och arg och kränkt, sådär som han brukar låta när han vägrar klä på sig/borsta tänderna/bli buren. Björn reagerade relevant, dvs han svarade stridsberedd att vad är det??

”INTE! INTE! INTE DEEEEN! INTE SÅÅÅÅ! SIMON INTE MJÖÖÖÖÖÖLK!”

Jag fattade, men Björns stridsberedskap tar lite fler sekunder att avveckla än min.

”Han får visst mjölk, Adrian!”

”Adrian,” sa jag så mjukt jag kunde med en hand på hans axel. ”Varför får inte Simon mjölk, tycker du?”

”SIMON! ATT! ATT! SIMON! SIMON … JÄTTEKRÄKAS!!!”

Alltså han satt och försvarade Simon, och mitt hjärta … alltså åh.

Egentligen är det inte så konstigt. De har båda kräkts och haft diarré till och från så länge nu, och vi har pratat mycket om vad deras magar tål och inte. De ber förstås om samma saker som förut; russin, mjölk och yoghurt till exempel, men vi förklarar att de inte får det eftersom deras magar inte vill ha det, och vi inte vill att de ska kräkas.

De vill inte heller kräkas, begreppet är inte längre abstrakt utan tillräckligt färskt i deras minnen för att argumentet ska räcka.

När vi rensade bort alla bebisprylar för gott

Att inte bli en sån där

Jag har en klasskompis, vi kan kalla henne Stina, som råkade bli gravid ett par månader tidigare än hon hade tänkt. Barnet väntas i april, dvs Simons månad, och eftersom det är deras första barn så har jag verkligen försökt att hålla igen.

Jag minns nästan alltför väl hur vissa välvilliga men överkommunikativa mammor gärna berättade både det ena och det andra för mig, när jag väntade Simon. Mycket var bra, men nästan lika mycket var fullständigt ovälkommet – alla förlossningsberättelser, till exempel.

Stina och jag kommer bra överens men vi umgås inte privat och känner inte varandra så särskilt. Därför var det en vinglig balansgång för mig att försöka närma mig utan att tränga mig på i deras glada, förväntasfulla, vi-anar-inte-vad-som-väntar-oss-bubbla.

Konsten att lirka främlingar

“Vad är status på alla bebisprylar, än så länge?” frågade jag så neutralt jag kunde en dag i skolan, när ämnet redan var på bordet för egen maskin. “Har ni massa kompisar som redan har barn som dumpat halva sitt bohag på er än?”

Stina skrattade  – att skratta är en av de saker hon är bäst på, hon är en ljus person – och sa att så var det inte. De hade ingenting än så länge. De flesta bekanta hade större barn redan, eller ännu inte fått.

De kvällen skickade jag ett meddelande och undrade om de var intresserade av att ta emot lite prylar jag höll på att rensa ut.

Jag vill inte att det ska bli obekvämt för dig att jag prackar på er massa prylar, men jag tänker att vi kan ju alltid fråga?

Hon tog emot det med öppna armar, så jag skickade en bild på 2 nappflaskor i glas som jag återupptäckt i en kökslåda, som test. Det verkade landa väl.

bebisprylar nappflaskor i glas

Konsten att ta emot gratis

I skolan kom hon och sonderade terrängen på hur mycket prylar det var frågan om.

“Hur mycket vill ni ha?” frågade jag.

“Hur mycket har ni?” frågade hon.

Jag rabblade det jag visste om utan att ha letat, och hennes leende blev bara bredare och bredare. Det blev lite lurigt att föreslå bröstpumpen, eftersom det kan kännas intimt innan man själv är där, men hon tog det galant.

De var här på fika förra helgen för att hämta allt – det blev lite mycket att ta med till skolan med barnvagn (ligg- och sittdel), åkpåse, skötväska, hoppgunga, babybjörn, bröstpump, lite kläder och en hel del annat smått och gott.

“Jag har en grej till,” sa jag efter att ha visat dem hur man monterar barnvagnens olika delar, “men den säljer jag. Vi har haft enorm användning av den prylen, om ni vill kan vi titta på den med?”

Klart att de ville.

Lolaloo barnvagnsvaggare är den i särklass bästa bebisprylen vi har haft. Den var urladdad när jag plockade fram den, så medan jag snabbladdade den för att kunna demonstrera lite så berättade jag förstås vitt och brett om hur glada vi varit för den.

“Jag ska inte pracka på er mer saker än ni redan har, men ni kan ju fundera på det så kan du få den i skolan sen i så fall, Stina.”

“Nej men det är klart att vi ska ha den här,” sa hennes sambo glatt. “Vad vill du ha för den?”

Jag hade inte kollat upp det innan, men de tog den ändå – utan prisuppgift. Du kan tänka dig vilket bra intryck den där prylen gjorde.

Allt som allt dumpade jag hela vårt bebisbohag på dem, och de var glada under förutsättning att de skulle få betala nåt för det. Klurigt det där, att sätta ett pris för formens och känslornas skull, på nåt man bara är glad att bli av med.

Vi kom överens om att de skulle åka hem och gå igenom i lugn och ro, och sen swisha vad som kändes bra för dem.

Varför GER vi bort så mycket saker, när det hade gått att sälja?

brio go bebisprylar

Svaret är att det hade varit svårsålt. Minns du när jag köpte den där andra vagnen, den som var typ likadan fast snyggare och nyare, utan att tänka efter? Jag fick ju aldrig den gamla vagnen såld trots att jag försökte, och det var så mycket jobb med att fota och lägga upp annonser på allt. Hoppgungan har legat uppe men ingen nappade. Babybjörnen var ren men såg ofräsch ut, eftersom båda våra ungar dreglat allt vad de orkat på kanten när de suttit framåtvända. Fota, skriva beskrivning, lägga upp annons, hålla på och svara på frågor och stå ut med allt prutande folk har för sig, när man liksom tycker det är bökigt att lägga upp en annons.

Nej.

Hellre då att enkelt bli av med allt – tänk tiden det sparar mig – och att det går till nån jag känner. Nu har jag till och med chans att se det användas.

bebisprylar
Den har tjänat oss troget och väl.

Sentimentalt

”Hur känns det att göra sig av med allt?” frågade en kompis.

Alltså det känns bra, så som det alltid känns att stänga ett livskapitel jag är klar med. Sentimentalt, förstås, eftersom jag är sentimental av mig, men också skönt. Det tog ju mycket plats, och jag är så hjärtans glad att veta att det kommer till användning.

Det är ju bebistiden i sig som gör mig sentimental, och det är förstås många minnen kopplade till prylarna, särskilt några av kläderna, men … de är bara påminnelser, inget annat.

bebisprylar barnvagn

December 2018

Ja, vad ska jag säga? Björnrike överskuggar resten av december, dvs 2/3 av hela månaden, i mitt minne, så det är väl tur att det finns svart på vitt att det faktiskt hände bra saker även innan den resan.

Till exempel så kallade en främling mig för en ”engagerad mamma” och ville ge min en julgran som tack (för att jag är engagerad i mina barn). Det händer mer sällan än man skulle kunna tro. Adrian briljerade vidare med sitt ålderskorrekta nekande till precis allting, så underbart sött att jag blev tvungen att skriva om hur orden inte räcker till ibland, och att jag är tacksam för musik.

Här följer decembers favoriter, tillsammans med ett sent ”god fortsättning” och varma önskningar inför det nya året.

December 2018

1. Han vet precis vad han vill; han vill INTE.

vill inte
Tjurar på köksgolvet kl 06:53

2. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

himlen i min famn
Ibland räcker orden inte till.

3. VAB, snö, pulkastöld och en eloge

Så kul att det finns främlingar som säger snälla saker ibland.

Tröstebilder, från helgens skogspromenad, i sjukstugan

Inte magsjuka

Simon är sjuk igen, liksom Adrian. – INTE magsjuka, bara så du vet. Nej, vi har bytt (?) det eländet mot den mer klassiska förkylningen med täppta och överproduktiva näsor i kombination med feber. Jag är också dålig, den här gången. Buhu, stackars mig. Nog om det, mitt liv fortsätter ju ändå. Det är inte som att jag kan vara hemma från skolan hursomhelst – och även om jag var det så skulle jag knappast kunna ligga i min säng och vara ynklig hursomhelst. Och även OM jag gjorde det så skulle jag knappast få vara i fred hursomhelst, och även om jag fick DET så skulle jag har sjukt dåligt samvete över att bara ligga där och vara sjuk.

Jag vet, jag är mitt eget problem. Nog om det, som sagt.

O du vackra vinterskog

Förra helgen hade vi en sjukdomsfri lucka, så vi gick på skogspromenad tillsammans med min mor. Jag försökte ta bilder för att illustrera betydelsen av färgglada overaller på barnen.

Han skulle gömma sig, det gick nästan vägen.

Sen gick vi till stranden …

Jo, han har hjälm. Vi hade pulkor med oss, som jag släpade runt i terrängen i skogen, säker på att jag skulle tacka mig själv för det senare. Det gjorde jag.

Fint, eller hur? Myser vid minnet.