Adrian fyllde 1 år

Yes, våran lilla korv fyllde 1 år förra helgen, jag har bara inte hunnit skriva om det. Barnens mormor, morfar, farmor och morbror med sambo kom på fika efter middagsvilan.

Tårtan

Björn bakade tårtan* kvällen innan, så den var sådär ingojsat god som tårtor bara kan vara dagen efter. Mamma hade med sig små tårtljushållare i form av flygplan i olika färger (blått var den enda som inte skar sig mot övriga färger på bakverket), och Jonas hade med sig tomtebloss-ettan. Jag dekorerade med vindruvor (ser ut som blåbär) som Björn odlar i rabatten samt frukosthallon. Chokladstrecken gjorde Björn i sista stund eftersom han hade 10 min över (smält choklad i streck på folie i frysen). Den blev så god att det var svårt att sluta äta.

Sockerförbudet undantaget

Det råder som bekant raffinerat sockerförbud för våra barn här hemma, därför fick både Simon och Adrian vispgrädde och fruktkompott istället. Adrian var först förvirrad, och sen inträdde nån form av genomgripande livslycka på alla plan över det han fått i sin skål.

Ja, ok, Simon fick faktiskt lite tårta; han börjar bli så pass stor att det blir svårt att motivera varför han inte får när alla andra får. Han hade hjälpt (”hjälpt”) Björn att baka den och varit sååå involverad att vi inte hade hjärta att säga nej.

Presenter

Sen blev det presentdags. Adrian är för liten för att fatta grejen, och Simon för liten för att acceptera att allting var till Adrian. Därför var inte allting till Adrian.

Jonas och Monika hade med sig en gasballong till Simon som vi knöt upp snöret på så att bara han och inte Adrian kunde nå den. Han älskade den, i alla fall hela den eftermiddan (nu hänger den ledset övergiven i vardagsrummet), och var ganska upptagen med att den bara var hans. Men det gick ju inte att hålla sig borta från paketöppningen för det, såklart, och det är osäkert om han fattat att grejerna var till största delen BÅDE till honom och lillebror.

Adrian och morbror Jonas provar nya skorna.

 


*Tårtan var glutenfri och receptet hittar du här.

På grön salong med babyhåret

Jag går till frissan ungefär 2 gånger om året. Det brukar bli när borsten fastnar i topparna, och jag måste medge att det är för att de ser ut som svinto, som jag pallrar mig iväg.

Sist jag klippte mig, vilket var i mars, vilket jag vet bara för att jag skrev om det då med (det är trots allt en sjukt stor grej), kom jag därifrån med en frisyr, eller i alla fall nåt som egentligen krävde en gnutta uppmärksamhet för att underhålla.

Sånt går aldrig. Jag saknar karaktär. Jag kan inte ha frisyrer som kräver nåt mer än en hårborste av mig. Jag vill gärna, det skulle vara kul att vara lite snygg, men… det är bara att inse att det inte händer.

Grön salong

Det finns en salong som jag går förbi på väg till skolan, Green Heads heter den och den utger sig för att vara helt (eller till största delen?) ekologisk om jag förstod min söta frisörska rätt.

Alltså var jag liksom tvungen att färga håret. Alla vita hårstrån, du vet.

Jag har inga problem med mina ålderstecken, än. Bara så du vet. Men mina vita har nått ett tillräckligt starkt bestånd för att de inte ska gå att missa ens om man tittar snabbt och det är inte snyggt…! Antingen eller, liksom. Helhetsbilden blir trist, tycker jag. Jag har hellre hela håret vitt, i så fall.

Eller brunt. Jag följer majoriteten, tänker jag.

Jag fick chokladbit och chai-te medan färgen verkade. Det blev bra, det var nästan så jag undrar om min frisörska var mer nöjd än jag till och med.

Babyhår

När hon klippte mig frågade hon om jag hade ammat nyligen.

”Jaa-a?” sa jag och väntade på en fortsättning.

”Jag ser det,” sa hon och pekade på allt babyhår som återtar sin plats på mitt huvud extremt långsamt men säkert. ”Men det här är ju ingenting. Vet du att jag har haft kunder som varit nästan skalliga. Hormoner, bara hormoner alltihop… så jag vet vad jag har framför mig.”

”Ha,” sa jag och kan ju inte låta bli att undra om det finns de som tappat ALLT hår till följd av hormonstormen som det innebär att tillverka en människa. Det känns inte helt otroligt.

Bara babyhår. Allt mitt riktiga hår når till en tofs.

Jag är nöjd med färgningen. Brunt med en aning rött i. Hon sa att det lägger sig ovanpå håret istället för att bryta upp stråna och tränga in i dem, och det kändes inte lika aggressivt att ha det i hårbotten som det annars kan göra med vanlig(are) färgning. De vita stråna blev ljusare än resten men det gör ingenting; de är inte längre självlysande och det var allt jag ville.


Om du vill läsa mer om deras gröna koncept så hittar du Green Heads hemsida här.

SaveSaveSaveSave

Jag vill se ut som Sean Connery

Facebook souvenir

Facebook har en förmåga att komma med förslag på Facebook minne, oftast nån bild som man taggats i eller själv lagt upp för typ 5 år sen, som man uppmuntras till att publicera på nytt.

Alltså…

Så här är det: sen Simon gjorde entré i mitt liv (våra liv, men nu handlar det om MIG), tätt följd av sin lillebror, så har inte en enda detalj av allt det som utgör min existens gått opåverkad. Så är det. När jag tittar mig i spegeln nu så är det inte samma kvinna som möter min blick som det var för 3 år sen.

Ja, det är barnens fel.

Det gör ingenting. Jag blir äldre, det syns, det är som det ska vara.

Men… förlåt mig, om jag inte hinner med. Jag tittar mig i spegeln, jämför det jag ser med det som Facebook vill att jag ska dela på nytt, och ser ju själv att jag har åldrats 10 år de senaste 3 åren. Jag har till och med börjat tappa vita strån.

Och, by the way, allt hår jag tappade efter amningen, och resten som de drog av mig, växer ut igen men gör att jag ser… konstig ut.

Un-der-bar sida. Klicka på bilden för bildkälla.

Åldras med stil

Jag vill åldras med stil, det är allt. Jag vill se ut som 36, eftersom jag är 36. Nog vill jag kunna titta mig i spegeln och tänka att jag är ett kap, precis som alla andra. Ålder har ingenting med det att göra. Sean Connery såg fortfarande ut som ett jäkla kap vid 75 – inte för mig då, men ett kap icke desto mindre.

Få förunnat

Tyvärr funkar det inte så för kvinnor. Medan män uppfattas som mer attraktiva med tiden (även om de flesta kommit en bit ner på andra sidan kurvtoppen innan de går vidare) så är det tvärtom för oss. All skönhetsreklam (som jag sett) talar om för oss hur vi ska göra för att se yngre ut. Ung = vacker. Åldras = dö.

Det finns undantag, det finns kvinnor som åldras med sådan slående stil och skönhet att man nästan ser fram emot att bli äldre. Har naturligtvis inga exempel… men jag vet att de finns på riktigt! Jag har sett dem. På stan, bland annat.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Septemberfavoriter

Septembers populäraste. Har du missat nåt?

1.

Ogenerade marknadsförare och blåögda bloggare

Om att inte tas på allvar.


2.

”Jag älskar dig”, och det där vi inte säger till varandra


3.

Hur man kan hantera kaoset som gräsis


4.

Tandborstning för barn


5.

”Jag älskar dig”


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Vid skiftet av föräldraledigheten

Nu är vi här igen men det händer så rysligt sällan så det är värt notisen: jag var hemifrån, kvällstid, utan familj. !!!!.

Det var onsdag kväll, och jag träffade Linda i stan för att äta middag. Hon var också barnfri. Hennes 10-månaders var hemma, mina små monster också. Undrar om vi kan prata om nåt annat än barnen, tänkte jag på vägen dit. Du vet hur det är. De tar upp så stor del av livet att det blir ganska lite plats över till mycket annat. Man pratar ju oftast om det man har i huvet.

Totalvilse som vanligt

Stockholms Central har byggts om under en tid. Jag har inte tänkt så mycket på det för jag har inte varit i stan särskilt mycket, och man vänjer sig ganska snabbt vid att det är avspärrat med plywood här och var som det har varit i flera år.

I onsdags kväll var första gången jag var där sen de öppnade nya pendelstationen, och jag hade naturligtvis ingen som helst aning om var jag var.

Mot Vasagatan… eller?

Det var nästan lite flygplatsvarning över det hela. Avstånden föreföll enorma, och jag var inte den enda som gick runt där som en tillfälligt herrelös hund. Jag såg flera andra gå bestämt åt ett håll och sedan tvärvända för att gå lika bestämt åt motsatt håll (vissa krockade på kuppen). Sen hörde Linda av sig:

Jag visste att det inte skulle bli sent, på grund av rådande dygnsrytm (småbarnsförälderrytmen) och energinivå, ändå satt vi kvar till 21:40 (dvs mitt i natten).

Vi hade mer att prata om än bara barn, hör och häpna. Det blev en del barnsnack förstås, men mycket annat också.

Att vara social under föräldraledigheten

Måste ändå medge att mina sociala skills har återuppstått tack vare skolan. De håller fortfarande på att repa sig, och det blir så tokfel ibland, men det blir bättre och bättre (och sämre när jag är trött). Björn går åt andra hållet på den vägen, tror jag. Han träffar sällan (läs aldrig) sina vänner nu som föräldraledig och jag fattar. Verkligen. Så jag försöker få honom att ta tag i det för han vill ju såklart, men det går trögt.

Linda berättade om samma fenomen. Klart att man träffar folk, men tillfällena är nästan skrattretande lätträknade. Dagarna kedjar i varandra och det blir så lätt att bara följa med. Inte för att det är lätt att vara föräldraledig, men när den mesta energin går åt till att valla sin vardag så att den går åt rätt håll blir det trögt att ta initiativ till saker som inte ändå ligger på vägen.

Hennes man ska ta över föräldraledigheten i februari. Han går runt och pratar om att han ska följa OS och EM och VM och jag vet inte vad i vår. Linda lyssnar roat. Säger ”vad roligt för dig älskling”, och tänker att han får upptäcka det där själv.

Det där

Dvs allt det där andra. Tvätt, städ, disk. Nätterna. Maten. Planeringen. Eller hur man nu väljer att fördela ansvaret under föräldraledighet men det är väl ungefär så det brukar se ut. Hon sa att han ändå är medveten om att han inte är inne i det nödvändiga tänket än, att han reflekterar över det ibland, så det är klart att det kommer att bli bra. Trist (för honom) kanske bara att upptäcka att OS eventuellt (”eventuellt”, heh) måste ses på Play, om alls.

Misstaget vi gör

Jag gjorde misstaget, efter första föräldraledigheten med Simon, att gå till jobbet första veckan och bli superstörd över att Björn inte hade ordning på saker och ting på samma sätt som jag brukade ha när jag var föräldraledig.

Jag glömde bort att han kämpade för fullt med att förse vår son med mat/sovtid/rena kläder/lek/promenader så att det där andra, som middag och tvätt och städ, nedprioriterades (som det också ska). Jag blev plötsligt, trots att jag hade föräldraledigheten i färskt minne, den som kom hem och tittade sig omkring och undrade vad sjutton de hade gjort hela dan.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag inte kunde förvänta mig att han skulle göra saker på samma sätt som jag. Jag hade haft ett år på mig att få in en väloljad rutin i vardagen så att det blev utrymme BÅDE för egen tid OCH allt det där andra. Han hade haft en vecka, med sämre förutsättningar eftersom Simon lärde sig gå den veckan.

SaveSave

5 party(eh?)trick jag kommer sakna efter småbarnstiden

Här kommer den, listan över de partytrick jag redan saknar eller vet att jag kommer sakna efter småbarnstiden. Vänligen dra dig till minnes skillnaden i definitioner av fest före respektive efter barn. Listan är i fallande prioritetsgrad:

🥛 Självmjölkning på sked för omgivningen att provsmaka, shotta eller snorta.

🍼 Blotta ena bröstet och skjuta en mjölkstråle i ögat på passerande.

💼 Väktare av magisk väska. Större inuti än utanpå. Lunch, mellis, fruktbuffé, klädombyten, näsdukar, handdukar, vatten, välling, varmt te, papper och penna, personlarm, läppkräm, rumpkräm, bröstkräm, smärtstillande, plåster, skavsårsplåster, blöjor, bindor, skötbädd, våtservetter, godis, hårklämmor, skiftnyckel et j’en passe.

🎤 Kunna texten till typ alla verser i alla barnkammarvisor som någonsin komponerats.

🛒 Barnvagnen. Tvekar du vilka skor som passar bäst? Ta med 2 par. Kompisdejt med shopoholictrötta ben? Det är vagnen som bär. Veckohandling? Det är LUGNT, ta det på hemvägen. Med vagnen. Behöver ni flytthjälp? JAG TAR MED MIG VAGNEN!

 

SaveSave

SaveSave

Jag avskyr TV-reklam. Jag avskyr gränslösheten.

Det här inlägget handlar om att överfallas och attackeras av information som man inte vill ha. Exemplet är en vansinnig tragedi. Känsliga föräldrasjälar; läs försiktigt. Eller inte alls. Är du som jag så läs inte. Och titta inte på Kalla fakta ikväll.

Jag hatar reklam

Jag och Björn följer Idol. Jag tycker det är jättemysigt att titta på det med honom, men innan vi träffades såg jag nästan aldrig på det. Det är att se det med honom som är en del av grejen.

I fredags hann vi få i säng ungarna nästan innan kl 20, när fredagsfinalen börjar, så vi tittade på det under direktsändning för en gångs skull.

Jag brukar undvika TV och istället se programmen på Play. Anledningen är reklamen. Lite hänger det på tidpunkten också men framför allt reklamen. Jag avskyr TV-reklam. Jag hatar att inte ha någon som helst tillstymmelse till kontroll över vilken information min hjärna ska matas med när jag är trött (det är bara då jag ser på TV).

Ett undantag

I fredags blev ett undantag då, som sagt. Tror du inte, att sista reklampausen innan nyheterna kl 22, meddelar att Kalla Fakta tar sig an ett nytt fall ”nu på måndag” och att det ska handla om (känsliga föräldrasjälar bör DEFINITIVT sluta läsa nu) en pappa som slängt sin ettåriga dotter över kanten på en damm.

Fatta.

”Hoppas hon dog” ska han dessutom han sagt.

Det är den sista informationen min hjärna får, fullständigt ofrivilligt, precis innan vi ska sova.

Vad hände sen

Det här inlägget handlar inte om tragedin vid dammen, utan om att jag fick höra om den när jag inte var beredd.

Jag blir så arg.

Mest blir jag arg över att barn drabbas – vem blir inte det – och att jag inte kan ta alla utsatta barn till mig och skydda dem så som mina moderskänslor talar om för mig att jag borde. Och så vidare. Här finns för mycket att säga och jag orkar inte.

Vad jag näst efter det, eller ”framför allt” kan vi säga eftersom det är på en nivå som jag kan påverka, blir så vansinnigt ledsen och arg över är att inte få välja själv. Som konsekvens av det blir jag ledsen på mig själv, då, för att jag inte har vett att filtrera; Jag vet ju hur det fungerar med TV, reklam, och världen. Det är ingen nyhet. Det som fortfarande känns nytt för mig däremot är att jag inte kan avskärma mig, och att så fort det är barn inblandade så reagerar min fantasi genom att så långt den förmår göra dem till mina:

I fredags natt tvingades jag stå högst uppe på en damm, höra bruset som djupa tomrum och höga höjder ger ifrån sig, lyssna på vågskvalpet, känna den kalla vinden blåsa håret i ansiktet på mig och mellan de flygande hårslingorna se på när en främmande man hivar Adrian över stängslet.

Se honom försvinna.

Det ligger utanför mig

Det är ju så, att allt fruktansvärt som du kan föreställa dig har hänt. Någonstans. Någon gång. Om det KAN hända, om det GÅR att göra, så har det hänt. Det har gjorts. Saker för hemska att klä i ord, och som ligger bortom min horisont tack och lov, händer hela tiden i världen och jag får kramp i halsen när jag tänker på det.

MEN JAG BEHÖVER INTE HÖRA OM DET.

Jag vill inte veta jämt. Jag vill inte höra om specifika tragedier, och om det är nödvändigt så tittar jag på nyheterna när jag känner att jag kan värja mig. När jag känner att jag kan hantera det utan att ligga vaken och drömma mina vakenmardrömmar om att det är MITT barn som svälter i ett flyktingtält, begravs under rasmassor, kastas i en kraftverksdamm eller kidnappas och säljs.

Det hjälper ingen att jag inte får välja när jag vill ta emot informationen.

Aldrig mer

Jag ska sluta se på TV. Reklamen finns på Play också, men då är den mildare och pauserna något kortare.

För den som VILL se sånt där fruktansvärt, bli tokförbannad och slippa sova, så går Kalla Fakta på fyran ikväll kl 20.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Jag har mycket på tallriken men hej hej i alla fall

Jag har inte haft tid. Jag har varit hos frisören, jag har pluggat (jag har till och med varit i skolan), och igår var vi på Empack, en förpackningsmässa på Kistamässan.

Heaven… I’m in heaven… Vänligen lägg märke till teburkarna på översta hyllan (jag har 2 redan). Nog om det.

Till på måndag ska vi lämna in en betygsgrundande uppgift i Photoshop (det tar ungefär 5 år att frilägga en unge som har hår åt alla håll) och jag ska försöka hinna umgås med mina barn. Också.

Och så läser jag kommentarer på familjeliv (varför, o varför??) i på tunnelbanan och måste lägga energin jag inte har över på att bli arg på 1) troll 2) slötänkta imbeciller med tillgång till dator OCH forum, och 3) särskrivningar.

Det här är jag, på tunnelbanan. I mitt huvud, alltså.

AAAAAAARRRGGHHH

… ha en bra helg i varje fall…