Kategori: Semestertrams

Ölandsdagarna 2021 hägrar sentimentalt i minnet

Det har varit en intensiv semester, minsann … 5 dagar på Öland, 5 i Skåne och 1 på Kolmården i lördags. Det har inte blivit så mycket egentid – jag tänker på den där mamman på förskolan i vintras apropå det – men det har varit fantastiskt ändå. Typ 80 % av tiden, i alla fall. De där övriga 20 % kommer jag att ha glömt nästa år. 

Jag får lov att berätta om semestern i efterhand, och vi börjar med Öland såklart.

Öland 2021

Efter Bilresan som inte ville ta slut, och vår första dag på stranden, följde ett mjukt tåg av dagar i lugn och ro – alltså förskolebarnsföräldrars version av det som andra vuxna möjligen förknippar med spa, yoga, massage och en bra bok – dvs nya barnvänliga lekytor och okända leksaker, vi behövde inte laga mat, inte fysiskt följa efter pojkarna överallt eftersom verandan utgör mittpunkten på ägorna, vi hann umgås med värdparet lite då och då där vi fick avsluta hela meningar och ibland hela tankegångar – där vi aldrig behövde öka till mer än styrfart.

Adrian, CJ och Simon.

Does not compute

Vi var på campingen och barnen hoppade på hoppkudden, klättrade i klätterställningen och socialiserade med campingbarnen. Jag råkade höra ett av samtalen mellan Simon och en jämnårig flicka. Simon hade sin grå långtröja/-linne/klänning som jag sytt (av ett av mina misslyckade köp på Tradera) på sig, tofs i håret och hatt på huvudet. Han hängde i ena armen i klätterställningen likt vilken klätterapa som helst, och sa “HÄÄÄÄJ!” till henne tills hon tittade upp på honom.

Efter att formaliteterna avhandlats, dvs namn och ålder, frågade Simon lite oväntat om hon var en flicka. Hon såg verkligen ut som en, och så hette hon Julia, men han var tydligen osäker ändå och det är klart, en kan ju aldrig veta säkert. 

“Ja,” sa Julia lite blygt.

“Jag är en pojke,” upplyste Simon. Han fick inget svar, så han upprepade det.

Flickan var tyst en stund och tittade på honom, hon såg ut som om hon hade lite intern oordning. 

“Är du en pojke,” sa hon sen.

“Ja det är jag.”

“Men … Varför har du klänning då?”

Simon svängde avslappnat i klätterarmen, bytte grepp och svarade lugnt och sakligt:

“Alla kan ha klänning, det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka. Du har ju klänning, och jag har klänning. Det kan alla ha.”

Flickans min var lite blank medan hon betraktade honom. Det syntes hur hon försökte komma i ordning med konceptet, men det är så härligt med barn för även om de brottas med förvirring så saknas värderingen. Det är bara så att de inte alltid fattar. Does not compute, helt enkelt, och så var det nu. Flickan tittade ner på sin klänning, och sen vände hon sig mot hoppkudden och började långsamt avlägsna sig. Slut på samtalet, och Simon svingade vidare.

Trampbil för fyra

På samma camping kan man hyra trampbil med fyra platser, så vi gjorde det en timme en förmiddag och så drog vi ut med den hos korna. Jag vill påpeka att det inte var en liten vanlig kohage där vi trampade runt i gyttjan med en tung och trögstyrd familjetrampbil i 60 minuter; den här kohagen är enorm och det går cykelstigar i den, det finns båthus och ett helt fågelskyddsområde i den också så det var inte ens säkert att vi skulle hitta korna – men det gjorde vi, som tur var.

Här är en snäll och nyfiken ungtjur som kom ända fram och nosade på trampbilens framhjul. Pojkarna tyckte det var väldigt spännande.

Shoppingtur

Dagarna förflöt lika förrädiskt lugnt och snabbt som djupt flodvatten, och fyra heldagar med fantastiskt väder går fort. Annette hann ändå få med sig mig att försöka hitta en födelsedagspresent till mig (jag fyller som sagt jämnt i morgon), och jag sprang rakt in och fick tag i ett halsband som jag fortfarande är nyförälskad i. Hittade även två byxor i pridefärger (direktimport från Thailand) till pojkarna som de blev jätteglada för. Samma utflykt gick även till Keramik Haget, dit jag försöker ta mig varje gång vi är på Öland. Hon gör så fantastiskt fina saker den kvinnan; jag köpte en vas till mamma där för två år sen och nu köpte jag en liknande till mig själv. Eller nej! Det gjorde jag inte alls; Jonas ger den till mig i födelsedagspresent så jag får slå in den och se förvånad ut när jag öppnar den. 

Här och nu

Igår var jag på Emmas babyshower, och i morgon fyller jag 40 år. Mamma, Emma och Jonas kommer på fika men i övrigt gör vi inget speciellt. Vi fick med oss en flaska av Carl-Johans Öländska Jordgubbssaft 2020 (och en burk jordgubbssylt), så det får vi bjuda på … och tårta förstås.

Öland 2021: Bilresan som inte ville ta slut

Semestern har börjat!

Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.

Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.

Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning. 

Bilresan ner

Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen. 

Fuck up och var snäll

Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:

Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.

Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.

Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.

När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81

Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.

Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor. 

Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd. 

3 skiddagar i Kungsberget – alla kan åka själva (!!!)

Jag ligger efter i rapporteringen om våra utflykter, men om du råkat se videon på instagram så kommer inte det som en nyhet.

Idé & Planering

Efter att vi kommit hem från Kläppen så kände jag samma sug som jag egentligen alltid gjort, det där som säger att jag egentligen inte vill bo i en storstad. Jag vill vara nära naturen – bergen, närmare bestämt – och saknar dessutom det spontana som bara verkar generellt möjligt på mindre orter. Men det är inget vi löser på stående fot – vad som däremot går att titta på är en till resa eller utflykt.

Vi var i Kungsberget en långhelg förra vintern, och trots att det var väldigt lite snö då så blev det ändå en framgång och pojkarna gillade det. Det var sent att börja kolla nu i slutet av januari på en resa dit, men efter en hel del pysslande fick jag tag på en ”Ski Apartment” torsdag till söndag, 11-14 mars. Hurra!

Bildkälla här.

Resan dit

Den veckan, dvs måndag-onsdag, gick ut på att planera mat och packa. Det är såklart speciellt att resa i dessa tider, men det tar bara 2,5 timmar att köra dit och i en lägenhet reder vi oss själva. Tricket är att få med sig allt vi behöver hemifrån.

På torsdag förmiddag ringde pappa och pratade om hotande snöoväder och trafikkaos. Jag blev i vanlig ordning stressad och orolig och packade klart fort som bara den. Istället för att hämta pojkarna på förskolan vid 15 som det var tänkt, så hämtade jag dem direkt efter lunch och så fick Björn ta sina två jobbmöten på telefon i bilen istället, vilket för övrigt gick förvånansvärt bra. 

Och snöovädret lyste med sin frånvaro hela vägen dit, kan jag tillägga.

Fina dagar i Kungsberget

Vi fick några fantastiska dagar i Kungsberget. Första dagen blötsnöade det ganska mycket, men det har väl aldrig hindrat någon och Adrian, som åkte mellan mina skidor hela dagen, åkte själv i de flackaste gröna backarna mot slutet. Jag filmade medan han småpratade.

“Det här är ju jättekul! Tänk att jag inte ville det här förut.”

“Ja, visst är det härligt?”

“Jaa! Och jag ville inte åka själv förut men nu vill jag det och det är jättehärligt!”

Han är fullständigt underbar när han får sina snilleblixtar.

Andra dagen hade vi sol. Simon åkte själv i skicrossbacken med Björn, och efter lunch ville han visa mig så vi skulle åka tillsammans allihop. Adrian stod mellan Björns skidor, men när han såg Simon dra iväg skrek han åt Björn att släppa honom. Björn drog upp mobilen, och sen drog pojkarna med Adrian i täten. 

Simon blev väldigt upprörd över att jag inte tittade när han skulle visa, och det hade han rätt i men som det föll sig så hade jag ingen aning om ifall Adrian kunde hantera sin fart och utan sele och med så mycket träd så blev jag både förtjust och orolig på samma gång. 

Vi åkte många gånger till efter det, Adrian åkte själv hela tiden och jag åkte efter Simon precis överallt. Vi råkade till och med åka ur backen och rätt ner i snåren vid ett tillfälle (det var lite brant och Simon råkade få in sin skida under min så att jag varken kunde styra eller bromsa), vilket låter dramatiskt men det gick förstås inte så fort att vi kunde slagit ihjäl oss. Det var däremot lite bökigt att komma upp ur snåret igen, men vi fick hjälp av en pappa och hans dotter som sett spektaklet.

Simon åker ”Familjesvängen”.

Tredje dagen, dvs i söndags då vi skulle åka hem, så packade vi bilen och checkade ut på morgonen. Sen var vi i backen och åkte “Familjesvängen”, en grön smal backe som slingrar sig fram genom skogen med massor av små roliga sidospår och gupp längs kanterna, och stora sittliften, och Simon åkte bredvid mig i ankarliften för första gången men det gjorde vi bara en gång; mina knäveck mådde inget vidare efter det. Pojkarna åkte själva hela tiden, utom korta bitar där det var lite brant.

Lunchpicknick i backen.

Vid 15 lämnade vi tillbaka hyrgrejorna och körde hemåt, trots att ingen ville åka hem. Då var pojkarna helt väck och ärligt talat var jag det med. Vi kom hem lagom till middan, och jag har funderat sedan dess på hur vi ska lösa det här med att åka skidor oftare om vintrarna utan att det ska behöva bli ekonomiskt ohållbart.

Det måste finnas en lösning.

Kläppenveckan gick som en dans, med skidskola-succé som bonus

Nu har vi förvisso massor med snö i Stockholm så det är inte riktigt med samma magiska snöskimmer som jag minns veckan i Kläppen. Det är bra, för det som verkligen spelar roll lyser liksom ännu klarare.

Första skiddagen

Vi hade bokat skidskola till pojkarna, men eftersom vi kom på en lördag och skidskolan började på måndagen så fick vi en hel dag tillsammans först. Björn och jag är inbitna, hängivna utförsåkare men vi åker bräda båda två. Egentligen. Inte nu. Vi kan inte lära pojkarna att åka skidor om vi står på snowboards, så vi åker skidor så att de lär sig. Om några år, när vi kan åka tillsammans på riktigt, kanske vi kan turas om att åka bräda igen. 

Det gick i alla fall ganska bra att åka med pojkarna mellan våra skidor; vi behövde inte böja oss över dem utan det gick att hålla ryggen rak, så vi åkte hela dagen. Vi hade minusgrader och strålande sol, och glada barn.

Skidskola

De har aldrig gått i skidskola förr, och förutsättningen för framgång var att barnet ska klara att vara utan sina föräldrar under lektionen. 

Adrian har varit lite skakig på det planet ett tag, du vet, han är 4 år och både stor pojke och liten pojke på samma gång. Herr Faktiskt, som “kan själv” och sekunden efter vrålar saker som “jag vill ALLTID att du ska klä på mig, varför GÖR DU SÅHÄR MOT MIG” eftersom jag låtit honom klä på sig själv.

skidskola småtroll Kläppen

Hursomhelst, han skulle ju ha Simon med sig, de skulle gå i samma grupp – detta är för övrigt en av relativt få fördelar jag kan peka på med att ha barn som är så nära i ålder. Första lektionen var han osäker och skulle ha mig klistrad mot sig hela tiden. Det gick bra en stund, eftersom de började med att ha samling utan skidor och pratade om namn och frukter. Adrian värmde upp, och accepterade att följa med sin lilla grupp upp i knappliften om jag stod kvar och tittade på. 

Så jag stod kvar. En timme och 15 minuter stod jag i princip stilla och tittade på, och hejade och klappade händer – åt alla ungarna till slut – och hjälpte till att valla dem tillbaka till liften när de åkte för långt på grund av att lektion nummer ett inte gick ut på att bromsa. 

Det är svårt, tycker jag, att hålla balansen vid liknande tillfällen. Jag vill inte bli den jobbiga föräldern som instruktören önskar bara skulle gå nån gång, eller den överbeskyddande mamman som inte kan släppa taget om sin unge. Å andra sidan vill jag inte heller vara den där föräldern som lämnar ett barn som inte är redo att lämnas och som sen bara grinar och inte vill komma dit igen dagen därpå, så att resten av veckan blir en kamp. Det ska ju vara roligt, det är därför vi är där. Vi är i Kläppen för barnens skull – hade vi åkt för vår skull hade vi varit i Serre Chevalier. 

Jag frågade instruktören om det var ok, och det var det förstås. Adrian kontrollerade då och då att jag var kvar, men däremellan tror jag att han glömde mig. Hoppades jag, i alla fall. 

skidskola småtroll Kläppen

Det var så himla söta där de segade sig nedför en backe så flack att en annan skulle behöva lift även åt andra hållet för att komma ner. “Vi är stjärnor!” ropade instruktören, som Adrian efter morgonens fruktdiskussion döpt om till Fröken Clementin efter färgen på hennes jacka, och ställde sig som ett kryss när hon åkte före för att kunna ta emot sina elever. 

skidskola småtroll Kläppen

Andra skidskoledagen gick jag med Adrian till samlingen igen, men när vi kom fram och han hade hälsat vände han sig mot mig och sa “jaja mamma, gå nu”. Jag, som varit så inställd på att få jobba (eventuellt ganska hårt) på att göra konceptet med skidåkning och skidskola till något glädjefyllt för barnen, upplevde en hel sekunds förvirring innan jag fann mig och sa hejdå till dem.

Seger. Det är det enda ordet som passar. Simon fann sig snabbt och hade sett fram emot skidskolan igen, och Adrian hade hakat på men det hade inte jag vågat tro på. Nu öppnade sig plötsligt en timme och 15 minuters fri skidåkartid framför mig och Björn. 

Veckan gick väldigt fort

Det var i tisdags, och den eftermiddagen kom min mamma upp och gjorde oss sällskap resten av veckan. Vi fick in ett rull på dagarna där det var skidskola på förmiddagen, lunch hemma i stugan, och sen åkte vi tillsammans på eftermiddagen.

Länge leve Frost.

På kvällen var pojkarna mycket trötta och de tittade mest på film. De älskar att titta på film och vi körde hela paketet med mysiga saker runt omkring skidåkningen också, för att de ska associera den med sånt de redan gillar, som tex film som sagt, spela på padda och speltelefon på morgonen, och så förstås russin i backen efter varje åk.

Vi hade väldigt fint väder och mycket snö, men det var kallt – ända ner mot -20° – och två dagar ringde skidskolan för att vi skulle hämta pojkarna tidigare. När vi kom dit blev det glada av att se oss och ville åka mer igen, och Fröken Clementin sa “jag lovar, de grät båda två för en stund sen för att de frös så mycket”. 

skidskola småtroll Kläppen
Fröken Clementin & (en del av) Gänget.

Framgång

Jag har fortfarande svårt att tro att de tyckte det var så roligt, särskilt det här med att gå i skidskola. En eftermiddag, när jag, mamma och Adrian åkte tillsammans så trillade Adrian. Jag åkte fram till honom, beredd på att nu skulle han ha surat ihop och vi skulle få åka hem, men Adrian vände upp ett snöigt men brett leende ansikte och sa följande:

“Mamma, jag önskar att den här dagen aldrig ska ta slut.”

Mitt hjärta sjöng. Det sjunger fortfarande, och nu mer än någonsin önskar jag att vi bodde närmare vintern.

Adrian och jag.

Simon lärde sig åka helt själv under veckan, vilket inte alls är förvånande men ändå mer än jag vågat hoppas på. Sista dagen ville ha att vi skulle filma så att han fick visa vad han kunde:

Björn filmar Simon.

”Om man inte har ramlat, så har man inte åkt skidor.” Så sa min pappa till oss när vi var små, och så sa jag ofta till pojkarna under veckan. Till slut blev de nöjda över att trilla, dvs när de inte slog sig och alltså i princip bara tippade över ända, och utbrast flera gånger ”jag har åkt skidooooor!!”. Här stänger Adrian backen (dvs liften har stängt för dagen) helt för egen maskin:

Jag filmar Adrian.

Huset

Vi bodde i området som kallas Mitt i pisten, med ski in – ski out-läge. Det består av parhus och vår stuga innehöll ett rum med dubbelsäng, ett rum med våningssäng, ett sovloft med två enkelsängar, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum med bastu och tvättmaskin – efter Björnrike har tvättmaskin hamnat mycket högt på priolistan när vi bokar semester, och vi fick användning för den även denna gång trots att ingen blev sjuk.

Utsikt från loftet.

Resdagen till Kläppen: batterihaveri, åksjuka, städmiss och massa snö!

Kläppen v. 4

Hela veckan i Kläppen gled på som om det inte fanns någon morgondag – till min egen höga förtjusning – och den här veckan har varit lite tajt med tid … om man säger så. Jag menar, om man betänker att jag pluggar på 50 % och med andra ord sköt 20 pluggtimmar framför mig under skidveckan, och sen fick Simon magsjuka samma kväll vi kom hem igen och efter det har det varit spurt till i onsdags (vi har bara lektion på onsdagar), så är ”tajt med tid” ändå snällt uttryckt.

Det här med magsjuka i samband med skidresor känns som nåt som är vår grej, för övrigt, men jag är så oerhört förvånad och tacksam över att vi hann hem innan det bröt ut. Vi vet ju hur det är att sitta i bilen hela dagen med magsjuka barn, Björnrike har så att säga satt sina spår i familjeboken.

Resan upp

Vi skulle åka kl 08:30, tänkte vi. Det är inte ofattbart långt till Kläppen, i alla fall inte om man jämför men Björnrike, så det är rimligt att anta att om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, så kan vi räkna på 6,5 timmar plus marginal, så 8 timmar. 

Egentligen tänkte vi först att vi skulle dra vid 9, men det är bättre att sikta tidigare. Det är ALLTID bättre så. Våra resor med pojkarna har genom åren liksom kantats av diverse … incidenter, så vi är numera förberedda på det värsta.

Och du vet hur det är på resdagens morgon; det vanliga rutinerna som blandas med lite resfeber och så det sista av packningen. I vårt fall skulle all mat packas ner, allting skulle ut i bilen, barnen skulle välja sina leksaker att ta med och hej och hå. 

08:39 satte vi oss i bilen (!), alla spände fast sig, och jag sa:

“Ska vi be en gemensam bön till Universum att bilen startar nu då?”

“Haha nej,” sa Björn och vred om nyckeln.

“TRR TRR TRR,” sa bilen. 

Vår bil har inte precis ett fläckfritt register vad gäller prestanda på batterinivå, men nu var det länge sen sist det stökade. Det hjälpte förstås inte att vi glömt sätta på motorvärmaren och packat bilen med bakluckan öppen (och alltså en del lampor på) under en dryg timme. 

Björn satt kvar i förarsätet, ovillig att ta till sig faktum, och prövade några gånger till men efter ett par försök knäppte det bara i motorn. Barnen fick sitta kvar medan vi klev ur igen och Björn hämtade startbatteriet, vilket inte hade någon effekt alls.

Efter mycket om och men fick vi hjälp av en granne att starta eländet med startkablar, och vi rullade hemifrån kl 09:05.

Paus för applåder.

Åksjukan

Simon är fortfarande en åksjuk en, precis som jag. Björn började köra, och efter ungefär en timme bad Simon om kräkpåsen och ett par minuter senare seriekräktes han upp hela frullen. Allt kom i påsen, för övrigt. Då bad jag att få byta plats med Björn och resten av resan gick bra – antagligen för att det var tomt i magen.

Google VS verkligheten

Om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, som sagt, så räknar vi på 8 och det tog 7 timmar totalt dörr till dörr. I den tiden ingick min miss att svänga av på ett ställe, så att vi fick åka på vägar som inte alls var lika bra de sista 40 km. Google säger vidare att det är 90 km/h större delen av vägen, men det stämmer inte. Det är 80 km/h som gäller.

Framme äntligen

Vi skulle ha fått et sms under dagen med incheckningskod och sånt till stugan, men när vi kom fram så hade vi ännu inte fått nåt. Jag höll på att tappa tålamodet, mest för att Adrian höll på att tappat sitt och det smittade eftersom ingen hade fått i sig mellis, så vi klev ur bilen allihop och stod och huttrade medan Björn jagade rätt på nån via telefon.

”Jaha? Vad innebär det för oss?” sa han i luren och jag tänkte att nej, inte nu igen. Vi har säkert inte ens en bokning.

Det visade sig att stugan inte kommit upp på deras städlista, så den hade inte städats och alltså hade inget sms gått iväg till oss. De löste det genom att pinna i förväg och lägga nycklarna i check in-boxen, och sen ringa dit städare till huset. Städarna kom fram till huset precis 5 minuter efter oss, så de stövlade in med skorna på och började snabbstäda stället medan vi plockade in alla kassar i hallen.

Ja. Vi packar i pappkassar. Matkassar. Vi har inte tillräckligt med väskor och när det är bilen som bär tycker vi att det är enklast så – dvs när inte städare drar in snö med sig på golvet som sedan smälter. Men det gick bra till slut, det blev en tidig middag och sen gick vi en promenad på att få koll på läget.

Så mycket snö! Det var fortfarande ganska tidig kväll och folk åkte pulka i närmaste lilla backen, men se det fick man inte göra. Det kom en personal på snöskoter och sa åt alla. Hon stannade vid oss också, bara för att vi skulle få ta del av meddelandet för säkerhets skull.

”Hörrödu!!” hojtade Simon, ”hej!”.

Hon vände sig mot honom där han stod, nu med snö upp till midjan på mjukisbyxorna, och hälsade. Jag minns inte hur han uttryckte sig exakt, men han sa nåt om att det var väldigt mycket snö här, och han fick det att låta som om vi aldrig hade sett riktig snö förr.

Jag kvävde ett skratt, och det gjorde även den snälla tjejen på skotern samtidigt som hon ju måste fråga Simon var han bodde. Simon pekade mot stugan vi hyrt.

”Ja, ok men var bor du i vanliga fall då?”

”I ett gult hus!” svarade Simon glatt och återgick till ämnet Snö. Jag var också glad i snön. Hela förra vintern utan den, och nu fanns det så himla mycket! Älskar snö.

Det här är jag som ger hela vintern en kram. Björn var den enda som genomförda promenaden på traditionellt vis.

Skidvecka nästa vecka – låt packningen börja!

Kommande skidvecka i Kläppen

Minns du vår fail-date på anti-spa i höstas? Förmodligen inte, vad är det för fråga egentligen. Hursomhelst, det blev inte som vi hade tänkt oss och vi planerade skidvecka till vintern på ett fik istället för att avnjuta avslappnande duomassage på en salong. Veckan i fråga infaller alldeles snart, start på lördag faktiskt, i Kläppen.

Jag längtar! Barnen ska gå i skidskola, mamma kommer och gör oss sällskap på tisdag och hon får kanske med sig min bror också.

Men åter till verkligheten. Det här betyder att jag har två dagar på mig att packa och eventuellt, men förhoppningsvis inte, upptäcka hål i garderoben och korrigera dessa, planera mat, handla mat, packa bilen.

Att ”packa”

Att packa är inte bara att ”packa”. För vissa är det det, vissa har bara att öppna garderoben och riva ner prylar i en väska och så var det klart. Du som packat för en barnfamilj förr vet att det är en lite mer invecklad historia än så nuförtiden.

Som tur är så är vi hängivna anhängare av listor, och jag har ett gäng att plocka fram så det borde inte bli så komplicerat … Precis så tänker jag varje gång, och så tar det en evighet i alla fall så jag ska börja idag.

Julgransplundringen

Julgransplundringen – eller nerpackandet av julen – som jag nämnde sist kan jag meddela genomfördes framgångsrikt till välsignat lugn och stillsam jazz, utan barn och utan sambo. Lugn och ro. Tog en bild på granen, för framtida referens.

Årets konstinstallation; ”Spindelgranen” av Simon, tillsammans med en kreativ utanför-lådan-prydnad av Adrian.

Nyår 2020 – trendigt firande, kriminell verksamhet och vilsna örfilar

”Vad ska ni göra på nyår, då?” frågade min mor över telefon.

”Inget särskilt – förutom att bli väckta av raket … fast nä, det blir vi ju också varenda natt sen flera dar tillbaks så INGET särskilt alls, faktiskt,” svarade jag med blicken genom fönstret, förlorad i det evighetsgrå diset ovanför hustaken.

”Som de flesta andra då,” kontrade hon och övergick till att lägga fram sin plan för att hålla sin stackars hund från paniken genom nyårsnatten.

Jag kan inte annat än att hålla med; vi firade på trendigast möjliga sätt i år. Den generella raketskjutningen nådde även den nya höjder – men det tycker jag varje år – och med risk för att upprepa mig; jag FATTAR inte varför vissa upplever det som en bra idé att skjuta smällare och raketer några dagar innan och efter nyårsafton. Det känns osannolikt att det rör sig om provskjutningar, uppvärmning eller folk som har ”otur när de tänker”, som Björn brukar säga. Inte heller kan jag föreställa mig att det på allvar finns så mycket folk som är så pass osäkra på vilket datum det är, att de skjuter lite varje dag för att vara säkra på att pricka rätt nån av dagarna.

Fyrverkerier på tolvslaget är tradition, och vackert. Fyrverkerier kl 00:42 den 2 januari har mer gemensamt med kriminell verksamhet* än festlighet och firande. Och det är inga smågrejer heller. Vissa av de pjäser som skjuts i sin ensamhet flera dagar för sent låter som riktigt dyra historier – och då räknar jag inte med den böter de nonchalant riskerar.

Jag tycker att fyrverkerier ska sluta säljas till allmänheten, och så tycker jag att kommunen, eller annan lämplig, kan få anordna fyrverkeri här och var istället.

Oh les gifles qui se perdent

”O alla örfilar som går vilse” – ett av alla de franska uttryck jag saknar översättning till.

Irritationen som pyrt i hjärtat sedan ett par dagar, över det här med livsfarliga pyrotekniska varor i händerna på folk som fullständigt missuppfattat syftet med dem, toppade dagen efter nyårsafton.

Vi gick en promenad med pojkarna sent på eftermiddan, efter att det blivit mörkt. De behövde komma ut igen. De hade varsin ficklampa som de gick och lyste med i skogen alldeles intill parkleken. Skogen är typ 40 m bred, med ficklampa i mörkret syns man garanterat, och våra pojkar hörs ganska väl.

Simon fascineras av vad ljuset gör med lervattnet i mörkret.

Plötsligt brann det av en fyrverkeripjäs helt nära oss, max 20 m bort. Jag hoppade runt mot ljudet och hann se några gnistor, men det gick inte att avgöra om det var en raket som smällt för lågt eller om det var en regelrätt dundersmällare. Adrian ville gå närmare men jag började styra om honom åt andra hållet och pratade högt om att det var farligt att komma för nära. Jag såg en ljus jacka försvinna i andra änden av parkleken, och sen fick jag syn på liten grupp svartklädda tonåringar borta vid gungorna.

Jag stegade ut ur skogen gick på dem.

”Var det ni som smällde alldeles nyss!” ropade jag argt och vibrerade nästan av ilska och, såklart, fördröjd rädsla. ”SÅ JÄVLA RESPEKTLÖST!” fortsatte jag medan jag kom närmare.

Grabbarna radade upp sig alla fyra och vid en närmare titt kan de inte ha varit mer än 13-14 (??) år. De svor med ärligt uppvända ansikten där i regnet på att det inte var de, att de också hade blivit rädda och pekade mot andra sidan parkleken, där den ljusa jackan försvunnit.

Jag har alltid så svårt att lugna ner känslor som väl kommit igång. Jag fortsatte svära över det som hänt, men riktade det inte längre mot tonåringarna framför mig. Efter några ramsor samlade jag mig och bad om ursäkt för att jag skrikit åt dem.

Då kom Adrian ikapp, och började utan vidare förklara för de långa ljusskygga gestalterna i svarta luvor, att de som skjutit nog inte hade nån kalender och att nån borde slå dem på huvudet med en kalender så de lär sig vilken dag det är.

Grabbarna skrattade förläget och började dra sig därifrån.

”OM NI SER DEM IGEN SÅ KOM IHÅG ATT SÄGA DET TILL DEM!!” vrålade han efter dem.

*Såhär skriver Polisen om fyrverkerier:

  • Du ska ha fyllt 18 år för att köpa, inneha och använda fyrverkerier. Fyrverkerier som polisen anträffar hos personer under 18 år kommer att beslagtas och förstöras.
  • Smällare och fyrverkerier med knall som främsta effekt är som huvudregel förbjudna och får inte användas eller säljas utan särskilda tillstånd.
  • Många kommuner har lokala bestämmelser om när och var fyrverkerier får avfyras.
  • Ofta krävs det tillstånd från polisen för att hantera fyrverkerier.

Julafton 2020, dagen då julkänslan kapitulerade

Jag trodde ändå att jag var ganska cool med allt det här ”inte en jul som vanligt”, men det visade sig nog att nja, kanske inte SÅ cool trots allt. Julkänslan var svårflörtad, minst sagt.

Planen som föll

Planen var att mamma skulle fira med oss. Vi träffas ofta, så fort alla är friska samtidigt vill säga, och dessutom skulle bror Jonas och Emma komma över på jullunch.

Allt det där rasade två dagar innan jul, med att mamma ringde mig och väste nåt i luren.

”Va?”

”Kan du köra mig till akuten? Nu?”

Eh ja. Naturligtvis. ”Björn jag kör mamma till sjukhuset vi ses sen hej då!” meddelade jag i dörren på väg ut, och åkte och hämtade henne.

Det visade sig KANSKE vara covid-19, kanske inte, men läkaren trodde det. Mamma fick komma hem igen, men jag sov illa den natten. Dagen därpå var hon mycket bättre, men på grund av sjukdom kunde hon såklart inte komma till oss på julafton. Det kunde inte heller Jonas och Emma, eftersom jag träffat mamma och alltså nu var eventuell smittbärare.

Jag klagar inte över det här egentligen, jag menar, det var en risk hela tiden att det kunde bli så. Men det blev inställt sådär i sista stund, och jag var lite ledsen över att inte få fira med dem. Sen räckte det med några få missöden i köket – vi hade visst köpt en rå julskinka av misstag, och jag stjälpte ut en halv kastrull vatten över diskbänken och vattnet träffade den INKOPPLADE batteriladdaren till kameran, och pojkarna skrikkrigade om nån oförrätt samtidigt – för att få humöret på glid.

I alla fall tur med vädret

I övrigt gick det ganska bra. Vi hade en fin förmiddag i parken utanför där mamma bor – vi var förbi henne och lämnade julmat och fick pojkarnas julklappar – och det var minusgrader, MINUSGRADER, och strålande sol och glitterfrost på marken. Åh vad jag har längtat!

Simon litar tvärsäkert på att han har bra kläder.
Björn njuter av solen i klätternätet.

Känslospöken och ett krokben

På morgonen fick de varsin kryptunnel, julklappar från morfar & marmor, som de har bott i sedan dess. De har dem med sig i soffan när de ser på barnprogram, de har dem på sig och går runt i dem som långa vajande skumkorvar, de lyckas till och med bråka i dem, så det var ett genidrag.

julkänslan på julaftonsmorgonen

Sen fick Simon svårt, under julklappsöppnandet på eftermiddan, att hantera att han och Adrian fick olika saker. De hade fått exakt likadana prylar dittills, men Adrian fick en kikare av mormor, och Simon fick en toolbox – allt enligt önskelistan. Simon var galen över detta i en hel timme, och där nånstans fick jag svårt att hålla kvar julkänslan – den lilla jag lyckats bygga upp – i hjärtat. Istället fylldes det av Simons känslor, som resonerade med mina egna som liten flicka*, som var nån slags förvirrad blandning av utanförskap, kränkning, orättvisa och rädsla. Och vrede, naturligtvis. Inte sjutton KÄNNER man allt det där andra; det är lättare att vara arg.

Simon lugnade ner sig, till slut, men inte förrän efter att jag råkat fälla honom i köket mitt framför facetime med Jonas, Emma och Emmas mamma som jag aldrig träffat. Mitt i bild medan alla tre uppmärksamt följde ett begynnande kaos i köket, satte Simon plötsligt fart åt Adrians håll med den där Blicken i ögonen – du vet vilken jag menar, den där som får dig att hugga tag i ungen innan nåt riktigt galet går på tok – och jag slängde spontant ut den kroppsdel som var närmast honom, dvs mitt ena ben, för att hindra vidare framfart. Simon sprang rakt på och ramlade. In under bordet. Ilskan rann av honom och istället fick jag trösta och kramas medan han berättade hur illa jag hade gjort honom. Jag sa förlåt, det var inte meningen att göra illa dig, och mötte sedan tre ansikten på datorn som uppvisade tre olika ansiktsuttryck.

Min bror såg inte så stolt ut, Emma såg bekymrat leende ut och hennes mor såg ganska barsk ut. Där och då packade julkänslan ihop sina sista pinaler och drog, utan att se sig om.

Jag vet vad som hände, med Simon alltså, och varför, och hade vi inte haft publik skulle jag inte ha tänkt på det mer. Men DE vet inte, och det är det som känns så tokigt. Vilket intryck gav jag dem, där över skärmen? En arg morsa som ogenerat sparkar sina barn när de jagar upp sig?

Oh well, det blev ju tokigt och jag och Simon redde ut det tillsammans igen, efter att vi sagt hejdå till min bror och hans sällskap. Sånt händer, och det var ingen fara. Men första intryck, du vet, de kan vara svåra att jobba bort och jag gillar definitivt inte att jag fortfarande tänker på det här.

Men nu släpper vi det! Adrian gillade i alla fall att göra laxmoussen med mig. Eller titta på, i vilket fall. Sen fick han tugga i sig de bitar varmrökt lax som blev kvar på skärbrädan. Jag tittade bort en stund, och när jag kollade dit nästa gång hade han börjat sätta i sig skinnet också. Är det gott så är det gott, tyckte han. Hålet i mitten åstadkom han genom att vika skinnet och käka det som en macka.

*Förvirring, värt att understryka. Jag minns att födelsedagar, julafton och andra tillfällen då hela dagen frångick det vanliga – och speciellt om jag stod i fokus på något sätt – alltid var jobbiga längst in. Jag jämförde mycket noggrant med min lillebror, allt vi fick samt antal och värde (alltså hur bra/kul det var, inte ekonomiskt värde). Hittade jag en skillnad som var värt nåt för mig så blev jag otröstlig. Våra föräldrar var noggranna, men jag var skoningslös. Och möjligen något oresonlig. Idag vet jag vad det bottnar i – rädslan över att inte duga – och jag kan bara hoppas att Simons påhitt inte härrör från samma sak.
Ack, en högkänslig moders spännande inre liv …! Jag har material för ett helt liv av sömnlöshet om jag vill.