Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

”Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

”Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

”Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

”Spa?” sa jag samtidigt som hon sa ”…badkar…”.

”Jaha du menar vårt eget spa?”

”Haha ja…”

”Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

”Hah… eh, ja…?”

”Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

”M-m.”

”Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

”Precis.”

”Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Julifavoriter

Här kommer juli månads favoriter 🙂

1.

Förskolelista: Vad som behövs inför förskolestarten

2.

Potträning: Så fick vi Simon torr

3.

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i ”Utlandssemester Med Småbarn”

4.

Succén fortsätter

…med vattkoppor.

5.

Ett vykort från där det inte regnat sen oktober

 

Venturina Terme, Italien
Tjo! Här är jättefint väder, varmt, men bara ca 25 på kvällarna. Det har inte regnat sen oktober, brunnarna har tagit in saltvatten och wi-fin är kass men annars trivs vi. Adrian äter sand och Simon kastar den. Flera ställen vi ätit på har haft glutenfritt så man kan inte klaga (glad emoji med solglasögon och svettpärlor). Kramar från oss

 


 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Båten är i och semestern (på landet) kan börja

Vi kom hit igår – till landet, alltså – och som genom ett trollslag har vi gått från sommar, sol och 25 grader till höst, regn och skärmmössa. Vi ska vara här ett tag, så det finns utrymme för förbättring om man säger så.

Vi har lagt i båten

Förmiddagen gick åt till att lägga i båten. Efter att ha skällt lite på varandra över bristande kommunikation mellan en som lagt i båtar varje sommar i hela sitt liv och en som bara har föreställt sig det hela, ett gäng söndertuggade kottar och pinnar under Adrians stol samt en tamp i nacköglan på Simons flytväst, så kom båten i still slut.

Eftersom vi knappt släpat med oss nån mat alls den här gången, vilket vi inte gjort eftersom vi upptäckt att Ica faktiskt kan leverera till vaxholmsbryggan, vilket vi igår kväll upptäckte att de inte kan göra på helgen, så satte vi oss allihop i båten direkt och körde till affären.

Simon var jätterädd. Och så började det ösregna. Björn var tvungen att hålla om honom medan han körde, men han lugnade sig när vi kom upp lite i fart och båten blev lite stabilare. När vi väl var hemma igen var han ängslig och plaskblöt men inte värre än så.

Nya sovrutiner igen (?)

I och med att vi gjorde som vi gjorde så tvingade vi mer eller mindre Adrian att vara vaken till efter lunch. Annars brukar han fortfarande sova 2 gånger om dan men det känns som att det håller på att ändra sig – oberoende av våra aktiviteter alltså. Det vore verkligen bra om han gick med på att sova samtidigt som Simon lagom till inskolningen i slutet av Augusti. Det skulle underlätta för alla, och nu törs vi hålla tummarna.

Konsten att sova själv, del 2

Vi har börjat lägga Adrian genom att placera honom i hans säng MEDAN HAN FORTFARANDE ÄR VAKEN. Det har vi egentligen aldrig gjort. Alltså någonsin.

Så gjorde vi med storebror

Med Simon började vi försöka få honom att sova själv när han var runt 4 månader, och då var det dessutom ganska sent tydligen, men Adrian har alltid haft större närhetsbehov än honom. Adrian har krävt närhet på ett sätt som Simon nästan aldrig har gjort, och mamma sa nån gång att han kanske tar det han får; om Simon tar stor del av min tid under dagen så tar Adrian igen det på natten, typ.

Så kan det vara. Vi vill däremot gärna ha ett barn (till) som klarar av att somna utan att ligga i en rullande vagn eller i någons varma och helst pilates-hoppande famn, så nu är det alltså dags.

Så gjorde vi inte med lillebror

Vi märkte snabbt att taktiken att hålla honom på rygg och vänta, som vi gjort med storebror, gjorde honom skogstokig. Hysterisk galenskap pågick tills man släppte. Orka. Så då kom vi på att man kan låta honom rulla runt bäst han vill, men hindra honom från att lyfta upp huvet från madrassen. Blockera honom en 5 cm ovanför huvet liksom.

Han accepterar det, i alla fall motsätter han sig det inte på samma våldsamma slita-av-sig-håret-sätt som fasthållning. Han är ju så topptung, så när han lyfter huvet och det tar stopp nästan direkt så faller det tillbaka i madrassen och han nöjer sig med att köra skottkärra längs sargen ett tag innan han lugnar ner sig.

Och så var det dags för tandsprickning IGEN…

Igår gick det inte alls, däremot. Han var hysterisk – i horisontalt läge – så länge att Björn till slut kom ner och ville bolla hur vi skulle göra. Det slutade med att vi plockade upp honom igen, bytte blöja, torkade en hel del snor och sen fick han vara uppe. Han somnade inte förrän framåt midnatt, trots att han var så trött att han skelade när vi la ner honom igen.

Nu såhär i dag, efter att ha varit uppe och gett febernedsättande (39°), vatten, ny blöja och snorsugit pojken vid kl 05, så faller allt på plats. Diarréblöjan igår var startskottet på kommande 2 veckors sömnlöshet som vår yngste sons tandsprickningar hittills inneburit.

Jag fyller år idag

Det var på vippen att mamma inte skulle få komma eftersom vi först trodde att Adrian var dunderförkyld, men sen ändrade oss till tandsprickning, för att till sist hävda både och. ”Jamen jag behöver kanske inte gosa med honom upp i ansiktet,” sa mamma och kom hit ändå. Och gosade med honom i ansiktet förstås. Han är lite oemotståndlig när han är på det humöret.

Förmiddagen spenderade jag och Simon på en ny parklek, som Björn hittat, medan Adrian sov hemma och Björn bakade tårtan. Det pågick för övrigt i princip hela dan, dvs fram tills att det blev dags att börja laga middag. Det var i alla fall ett riktigt bra ställe med kaniner och höns, och lekställningar och trehjulingar och annat som inte ser likadant ut som vi är vana vid (och lite less på).

Studsmatta med konstgräs.

Nu, just precis nu, så återupprepar vi gårdagskvällen. Adrian sitter på köksgolvet med Björn och pillar på en leksak, efter att ha skrikit sig hysteriskt hes i 30 min (minst) i sin säng med Björn som vakt. Löftet om massage hänger i luften och kommer antagligen får göra det tills i morgon. Eller dagen efter det. Älska småbarnslivet.

Det blev i vilket fall som helst en riktigt bra tårta, och mamma kom med blommor och löftet om att fira mig en dag i september tillsammans med lillebror och tjej. Kortet sa att jag ska vara klar kl 10 på morgonen…

Spännande 🙂

I morgon packar och förbereder vi för 2 veckor på landet, vi åker på fredag. Under tiden bjuder jag på texten om vår resdag till Italien i morgon.

Tårtan är glutenfri och gjort från grundreceptet jag sparat här.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Potträning: Så fick vi Simon torr

På BVC råder man föräldrarna att potträna sina barn den sommaren som ligger närmast barnets tvåårsdag. Eftersom Simon fyllde 2 i april så tänkte vi att det var den här sommaren som det skulle hända.

Jag skulle vilja säga att vi lyckats få vår förstfödde torr nu – med undantag av vissa nätter och diverse lätträknade olyckor där det gått lite för fort. Det återstår förstås en del finlir men det stora steget är taget och han har skött sig jättebra.

Jag har förstått att potträning kan gå till på många sätt, men såhär gjorde vi:

Passiv potträning

Vi började för ganska länge sen, efter jul och nyår har jag för mig, med att köpa en potta och erbjuda Simon den med en axelryckning. Pratade lite om vad den var till för och så. Då Simon valde att använda den som badleksak och den inte hade någon annan effekt, köpte vi på min mors inrådan en toalettring för barn som man lägger ovanpå den vanliga toalettringen, du vet. Pratade lite om vad den var till för och så.

Han provade att sitta på den, bara sitta lite alltså, och klättrade upp och ner och höll på, och sen en dag bestämde han sig för att kissa när han satt där.

Glädjetjut

Det var jag som var med honom, och jag brast förstås ut i glädjetjut, segerdans och öste beröm. Jag tror att man rekommenderar motsatsen, men det struntade jag i för vi har en son som behöver mycket uppmärksamhet. Simon blev nästan generat glad, och ville kissa mera men till hans stora besvikelse var det slut.

Under månaderna som följde fram till Björns semester efter midsommar så lät vi Simon sitta på toan när han ville det, och la ingen som helst vikt vid när han inte ville det. När sommaren började närma sig gjorde vi rutin av att sitta på toan före läggdags och när man har vaknat, samt före och efter maten.

Han vande sig vid att kissa på toa, men han undvek att bajsa där. Istället började han komma till oss när han precis hade bajsat, och be om att få byta blöja.

Jag lyckades fånga in honom en gång precis innan, och satte honom på toa. Han blev ängslig och orolig, så jag satte mig på golvet mitt emot honom och pratade om att alla bajsar på toa, och så räknade vi tillsammans upp alla vi känner. Men det var tydligen läskigt ändå, så det dröjde flera veckor innan han vågade sig på det igen.

Sen tog vi blöjan

Under midsommar var vi på landet, och dagarna efter det hade vi Alessiane & Franck på besök men så fort vi blev själva i lugn och ro så tog vi blöjan från Simon. Det var veckan innan vi skulle åka till Italien.

Det var varmt väder, så han spenderade sina dagar i enbart tröja. Vi rullade ihop och ställde undan alla mattor, satte honom på toa med kanske en timmes intervall, och frågade ofta (tjatade) om han behövde gå. Han skötte det ganska bra. Efter 2 dagar fixade han att gå till parken (3 min bort), vara där ganska länge och sen gå hem igen utan olyckor.

Det var det där med att bajsa på toa som inte var lika lätt, men efter några “olyckor” – varav en på en ihoprullad matta – som han själv blev ganska upprörd över, så släppte det.

Sen åkte vi till Italien

På själva resdagen fick han naturligtvis ha blöja, men vi tog med oss toalettringen till honom och tänkte att vi antagligen skulle få börja om – eller i alla fall backa. Björn var skeptisk, han trodde det skulle bli alldeles för mycket bök och exkrementhantering på semestern medan jag tyckte att vaddå, det är ju inte vi som städar och vi måste ge honom chansen att fortsätta lära sig.

Det blev som om vistelsen i ny miljö och med nya rutiner befäste den nya vanan. Simon var blöjfri alla dagar på semestern, utom när vi åkte bil (eftersom han somnade) och på natten.

Sen kom vi hem

Vi hade snabbt hunnit lära oss att Simon är torr, så därför blev vi förvånade när han råkade bajsa i byxan första dagen hemma. Men det var en tillfällig svacka visade det sig.

Vi har provat att ha kalsonger på honom men det verkar kännas lite som blöja, dvs han glömmer lätt av sig, så än så länge är han fortfarande utan och går och näckar under shortsen – men vad gör det? Vi har ju bara kommit halvvägs genom sommaren, och jag är förstås stolt över min lilla pojke som alldeles uppenbarligen själv väljer att vara utan blöja.

Jag har ingen aning om hur vi hade gjort om vi inte hade haft med honom på tåget.

Modiga morfar dagen innan vi åkte till Italien.

 

Det här med att få tid till det man behöver

Eftersom jag antagits till en utbildning som kräver vissa förkunskaper i vissa program som jag inte ens känner till loggan på, så startar mina studier redan nu.

Det svåraste

Först ut är Photoshop – användbart på så många plan, utbildning eller ej, så vi börjar där. Jag är inte tekniskt efterbliven, men jag har tålamod som en råtta i ett droglabb och är liksom högeligen benägen att hoppa över delar av en kurs för att komma framåt fortare. Det är dumt.

Därför har Björn fultankat en videokurs som jag nu sitter klistrad vid (och lär mig saker). Asbra. Det svåra är att stänga ute Simons hysteriska grinande efter mamma vid botten av trappan och lyssna på kursen.

Till min hjälp har jag te, kakor och hörlurar (prioritering i nämnd ordning).

För den som undrar så är det Björns avocadoplanta som spökar bakom gardinen.

Det näst svåraste

Det näst svåraste är att få TID till det man behöver, i det här fallet studier, såhär. Efter några dagar av ”nu – eller nej, jag måste laga mat till Adrian”, ”nu – eller nej, måste laga mat till oss”, ”nu då – nej, Björn hade natten så han måste sova och Adrian är vaken”, ”nu då – nej, båda är vakna och vi måste ditt och datt” och ”NU DÅ – nej, klockan är 21:40 och jag kommer inte ens ihåg hur man startar en dator”, så bad jag min kära sambo att hjälpa OSS att strukturera upp dagarna så att tid kan avsättas.

De första dagarna på Björns semester, alltså innan Italien, hade jag mindre tid till mig själv än jag hade när han jobbade och Simon gick på föris. Det var väntat, Björn ska skolas in i ”vardag hemma” och jag ska skolas in i ”vardag hemma tillsammans med sambo”. Det handlar om att ha realistiska förväntningar på sin dag, så att man inte hela tiden blir besviken och/eller stressad.

Kanske det allra svåraste

Att planera är inte vår starka sida, men nu måste vi det för att få detta att funka och det blir en utmaning. Kanske den största till och med.

 

SaveSave

Imorgon åker vi till Toscana…!

Det känns surrealistiskt att vi ska lyckas genomföra 2 veckor på resande fot, med 2 småbarn varav den ena pottränar, i ett främmande land, på ett harmoniskt och balanserat vis men vi känner oss båda supertaggade på att komma iväg.

Egentligen handlar det om att bara vara vi, utan en massa projekt som distraherar, på ett ställe som vi alla får ut nåt av att vara på.

Att vi måste stiga upp ur våra bäddar kl 03:30, eller vad det nu blir, och packa färdigt och sen resa större delen av dagen är smällar man får ta (ja, jag kan säga det nu innan det har hänt – vi får väl se om det låter annorlunda imorn kväll).

Idag blir ändå en bra dag, eftersom barnens morfar och marmor Pia kommer på eftermiddagsfika. Det blir ett välkommet avbrott i resfebern.

SaveSave