Vintern 2022-23

Älska snöiga vintrar!

Det har varit många vintrar under den här vintern. De har liksom kommit och gått. Vi har fått jättemycket snö, sen har det varit kallt, sen försvann allt och så var det plusgrader ett tag och så började det om. Jag har cyklat till jobbet hela vintern, men en dag kom jag inte längre än runt kvarteret innan jag fick vända. Cykeln stod av sig själv i snön, de hade inte hunnit ploga.

Kungsberget

Det blev en helg i Kungsberget i december. Eller blev och blev, det händer inte bara. Det är i allra högsta grad med flit. Jag hade hoppats att vi skulle kunna få till en helg nu innan säsongen är över, men barnen blev mätta på det när vi var i Hundfjället och vill inte. Jag får förlika mig med att vår skidsäsong är slut.

Det svider. 

Men så kan man kolla på bilder och filmer från tidigare och leva på minnet till nästa år!

Nissen flyttade in

“Varför gör jag såhär mot mig själv,” undrade min chef när den här nissegrejen kom på tal vid nåt möte i december. “Nästa år har vi nog ingen nisse.”

Jag kan relatera. Det är det gissel att hålla på med den där nissen, men barnen är heeeeelt med på den. De tror stenhårt på honom, så mycket att mitt hjärta nästan brister. Om de skulle råka avslöja mig nu, så skulle vår relation ta sig en allvarlig smäll, så känns det. Jag kan knappt förmå mig att bedyra min oskuld när de ställer sina frågor om vem som egentligen ligger bakom allt. 

I år bestämde jag mig för att jag inte gör om det nästa år, trots att de går och hoppas och längtar till att han ska komma och flytta in. Han får skicka lite brev till brevlådan istället, eller nåt. Jag pallar inte att fortsätta så här, jag får så dåligt samvete och samtidigt är det så kul att se glädjen och förundran i deras ansikten när de hittar hans bus eller hans små brev. 

Var sak har sin tid. 

Värmepumpen

I vårt hus har vi direktverkande elelement, de satt här när vi flyttade in men vi använder dem inte. Vi tog inte heller bort dem, för vi sa att man vet aldrig, det kan hända att vi behöver ha ett alternativ till värmepumpen om den går sönder. 

I vintras, när det var som kallast, gick värmepumpen sönder. I 2 veckors tid, när elen var rekorddyr*, tvingades vi värma huset med direktverkande el. Vi försökte hålla nere kostnaderna genom att inte värma så galet mycket; vem behöver 22 grader varmt? Vi klär på oss istället. 

I vårt sovrum hade vi 7,9 grader, i pojkarnas rum var det ca 14 grader, och i resten av huset ca 17 grader. Vi är vana vid högre temperaturer än så här hemma. Men vi hade tur ändå att det bara höll i sig i 2 veckor, i början såg det ut som att det skulle kunna pågå i 2 månader. 

Spisen

Apropå saker som går sönder så dog vår spis också, strax innan jul. Makalös tajming på temat trasiga grejer verkligen, men ugnen funkade och vi har en sån flyttbar/lös induktionsplatta för en gryta i taget så det gick att laga mat ändå. Björn fick tag på en billig historia till slut, som vi kan ha tillfälligt tills vi gör om köket. Ännu en anledning att få ändan ur vagnen där.

Snyggt.

*Tips i dyra eltider

I samband med de höga elpriserna så startade en vän till oss ett eget företag som säljer en energiklocka. Hade vårt elavtal sett lite annorlunda ut hade vi haft stor nytta av den; det är en vanlig väggklocka som visar när elen är dyrast/billigast under kommande 12 timmar, för den som vill planera och hålla nere kostnaden. Smart, praktiskt och helt rätt i tiden (ha ha ah ah).

Värdet av pengar – så Simon får veckopeng

Inlägg från hösten som försvann.

Simon får veckopeng

Simon har börjat få veckopeng. Vi valde att gå på skolår och inte ålder, och upplyste pojkarna om att när man börjar i ettan så får man veckopeng. 

Det var en del funderingar kring summan, men Björn googlade fram nåt slags snittsumma hämtat från diverse källor och vi landade på 25 kr. Jag tyckte det var för mycket. Jag fick 7 kr när jag var 7 år – och visst, inflationen, men jag minns vad de där pengarna räckte till. De räckte till en och en halv LITEN mentos-rulle. 25 kr räcker till två och en halv STOR mentos-rulle. Och ja, mentos-rullar är den lämpliga referensen här.

Med det sagt så var det tydligen viktigt att vi prickade marknadssnittet, och … ja. Simon är rik. Han ÄR rik, för att vara 7 år. Jag menar, han jobbade ihop ett poäng eller två i veckan och hade därmed råd med en stor påse lördagsgodis (kostar 26 kr) på lördagarna. 

Det är inte helt utan motprestation, vill jag tillägga. Om Simon vill ha sin veckopeng måste han städa sitt rum först. Ibland glömmer han det, ibland väljer han bort det, men oftast städar han. Vissa helger blir han utan veckopeng pga vansinnigt stök på rummet, men han accepterar det. 

Och hur ställer sig Adrian till det här med att Simon får veckopeng och inte han? Jo, han tar det. Det var lite gnissel i början, men han körde vidare på samma system som vi haft det senaste året och han hade ofta ett par mynt att köpa en och annan grej för ibland.

Adrians allra första köp; en hållare för godisklubbor.

Och sen sköt jag mig själv i foten

Jag inser, såhär i efterhand, att jag kanske inte gjorde pojkarna någon tjänst när jag ville uppmuntra dem att ta bättre hand om sina leksaker, och föreslog att de skulle rensa ut och sälja på Tradera. 

De rensade, jag sålde, och vips sprang de omkring i leksaksaffären med flera hundra var att spendera hur de ville. Jo, för Björn hade läst att man SKA låta dem göra dåliga köp, det är en del i processen att lära sig värdet av pengar. Det är oerhört svårt att bita sig i tungan och hålla inne med sina åsikter ibland, ska du veta. Galet svårt.

Nackdelen här, när de sålde gamla grejer de inte ville ha kvar, blev att de inte behövde anstränga sig för att få pengar. Det var ju jag som gjorde jobbet med att lägga upp annonserna. De hade däremot stenkoll på vad de försökte sälja, och frågade mig hur det gick med annonserna. De fick vara med och packa sakerna när de skulle skickas också, men ändå.

När de har pengar kan de tillbringa flera timmar i leksaksaffären. De klämmer, känner efter, överväger, velar, går fram och tillbaka mellan saker och frågar ideligen “har jag råd med den här?”.

veckopeng
En del saker åker fortfarande upp på önskelistan.

Jag och Björn kan hela sortimentet utantill vid det här laget. Det är inte så skoj som det låter, men det är ändå himla intressant att lyssna på hur tankarna går. En gång gick Adrian omkring i mataffären och lärde sig vad mat kostar, för att han hade 10 kr och ville köpa något gott för dem. Det slutade med ett paket mariekex (6 kr), ett riktigt klipp i sammanhanget och han var så nöjd.

Poänginflation

Ett annat resultat av utrensandet blev att barnen helt tappade intresset för att tjäna poäng hemma. Poängen förlorade sitt värde, pojkarna blev för bekväma för att jobba för sina pengar. Nu har det gått flera veckor sedan den senaste intjänade poängen, och det är ju synd förstås. 

För några veckor sen hade båda pojkarna så mycket pengar att de tog med mig till Willys och köpte lösgodis för 74 respektive 108 kr. Det är svinmycket godis. Och när man har så mycket godis, vad ska man då tjäna poäng till? 

Husreglerna kvarstår

Oavsett vem som betalat för godiset så får de bara äta på lördagseftermiddagar. Och oavsett vems pengar som betalar leksaken så får de fortfarande inte köpa hårda leksakssvärd och/eller -skjutvapen. Och man får inte köpa eller sälja vad som helst för sina pengar. Exempel på transaktioner som ägt rum för både första och toksista gången:

  • Simon tog betalt av Adrian för att vara snäll. Allmänt snäll, alltså. En stund. Pengarna hann dock aldrig byta ägare.
  • Adrian betalade Simon för att städa upp utspridda pappkassar i hans ställe. 7 kr kostade det. Båda var jättenöjda.

Det har varit en lite vinglig start, men vi lär oss vartefter. Det gör även pojkarna. Sakta men säkert, måste jag tillägga. Jag kan känna att särskilt Adrian är lite ung för att hantera stora summor pengar och han behöver lite mer vägledning … men det gör uppenbarligen även Simon. Tss, ta betalt för att bete sig som folk … men kreativt ändå, det ska han ha.

Att dämpa förödelsen av vår framfart på Jorden

Naturskyddsföreningen hemsida
Från Naturskyddsföreningens hemsida. (Ej sponsrat.)

Naturskyddsföreningen

Jag reggade medlemskap hos Naturskyddsföreningen för en tid sedan. Naturligtvis för att jag vill stötta dem, men jag hade tänkt mig ett relativt passivt medlemskap. Sponsring mer än medlemskap, om du förstår. Men så kom idag en medlemsundersökning om hur jag som ny medlem upplever kommunikationen.

Jag är engagerad i miljön. I mitt arbete med förpackningar har jag en verklig möjlighet att göra något konkret till det bättre också. Vi tänker aktivt på hur vi lever för att dämpa förödelsen av vår framfart. Men det här med att engagera sig i en förening … Det är dubbelsidigt för mig; jag vill absolut stötta, men jag har en ganska låg gräns för vad jag tål att läsa innan det ger mig mardrömmar. Att höra om alla miljökatastrofer världen över när den skavande oron över vilken värld vi lämnar efter oss till våra barn och ger mig mycket besvärliga nätter, i synnerhet den senaste mardrömmen av ordlös fasa som jag inte ens fixar att prata om. Det är inte värt det. 

Så jag stöttar, och undviker att läsa deras kommunikation för det mesta. De berättar faktiskt om miljösegrar också, allt går inte i svart, men jag skyggar ändå för deras mail. Kanske försöker jag köpa mig upp ur min klimatångestens slukhål, vilket är bättre än att bara ligga kvar, kanske borde jag möta det istället. 

Jag vet inte. Men det positiva är att jag blev påmind om att man har rabatt hos SJ via Naturskyddsföreningen. Vi ska ju resa mer med tåg framöver, eftersom det gick så bra i somras

Vill du bli medlem du också, eller kanske hellre bidragsgivare, besök deras webb och fundera på det. Alla kan göra något, och allting gör skillnad. De har samlat ett gäng tips på olika saker man kan tänka på till vardags som spelar roll. Vissa av dem gör du kanske redan, vissa förändringar kostar dig inte mer än en lite annorlunda rutin. Det har du råd med. Klicka på bilden och sortera på Guide:

naturskyddsföreningen tips


Ej sponsrat. Vi borde alla engagera oss på ett eller annat sätt! Gör det du med, stötta en organisation som för miljöns, naturens och klimatets talan.

Hösten som försvann 2022

En septembermorgon på väg till jobbet. Är det inte magiskt?

Glappet

Som sagt så blev det ett glapp under hösten här. Inte för att det inte hänt någonting. Tvärtom; för att det hänt så mycket att jag slutade hinna med. Men låt oss inte dröja oss kvar vid den grå anledningen till det hela, utan fokusera på att ta igen.

Det har hänt mycket den här hösten, som det alltid gör förstås, och jag sörjer att jag inte har någon dokumentation över det. Hösten finns nu bara i våra minnen och om 10 år är de borta nästan allihop. Men! Jag minns fortfarande en del av den, även om det mesta av den kantats av viss andnöd. Jag får vara tacksam för det lilla, det kunde varit värre. Jag kunde ha haft en 3,5 månaders minneslucka. 

Jag samlar mina minnen under taggen #höstensomförsvann2022 så att du (fast det handlar ju mest om mig här) ska kunna hitta dem, för de kommer inte komma i ordning alla i ett svep.

De dyker upp vartefter jag minns dem. Håll till godo. Först ut är den om veckopeng, den kommer om ett par dagar.

Morfar som ”bara blir servad”

Morfar
Gammal bild på Pappa och Adrian i köket.

Fina morfar

Min far har varit här ett par dagar och hälsat på. Han säger att det är så fantastiskt att komma hit, magiskt värdskap och såååå kul. Vi tackar av honom i dörren innan han tar bussen till tåget hem till Skåne, det är alltid kul och så hjälpsamt att ha honom här. 

“Äh, vaddå, jag har ju bara kommit hit och fått mat och blivit servad,” säger han med sitt breda leende. 

“Jomen du har ju tagit pojkarna till skolan på morgonen, hämtat dem på eftermiddan, varit med dem fram till maten, pratat, fixat och medlat mellan dem typ hela tiden och idag var vi på badhuset hela morgonen” protesterar jag, och försöker visa vår sida av besöket. 

“Nämen det där, det är ju bara roligt.”

“Det ena behöver väl inte utesluta det andra?”

“Nej, det har du förstås rätt i” svarar han, men jag hör att han redan lämnat ämnet. Det där sista brukar han säga när han har framfört sitt och menar att jag kan säga vad jag vill, men han tycker ändå som han tyckte när vi började prata. 

Ibland tror jag inte att han förstår hur mycket glädje vi har av hans besök, ibland tror jag att det är precis tvärtom. Han är lite lurig, min pappa, han påminner om farmor på det sättet. 

Hur det än må vara med det där, så är vi glada över att han trivs och tycker det är kul att avlasta oss lite ett par dagar ibland, när det passar. Och pojkarna ser alltid fram emot när morfar ska komma, jag blir alldeles varm när de börjar räkna ner dagarna, och de frågar varje morgon hur många dagar det är kvar tills morfar ska komma. Jag känner både glädje och tacksamhet över att det funkar så bra.

Högtflygande planer för sommaren

I sommar har vi planer på att gå en kite-kurs, jag och Björn, och under de dagarna har vi börjat fundera på att lämna pojkarna själva hos morfar och marmor medan vi är borta. Vi får se hur det blir med det, det är lite svårt att planera utan några datum att förhålla sig till, men jag hoppas det går vägen.

Ett skolexempel för mardrömmar

Jag har inte mardrömmar så ofta. Eller det kanske jag har, det beror väl på vem man frågar. Björn har till exempel aldrig mardrömmar. Oavsett, så var det dags igen nu. 

Ett skolexempel för andra mardrömmar

Det var den värsta på länge, möjligen någonsin. Den innehöll alla nyckelkoncept; barnen dör (klassiker), jorden går under (modernt tema), att springa utan att komma någonstans (mardrömskliché), och att vara jagad naturligtvis. Min hjärna var ovanligt kreativ och vävde en lång sammanhängande dröm med alla ovan nämnda idéer. Allt var logiskt – eller så logiskt det kan vara när en hel planet bokstavligen går under, men jag har sett filmer med sämre kvalitet på logiken än såhär. 

Där fanns den gräsliga spänningen paniken, när folk ska hinna med något som kan rädda deras liv och de har allt, precis allting, att förlora om de missar sin chans. Där fanns ångesten av att inse att det är slut, vi kommer att dö. Precis så som jag föreställer mig den förlamande vansinnesfasan hos människorna bakom gipsgestalterna i Pompeji, när de kröp ihop över sina kära för att skydda dem mot det som inte gick att undgå. Den var långt verkligare än någon film kan vara, men jag tänker inte berätta mer detaljer än så eftersom jag inte kommer kunna glömma den då. Att klä den i text är att för evigt etsa den i minnet och det var den för magstark för.

Drömmen väckte mig 03:45, jag låg stel och spänd som en yvig trädgren i sängen och kunde inte somna om. Det krävdes 30 min videoscrollande på telefonen och en tassande promenad i huset för att komma upp ur drömmen och sen en timmes mentala övningar för att kunna sova klart. Nu, två dagar senare, är jag fortfarande skakad.

Det var min hjärna som gjorde det

mardrömmar
Vi var på tapasrestaurang igår, jag och Björn. De hade många roliga skyltar, den här på vinkylen var bäst.

Ibland undrar jag vad som är fel med mig. Det är som om jag var i en relation med min hjärna, och den var iskallt arg på mig och straffade mig där jag är som mest försvarslös. Jag skulle säga att den missbrukar sin makt och mitt förtroende, och att vi måste prata om vi vill att relationen ska överleva.

Tyvärr vet jag inte hur man gör slut med sin hjärna.

”Du låter som Adrian,” sa Björn. ”Han skyller också på sin hjärna ibland.”

Det är sant. ”Jag vet inte varför jag gjorde så, det var min hjärna som sa åt mig att jag skulle göra så och då gjorde jag det” kan vi få höra då och då. ”Men Adrian,” kan jag säga då, ”du får ta ett snack med din hjärna och tala om för den att det inte är ok.” Då svarar han att han gör det, men att den inte lyssnar på honom.

Jag vet hur det känns.

En annan skulle sannolikt säga att det inte är hjärnan det är fel på, den är bara budbäraren. “Fundera på var det här egentligen kommer ifrån, Lisa.” Svaret är enkelt: det kommer från en annan del av mig som jag inte heller kan göra slut med. 

Inget nytt under månen

Det är, som jag sagt många gånger förut, inte ofta såna här mardrömmar sitter i så länge. Jag är fantastiskt tacksam för det. Förhoppningsvis dröjer det ett år till nu innan den kommer tillbaka med ny rolluppsättning och scendekor.

Nyår 2022, sjukstuga och en deal jag sannolikt får ångra

Sjukstuga

Vi öppnar upp det nya året med sjukstuga, förmodligen varken för första eller sista gången, men vem räknar. Det är nån vanlig förkylning, du vet den där sorten när barnen mår bra på dagen och sen har 39,5° på kvällen. Varje dag tillåter vi oss att tro att det har vänt, och varje kväll deckar båda pojkarna i soffan och är allt annat än redo att gå till fritids dagen därpå. 

Nyår 2022

Detta är min enda bild från nyår 2022. Jag tog den eftersom en vän skickade selfies från deras nyårsfirande och jag inte ville vara sämre.

På nyårsafton låg jag bredvid Simon, som kämpat som en galning för att hålla sig vaken men som slängt in handduken strax efter 23, och lyssnade på hans rossliga andetag och tänkte att det gjorde ingenting att det var nyårsafton. Det är liksom inte så stort som det var förr, vilket förstås beror på att jag är äldre och inte värderar det lika högt längre – det är liksom inte värt det att gå runt och känna sig baksjuk i två dagar efteråt, inte på grund av nån alkohol men på sömnbrist – men också på att det inte är lika mycket raketer som skjuts längre. I alla fall inte häromkring.

VAB

Idag är det jag som är hemma med dem. Jag mutade dem med löftet om varm choklad, om de gick ut i trädgården och lekte i en timme själva först. Det gick bra. Visst, det var 40 min lek och 20 min skrik, gråt, ret och skvaller, men de klarade det. Under tiden har jag städat köket och tvättstugan, och läst mig till att man kan olja in skärbrädor och liknande med kokosolja. Vi får se hur det går, jag testar på en torr trött skärbräda i bambu och det ska stå över natten. 

Såna här dagar gäller det att inte hoppas på att man ska få tid att göra något eget. Det får bli en vacker bonus i så fall, men att hoppas på det innebär att man måste bli besviken och irriterad om och om igen. Istället har jag idag gått in för att jag inte ska få ett andetag för mig själv. Det gör underverk med tålamodet. 

The deal

Jag tycker mycket om att vara med pojkarna, men när de är understimulerade retstickor som längtar efter kompisarna och klättrar på väggarna hemma, då känner jag lätt att lite egen tid vore på sin plats – både för mig och för dem. Så nu har de vila efter lunch. Det innebär att jag vilar, och de river sina rum på varsitt håll. Just idag har de till och med förvarnat och vi har en deal:

De får tömma sina garderober på innehåll som de vill, om de städar det innan kvällen igen. Garderoben ska vara i samma skick som innan, när de är klara. Det här påhittet ska inte innebära massa extrajobb för mig.
I “pant” för att få tillstånd att göra detta, lämnar de film och efterrätt. Om de, med andra ord, väljer att inte upprätthålla sin del av avtalet så kommer jag dra in både film och efterrätt, sen kommer jag städa tillbaka garderoberna och sen kommer jag skruva fast inredningen i dem så att det ens inte går att försöka med detta igen.

Det var vad vi kom överens om. Det kan gå hursomhelst. Jag buffrar med andra ord energi för att borra och skruva i deras garderober ikväll efter maten.

Jag sa ifrån på jobbet till slut

I månader har det pågått. Sedan 4 december har jag en blank sida i webbläsaren öppen. Det här har varit det längsta uppehållet i bloggens historia. Ofrivilligt, naturligtvis. Det har varit som när man tappat en välfungerande träningsrutin, och så ska man tillbaka upp i den. Det är inte så enkelt.

Att skriva den här bloggen gör mig gott, men i höstas växte jobbet i den riktiga världen till ett monster. Det gick inte att släppa monstret med blicken utan att det anföll, och bloggen fick vänta. Utan den extra energin bloggen ger så hamnade jag i underläge, och monstret styrde mitt liv i flera veckor. Jag förstod att jag skulle bränna ut mig om jag inte drog i nödbromsen innan jag inte längre hade något val, och en dag i oktober sa jag ifrån.

“Jag orkar inte,” sa jag till min 3-dagar-på-jobbet-nya chef. “Jag måste vila.”

“Ok,” sa hon. Sen sa hon: “Jag låter dig ta ledigt några dagar, men under den tiden vill jag att du kartlägger din arbetsbelastning så att vi kan se över den när du kommer tillbaka.”

Låt oss säga att hon inte förstod situationen. Låt oss säga att jag spenderat två månader på att brotta mig upp på fötter igen och samtidigt värja mig från en välmenande men fullständigt oförstående chef. 

Att acceptera olika på jobbet

Nu är det bättre. Tragiskt nog är beskrivningen av min vardag från förra året fortfarande likadan, med den enda skillnaden att jag oftast inte går upp och jobbar innan barnen vaknar på morgonen. 

Men det är faktiskt bättre. Mycket bättre. Jag och min chef är diametralt olika som personer, och vi har svårt att förstå varandra. Min nuvarande taktik är att inte fästa så mycket vikt vid vad hon säger, eller snarare hur hon säger det. Det är svårt, ska du veta, men jag är ändå säker på att hon menar väl. Jag kan kan lite luddigt säga att jag ser det hela – henne – som en livslektion, en pusselbit i bilden av mig. Hon är bara budbäraren.

Jag kan meddela också att Göran är tillbaka, och med honom kom min första text här på över tre månader.

Jag är så himla glad att ha dem tillbaka båda två.

God Jul! Ta hand om er 🎄

jobbet