Kategori: Semestertrams

Hur du planerar en bilresa med småbarn – några nyckeltips

En bilresa är väl sällan höjdpunkten med själva resan. En bilresa med småbarn dessutom är ingen baggis – utom för några få lyckliga familjer naturligtvis, det finns undantag till allt – och för oss har bilresandet blivit något som vi ägnar en hel del tid och planering åt. I ren självbevarelsedrift.
bilresa med småbarn

Att packa bilen upp till bredden på bästa sätt – packningen strategiskt placerad så att ombyten, mellanmål, nappar, kräkpåsar och whatever finns inom räckhåll och väskan med sovgrejerna ligger överst för att kunna bädda det första vi gör när vi kommer fram – tar oss en bit på vägen, så att säga, men det räcker inte.

Visst, det är inte kul att åka bil en hel dag, så varför inte bara gilla läget och ta det som det kommer? Jo, för att vi inte måste det. Det går att göra en bilresa med småbarn till en ganska trevlig dag, men det krävs planering. En bilresa med småbarn planerar inte sig själv längs vägen. I alla fall inte längs de vägar vi brukar åka.

Här följer berättelsen om vår bilresa till Öland. Planen var bra, men vi ändrade den längs vägen ändå eftersom vi kände att det funkade.

bilresa med småbarn

Planen

Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.

Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort (och som även min ännu barnfrie bror resonerar att en bilresa med småbarn bäst genomförs). Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.

Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.

Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.

Utförandet

Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat av Barnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?

Busfabriken

Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.

Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.

Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.

lekland

Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.

Regnet

Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax efter att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.

Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.

I Oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.

Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”

När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.

Framme

Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.

“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.

Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.

Verksamheten upphör på Aquaria den 30e september så passa på innan dess

aquariaAquaria

Vi var som sagt på vattenmuseum igår, dvs vi åkte till Aquaria för att låta Daniella städa ifred hemma på förmiddan.

Aquaria – ”upplev regnskog, vackra korallrev och en makalös utsikt över Stockholm” – vattenmuseum upphör med sin verksamhet den 30e september i år så eftersom väderprognosen var tvetydig och vi ville slippa gå och bara vänta ut tiden på nån lekplats här hemma, så åkte vi dit enligt plan trots vackert väder.

Vi råkade komma fram till entrén exakt när de öppnade så vi var allra först in. Simon var lite tveksam i början och blev rädd för de stora fiskarna i dammen precis efter entrén, men sen landade han och var superfascinerad ett bra tag.

aquaria

Rockorna, ”Nemo” och drakfisken gjorde störst gemensam succé, liksom den läckra tunneln genom rockornas pool.

aquaria

aquaria

Fick ingen bra bild på drakfisken, men drakfiskens polare (ovan) (ja, det är en fisk) låg tillräckligt stilla.

aquaria aquaria aquaria

Nemo, eller ”clownfisken” om vi ska hålla oss till vuxenspråk, var också svår att få skarp. Tycker de är så vackra, de rör sig så mjukt och vigt – i den mån en firre kan vara vig.

På 40 minuter hade vi avverkat hela stället, långt tidigare än vi tänkt så vi gick en promenad på bryggan i gästhamnen intill.

Sen drog vi hem, och när vi kom hem hann jag stänga av motorn på uppfarten preciiiis innan Simon började åksjukekaskadkräkas i baksätet, så just nu styr vi mot Öland i en lätt kräk- och citrondoftande bil.

*OBS! ej sponsrat

Ändrade planer, senaste budet: Öland på tisdag

Vi skulle ha varit kvar på landet till igår, men till följd av en lätt planeringsmiss kompad av kallare väder åkte vi hem en dag tidigare.

Planen var sedan att åka till Öland idag, men till följd av tvärdåligt väder på Öland imorgon så tyckte både Annette och vi att vi lika gärna kunde skjuta på alltihop en dag. Nytt bud: vi åker till Öland imorgon bitti.

Attackplan

Vi har tänkt oss att åka kl 8, köra 2 timmar till Norrköping och där valla energin ur barnen (och konsekvensmässigt ur oss också) på Busfabriken. Sen är det lunch, sen är det eftermiddagsvila och då kan vi köra 3 timmar till, sen löser vi resten på plats, beroende på hur långt vi har kommit.

Idag städas huset fram till 12 så vi flyr fältet och vallar barnen – på vattenmuseum 🙂 Sen är det packning som gäller, så att det bara är att äta frulle och dra imorn.

Jag känner på mig att jag, om 2 dagar när jag ser vad jag skrev nu, kommer sucka över vår naivitet och bristande planering – det har hänt förr – men jag hoppas slippa det.

På landet igen

Vi är på landet igen. Det är svalare än i stan, det blåser definitivt mer och vädret är generellt bättre. Det är lite bättre av allt, här. Vi kom hit i onsdags kväll och åker hem söndag morgon, då vi ska packa om och sen måndag morgon åka till Annette och CJ på Öland och tillbringa större delen av vår sista semestervecka där hos dem – ska försöka inte göra samma misstag på nedresan som förra året.

Det är verkligen så himla skönt att vara här… Men det blir som sagt mindre tid till att skriva så vill du veta hur vi har det föreslår jag @mammatrams på Instagram.

Nä, nu ska jag lägga ner datorn och gå ner och träna i båthuset. Barnen sover i minst en timme till och ikväll kommer min bror ut och hälsar på.

 

Ska vi säga så?

ska vi säga såSimons nya förhandlingsteknik, ”ska vi säga så?”, dribblar framgångsrikt bort den oförberedde. Exempel:

Simon har slutat äta sin mat och har hoppat ner från stolen. Nu står han med ena benet över ryggstödet på en fåtölj 3 meter från matbordet.

Pia: Simon, kom tillbaka och ät upp din mat. Det är bara 2 skedar kvar. Kom nu.

Simon: Jag ska bara klättra upp här, 2 gånger, sen kommer jag.

Pia: Nej det ska du inte. Kom hit nu. Kom.

Simon tittar på Pia, höjer ett snusförnuftigt pekfinger i luften och säger med förklarande ton: Pia. Jag kommer. Jag ska bara klättra lite här, sen kommer jag. Ska vi säga så? Samtidigt som han pratar klättrar han upp på fåtöljens ryggstöd.

Pia har svårt att inte le: Nej men hörrö, kom hit nu. Du får klättra efter maten.

Simon: Jag kommer säger jag. Titta. Medan han pratar och diskuterar har han hunnit klättra över ryggstödet 2 gånger, och nu kommer han glatt till bordet igen.

Simon-Pia: 1-0

Vattenvana = bada, bada, bada

Det är trögstartade vattendjur vi har i Simon och Adrian. Av någon anledning, oklart vilken, så har jag halvt omedvetet trott att det ska gå lite av sig själv eftersom JAG alltid tyckt det varit så kul att bada och simma, men … nej. Icke.

Babysim

Jag gick på babysim med Simon när han var runt halvåret. Det blev bara en termin av det eftersom jag är så frusen och lyckades frysa så att jag skakade i 34-gradigt vatten. Man måste ju kunna ha kul, eller åtminstone kunna hålla sig på neutral känsloväxel, när man gör saker tillsammans med barnen och att frysa är lika distraherande som att ha ont. Därför blev det ingen andra termin, och inte nåt alls för Adrian (Björn kan inte gå för hans hud fixar inte höga klorhalter).

Bada

De gånger jag badat med Simon har han varit lite harig, även om han faktiskt var med mig i vattnet i Italien förra sommaren så har han i år varit svårflirtad till att bada själv. Han leker gärna i vattnet, alltså, men han stannar i vattenbrynet med ett gäng hinkar och spadar och är nöjd med det.

När vi var på landet sist så släppte det äntligen när pappa & Pia var och hälsade på. Pappa doppade dem och hoppade med dem och tog emot dem och drog dem i vattnet så att de skrattade och bad om mer tills de skakade av köld. Efter att pappa & Pia åkt hem fortsatte vi att ”simma” med barnen, dvs dra dem runt i vattnet och hoppa från bryggan (i 50 cm vatten). Det gick inte helhjärtat, men ändå. Det gick.

vattenvana

By the way, att Simon knuffade Adrian från bryggan passerade definitivt inte obemärkt förbi. Det är allvarligt, men det är svårt att prata förstånd med honom, svårt att veta hur vi ska göra för att han ska ta åt sig av det vi säger när vi tjatar om saker som ”farligt”, ”JÄTTEfarligt” och ”tänk om Adrian skulle knuffa dig?”. När vi skäller på honom sluter han sig, såklart, och när det är riktigt allvarligt måste han liksom lyssna.

Hursomhelst. Fram tills helt nyligen har de inte fattat, trots upprepade uppmuntrande förslag och instruktioner, att man kan BADA i den uppblåsbara poolen vi skaffat som desperat svar på hettan.

vattenvana

De har använt den till att vattna gräsmattan* – vilken för övrigt nu efter torka, hetta och vattningsförbud uppvisar fler likheter med en stäpp än det lekunderlag och fallmatta för frukt som vi helst vill ha den till –, vattenreservoar för vattenlek, badkar för alla lösa föremål inom räckhåll osv men själva har de bara vadat omkring i den.

Vattenvana

Härom kvällen cyklade vi till strandbadet efter maten, mest för att jag ville ta ett dopp eftersom det var så hysteriskt varmt, men vi tog såklart med badkläder till pojkarna också.

Jag bytte om till bikini och stod sedan en stund bredvid den lilla klätterställningen där Simon och Adrian klängde omkring, och tittade mot vattnet. Plötsligt sa Simon: ”Mamma, jag vill bada.”

Han fick byta till badkläder och följde mig till vattnet. Och sen ut i vattnet. När jag inte slutade gå utåt så ville inte han heller stanna, och vi gick hand i hand tills han hade vattenytan precis under hakan. Förtjust leende höll han min hand stenhårt i sin, medan den andra kände sig fram under ytan, kände hur vattnet gjorde motstånd och rörde sig runt honom. Han provade att hoppa lite, vågade trippa själv på botten, och så lika plötsligt: ”Nej, mamma, jag vill gå upp.”

Adrian hade sett oss från bryggan och var inte sen att ta sin brors plats. När vi sedan skulle åka hem var det svårt att få dem att följa med. Simon satt/låg i vattnet en bit ut med vatten upp över axlarna och tittade på alla som badade, och Adrian roade sig med att springa fram och tillbaka med vatten upp till låren.

Segern var vår.

Dagen efter det var det sådär varmt igen, och det slutade med att jag gick ut till den där lilla poolen på ”gräs”mattan och la mig i den. Med kläderna på.

Detta fungerade som startsignal till nåt slags microtriatlon med 2 deltagare: Simon och Adrian. De sprang, hoppade/kastade sig i vattnet, ålade över till andra sidan, sprang vidare och runt – gärna med en sväng på springcykeln i farten – och så hoppade de i igen, med magen först. De låg på rygg, på mage, på varandra, upponer och bakofram medan jag satt i vattnet och parerade galenskaper efter bästa förmåga. Adrian fick huvudet under vattnet vid flera tillfällen men han reste sig, hostade och nös, och sprang vidare. Simon fick en kallsup och grinade men endast för publikens skull.

Det krävdes alltså en sjuhelvetes onormalt het sommar och att JAG satte mig i vattnet för att de skulle fatta att detta var nåt man faktiskt kan göra. Märkligt att jag inte testat det tidigare.

* Så här ser vår gräsmatta ut, fast mindre. Den lokala faunan skiljer sig också något.

Jag är så glad att jag inte är ett barn

Att bli lämnad

Oavsett sammanhang så är det alltid lite knaggligare att bli lämnad kvar, att inte vara den som går vidare, om du förstår. Jag pratar om principen här, det behöver inte vara så dramatiskt som att man blir övergiven.

Den som åker vidare lämnar en tomhet efter sig som sakta fylls igen, likt gropen en spade lämnar efter sig i sanden i vattenbrynet. Den som stannar kvar känner tomheten fyllas i den takt den fylls, och den processen kan vara blixtsnabb eller utdragen. Det beror på omständigheterna; hur stor är gropen, hur stort avtryck gjorde den som nu har åkt?

”Var är morfar?”

Pappa och Pia hälsade på oss på landet i 3 dagar, och som vanligt när han/de åker blir det lite tomt. Det första Simon sa efter att han vaknat efter middagsvilan var “var är morfar?”, trots att han ju stått och vinkat av honom på bryggan precis innan lunch.

Jag har alltid varit känslig för just det här att bli kvar när någon åker, det blir lätt lite dämpat humör som håller i sig ett tag. Jag märker på Simon att han brottas en hel del med det här och liknande saker. Det är mycket känslor – ”mycket” täcker liksom inte ens hälften av omfattningen på det vi kan se och höra hos honom – i omlopp och han tar ut dem på sin närmaste omgivning genom att testa den intill vanvett.

Ibland är jag så omåttligt glad att inte vara barn längre. Att slippa känslomässing bergochdalbana 14 gånger om dagen, slippa korrigeras, slippa bråka och bli så arg att det kliar i bröstet, slippa slåss om saker, slippa åka fast om jag sneddar nånstans, osv.

Eller ja, alltså jag beskrev i och för sig mitt liv nu. Jag är förälder till en fullfjädrad trotsåring och en aspirerande adept. Senast igår kväll blev jag så arg över Adrians kvällstrassel att jag blev tvungen att gå ut och sätta mig att gråta en skvätt på trappen medan kvällshimlen sakta mörknade och spindlarna kom fram ur sina gömställen runt dörren.

Men jag är fortfarande vuxen, jag kan hantera … mer. Än dem. Idag känns det bättre, för idag är det min födelsedag. Älska småbarnsåren.

…aaaaand we’re back!

Värmepanik

Vi kom hem igår kväll till ett trähus som stått stängt och marinerat i 34° i 14 dagar. Det var hemskt. Simon lyckas på nåt vis somna trots värmen – vi öppnade såklart, alla fönster och dörrar som gick att öppna, på vid gavel men vi lämnar inte vår treåring att sova ensam i sitt rum på 2a våningen med fönstret på vid gavel så med bara ett fönster på glänt (säkerhetshasp) och rullgardinen neddragen (men inte hela vägen för då kan vi lika gärna stänga det jävla fönstret) blev det snabbt tokvarmt igen, trots vädringen.

Vårt hus luktar bastu när det blir varmt, och det verkar hamstra värmen från dagen och pysa ut det igen på kvällen så att det är olidligt fram till 23:30 ungefär. Ibland undrar jag om det faktiskt alstrar egen värme … det känns ofta så.

Adrian tog lång tid på sig att somna, trots en fläkt rakt på sig och fönster på vid gavel (och Björn som låg bredvid) samt öppen dörr. Jag var inne till honom flera gånger men det var så varmt att jag blev tårögd.

”Jag får nästan panik av att vara i hans rum!” sa jag till Björn efter 4e brottningsvändan. ”Blotta tanken på att sova där inne med honom sen gör mig gråtfärdig. Hur kan jag förvänta mig av honom att han ska kunna sova, om jag inte ens står ut med tanken själv?”

”Jag ska se om jag kan få ner temperaturen,” sa han kort och gick upp. När jag gick in igen kändes det bättre och ungen sov. Björn är magisk – jag har ingen annan förklaring.

Vi saknar att vara på landet, det är typ 10° svalare där än här.

På vaxholmsbåten hem.

Rivstart!

Igår kl 8 var ungarna på föris igen, de ska gå halvdagar fram till efter lunch nu i 2 veckor, och sen kom Daniella för att städa huset samtidigt som jag kämpade på med tvättberget och packade upp det sista.

Idag kommer hantverkare kl 8 för att riva den gula eländestapeten i hallen uppe.

De ska ta 2 dagar på sig att riva den och färdigställa väggen för tapetsering som jag och Björn ska göra själva. Den är inte helt vald ännu, jag ska åka och titta på den idag och beställa om den ser ut som på bilderna.

Under tiden ska jag försöka trycka in träning och pluggande – jo just det, vi ska ju tapetsera Adrians rum också. Fullt ös medvetslös …

Om lite mindre än 2 veckor åker vi ut ett par nätter till landet igen för att göra klar det vi inte hann avsluta i söndags. Det var nämligen så att det råkade bli total tidsbrist för att hinna med båten, och vi lämnade lite saker där som inte ska vara kvar, om man säger så.

Jag längtar redan.