Kapade argument enligt överlägsen logik

Ren och skär tur

Jag är väl medveten om vilken flygande tur vi haft som fått ungar som vill äta. Vi behöver inte diskutera så mycket – eller ok, en del diskussioner blir det förstås, det kommer vi väl aldrig ifrån, men vi har inte behövt diskutera så fasligt mycket kring matens vara eller icke vara med barnen, eftersom vi har nåt som sköter den fighten åt oss; hungern.

Hungern lämnar vissa ungar oberörda. Obevekligt orädda stirrar de tillbaka och hånar den rakt i ansiktet. Jag har har träffat såna barn, jag var ett själv och det finns  i n g e n t i n g  som nån kan göra åt det när beslutet att inte äta det som ligger på tallriken är fattat. Hungern har liksom inte ens en plats på läktaren.

Våra ungar tar en snabb titt på sagda tallrik, kastar ett öga på Hungern och verkar bara behöva nån minut för att inse sitt underläge och kapitulera puppy-style. Då vänder gärna utbrotten från INTE MAAAAAT till att de VILL HA MAAAAT, som om vi nekat dem liksom, och så bråkar de vidare medan de äter.

Simons mage pratar

Men Simon hanterar hunger bättre än sin lillebror, och ibland sätter han sig på tvären helt. Han ska inte, och han ska inte, och så ska han minsann INTE. Ok, låt bli då, säger vi. Oftast.

Iblland kan jag försöka lirka, om jag vet att han inte ätit någonting alls av maten.

”Du behöver inte äta om du inte vill, Simon, men jag tycker det låter som att din mage säger att den vill ha mat. Maaat, Siiiiimon, maaaat, säger den. Det hör jag ända härifrån.”

Om han inte tittar nyfiket på sin mage, vilket han gör 2 gånger av 3, så lägger han sin hand på den, som för att kontrollera.

”Nej, mamma. Det säger den inte. Du kan inte höra det. Du sitter för långt bort.”

Så håller vi på lite stillsamt en stund, och allra oftast slutar det med att han äter några tuggor och dricker nån klunk vatten.

Följ magen!

Vårt argument ”din mage vill nog …” är även nåt de kör med på förskolan ibland, och Simon har uppenbarligen fattat grejen till 100%: alla följer magen!

Härom morgonen på väg till förskolan fick han för sig att han inte ville gå dit. Han skulle vara hemma ”hela långa dagen”. När han inte lyckades få sin vilja genom information (”mamma jag vill inte”), eller utbrott, eller fysisk vägran genom kokt spaghetti-tekniken, så förklarade han till slut läget där han satt i vagnen:

”Mamma, jag vill inte gå till föris.”

”Nähää, varför vill du inte det då?”

”Min mage vill inte det. Den säger det till mig. Den vill vara hemma, hela långa daaaagen.”

logiska argument

Skulle du kunna tänka dig att skaffa au pair?

aupair au pairAu pair, definition enligt Wikipedia:
”en person som bor i en värdfamilj och hjälper till med barnpassning och visst hushållsarbete under en på förhand avtalad tid, som ofta är ett år.”

Svara gärna på den rekordkorta undersökningen i slutet av inlägget!

När jag var au pair

Jag jobbade i min ungdom – dvs för 10-15 år sen – som aupairflicka, jeune fille au pair, i Frankrike i flera år. Det är förhållandevis länge, eftersom det vanligen är något man bara gör i ett år. Jag gjorde det i 4 år, lite från och till. Sammanlagt har jag bott hos 6 familjer, i 3 olika städer.

Det är både fina och jobbiga minnen. De jobbigaste är från första familjen, de första 8 veckorna på min relativt långa aupairkarriär. Jag var 19 år, och kunde knappt språket alls. Familjen var uppochner, med 5 barn från 2 tidigare håll, psykisk ohälsa och prepubertala anfall.

De finaste minnena är från den näst sista familjen. Jag hade en 10-årig flicka med mycket speciell begåvning under mina vingar och vi har fortfarande kontakt idag.

Det som alla familjer haft gemensamt är att barnen fäste sig vid mig väldigt fort, dvs ännu fortare än jag fäste mig vid dem, och att avskedet har varit hjärtskärande svårt.

Det är klart att det blev jobbigt att åka. Jag bodde i familjen, deltog i vardagens flesta bestyr, var ofta ensam med barnen. Vi filosoferade mycket, diskuterade känslor och deras diverse upphov, kramades och lekte och så en dag kom orden över deras läppar, lika självklara och lätta som andetag, sådär som barn ofta gör:

”Lisa, jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Jag ska aldrig

Jag tänkte då att aldrig, ALDRIG ska jag skaffa au pair till min egen familj om jag kan klara mig utan. En au pair som stannar länge blir, om det fungerar bra, en anknytningsperson som sen lämnar oss och aldrig kommer tillbaka, samtidigt som en ny tar dess plats.

Det blir en sorg, en förlust, för barnen. Mer för vissa än andra förstås, och de är barn så de kommer över det, men ändå. För min 10-åriga flicka till exempel tog det flera månader att bli sig själv igen.

På föräldrasidan

Det finns risker med aupairandet också, givetvis. Jag har hört många historier om aupairer som krossat äktenskap, tagit illa hand om barnen, stulit, ljugit, misskött och varit allmänt outhärdliga.

Idag, nu när jag står på familjesidan av den här frågan, är jag tveksam till om jag skulle klara av det som förälder. Skulle det funka dåligt så skulle hela den tyngden hänga länge på mina axlar, för sån är jag. Skulle det gå bra så skulle hela tyngden av avsked och uppslitande separationer, om man nu ska måla fan på väggen, också hänga på axlarna rätt länge.

Delade känslor

Skulle det vara värt det, ställt mot alla fördelar som en au pair kommer med? Jag är tveksam, men med det sagt så skulle jag utan tvekan pröva detta om jag varit ensamstående eller haft andra tidsbekymmer – om möjligheten fanns. Språk är en dyrbar gåva att ge sina barn, och allting har ett pris.

För vår del är det alltså delade känslor. Hur tänker du? Kanske kan du tänka dig att svara på enkäten; det är ju bara en fråga så det går fortare än fort 😉

Skapa en egen enkät för användarfeedback

Min senaste mardröm – jag har bara min egen hjärna att tacka

Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”

Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.

Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.

mardrömMärkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.

Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.

Därför har vi fått grått hår

grått hår

Grått hår, färgat igen

Jag färgade håret igen härom dan. Jag har inget emot de grå vita håren i sig, jag gillar bara inte kombon när de inte är tillräckligt många för att ta över. Om några år är de däremot så många att jag kan börja färga håret vitt istället. Det kommer bli grymt. Men än så länge är det mörkt som gäller, och … wow vilken skillnad. Jag ser 30 år yngre ut. Eller kanske 3? Yngre, oavsett.

Enligt min mor ärver man sin hårkvalitet på mödernet (med undantag av henne själv (??)), och med det i åtanke kommer jag inte behöva färga mörkt så många år till. Simon och Adrian drar ju sina strån (ha, haaa) till stacken också, om man säger så. Varför (undrar INGEN)?

Därför får du gråa hår när du blir förälder

Om du behöver en närmare förklaring – mer specifikt, så att säga – så har nån juvel skrivit en fin liten artikel om det också:

Ett trotsbarns 10 budord (vi har alla behövt genomlida detta)

Jag funderar på att skriva en egen snarlik lista, med några fler punkter – som till exempel ”få raserianfall av obskyr anledning, vråla ÅKA BIIIIIL och dunka näven i bordet så att frullen flyger”, m.m.

Språkförbistring i trappan

Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.

Han stannar snart och håller upp handen mot mig:

”Topp, mamma.”

”High five! … Eller vaddå stopp?”

”Topp. Säl.”

”Är du en säl?”

”Neeeeeeeej! Sääääääääl!”

”Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”

”Säl. Inte oumpa.”

”Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”

”Ja-a. Nä-ä.”

”Ok.”

Årets fruktöverflöd av päron och äpplen (hjälp mig!)

Såhär såg det ut i början av sommaren, innan torkan, och nog anade vi att det skulle kunna bli mycket frukt i år. Det blev det. Trots torkan.

Fruktöverflöd

Förrförra veckan vabbade jag alla dagar, och vi plockade tamejfan äpplen och päron varenda dag, jag och barnen. Jag bad vår städerska komma och plocka, om hon ville ha (hon har fortfarande inte dykt upp), liksom grannarna, mamma och brorsan. Trots det faller äpplena fortare än vi hinner plocka dem och päronen har börjat ruttna på sina grenar. På trädgårdsbordet står ett antal kassar – 6 st, för att vara exakt – med frukt som sakta gås om intet. Jonas var här förra helgen och vi plockade en kasse full åt honom. Det märktes inte ens! Trots att familj och vänner förbarmar sig över svinnet så, ja, du ser hur det ser ut (vill du ha en kasse så maila mig!)

Vi är glada att vi har välmående fruktträd, men vi hinner inte med detta. Problemet både vad vi ska göra med allt, liksom att hinna plocka upp det från marken innan det blir dåligt. Vi kämpar på och gör torkade äppelskivor och äppelmos, men det går bara åt en storbunke frukt per omgång och vi hinner inte med det varje dag.

Ljuvlig must från förrförra året.

För 2 år sedan åkte vi ut till Rosenhill på Ekerö och mustade, men det har vi inte haft tid med hittills i år. Tyvärr, för det blir verkligen god must av de här äpplena och i år har vi dessutom 2 päronträd som gör sjukt goda päron.

Vi ska försöka få till det om 2 veckor – under förutsättning att vi har nån frukt kvar att musta då.

 

Var då nånstans, sa du? (Farmors tåramsa)

Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:

”Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”

”Å nej! Var då nånstans?”

”På buttijuggan.”

Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

”På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.

Han håller fram sin fot med tårna uppåt: ”Däj,” säger han och pekar.

Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.

Farmors tåramsa

Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!

Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.

 

Vab-sorter och förkylningstider

Hösten är här!

Det finns lika många sorters vab som det finns typer av regn, kan jag tänka mig, men de vanligaste vi ser hemma hos oss är dessa 3:

Mysvab

När de är pigga nog att vara vakna och vara med, men inte pigga nog för att bråka. Man får kramar, de har inte ont nånstans och de sover länge.

Muckvab

När de orkar köra på 8:ans växel istället för på vanliga 10:ans, och umgänget liksom går ut på att vara frustrerad och bråka. De har begränsande symptom, typ igenkloggade näsor, ymnigt snorande eller blåsor i munnen, och är sura som standard. Man får stryk, och de väcker sig själva i förtid genom andnöd eller hostattacker. Öronproppar eller hörselkåpor är ett hett tips.

Tråkvab

De är nästan friska, men av ett eller annat skäl – smittorisk, lite väl aggressiv hosta osv – kan man inte riktigt med att lämna dem på föris. De har däremot lyckats smitta vabföräldern som nu är lite hängig och har noll – NOLL – tålamod.

Andra veckan i skolan

Andra veckan i skolan tillbringas inte i skolan för min del, eftersom pojkarna blivit förkylda. Gissa vilken vab-sort de bjuder på? Två, faktiskt. De kombinerar muck- och tråkvab, men jag tror att min egen hängighet beror på sömnbrist – till följd av att assistera en täppt Adrian titt som tätt om nätterna – snarare än verklig begynnande förkylning.

Som tur är så är inte den här skolveckan så viktig, och på måndag börjar min praktik så det blir ett nytt kapitel.

Det är lite synd att de är hemma just precis dessa dagar, eftersom de egentligen skulle ha gått till att göra klart uppe i hallen och helst även tapetsera Adrians rum så att det också blir klart nån gång.

… Lite småtrist är det förstås att ha pågående projekt hemma som liksom bara står, men å andra sidan kommer det knappast som en överraskning. Det får ta den tid det tar. Så istället för att tapetsera så roar jag mig kungligt på samma lekplatser som vi alltid går till eftersom de ligger så nära hem.

Visst ser man tydligt hur sjuka de är?

vab med nästan-sjuka barn vab med nästan-sjuka barn