Förtjusande stripp på café

Visst är det nåt alldeles förtjusande med att få sina byxor neddragna och underkläder vädrade offentligt, när man minst anar det?

Vilken kvinna som helst skulle hävda det opassande i detta, men nu handlar det inte om en kvinna. Nej, det handlar om Elton, 8 månader – denna rutinerade bebis som åker till Thailand och utvärderar den thailändska sjukvården, tror stenhårt på ensidiga dieter, bär hörselkåpor på sin egen fest och spelar svårflirtad så till den perfekta grad att hela marknadsföringsvärlden skulle kunna lära av honom.

Vi var på café

Jag var iväg och träffade kusin Jonna och Elton på ett café efter skolan för ett tag sen. Märkligt hur det kan vara ibland. Barnfri sedan endast 4 timmar tillbaka sögs jag in i bebisens bubbla och skulle bonda med honom direkt. Det är som att det har blivit ett grundläggande behov hos mig att gosa med bebisar, trots att jag har fullt upp med mina egna ungar. Vad hände…? Hursomhelst, jag träffar dem inte så ofta att Elton minns mig än, tyvärr, så varje gång startar jag på noll.

Jag vet det. Elton vet det. Vi tittar på varandra några ögonblick, och sen börjar cirkusen. Jag står för all underhållning, och kämpar med tvåbarnsmoderns hela övertygelse om framgång som en tidsfråga. Elton tittar på, reserverat intresserad, och till slut får jag ett kort leende.

Det kan ha varit en grimas kombinerad med hur-många-fingrar-får-plats-i-munnen-leken, men jag väljer att tro att det var ett välförtjänat smil.

Sötnos.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Resten som hände under påskhelgen

Jag nämnde att det hände mycket hos oss under påskhelgen, men egentligen var det inte så dramatiskt.

Carina & restaurangbesök

Björns faster Carina kom från Jämtland och hälsade på och bodde 2 nätter. Tillsammans var vi allihop på restaurang i centrum; jag (vi?) kom på att vi skulle försöka se hur det skulle gå att äta ute med pojkarna nuförtiden.

påskhelgenDet gick ganska bra, förutom att Adrian drog på sig haklappen inom 5 sekunder efter att vi satt oss och blev otålig efter mat efter ytterligare 5 sekunder. Då hade servitören ännu inte hunnit fram till oss med menyerna, så vi fick ta av haklappen för att lugna ner honom; han är sån att när det vankas mat så ser han till att stå först i kön, kosta vad det kosta vill.

Barnstolar

Simon är i en opraktiskt storlek just nu, apropå barnstolar och restaurang. Han kommer alldeles för långt ner på en vanlig stol, och en babystol funkar än så länge med snart får han inte plats i dem… vi kanske måste börja ta med en sittkudde eller nåt. Eller äta hemma.

Simons nya säng

På lördagen åkte Björn iväg och köpte ny säng till Simon på Blocket. Han har varit för stor för spjälsängen ganska länge men vi har haft svårt att hitta en sån säng vi vill ha. Till slut blev det en av Ikeas dagbäddar.

Teparty & koncert på Ikea

Samma dag drog jag och Simon till Ikea för att köpa en stödbräda, så att han inte trillar ur sängen ofrivilligt. Han gillar att vara där, och den här gången sprang han rakt in i ett av utställningsrummen och startade teparty.

Jag var glad för den tjocka mattan under för som ansvarig står man ju där och rycker till vid alla plötsliga rörelser, beredd att förhindra glassplitter och annat olyckligt. För att alls komma vidare fick jag locka med nästa rum, och sen nästa, och nästa, vilket innehöll barnböcker så då plockade han den och gick med på att sitta i vagnen så att vi kunde gå vidare.

Det visade sig att de firade 25-årsjubileum på bäddavdelningen, och hade koncert.

Simon var trollbunden, så jag ställde vagnen där och gick runt bland hyllorna själv. Eftersom detta fenomen inträffade på bäddavdelningen så kom vi hem med lite mer prylar än jag hade tänkt mig i form av bäddtextilier, men det ÄR ju så med det varuhuset. Svårt att gå in och bara köpa en grej.

Påskmiddag hos farmor

Senare på lördagen åkte vi till barnens farmor efter vilan. Vi målade och åt ägg, pojkarna röjde bland allt de kom åt, vi åt påskmiddag och hade himla trevligt. Och så kom vi fram till att farmor behöver skaffa sig en leklåda, med leksaker som bara finns hos henne. En bordsdekoration – en påskkyckling som piper när man trycker den på magen – utsågs till grundare av lådan.

Övrigt

Något som INTE hände under påskhelgen, kan jag meddela, är förra årets påskpyssel och att vi tog ner julbelysningen.

Älskar julbelysning.

I morgon ska vi på kusin Jonnas pojke Eltons namngivning, och han ska få Simons gamla säng så slipper vi hantera Blocketförsäljningen av den… alltså han ska inte få en begagnad spjälsäng i namngivningspresent. Ville bara säga det.

SaveSave

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den ”stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; ”Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på ”tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Baka bröd = baka mammamacka

Mammamacka

Simon tycker om att baka bröd tillsammans med mig (du hittar receptet här). Han får ha sitt förkläde på sig – samma förkläde som jag hade när jag var liten, och det är tydligen coolt – och så får han hälla i mjölet och yoghurten i skålen, och så får han ha sin egen sked att röra med. Han rör inte lika mycket som han sticker ner skeden i smeten och sen står och slickar på den medan jag gör allt jobb, förvisso, men han deltar och tycker det är kul.

Framför allt är det kul att äta ”mammamacka”, eftersom han har hjälpt till att baka tillsammans med mig.

baka bröd

För några dagar sen bakade vi bröd tillsammans på kvällen, och jag sa att han kunde få det till frukost sen om han ville.

På morgonen, när jag gick upp för trappan för att väcka honom, stod han redan vid trappgrinden. Han tittade reserverat på mig:

Mamma jag gå ur sängen.

Ja, jag ser det. Vad bra, vill du komma ner och äta frukost?

Ja. Mamma?

Ja?

Mamma, jag gå ur sängen, jag stoppa dig.

Jag lyfte upp honom och började gå ner.

Stoppa mig?

Ja, annars du äta upp all mammamacka, då jag komma upp och säga stopp till dig. Det är min mammamacka.

Va, är det bara din?

Ja! Hela är min!

Baka bröd på syrsmjöl

Vi har hållit på i några veckor nu med ett arbete om framtidens mat i skolan. Framtidens mat, i det sammanhanget, är insekter och uppgiftens huvudfokus var att fasa in och normalisera insekter på livsmedelshyllan.

Jag läste på en del, och blev så intresserad att jag beställde en påse syrsmjöl och hällde det som tillsats i mitt vanliga brödrecept…

Det var inte en oangenäm smak, men nog något i alla fall jag behöver träna lite på att tycka om – men så är det ju med mycket å andra sidan.

Simon, den filuren, stod däremot och slickade av smeten från skeden under bakningen utan att reagera.

Jag ska testa igen, men med lite mindre mängd i samt med brödkryddor denna gång. Det höll ihop dåligt med hela 100 g syrsor i.

Borta från barnen på mammagåva

Det går alldeles utmärkt att föräldratramsa utan ungar med sig, för den som undrade. Det är nämligen inte ungarna som står för den delen, det är vi själva.

Jag har aldrig varit borta från barnen

Jag har inte varit borta från barnen en enda natt på snart 3 år – dvs nånsin. Eller jo, Simon sov över hos sin mormor en gång medan gravida jag och Björn var kvar hemma. Jag är inte säker på att jag tycker att det räknas.

Björn å andra sidan har varit borta en del. Han åkte tex till Krakow 4 dar med jobbet när Simon var en månad gammal. Sen var han i Madrid precis innan Simons ettårsdag och han var i Engelberg i september, och nästa helg är han borta 3 nätter på Island.

Det är förstås ingenting på 3 år, men det beror på vem man jämför med. Såååå… när Björn valde ett särskilt utsatt läge vad gäller energinivå, stress och skrikoväsen, för att meddela att han skulle åka till Island på ”konferens”, så svarade jag efter några timmars muttrande att det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

”Javisst. Vart ska du åka?”

”Ingenstans! Bort härifrån! Det är inte viktigt!!” fräste jag, medveten om att den verkliga anledningen till att jag inte varit borta nåt är jag själv.

Världsmästare i dåligt samvete

Det har varit mycket snack i poddar och på andra håll om att man mamman inte kan vara borta över natten när barnen är små. Det är typ dåligt för dem. Jag har lyssnat och lutat mig mot det där eftersom jag, i grund och botten, inte ville vara borta från barnen och nu serverades användbara* argument för att slippa det.

Det är klart att barnen hade klarat sig en natt utan sin mor. Jösses, ungar har klarat betydligt värre saker än så utan att ta skada. Det där handlade ju om mig. Jag klarade inte av att vara borta från dem över natten. Jag hade ingen önskan till det; jag var alldeles för upptagen med att klandra mig själv för att vara otillräcklig som mamma på 32 miljoner andra sätt, utan att lägga till frivillig frånvaro ovanpå det.

Meneh… nu ändrades alltså allt det där, i en enda förhastat uttalad mening i ilska och frustration och, om sanningen ska fram, ren och skär och missunnsam avundsjuka. Island, minsann?

Det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

Men nånstans så minns jag ändå att jag egentligen behöver få en stund ensam i lugn och ro varje dag. Sån är jag. Så att jag klarat mig så här länge tycker jag nästan är märkligt… men hursomhelst, jag började planera.

Mammagåva nummer 2

Jag fick ett par örhängen i mammagåva av Björn när Simon var ny, men efter Adrians förlossning sa Björn att han hade funderat och helt enkelt bestämt sig för att ge mig nåt jag verkligen uppskattar.

”Du får en massage,” sa han, och jag tänkte spontant på en timmes massage på yogastället här i närheten.

”Du får välja precis vilken sorts massage du vill, var du vill, när du vill,” fortsatte han, och jag tackade glatt och glömde bort det – inte för att jag inte var glad för det, men för att tiden, livet, bara rullade på… i 210 km/h.

Spa

Nu var det dags, nu skulle min bedövningsfria nära-döden-upplevelse cashas in. Jag ville inte bara bli masserad i 50 min och sen tappa avslappningen redan på vägen hem, nej, jag ville gå på spa.

Björn och jag har varit på Sparadiset** förut, på duo-behandling, och trots att jag jämförde flera olika alternativ – Centralbadet, bland annat – så kom jag ändå tillbaka till det.

Jag valde till slut den längsta behandlingen de hade på sin meny:

Bildkälla: Sparadiset

”Älskliiiiing…?”

”Haha, ja?”

”Du vet min mammagåva som jag fick av dig?”

”Ja, har du hittat nåt till slut?”

”Jaa, alltså det blir inte bara massage, det blir en hel behandling med ansikte och fötter också.”

”Vad bra.”

”Mhm… Finns det nån gräns, alltså pristak eller nåt, på det där?”

Han skrattade. ”Du menar, är jag så dum att jag törs sätta ett pris på det du gick igenom?”

”Hahahaaaaa… Ja. Ok. Jag sover över på hotell sen också. Så att jag kan få fortsätta vara avslappnad en liten stund till efteråt.”

”Det tycker jag du ska.”

Hotellet fick jag stå för själv, såklart, men vafan. SÅ VÄRT DET.

I lördags var jag iväg på mitt alldeles egna lilla äventyr, men jag berättar mer om det imorgon.

borta från barnen


* ”Jag vill inte” är inte ett användbart argument, för övrigt, eftersom det i princip alltid möts av följdfrågor och motargument. Vad man än säger så blir det diskussion, så att få ett ”experter säger”-argument att veva runt med är såklart välkommet. Det blir enklare så.

** ej sponsrat

En natt med en förkyld 1,5-åring

Adrian är som sagt sjuk. Alltså, det hostas och snoras, febern kör en stadig 39° och humöret är förstås därefter – dvs superbra, så länge han har 200% koncentrerad fokus från en förälder.

Det är bara att vänta ut, och det är ok. Vad som INTE är ok är att han inte kan andas genom näsan när han ligger ner. Det betyder att han andas genom munnen, och då är nappen i vägen, så han kastar den, och sen upptäcker han att han är utan napp, och då börjar han leta. Om han inte hittar den så vaknar han, så man sover på aga om nätterna. Mer än vanligt, alltså.

Reflexen från förr – att ignorera störande saker när man försöker sova, och liksom vänta ut dem – har vår 1,5-åring effektivt hjärntvättat upp till blixtsnabba händer som nästan på egen hand klarar av att leta upp en tappad napp i beckmörker OCH hitta stället den hör hemma* på, i en enda rörelse.

Det är för övrigt en typisk sån där vässad förmåga man drillats till, och som kommer glömmas bort så fort den inte längre behövs. En vacker dag kommer jag kanske se tillbaka på den här tiden, då jag nattetid kunde aktiveras på en millisekund, och bli sentimental över mina förlorade förmågor.

Eller inte.

1,5-åring

Adrians natt

Varannan timme, minst, så händer nåt:

Nappen har rymt, liksom de flesta av dess likar. Gör nåt åt denna KRÄNKNING till uppfinning! MAMMA!!

Två varv måste snurras så att täcket blir trångt, så att jag kan känna mig låst och låta som om jag överväger ett utbrott. Då kan hon klappa mig på ryggen non stop och det gungar nästan som i barnvagnen. Love it!

Måste resa mig och trampa runt lite, kolla läget så att alla är med. Kolla, no hands! Akta så jag inte snubblar för då kanske jag vaknar!

Mitt täcke har anfallit mig. ATTACK!!

Jag har legat stilla i över 30 min. Gympa gympa gyyyympaaaa.

Vaddå dröm? Snack. Jag är Universums centrum runt vilket verkligheten väver sitt tvivelaktiga nät.

Har mamma somnat? Va!? ÖRFIL! Fortfarande seg, huh? ÖRFIL MED KNUTEN NÄVE!

Allsång är bäst på natten. Helst till tonerna ”hur jag undrar var du är” (Blinka Lilla Stjärna). Ingen tycks förstå detta, så jag höjer volymen; höjd volym är en välkänt bärande pedagogik i alla lägen, särskilt vid språkförbistring.

Jag sitter på hela Universums samlade visdom. HÖR NI INTE DET?!

Min natt

När jag faktiskt sover, så drömmer jag att jag inte sover och att jag blir väckt hela tiden. Natten känns ändlös mellan varven, men framåt 04 blir det lugnt.

Jag är så trött, och på gränsen till att bli arg ända in i bröstkorgen, du vet, när jag blir väckt en sista gång:

Det hjärtliga, genuina, underbara babyskrattet bubblar upp långt inifrån täcken, nappar, drömmar och fippel och sprider sig som sockerdricka genom min tunga kropp och drar mig i mungiporna. Det är som balsam för själen. Allt är förlåtet. Nästa natt gör vi om det här älskling

Jag hör mina egna tankar, och känner mig inte helt nöjd med att konstatera hur lättmanipulerad jag är. Men jösses… har jag ingen självrespekt? tänker jag innan jag somnar – 15 min innan väckarklockan ringer.

 


*vägen till perfektion är lång och krokig; många gånger har det hänt att ungen till slut vaknat helt förbannad eftersom jag envisats med att försöka trycka in en självlysande napp i hans öra. Eller näsa. Nacken frekventeras ofta också av sagda nappar.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

Förra veckan, inför Alla Hjärtans Dag

Björn: Har du tänkt nånting på den 14e?

Jag, tänker onormalt länge: Du menar Alla Hjärtans?

Björn: Ja.

Jag: Nej. Har du?

Björn: Nej. Det är ju en onsdag..

Jag nickar tyst, vi förstår varandra.

Björn: Bättre att lägga tid på varandra när vi kan, istället.

Min första (och enda?) Alla Hjärtans Dag-present till Björn. Jag skickade en sån här ask till honom på jobbet, via en av våra stammisar på hotellet som mer än gärna bidrog till överraskningen.

Ser fram emot vab för mig själv och båda barnen imorgon. Supertaggad.

Ta i trä, igen.

”Adrian – som jag släpade till föris imorse trots sina 37.8° (jag kände att det räcker med att vabba för ETT barn när jag själv är så risig). Men än har de inte ringt, och enligt sjukvården är det inte feber förrän det är över 38.”

Ja, så skrev jag igår. Klockan var 13:30 när jag fällde ihop datorn och försökte blunda bort huvudvärken, de kokande ögonen och hostan. Då ringde de från föris:

”Adrian har feber, det ångar om honom,” sa pedagogen och fortsatte: ”Jag visste inte vem jag skulle ringa, om det var dig eller Björn, men jag kom inte fram på hans nummer.”

NEEEEEEEEEEJ!!! – sa jag inte. Jag sa: ”vi kommer, men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det för Simon ligger och sover och jag kan ju inte lämna honom, och vill ogärna väcka honom för han är ju också sjuk.”

Efter att ha skickat ett gäng desperata meddelanden till Björn, som uppenbarligen valt att stänga av sin mobil, ringde jag för att rådslå med mamma. Inte för att hon skulle komma, utan för att jag inte kunde tänka klart.

Så efter att ha kommit överens med förskolan om att mötas vid förisgrinden, så att jag kunde plocka upp Adrian färdigklädd (Simon kan vara ensam i 2 minuter), slutade det med att pedagogen i fråga klädde på Adrian, packade allt han hade på sin hylla i påsen och levererade honom direkt vid dörren; jag behövde aldrig gå ut.

Jag älskar den här förskolan.

Vi bor som sagt väldigt nära.

Sen kom Björn ham vid 15:30, och jag kunde gå och lägga mig. Idag ska jag ligga ner så mycket det går, för imorn ska Björn på ett event och är borta hela dan fram till 19. Bäst att krya på sig så hårt det går medan man kan…