Sagoburen

Vi köpte en lekhage till Simon förra året. Tanken då var att vi skulle ha nåt ställe där vi kunde sätta honom när vi var tvungna att hjälpas åt med nåt och inte kunde ha koll på honom samtidigt.

Den här lekhagen har mest fungerat som grind mot baksidan i somras, och som skrikbur vid något enstaka försök att ha honom däri. Det var inte hans grej helt enkelt.

Vi sadlade om, och tänkte ut att vi skulle ha Tvåan i hagen istället för att skydda honom mot Simons framfart när man är tvungen att göra något på annat håll – typ laga mat – och inte kan passa hela tiden. Första gången vi la Tvåan i hagen fick Simon ett totalt sammanbrott och skrek sig hes över att inte kunna komma åt att kramas och pussas på sin lillebror, som ju låg på golvet och alltså på Simons territorium.

Vi har inte gjort så mer, eftersom målet inte är att någon ska dra på sig men för livet (jag tänker mest på Björn då som tyckte det var asjobbigt att dra bort Simon från lillebrors hage).

Men så härom dan låg han där igen, Tvåan, när Simon kom hem. Simon knallade runt hagen och pekade och pratade, och verkade vilja säga ”mamma han ligger där, vi måste öppna, han är helt själv”.

Sedan dess är hagen Simons favoritplats. Där stänger vi in oss, han och jag, och är bara vi. Vi läser mycket böcker, och leker med gosedjuren och filten, och kramas. Han fascineras av att kunna gå in och ut ur hagen, och stänga grinden om sig som han vill.

Idag är det lördag, så Björn roade Tvåan medan vi satt i sagoburen. Vi hade tänt i kaminen, jag satt med ryggen mot och myste i värmen med Simon i knät.

Ibland har man det så himla bra.

sagobur

Simon har blivit storebror

grattisblommor

Äntligen.

Jag kommer att skriva en förlossningsberättelse, jag måste det för att reda ut tankarna, så jag drar bara en sammanfattning:

Det gick väldigt fort.

far-och-son

Så. Detaljer kommer, som sagt. För tillfället kan jag berätta att vi mår bra, allt gick bra, och Simon den hjälten tar det jättebra.

simon-har-blivit-storebror

Välkommen, lilla vän. Du ser ut som en Rurik.

 

Gravidmassage, det bästa som hänt sedan hjulet

gravidmassageNär jag fyllde år i augusti så fick jag det bästa jag kan tänka mig som gravid kvinna; inte bara ett utan TVÅ presentkort på gravidmassage här i närheten.

Som alla andra saker som är mina och som liksom blir liggande i köket, hamnade de i min ateljé under en av Björns plockattacker. Out of sight, out of mind så klart, men så återfann jag det ena av presentkorten härom dagen och det var som att fylla år på nytt.

Igår var jag där.

Alltså, himmel… Jag fick klä av mig till trosor och ligga på en massagebrits på sidan, med en vikt handduk under magen som stöd och en platt kudde mellan knäna för stabilitet. Rummet var ganska litet, där var inte mycket mysbelysning men några tända ljus, doften av aromatiska oljor och massagemusik – du vet den där sortens musik som brukar kompa valsång eller ljudet av havsvågor mot en strand – gjorde det stämningsfullt ändå.

Jag älskar massage. Jag blir sluddrig när någon pillar mig i håret eller killar mig på ryggen. När någon tar hand om mina muskler, eller det som finns kvar av dem, så blir jag nästan gråtfärdig av lycka så egentligen är det konstigt att jag inte går på massage oftare.

Hon täckte mig med badlakan för att hålla värmen, och så började hon med mitt ena ben.

Jag låg där och tänkte saker, bra saker, rosa tankar om att det här kommer att pågå i en hel timme. Jag måste komma ihåg att ta en bild som illustration till bloggen. Skit i bloggen. Jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag ska aldrig mer resa mig. Syftet med mitt liv är uppnått, nu kan jag dö lycklig.

Hon arbetade sig upp över ryggen, och jag var nästan yr av lycka när hon fokuserade på musklerna vid korsrygg och bäcken där foglossningen härjat som bäst. Jag får lite samma känsla i kroppen nu när jag berättar om det.

Det blev naturligtvis ingen bild till bloggen. När hon var klar med mig låg min hjärna varmt inbäddad i bomull och halvsov hela vägen ut i höstvinden.

När jag tänker på att jag har ett presentkort till att utnyttja så blir jag liksom alldeles varm. Måste komma ihåg att skynda mig att boka så jag hinner innan förlossningen bara, grejen är den att jag inte fått det fysiska presentkortet ännu eftersom min bror glömt ta det med sig… så det ingår lite tjat påminnande i den bokningsprocessen.

Varför får vi dåligt samvete av egen tid?

Kompisdejt

Jag var och träffade en av mina äldsta vänner igår eftermiddag. Inte så att hon är lastgammal alltså (vi är jämnåriga), även om det ibland känns som att man hinner bli det mellan gångerna vi ses.

Vi hade bokat hela eftermiddagen, utan en enda unge i släptåg – utom Tvåan då, som fortfarande åker snålskjuts överallt. Vi skulle fika, äta och gå på bio. Det blev lite tid över mellan mat och film, så vi gick runt och tittade i affärer en stund och kom in på det återkommande fenomenet med dåligt samvete när man vågar sig ut på egna äventyr utanför hemmet och bara gör saker för sin egen skull.

Dåligt samvete

?

Det är förhoppningsvis långt ifrån alla som känner så, men hon kände igen sig mycket väl och trots att hennes barn är många år äldre än mina så kämpar hon fortfarande med samma sak.

Det handlar alltså om känslan som, hos mig i alla fall, ligger som en lätt slöja över allt jag gör när min familj inte är involverad på något sätt. När jag har varit iväg och träffat min PT till exempel, vilket jag bara gör för att jag har en förlossning att förbereda, så kan jag ta en stund för mig själv efteråt och titta lite i affärerna intill. Efter kanske 20 min börjar jag bli stressad och få samvetskval för att jag inte redan är hemma. Jag kan tvinga mig till mer tid men till slut står jag inte ut längre utan måste rusa tillbaka till bilen.

Varför?

Björn har aldrig sagt nåt om det. Jag upplever inga outtalade förväntningar på självutplåning från hans sida. Simon kan inte ens prata, och visar för övrigt inga tecken på saknad när jag kommer tillbaka en timme senare.

Kompisdejten igår var bokad sedan en månad tillbaka, om inte mer. Det stod i vår gemensamma kalender. Jag hade dessutom påmint Björn flera gånger för säkerhets skull. Det fanns ingen anledning till skuld och ändå låg den där, nästan lika tydlig som ett oavslutat tjafs, och skavde.

Min vän instämde. Det här var bokat, bestämt, och tydligt barnfritt… och ändå en, om än aldrig så liten, ton av dåligt samvete där i bakgrunden.

Wtf?

Vad handlar det här om egentligen? Sedan ett tag nu har jag samma känsla mest hela tiden dessutom; som om jag inte gör ”det jag ska”. Sover middag för att orka med kvällen istället för att städa köket efter lunch, leker med Simon, dvs tar vara på den tid vi ses istället för att planera köksbänken vi ska sätta upp så småningom, syr ett par leggings till honom som jag velat göra i 5 veckor men inte fått tid till istället för att sätta upp upphängningsskenorna i tvättstugen. Et ainsi de suite.

Varför ska jag känna mig otillräcklig, när i princip ALLT jag gör är kopplat till familjen eller hemmet?

En del av det handlar väl om stress, för det finns lite som vi vill bli klara med innan Tvåan kommer och köksbänken och tvättstugan är det viktigaste där, och kanske spiller det över på allt annat också. Jag vet inte.

Passande film på temat

Passande nog var ”Bad Moms” filmen vi såg. Sist jag skrattade så att tårarna rann på bio var när vi såg den odubbade versionen av ”Shrek” i Paris för väldigt många år sen. Allvarligt, jag hade sett trailern och tänkt ”typisk halvplatt amerikansk komedi man kanske ser hemma i soffan en regnig (och ensam) söndag”, inte nåt som var värt ett biobesök direkt.

Ofta när man ser filmtrailers i den här kategorin så visar de alla roliga klipp där och sen är filmen inte så mycket mer att ha. Här var det tvärtom, och jösses vad mycket igenkänningshumor…! Inte bara i egenskap av förälder utan även som kvinna – och särskilt i den här åldern när man typ glömt hur man gör när man går ut och roar sig.

bad-momsDet var skönt att komma hemifrån. Inte för att det är nåt fel på hemmet, men du vet, skönt att se nåt annat.

Vi träffas dessutom väldigt sällan. Vi vet båda varför det är så, det är inget mysterium direkt, men nog är det synd att man inte lyckas hinna med varandra mer.


OBS! Ej sponsrat såklart. Det är en FILM, för sjutton. Se den.

Simons första bilder

Han ”lånade” min mobil och fick igång CoverCamera, sedan pillades och dreglades det hej vilt på den tills jag la mig i.

simons tredje foto

simons andra foto

simons första foto

Den här sista bilden tycker jag såklart är helt fantastisk. Mina ögon har antagit hjärtform och jag ser utställningar på Fotografiska i framtiden.

Och jodå, min mobil är av den vattentäta sorten, annars hade den inte överlevt.

Allergi”fri” pga graviditet (?)

Mitt livs första kräftskiva

Jag är allergisk mot skaldjur, så jag har undvikit kräftskivor hela mitt vuxna liv eftersom det känts så tråkigt att inte kunna delta ordentligt. Vidare är jag pälsdjursallergiker, och när vi fick inbjudan till Anna & Niclas & Baltazaar (deras blyga svarta katt) att komma på kräftskiva så tackade jag naturligtvis ja.

När vi är där brukar det sluta med att jag åker hem med pipande luftrör, svullna ögon och rinnande näsa, så jag sa att det i kombination med skaldjur och gravidtrötthet kanske skulle leda till tidig hemgång men man vet aldrig. Kanske skulle det gå jättebra.

Jag ville ha med mig Björn och Simon, men Björn är sjuk och efter att mamma ringt och meddelat att även hon låg deckad i en hemsk förkylning, med Simon som gemensam nämnare, så fick han stanna hemma med sin far.

kräftskiva med kyckling

Gissa vad? Jag mådde jättebra hela kvällen. Ingen väsande utandning, inget hejdlöst snorande, inga kliande ögon. 2 nysattacker bara! Jag skyller på graviditeten. Det händer så himla mycket konstigt med kroppen som bara kan ha sin förklaring där, så jag törs inte hoppas på att allergin magiskt skulle ha blivit så pass mycket bättre.

Anna stekte en kycklingbit till mig, så jag åt den och sallad och delade tallrik med Stockholms sötaste krabba. Vid 22 var jag så trött att jag började få ont i ryggen, men då serverades efterrätten och då kan man ju inte bara gå sin väg. Niclas hade gjort hjortronsylt på egenplockade hjortron och där fanns rabarberkräm, rullade mormorsrån, chokladsås och såklart vaniljglass.

Jag åkte hem vid 23 istället, mätt och lite lätt sockerstinn och himla tacksam över att ha sovit en stund på eftermiddagen.

Det var synd att inte Simon följde med, för han älskar såna här tillställningar, men till viss del var det lika bra eftersom 1) alla gäster nu garanterat slipper sjukanmäla sig om några dagar och 2) jag nu slapp springa runt och jaga honom på bryggan där kvällen började. Flytvästen är på landet och han avskyr selen jag skulle fått ha honom i. Hade Björn varit frisk hade inte det gjort nånting eftersom man byts av, så man hinner vara lite social också, men när man är själv är det värre eftersom man inte kan vara riktigt ”där”.

anna8101 kräftskiva

Bilden är lånad från Annas instagram. Hon tar fantastiska bilder (även dem som jag inte är med på). Gå in och titta: @anna8101

Jag närmar mig slutet av graviditeten-presenten

I närheten av pappas och Pias hus, eller ja, det tar en kvart att köra dit, så ligger Väla (”Sveriges största modehus”). Pia är shopoholic, och jag har varit där med henne och knallat runt om inte varje, så varannan gång jag varit där och hälsat på.

När jag var där för 3 år sedan hittade jag en väska inne på Desigual som jag blev jättekär i. Jag blir sällan kär, och ännu mer sällan i handväskor. Men, min vana trogen, ställde jag mig den fatala frågan ”behöver jag verkligen den här?”. Svaret var nej, jag hade väskor. Jag klarade mig utan.

Jag ångrade mig redan när jag åkte därifrån, och det tog 2 månader att få hem väskan från eBay och då bara 150 kr billigare. Det var det inte värt.

Jag var på Väla centrum igår, efter eget önskemål. Pia följde glatt med, hon hade ändå ärende i närheten. Tanken var att jag skulle tvinga mig själv till lite egen tid med fokus på mig. En enda enkel regel: ingen barnavdelning fick besökas.

Jag köpte nödvändighetsgrejer som vanligt, mammakläder jag kan ha på jobbet eftersom jag bara blir mer och mer obekväm i mina vanliga kläder (som ändå tål magen). Jättebra. Inte så passionerande roliga inköp visserligen, men ändå.

Sen hände det igen. Väskan inne på Desigual. Inte samma, naturligtvis. En ny. En som jag inte behöver, men så innerligt gärna vill ha. Jag ville inte köpa den först, så jag skickade ett meddelande till shoppingbuddy no 1 för moraliskt stöd.

shoppinghjälp

jag närmar mig slutet av graviditeten

Jag tänkte att jag alltid kan lämna tillbaka den om jag ångrar mig, dessutom kom Pia ikapp mig. Jag förklarade läget, och hon räddade mig från mig själv:

”Man har alltid användning för en handväska! Det kan man inte få för många av!”

Hon lät som om hon konstaterade att man inte får vara elak mot andra/svära i kyrkan/ha bikini på golfbanan när hon sa det, och så följde hon med tillbaka till affären. Dessutom hade jag fått pengar av min far att köpa en födelsedagspresent till mig själv för.

Tur att hon var med. Jag är fortfarande jätteglad. Tack Far för den fina väskan, I love it <3

Nej vet du vad, jag måste gå och lägga mig. Vi har kört hem från Skåne hela dagen och imorgon ska vi köra ut båten till landet. Jag ska åka kommunalt med Simon hela vägen, dvs 3 timmar och 20 minuter med någon som tokvägrar att sitta stilla, och Björn tar båt och packning på 30-släpet ut till Stavsnäs. Där ska han lägga i båten, montera isär släpet och lägga det i båten, och sedan köra över allt till landet.

Det blir en lång dag för alla, tror jag.

Bästa presenterna man kan tänka sig som gravid

I tisdags, dvs 2/8, fyllde jag 32 år igen. Det är fjärde gången i rad nu… Märkligt hur det kan vara för vissa.

Min födelsedag

Dagen spenderades till min omätliga glädje på jobbet, redan kl 06:30 var vi igång och steppade där, och jag fick till och med vara kvar lite efteråt eftersom det körde ihop sig en aning precis när jag tänkte åka hem.

Det var på vippen att jag inte hann med tåget för att vara hemma till kl 16, där min underbara sambo gav mig en röd ros. Eller gav och gav, jag hittade den på köksbordet, sambon i fråga var upptagen med annat då men det gör ingenting för jag älskar stora röda rosor. Faktum är att han och min fantastiska mor var upptagna med att samarbeta sig fram till en glutenfri ganachetårta med mango, hallon och blåbär. Och marsánsås så klart – man kan inte göra tårtor utan marsán, då heter det inte tårta längre utan blir nån form av överentusiastisk bakelse. Den var jättegod, by the way. Även Anna dök upp till senfikat och hade med sig örhängen i present. Jättefina, barnvänliga, små silverringar med kristaller.

Lite senare kom även lillebror + sambo och åt middag med oss som mamma hade gjort. Med hjälp av Björn. Jag behövde inte lyfta ett finger, bara Simon med jämna mellanrum. Jag fick presentkort på gravidmassage (euforisk emoji) av både mamma och lillebror, på samma ställe här i närheten till och med, och nej de hade inte snackat ihop sig. Brorsan ville byta sin present när han insåg att mamma gett mig samma sak, men jag vägrade.

födelsedag gravid

Bästa presenterna man kan tänka sig

Efter att nu ha tillbringat ett par dagar med att pyssla fast örhängena i öronen, och lyckats till 50% (100% måste involvera slipning av tvär kant på pinnen (krokiga hål + yttepytteringar = jobb)), så kommer jag aldrig mer ta av dem. Ni får begrava mig med dem.

Allt som allt har man gett mig det bästa en gravid kvinna kan tänka sig; kärlek, barnvänliga smycken, tårta och massage.

Björn meddelade dessutom att han beställt ”en lite larvig grej” till mig, men att den inte kommit än så jag får den senare. Denna vecka är vi i Skåne några dagar och hälsar på pappa och marmor Pia, så jag får väl se vad det är när vi kommer hem.