Föräldrar är konstiga när de bråkar

Varken jag eller Björn är stormiga individer med känsloutbrott och drama som vardagskryddor, men nog händer det att vi fastnar i (töntiga) diskussioner som ibland eskalerar till livliga alternativt hetsiga utbyten av repetitiva meningar till följd av en föregående detaljbaserad språkförbistring à la det-var-väl-inte-självklart-att-vi-pratar-om-flygblad-vi-pratade-ju-om-bungyjump-alldeles-nyss.

Ingen är perfekt.

Det har däremot aldrig slagit mig att dessa livliga diskussioner skulle kunna uppfattas som verkliga bråk och göra vår omgivning illa till mods. Återigen; det händer inte ofta redan som det är, och ännu mer sällan inför publik. Men härom dan blev det smärtsamt uppenbart, och vi svor på att aldrig mer göra så när vi hörs.

Vad konstiga de är

Det var tisdag, strax efter middan. Min mamma var här, hon satt i soffan med Simon och de tittade i en bok tillsammans. Jag och Björn stod i köket. Det började med en oviktig förvirring om huruvida jag torkat bordet med golvtrasan eller ej (alla våra trasor är likadana, det är de där småhanddukarna från Ikea, du vet). Sen följde förvirring om vem som senast haft den och bla bla.

Mamma ropade roat från soffan nåt om att har ni inte viktigare saker att diskutera än glovtrasor. Jag skrattade, samtidigt var jag lite störd på Björn men inte på allvar, diskussionen blev mer en ventil för nåt, samtidigt som det var lite roligt att reta honom. Jag kände mig som när jag var liten och retades med min lillebror.

Efter en stund sa Simon, utan att ta blicken från boken, till sin mormor:

”Vad konstiga de är.”

”Konstiga hurdå, menar du?” sa hon.

”De är konstiga när de bråkar.”

Det lät som om detta var något han ofta fick utstå, och att han tog skada. Riktig skada alltså, inuti. Hjärtat sviktade under hans stillsamma ord, och vi släppte diskussionen.

Obalans

Flera dagar efter det var Simon extra muckig igen, det var som om hans absolut värsta trotsstunder samlat sig under gemensam flagg och satt in allt de hade, men det var inte förrän på fredagen som jag lyckades koppla ihop det med Diskussionen.

Vi låtsasbråkade, jag och Simon, och när han lugnat ner sig frågade han varför jag och pappa var arga på varandra.

”Vad menar du? Vi är inte arga på varandra,” sa jag och plötsligt tändes den där glödlampan i hjärnan. ”Menar du att vi bråkade med varandra när mormor var här?”

”Ja. Varför bråkade ni?”

Jag insåg att han kände sig otrygg, och förklarade allt flera gånger om. Med olika ord. Störst vikt la jag på att pappa och mamma älskar varandra, och det ändras inte bara för att vi inte är överens om nåt.

Han lyssnade tyst, ställde nån fråga och lyssnade på svaret. Simon är väldigt empatisk men han vet inte hur han ska hantera alla starka känslor, så att han lyssnar så pass noga betyder att han har grubblat.

Mucket släppte dagen därpå. Det är fascinerande hur tydligt det kan vara med vissa saker ibland.

Jag ska aldrig mer hetsdiskutera med Björn inom hörhåll för barnen.

Föräldrar är konstiga när de bråkar

Korta ord i farten

På tunnelbanan

Här rusar tillvaron fortare än vanligt. Just nu är jag på väg till skolan för att redovisa min praktik för nästa årskull studenter, och eftersom jag lider av en ganska besvärlig scenskräck så har jag puls redan nu. Yeeey.

Simon på provtagning

Simon ska på provtagning idag. Blodprov. Björn roddar det, eftersom jag är upptagen med att explodera internt inför publik, och jag hoppas att det går bra för annars blir de tvugna att åka vidare till Astrid Lindgrens provtagning för barn istället, och då kommer det ta heeela förmiddan och kanske en del av eftermiddan också. Provet gäller Simons fortfarande stökiga mage och efter så här lång tid (27 december, som sagt) så kan det inte vara vare sig gluten eller laktos som ställer till det.

Vi håller tummar och tår att de accepterar att ta provet på vuxenmottagningen (jag hör hur osannolikt det låter).

Ett av Simons många självporträtt med min mobil. Min lilla kämpe, 4 år fyller han imorgon ❤

År(hundrad)ets familjetips: matplanering vecka VS småhandling

*** ej sponsrat ***

Jag nämnde att matplaneringen står för typ 85% av veckoplaneringen hos oss, så den är i princip avgörande för hur vi upplever vår vardag i veckorna. Vi har hittat en rutin som fungerar för oss, och jag tror verkligen att det är värt ett försök för vartenda hushåll som upplever att det här med maten tar mer tid än det borde.

Anledningen till att vi har så mycket färdig mat är flera. Dels så gör vi nästan alltid lite mer mat än vi äter upp, för att det ska bli över till matlåda och rester, men vissa mängder är avsedda att åka in i frysen så att det bara är att plocka ut när det kör ihop sig.

För hur duktiga vi än har blivit på att planera vardagen så kör det ändå ihop sig nån gång ibland, och då är de där färdiga lådorna så himla bra att ha.

Appen

Björn är som bekant något av en prylnörd, liksom hängiven anhängare av att effektivisera allt mellan himmel och jord med hjälp av appar och/eller prylar. Jag var länge skeptisk till det här med en recept-app som vi delar, eftersom det skulle innebära att jag måste offra mina invanda rutiner för något som jag inte är säker på att det funkar. Den klassiska motsträvaren, alltså.

Jag är så glad att jag lät mig övertalas, för det här har underlättat vardagen betydligt. Varken han eller jag är egentligen superstrukturerade människor, men det här med att planera maten gör en sån ofantlig skillnad så det är av ren självbevarelsedrift som vi lyckas hålla uppe rutinen.

Paprika Recepthanterare

matplanering vecka

Appen* är inte gratis, men den är värd pengarna – den, eller någon annan likvärdig app som kan samma saker förstås, men det är den här vi använder. I en och samma app kan vi:

• surfa efter recept på nätet och ladda ner dem direkt i appen
• skriva in egna recept, om vi har nåt på papper som vi gillar,
• sortera recepten i de kategorier vi själva skapar,
• skala upp och skala ner dem genom att bara ändra för hur många personer vi vill laga till (den räknar själv om mängd av respektive ingrediens),
• lägga till recept i inköpslistan.

Matplanering vecka för vecka

Känns det jobbigt uppstyrt med veckoplanering? Som nåt man inte orkar/har tid att göra? Så här gör vi:

Vi har en delad google-kalender. I den står det uppskrivet en påminnelse varje lördag efter lunch att planera veckan. I den här delade kalendern planerar vi in det som rör oss båda under veckan som kommer:

• Vem som hämtar på förskolan (eftersom vissa av oss är mer tankspridda än andra så skriver vi även in givna saker för att helt förinta risken för missförstånd)
• Avvikelser i schemat (AW, kurs, sena möten, besök osv)
• Maten: vilket recept vi lagar på vilken dag

Vi går igenom de recept vi har inlagda i Paprika, väljer vilka vi vill laga och skriver in i kalendern vilket recept som gäller för vilken dag. Recepten lägger vi till i inköpslistan. Sedan kollar vi av inköpslistan mot vad vi redan har hemma och bockar för det som redan finns, och sedan sätter vi oss och beställer maten för hela veckan på nätet.

Matbeställningen ska, i den bästa av världar, genomföras på lördagen men ofta blir det inte förrän på söndag. Maten levereras inom ett visst tidsspann och för att inte hamna i tidsnöd så brukar vi planera att äta rester på måndagar. Nu finns det förvisso möjlighet på flera håll att få hem maten på söndagar också, men vi brukar inte hinna med att beställa i tid.

Handla mat online

Vi kan inte rekommendera något speciellt företag som är bättre än andra, men av de som vi har provat så har en högst personlig uppfattning om servicen och kvaliteten utkristalliserat sig.

Till exempel så får vi oftare trasiga förpackningar med mat.se, med willys så uteblir eller ersätts varor i större utsträckning, mathem pausade vi eftersom vi upplever dem som dyrare (plus att det var nåt krångel med deras kylvaror för en tid sedan men det är sannolikt åtgärdat nu). Cooponline har bättre utbud på vissa saker men det behövs mer tålamod med deras hemsida.

En som jag vill lyfta däremot är matsmart.se. Det är förvisso inte en matleverantör som går att använda till veckohandling på det sättet. De skickar sina varor med postnord (eller gjorde i alla fall sist jag beställde från dem), men det är billigt och bra och vissa saker vet vi går åt på löpande band (tex pasta, ris, kryddor osv) så vi köper på oss små lager emellanåt.

Sammanfattning

Vi spenderar kanske 1 timme varje lördag efter lunch med planeringen, och sedan en timme till när vi ska kolla maten och beställa – varför det tar en timme förblir ett mysterium, men det gör det – och det är 2 timmar på helgen.

Som tack för besväret behöver vi ALDRIG fråga varandra i veckan vad vi ska äta till middag och sen börja tänka ut nåt när vi redan är hungriga. Vi behöver ytterst sällan gå i mataffären med barnen. Vi behöver aldrig storhandla IRL – Björn har visserligen ingenting emot det, men jag tycker det är bland det tråkigaste som finns.

Det kan hända att det är lite dyrare att handla maten online jämfört med i butik, men ta gärna med tiden, bensinen och den mentala hälsan i beräkningen. Lägg till att impulsköpen blir mycket färre online och kundservicen hos alla ovanstående har varit bra vid de tillfällen vi behövt reklamera skadade varor.

En storhandling per vecka stryker småhandlandet i närbutiken, och de har ofta högre priser än stormarknader.

matplanering vecka

Vi brukar välja favoritrecept att göra riktiga storkok på, så att vi bara kan ta ut ur frysen de måndagar vi saknar rester i kylen. Varje låda märks med tusch på maskeringstejp på locket med innehåll, så att vi slipper öppna för att veta.


*OBS! Ej sponsrat.

Organisera barnkläder, tvätt och ytterkläder

När vi köpte vårt hus saknades förvaring. Det var som om de som sålde det inte hade några saker.

Att organisera barnkläder är ingen baggis i det här huset. Även om ungarna har sina garderober i sina rum så är hallen är ett ständigt provokationsmoment att hantera, för mig i alla fall. Där finns inte utrymme för alla skor som samlas i drivor – jo, drivor – eller alla jackor och overaller och täckbyxor som behöver finnas tillhands, så vad som händer är att jag ofta står och kastar anklagelser om ”var vantarna bor” och ”varför ligger den HÄR?” omkring mig så älskvärt jag kan. Jag får aldrig några användbara svar, och inte sällan beror det på att den skyldige är jag själv.

Flera ryck har gjorts, i omgångar, och nu senast var det uppmärkning av var alla jävla vantar m.m. ska vara. Björn gillar att ha skyltar och märkningar överallt, så vi har av den anledningen en dymo i vår ägo. Vid en helgsväng på ett varuhus råkade jag få syn på en liten påse pappersetiketter med snöre och tänkte att nu … nu händer det, idag åker lapparna upp, snyggt eller ej. Det dröjde 3 veckor, men nu är det gjort.

organisera barnkläder
Det var dessvärre inga magiska lappar jag fått tag i. Bevisligen räcker det inte med att vantarna får ett hem; de måste hitta dit också.
organisera barnkläder
Garderobslådorna i hallen. Även jag och Björn har varsin, och det är både snyggt och praktiskt.
organisera barnkläder
Och här har vi tvättkorgarna i tvättstugan. Jag är den som sköter tvätten (för att jag valt det, för att jag bryr mig om kläder, för att jag gör det bäst, för att jag vill det) och jag vill ha korgarna på samma plats alltid, annars lägger jag i fel korg. Björn sätter bara dit dem lite hur som, men nu finns ingen anledning att blanda ordningen längre.

Jag kom liksom igång där, så märkningarna spred sig som en löpeld genom huset. Detta är favoritlådan i frysen (näst efter den märkt ”glass, bär, sött” förstås).

Mer om vardagsplanering, vilket till 85% består av matplanering, i ett annat inlägg.

Vårstädning före ”den värsta pollensäsongen på 45 år”

Lördag morgon. Det är bara i slutet på mars men det känns att pollensäsongen – den värsta på 45 år, sägs det – är här för att stanna. Solen lyser, fåglarna kvittrar och mina ögon kliar. Jag vet att dt kommer att bli värre de närmaste veckorna, så när Björn föreslår att vi ska gå ut och röja i trädgården så känns det som en plågsam men bra idé. Hellre nu än senare.

Vi ska ta i med krafttag med syrénhäcken. Sanslöst vacker under högsäsong, vilket gör att vi inte vill klippa i den och som resultat håller den på att äta upp gräsmattan som inte får nåt ljus.

Jag är inte en trädgårdsmänniska, men jag gillar att ha en. Det här med att röja i trädgården och “njuta av vårsolen” är inte min grej, så när jag röjer så är det så effektivt som det bara är möjligt. I vårt fall, med två småbarn som ska “hjälpa till”, så är effektiviteten något svåruppnådd men med tanke på att jag hann med både lavendellandet , dra upp några envisa fulskott från nåt som de gamla ägarna lämnat och som vi inte skött OCH kratta lite samt slänga en del, så är jag nöjd. 

det uppe till höger är riset som grannarna lämnade. Ingen aning om vad det är, men det sprider sig duktigt och är fint ungefär en vecka av årets 52.

Det här med vårstädning är trots allt oundvikligt, om vi vill hålla efter något sånär. Nya planen för i år blir att sannolikt flytta ner en till rhododendronbuske till gångvägen, och sen plantera hallon där den stod. Vi har gjort totalt misslyckade försök med hallon förr, men det här tror vi ändå på eftersom det redan står en tanig liten hallonstängel där som producerar få men goda hallon varje år.

Vi hann med mycket den här förmiddagen. Till stor del beror det på att det blir ljust så pass tidigt så barnen vaknar i ottan och tror att de är pigga. Jag tappade tålamodet med det igår när jag, extra trött efter min grymma AW med Anna kvällen innan, blev väckt med handflatssmällar på ryggen av Simon 15 min före väckarklockans första ljud, och beställde 2 st ”sömntränare” (det går aldrig att köpa bara EN av nåt). Det är ännu en småbarnspryl, men jag sätter hela min tilltro till den.

Återkommer med omdöme när vi hunnit testa den.

Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

I tisdags, när jag helt oskyldigt gick genom korridoren (på praktiken) på väg att koka te, blev jag upphunnen av min handledare/chef.

”Jaha,” sa han kallpratande, ”hur är det med busfröt hemma?”

Jag har ju varit tvingen att vabba en del, som sagt.

”Busfröna,” sa jag med betoning på pluralis.

”Jaha, är de flera? Hur gamla?”

”2 och 4 år, och jag törs inte ens säga …” – jag hoppade åt sidan och la demonstrativt handen på köksbordets träskiva – ”… att de är ok, för varje gång vi tror det så händer nåt,” sa jag och jinxade därmed resten av veckan.

Samma kväll skickade jag ett mail till handledarchefen om att jag inte kunde komma till mötet dagen därpå eftersom herr Busfrö blivit sjuk. Det handlar med andra ord om högeligen befogad vidskepelse här.

Är han lugn så är något fel

Herr Busfrö, i det här fallet, var Simon. Med krånglig mage – som vanligt kan vi väl säga nu vid det här laget – och feber kollapsade han långsamt i min famn medan vi lekte. Han la sig till rätta, gosade (!!!) in sig under min arm, och bara låg där och tittade frånvarande framför sig medan jag strök honom över håret.

”Vad tänker du på, Simon?”

”Ingenting,” sa han, vilket såg ut att stämma.

VOBB

Den vabben gick nästan att klassas som vobb (vab+jobb). Han låg utslagen i soffan och orkade precis följa mig med blicken när jag ställde mig och strök den sedan länge eftersatta högen med strykkläder intill. Sen fick han byta soffa, så att han kunde titta på Backyardigans medan jag satt i telefonmöte. Sen fortsatte han med det medan jag lagade risgröt, skötte tvätten, plockade undan och fixade med diverse saker som ändå måste göras.

En minimal mängd risgröt utgjorde lunchen.

Efter lunch sov han två timmar, sen kom Björn oväntat hem tidigare så jag kunde gå och hämta Adrian i lugn och ro. Sen blev det mera barnprogram en stund innan maten och sen gick resten av kvällen ovanligt fort.

Inte så illa ändå. Och idag ska jag på AW med Anna (!!) efter jobbet så Björn vabbar hela dan. Hoppas bara inte Adrian vaknar sjuk han med.

Ruggig söndagsförmiddag på Naturhistoriska (bra museum för barn)

Söndag morgon, 07:36. Snöblandat regn landar tungt utanför köksfönstret. En järngrå himmel kastar sitt bleka sken över den gula gräsmattan och syrénhäckens nakna grenar, och får rutchkanan i knallgrön plast att se nästan självlysande ut. Varför har vi den, egentligen? Pojkarna leker ju inte med den, och gräset ruttnar under fötterna.

”Mamma?”

Den lilla pojken lägger försiktigt sin hand på min arm. ”Vad är det med dig…?” frågar han ängsligt och med ens är jag tillbaka vid frukostbordet. Jag ler roat och kramar honom.

”Det är ingenting med mig, hjärtat. Jag satt och tänkte på annat bara.”

Ruggig söndagsmorgon

Jag såg antagligen ganska dyster ut, där jag satt och stirrade ut genom fönstret med armarna i kors och frånvarande min; sånt där väder har gärna den effekten på mig. Det sista jag vill är att ta med mig familjen ut till nån öde lekplats och stå och känna den råa kylan långsamt tränga sig genom kroppen, medan barnen roar sig för egen maskin.

”Det dumma med inomhusaktiviteter är att det brukar finnas massor med andra barn där. Där det finns barn, finns det smittor,” sa jag till Björn, som en fortsättning på det samtal som dittills endast ägt rum i mitt huvud. Simon åkte på en ny släng av magsjuka kl 04 i fredags, det höll i sig i ett par timmar och sen var det över (ta i trä). Han var frisk nu, men vi börjar misstänka att vi navigerar genom den här vinterns sista veckor med ordentligt nedsatt immunförsvar allihop.

”Museum, då?” sa Björn, som hoppade över den delen i samtalet där vi kom överens om att lekland är uteslutet på grund av sagda smittor.

Datorn åkte fram, och efter att ha hittat artikeln 6 bra museum för barn i Stockholm (verkar vara en intressant blogg dessutom) bestämde vi att Naturhistoriska var lämpligt.

Naturhistoriska Riksmuseet

Sagt och gjort. Naturhistoriska öppnar kl 10 på söndagar (och är gratis alla dagar) och vi tänkte att vi nog inte var de enda som kommit på den briljanta idén att åka dit just den här dagen.

Det stämde att vi inte var de enda. Det var mycket folk, men inte så mycket att det inte gick att vara där, om man säger så. Vi tittade på utställningen med dinosaurier, såklart, och sen om människan och om polartrakten.

Den som fick ut mest av besöket var förstås Simon, vars favoritbok är Min uppslagsbok med väldigt viktiga saker om djur* och som memorerar förvånande mycket ur den när vi läser den som godnattsaga om kvällarna.

”Titta, mamma. Titta där!”

bra museum för barn

Jag har som bekant problem med spindlar – där ”problem” möjligen kan vara en mild underdrift – men även med insekter rent generellt. Inte alla, bara de med många myllrande ben, exoskelett och/eller tentakler.

Det här är vad jag ser när jag tittar på dem.

Det är med andra ord inte onyttigt för mig heller att knalla runt bland alla vackra (och framför allt harmlösa) exemplar av alla de insekter man kan tänka sig.

bra museum för barn

Adrian gillade det också, särskilt pekskärmarna vid dinosaurierna och sen pingvinerna, och så filmen med valar såklart – entusiast av rörlig bild som han är. Han var fascinerad av neandertalarna också, liksom elefantskeletten. Han var faktiskt ganska storögd under hela besöket.

Allt som allt kan vi säga att Naturhistoriska Riksmuseet är ett riktigt bra museum för barn, även de lite mindre – det var mycket barn där, många var mycket mindre än Adrian. Där finns mycket att titta på och de hade till och med en slags sandhörna där barnen kunde leka arkeologer och pensla fram dinosaurieben ur sanden.

Det enda som inte var bra var lunchen. Inte för att vi egentligen fick nån sportslig chans att prova den, men för att det blev rusning strax efter kl 11 och när vi väl hittat sittplatser och skulle börja rodda i matbeställning så hade kön blivit så lång att det blev ohanterligt. Vi åkte hem istället, barnen fick dela på en nödbanan i bilen och sen blev det klassisk barnmat med köttbullar och makaroner innan middagsvilan.


*Min uppslagsbok med väldigt viktiga saker om djur, en bok som varmt rekommenderas till vetgiriga fyraåringar. Finns här (ej sponsrat).


Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Jag läste en så fin text på Fatherly, vilket fick mig att tänka på Simon.

Fatherly, för övrigt, är inte en sida som jag backar i vått och torrt precis, men de publicerar riktigt roliga saker* mellan varven och ibland dyker det upp artiklar som håller mig kvar ända till sista raden.

Jag medger att det ”räcker” med att uttrycka sig snyggt, förmedla en känsla och gärna vara lite lättsam för att fånga mig som läsare; ämnet måste inte vara min tekopp till 100 % för det.

Hursomhelst, den här texten jag läste är skriven av en far som berättar om hur hans femårige son använder honom som lekbråkspartner – i brist på bättre ord för det där behovet av att bråka/brottas/blow off steam som jag till viss del känner igen hos Simon.

Simon, alltså. Bråkig på lågt blodsocker-nivå.

Ofta på eftermiddagarna, under de där två timmarna hemma mellan förskolan och middan, så går han runt och är allmänt bråkig och muckar med alla. Adrian får ta mycket skit – även om han själv sällan är helt oskyldig – när Simon trycker på brorsans alla knappar och sen skrattar och håller sig precis utom räckhåll för hämnden, alternativt bara knuffar omkull honom.

När jag går emellan och ska prata vett med Simon, samtidigt som Adrian kristallglasskriker bakom mig och ytterkläderna fortfarande ligger på golvet, så möter han min blick, gapar, och … väser. Han försöker få tag om min hand och ska bitas, varpå vi många gånger blivit riktigt ovänner.

De senaste veckorna har jag mött honom med någonting annat, vilket funkat bättre (för mig, såklart, men jag tror också för honom, i alla fall om vi jämför med alternativet där alla i princip skriker sig från vettet):

Vi låtsasbråkar.

Låtsasbråket

Jag möter hans ilska – för är han inte redan arg och terrar sin bror av den anledningen, så blir han ju arg av att möta motstånd – med att kittlas. Jag är noggrann: jag startar ingenting. Han bestämmer när det är över. Han får min fulla uppmärksamhet, och för varje attack så svarar jag med kittel. Han försöker sparkas, jag fångar fötterna i luften, kittlar dem och säger samtidigt glatt och uppskruvat att fötter som sparkas måste jag kittla. Och så vidare.

Han protesterar förstås. I början grinar han och blir ännu argare, men det tar inte lång tid innan han skrattar och grinar samtidigt.

”NEJ! NEJ MAMMA NEJ! NEEEEJ!! SLUTAAAA!!!”

Jag ger honom andrum, säger jag att jag inte kan sluta, men om han vill att jag ska sluta kittlas så måste han sluta sparkas.

Då kan han stanna upp för ett andetag, och väga situationen. Han slutar aldrig, han tar ny fart istället. Det gör jag med. Lekbråket eskalerar. Jag kittlar honom aldrig så att han tappar andan, därför blir det inte outhärdligt för honom och därför vänder ilskan snart till skarpt fokuserad hämndaktion, och därefter till brottnings-/slagsmålslek.

Det brukar ta honom uppskattningsvis 10 minuter att bränna av sig sin värsta frustration, eller vad det nu är han behöver få ur systemet. Humöret och energin skiftar till ljusare igen, han blir lugnare, och till slut faller han ihop i en liten hög. Han flämtar andfått, tittar upp på mig och säger nåt snällt. Ibland får jag en kram. Ibland berättar han något förnuftigt. Oavsett vilket, så har energiexplosionen fått honom civiliserad igen. I alla fall för tillfället.

Adrians roll i spektaklet

Ofta sitter lillebror och tittar på, och ser ut som om han önskade att han hade haft en skål med popcorn och kanske en mindre utsatt plats än den på första raden på första parkett, men ibland lägger han sig i. Det blir mer för mig att göra då, mer att hålla reda på, men han får vara med om han vill.

bråkig låtsasbråk

Ibland handlar det dock inte om att han vill vara med, utan om att han ska hjälpa den som han upplever är i underläge. Då kommer han och ska försvara Simon, trots att Simon nyss kanske stulit alla hans prylar ur händerna på honom. Han är mjukhjärtad som sin mor, verkar det som.

Fatherly

”I repay the favor by pinning his shoulders to the floor and tickling his ribs, eventually allowing him to escape for another onslaught. Showing him that I understand, that I see him, that I’m present, that my attention is nowhere else, that I’m more than discipline and instruction, that I’ll take all he can give without giving up, and that I love him enough to kick his ass.”

Så avslutas texten på Fatherly som fått mig att fundera på vad Simons grej egentligen handlar om. Kanske har han för mycket energi kvar, kanske är det precis tvärtom. Kanske har han egentligen saknat mig och ska återknyta banden, kanske orkar han helt enkelt inte bråka mer när vi är klara med varandra, trots att han skulle vilja – men det känns inte så. Det känns som om det handlar om närhet, den där närheten som han inte gillar på samma sätt som Adrian (gosarnas gosare) men som han ändå behöver.

… Och kanske är den sistnämnda tolkningen av fenomenet bara något som jag läser in, baserat på hur jag upplever det. Who knows?


*exempel på rolig sak: