När barnen leker med MINA leksaker

Mera prylar!

Mamma kom med en kasse leksaker till barnen för några veckor sen. Inte vilken kasse som helst däremot, utan en vida omtalad sådan – i alla fall i vår familj – som varit både försvunnen och på vift, ibland samtidigt, i flera år. Till slut kom den i dagen när min mors före detta skulle röja i sin källare och hittade den.

Den innehöll en hel del, men de grejer som varit försvunna och dessutom saknade var ett BRIO-tåg med träräls, tillsammans med lite tillhörande träd och hus och djur (!) i trä.

När hon kom hit med den var även min bror här, och varken han eller Simon kunde hålla sig tills att kassen hunnit upp på Simons rum.

Nostalgitripp

Frågan är vem som blev gladast över tåget; Simon, Jonas eller jag? Alltså SÅ mycket barndomsminnen kommer från det där tåget.

Simon, Jonas och jag satt runt högen med tågräls och började plocka. För ett kort ögonblick var det som att vara liten igen… ända tills Adrian, som är liten på riktigt, mullvadade sig förbi folk och genomförde ett regelrätt stage dive tvärs över alltihop – det var för övrigt då vi upptäckte att en av tågbommarna brutits av nån gång under årens lopp och blivit vass.

Simon gillar fortfarande tåget, men för att få vara ifred från lillebror måste han sitta i sin säng med det och en direkt konsekvens blir förstås att det inte leks så mycket med.

leksaker i trä

När Adrian blir äldre, och vi törs låta honom leka med tåget han med utan att vara rädda att han ska bryta av rälsknopparna – befogad rädsla med tanke på att han bröt av vår köttång i bambu med bara händerna härom dan – så hoppas jag att de kommer slita tåget lika mycket som vi gjorde när vi var små.

SaveSave

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

”Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – ”och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till ”Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

Decembers favoriter

Mest lästa inläggen i december, 2017’s näst sista sammanfattning (sammanfattningen för hela året återstår 😉 såklart).

1.

Vi var inte föräldrar när vi bodde där

Sentimental tidssvindel.

2.

8 saker du bör ha med på en resa med småbarn

Känner du nån som ska ut och resa med småbarn? Tipsa! Baserat på erfarenhet och ånger.

3.

Vikten av att lära barn om gränser

Även deras egna alltså.

4.

Fotoutmaningen på insta

5.

När man inte vill vara den som tjatar

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Nu har vi skaffat ny syskonvagn igen

Jag nämnde igår att vi skaffat ny dubbelvagn, men nu räcker det. Under förutsättning att den nya vagnen håller så kommer vi inte köpa fler. Nånsin.

Lovar.

Gamla vagnen

”Alltså jag står inte ut. Jag är beredd att bara ta nån, vilken som helst, med större framhjul än den här skiten vi kör omkring med nu,” utbrast jag till min tålmodige sambo när vi hämtade barnen på föris för typ 2 veckor sen.

Vår tvillingvagn – eller om vi ska kalla den syskonvagn kanske? –  Basson Duo, som vi skaffade när vi blev tvåbarnsföräldrar, har fyllt sin funktion men nu räcker det.

syskonvagnVi har kämpat på med miniskidor i snölag, baklängeskörning vid torrare mjukt underlag, utvecklat ny körteknik för att undvika tvärnitar som får barnen att falla ur vagnen, samt förbrukat en hel del hjulfett för att slippa drabbas av komplett härdsmälta.

Största anledningen till bekymren är att barnen vuxit ur den, dvs de har blivit för tunga. Adrian vill gärna stå upp i vagnen och när han då hänger mad armarna över ryggstödet så ger sittdelen efter så pass att det ser ut som att den inte är ordentligt uppfälld.

syskonvagn

Den VAR bra, när pojkarna var lättare, när Adrian inte kunde stå men ändå skulle titta på allt hela tiden och när det inte fanns så mycket motstånd på marken, men våra behov har ändrats och Björn var inte svårövertalad.

Ny syskonvagn

Så vi köpte en ny vagn igen, alltså. Det blev en Carena Gotland, jag berättar mer om den i ett eget inlägg men jag kan säga att vi är sjukt nöjda än så länge. Barnen har inte kastats ur vagnen en enda gång, man behöver inte dra den bakom sig på grusgången och man kan dra fram suffletten ända ner i bygeln – perfekt vid regn, sol och odrägligt beteende på grannens bekostnad.

Även mamma har testat den, när hon tog med sig bägge ungarna till parken i lördags.

”Vad tyckte du om nya vagnen då, mamma?”

”O ja vad bra den var! Så lätt att köra på gruset! Jag brukar behöva ligga längs med backen nästan för att komma framåt, men med den här gick det ganska lätt!”

SaveSave

SaveSave

Firenze – Florens alltså – minnen från 2017

Minnen från 2017

Jag tänker mycket på Italienresan när jag tänker tillbaka på 2017. Det var en så händelse- och upplevelsekompakt resa, på så många plan. Jag minns den med värme, bokstavligen, men också som något vi klarat av, för det var lite jobbigt mellan varven.

Ett bra exempel är när vi sista veckan tänkte att vi skulle bryta trenden med pool och middagspromenad till restaurang i stan, och styra upp besöket i Florens.

Florens

Vi ville ha en struktur på besöket, för att inte bara dra dit och sen vandra på måfå med noll koll, och hittade framför allt 2 länkar* som vi sparade ner på telefonerna för att kunna ta fram på plats.

#tbt #florence #firenze #firenzeduomo #florenskatedral #twintechno #mammatrams

A post shared by Mammatrams (@mammatrams) on

Det höll ett litet tag. Vi kom ända till katedralen, via några sevärdheter på vägen som inte var så mycket att se för oss eftersom vi inte ville gå in med barnvagnen och inte är särskilt historiskt bevandrade vad gäller just Florens. Eller Italien. Eller alls, faktiskt.

karusell i florens

Sen åt vi lunch, sen hittade vi ett torg med en karusell som jag åkte med Simon medan Adrian sov, och sen tyckte vi att vi kunde släppa alla ambitioner och gå efter GPS:en till Florens berömda bro med hus på.

Där nånstans slocknade pojkarna, och den här bilden sammanfattar ganska bra deras dag i Florens:

Läs om hela vår italienresa här.


* Exploring Florence on foot och Things to do in Florence

 

Från äkta gran till plastgran

För 2 år sedan såg det mycket annorlunda ut här hemma. Alltså extremt annorlunda. Men det har hänt mycket sedan dess, utvecklingen går framåt på alla fronter – så även på julgransfronten.

Det här med julgran

Varje år så länge jag kan minnas har vi åkt och köpt en gran runt veckan innan julafton. Det är lite av ett lotteri vad man får med sig hem. Här är ett av de kortare strån, dock ej det kortaste vi dragit, från 2015:

Det var Simons första jul, och det gick väl lite si och så med julgranspyntet men med tanke på hur naturen valt att skapa just vår gran det året, så var det ingen fara på utseendefronten om man säger så.

Det tog ett tag att montera ner trädet efter jul. Jag vill minnas att vi brände de sista större granbitarna i mars.

Vackert måhända, och just granris visade sig vara en fenomenal värmekälla, men jättestökigt (dvs spretigt) att förvara.

Andra julen här i huset var 2016.

Moder natur hade varit snällare mot den granen på alla plan, den verkade besitta evigt liv och var inte helt medgörlig i styckningen. De sista bitarna av den granen eldade vi med för 3 veckor sen – lagom tills det började bli dags att fundera på årets gran.

Plastgran eller ej?

Jag gillar äkta gran hemma. Det luktar gott, det är så vi alltid haft det och det är (oftast) fint. Att det inte är plast är framför allt ett enormt plus. Men… Barren. Nedmonteringen. Uppsågningen. Eldningen. Barren. Överallt, i månader. Och den ska vattnas, vilket vi är pinsamt usla på att komma ihåg och därför måste vi se den dö långsamt.

Jag nämnde ju vår nya gran för några dagar sen. Redan förra året började vi leta plastgran men vi var för sent ute. Det misstaget har vi lyckats parera i år; Björn åkte och köpte en svindyr gran för 2 veckor sen.

Härom natten – kl 02:53 för övrigt, när jag och Adrian varit uppe ett tag eftersom han bedömde det lämpligt – satt jag med min yngste i knät och tillsammans (”tillsammans”) vek vi ut alla grenar och jämnade ut den inbyggda belysningen.

Nu är den klädd, och nej, vi har inte katt. Vi har klåfingriga småbarn.

Den ser ut som en utegran, största anledningen till det är väl att det är en utegran, men jag tycker belysningen är mycket finare än den vi brukar ha – du vet såna där adventsljusstakeljus som sitter ihop med flera småsladdar som är lika bra på att trassla ihop sig som mina hörlurar till mobilen, och som man nyper fast på grenarna och som efter ett tag börjar tippa åt sidan så att hela granen ser onykter ut.

Hursomhelst, jämför den med granen vi hade för 2 år sen, och medge att det ser gladare ut.

Fotoutmaningen på insta

Jag fick den här utmaningen som flyter omkring på Instagram, du vet den där ”7 dagar, 7 svartvita kort. Inga människor, ingen förklaring”-utmaningen, för ett tag sedan.

Jag är dålig på att uppdatera min insta, så jag tänkte att det kunde vara kul. Det höll i 3 eller 4 dagar innan jag totalt tappade fokus – skolan har ofta den effekten – så totalt har det väl tagit… 2 veckor? 3, kanske?

Anyway, här kommer mina bilder, och det är MED förklaring för övrigt.

1.

Fotoutmaningen på insta

Jag tentapluggade i vardagsrummet på förmiddan. Det hade snöat ute, kaminen var igång och så plötsligt kom solen och förstörde myset.

2.

Fortsatt motvilligt tentaplugg. Denna dag inlåst i arbetsrummet.

3.

Jag träffade Anna på Espressohouse en eftermiddag…

4.

…och hon påpekade att hårvärmeställningarna, som såklart kallas för nåt annat i verkligheten, hos frisören intill ser ut som ninja turtles.

5.

advent på insta

Björn (och kanske även jag) har tröttnat på att elda upp det sista av förra årets gran lagom till att nästa gör entré i vårt hem, så han köpte en plastgran. En som tål att stå ute också, därav de många ljusen.

Nu när vi har vikt ut alla grenar på den så är den faktiskt jättefin.

6.

Fotoutmaningen på insta

Vi fick en utenalle av pappa och Pia förra året, men den kom aldrig ut eftersom vi saknade eluttag. I år har Björn ordnat det och nu står nallen och slängkramar alla som passerar på gångvägen.

7.

Både första och andra advent kom och gick, så även snön. Ibland har vi snö på backen när vi vaknar, ibland inte. Det är jättespännande.

När man inte vill vara den som tjatar

När man INTE vill vara den som tjatar, den som står beredd med pekpinnen att smälla fingrar på alla som vågar sig på nåt, den som inte uppskattar eller den som inte ser sin egen del i saker och ting, men när man liksom till slut, när mönstret är ett faktum, försöker sig på en neutral approach:

Jag: ”Älskling, kan vi inte komma överens om att vi bara stoppar ren disk i skåpen?”

Björn: ”Gör jag inte det?”

Jag: ”Locket till stekpannan är solkigt. Och durkslaget också.”

Björn: ”Jaha. Ja men jag antog att det var rent eftersom det såg rent ut.”

Jag: ”Det här ser väl inte rent ut? Titta.”

Björn: ”Ja om man tittar NÄRA ja.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Det var annat ljus igår.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Ja men det låg ju på bänken! Då antar jag att det är rent!”

Aha…