TÄVLA MED MAMMATRAMS – VINN 5 DREGGLISAR!

Nytt år, nya tag!

Hipp hipp! Mammatrams fyller snart år, och det firar vi med årets första tävling på bloggen – som är i samarbete med MIG SJÄLV.

5 st fantastiskt bra (jag lovar 😉 ) dregglisar står på spel, one size fits all – utom de allra minsta, så har du en pytteliten dreggelmaskin kan jag sätta i en extra knapp. I fix.

Tävla om dregglisar!

Så här gör du för att tävla om dregglisarna:

  1. Svara på följande fråga i kontaktformuläret nedan:
    Hur gammal är bloggen, alltså vilket datum startades Mammatrams? (Jag menar naturligtvis datum för första inlägget.)
  2. För utslagshjälp och chans till tröstpris:
    2 p. Dela tävlingen på Facebook.
    2 p. Gilla Mammatrams på Facebook.
    Glöm inte att skriva i kommentaren vilket du har gjort ?

Tävlingen avslutas om en vecka, dvs tisdagen den 31:a januari kl 23.59.

Lycka till! ?

 


Missade du tävlingen? Lugn, det kommer fler 😉 Följ Mammatrams på mailen, Facebook, Instagram eller Bloglovin’ så kan du vara säker på att inte missa nästa omgång.
Kram på dig.

Så vaddå, du kan prata egentligen?

Det har ju kommit massa snö här igen, alltså ännu mer, så jag tog med mig Simon och kälken till pulkabacken runt hörnet igår förmiddag.

Vi, eller vi och vi, JAG knatade upp för backen, VI åkte ner tillsammans. Helvete vad tung en 11-kilos kan vara i  andra änden av ett snowracersnöre. Upp och ner, upp och ner, över gångvägen och så upp och ner i minibacken mitt emot.

Vid sidan av spåren stod en ensam övergiven lastbil, hälften så stor som Simon, och den upptäckte han naturligtvis och sedan var det färdigåkt. Inget slår hjulförsedda saker, det spelar ingen roll hur högt upp i backen mamma drar dem.

Han höll på där och brottades med den i snön, medan jag tittade på från kälken och hoppades att åkintresset skulle återvända.

Han pratade och pratade på sitt eget språk hela tiden, som vanligt. Senaste dagarna låter det ruskigt likt kinesiska, sådär så att man nästan blir fundersam. Så jag satt där och funderade på det, tills jag upptäckte att han övergått till att prata med mig.

”Vad sa du, Simon?”

”Simon sitta här, mamma.”

Va… Va?! Pratar han…?! Han pekade på lastbilsflaket. Jag gick fram till honom.

”Vill du sitta där?”

”Imo itta ä, mamma. Dä. Dä!”

Ja. Javisst. Ok.

”Så du kan prata nu, Simon?”

”Ja-a.”

Coolt.

På kvällen gick vi en kortis till affären för att hämta paket, och jag kan inte låta bli att tjata om hur vackert det är med snö.

Våra snötäckta lyktor.

Och så rabatten med den enda utejulbelysningen vi lyckades få upp i tid – vi har även en isbjörn men den saknar eluttag. Nästa år däremot…

Älskar snö.

Att knyta an med andra barnet

Apropå någonting som jag inte kommer ihåg, och som inte heller är relevant, berättade min mamma härom dan om hur det var när min lillebror föddes.

Hon berättade att hans förlossning var mycket svårare än min; han var ett helt kilo tyngre och hon var efter 9 månaders oavbrutet illamående i långt mycket sämre skick. Precis som jag hade tankarna på Simon när jag var nyförlöst med Adrian, så tänkte hon mycket på mig.

Min bror hade ”omogna lungor”, vad det nu innebär, när han föddes, och därför fick han stanna några dagar på neonatal. Han var dubbelt så stor som de flesta bebisar på neo, och mamma berättade om hur hon inte hade några problem att få syn på honom just därför. Dessutom var han den enda ungen som personalen på neo kunde plocka upp och gosa med, så varje gång hon kom till avdelningen brukade hon hitta honom i famnen på nån lycklig syrra.

Allt det där har jag hört berättas många gånger förut, och min bror skojar ibland själv om hur det kanske var tur att han låg i kuvös så att han inte nådde de andra bebisarna; han kanske hade ätit upp dem som den jättebebis han var i sammanhanget. Tänk dig bebisen på nästan 5 kilo i kuvösen intill bebisen på 700 gram.

Men så härom dan så dök det upp en ny detalj i berättelsen. Mamma sa att hon hade tankarna så mycket på mig, och att hon av den anledningen inte upplevde samma nära kontakt direkt med min bror som hon gjort med mig, sitt första barn. Men så vid ett tillfälle, när hon kom till neoavdelningen och min bror låg i famnen på ännu en charmad syrra, så vände han sig åt mammas håll när han hörde hennes röst i rummet.

Mamma sa att det var då som bandet knöts åt ordentligt, det var då hon kände att han visste vem hon var.

Jag hade också ett sådant ögonblick med Adrian. Det var på återbesöket hos barnläkaren när Adrian var 2 dagar gammal. De skulle ta blodprov, det där man droppar på ett papper och skickar på analys du vet, men Adrian var spänd och då kom det inget blod.

Sköterskan försökte massera den stenhårt knutna handen, och det kom lite grann men inte tillräckligt. Jag lät honom amma i famnen för att se om det skulle hjälpa, men icke. Efter ett tag tänkte jag att ja, det här tar väl en stund till, så jag började nynna.

Byssan lull har jag sjungit otaliga gånger för Simon när jag nattat honom, jag gillar verkligen melodin. Jag är ingen sångerska, men lyckas träffa någorlunda rätt i den visan ändå.

Efter de första tonerna kände jag hur hela ungen slappnade av i famnen och blodet rann som det skulle.

”Ååå, jamen visst, mammas sång hjälpte,” sa sköterskan rört och min blick suddades av tårar. Då först kände jag hur det föll på plats. Adrian visste vem jag var; hans trygghet, precis som jag alltid varit.


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

God morgon, Januari

Med Simon i min famn betraktade vi tillsammans vad som hänt utomhus under natten.

”Fantastiskt, eller hur Simon? Massa snö…!”

”Ja-a.”

Simon älskar att vara ute. Han älskar snö, och sin pulka, och snowracern. Jag älskar också snö, jag blir glad av det. Jag blir mindre glad av vad det innebär i praktiken när man ska leverera någon på förskolan – och inte om fyra timmar då, när bilen är framskottad, utan inom en lite snarare framtid… men man kan inte vara arg på snön för det.

Jag tänkte först att vi skulle ta vagnen,

men kom på bättre tankar. Det tog inte mer än 20 min att komma iväg, räknat från när jag gick ut ur huset första vändan med Simon på armen. Bilen mosade sig ut från grusgången, plöjde genom snön upp till stora (större) vägen där andra bilar redan plattat den.

Jag älskar snö. Jamen faktiskt, på riktigt. Kolla bara, är inte det här gulligt?

Och visst vill man bara slänga sig i buskarna och krama dem när de är så fina?

Kanske behöver saker klargöras:

  1. Jag är inte ironisk.
  2. Jag försökte inte krama buskarna. Inte den här gången.
  3. Vagnen är borstad nu och står i garaget.

När vi kom till föris var de inne, utan troliga planer på att gå ut. Alltså, besvikelsen…! Hade jag inte fortfarande varit sjuk så hade jag tagit med Simon hem igen. Fast om jag inte fortfarande hade varit sjuk så skulle vi inte ha åkt till föris från början. Egentligen borde jag vila och sova nu, men jag har ont i huvet och eftersom vår varmvattenberedare gick sönder (?) igår så håller jag på och kollar felmeddelanden på uppdrag från Björn som sitter i möte på jobbet och tjuvmessar mig.

Studsande och tjutande lycka

Annette ville ge Simon en julklapp. Nånting i stil med en trehjuling, som han kan ha nytta av, som han verkligen uppskattar. På dessa kriterier föreslog jag en gåbil, eftersom jag brukar hitta honom på en sån när jag hämtar honom på föris och en trehjuling ännu är lite för stor för honom. Vi vet ju dessutom att han gillar allt med hjul.

Eftersom vi hade lite bättre koll på vad som gäller, fick vi i uppdrag att hitta en som passade.

Igår var de här allihop, Annette, CJ, Jonas, Monika, pappa, Pia och Carina till jullunchen. Björn lyckades för en gångs skull bli 40-graders-febersjuk men kämpade på med sin sous-vidade julgröt i tvättstugan ändå som en sann krigare eller nåt. Under tiden fick Simon öppna sina julklappar från den delen av familjen som representerades av Annette (dvs farbror/kusiner), eftersom Simon skulle sova efter lunchen och hon ville ha med sig bilder till kusinerna och visa dem.

I den jättekartongen fanns ett duplo-zoo. Simon hade ingen duplo än, men vi vet att han gillar det så nu blir det nog läge att skaffa nån sorts bra förvaring för prylarna till hans rum.

Det var så mycket grejer i den där kartongen att det rådde förtjust förvirring ett tag, dvs tills det blev dags att hämta gåbilen.

Aldrig, jag lovar, ALDRIG har jag hittills i min sons 20 månader långa liv sett honom så häpnadsväckande på gränsen till tårar studsande och tjutande lycklig över något, som när jag kom ner för trappan med Bobbycar-kartongen under armen.

”Bi! Bi! BI! BIIIIIIIII!!!” tjöt han och klappade i händerna och stampade i golvet.

Han ville inte vara mer än 30 cm från bilen, och när jag skulle montera styrstången under ratten så var han där och skulle hjälpa till. Det gjorde han genom att pilla in den enda skruven som ingick i byggsatsen i det lilla styrstångshålet i bilkroppen. Det är ungefär som att pilla ner skruven i en ballong och sen blåsa upp ballongen och knyta, men Björn räddade oss genom att gå ut i snicken och hitta en ny.

Jag är fortfarande rörd över hans reaktion, och han är fortfarande rörande fäst vid sin bil och gråter förtvivlat när vi måste bända loss honom från den för att byta blöja eller annat nödvändigt. Vad säger ”lycka” så tydligt som en gåbil, så säg.

Så vackert på vintern

Luciastassen

Allt gick bra, luciatåget genomfördes till en tätt packad föräldrapublik som liksom studsade på stället av undertryckt entusiasm och dog söthetsdöden om och om igen.

Simon satt bland de andra minsta längst fram och tittade storögt på publiken och på de större rödklädda barnen som sjöng och dansade i ring. Vi stod dåligt till och hade jättesvårt att se, men jag kände igen honom på mössan 😉

Vi försökte ta bilder, både Björn och jag, på utstyrseln efter uppträdandet – förbjudet att fota under uppträdandet förstås – men det var taskigt ljus och ungen pallade inte att stå still.

Det här var det bästa vi fick till.

Luciastassen