Shoppingsuccén fortsätter i leksaksaffär (!!!)

Som sagt så gick det ju så bra att ha med honom i affärer sist att jag tog med honom till en leksaksaffär i söndags.

Jag skulle bara ha en mugghållare och sen få honom att provsitta en syskonvagn, men det är taskigt att ta med honom till ett sånt ställe och sen inte låta honom gå runt och titta själv.

Vi hann komma in genom dörrarna och gå 2 m, sen ville han kliva ur vagnen. Han sprang och hämtade en ryggsäck som jag fick hjälpa till att hänga på honom, och sen gick han runt ett hörn som om han hade varit där förut och försvann.

Jag gick efter.

Han älskar duplo. Vi hade kommit 7 m in i butiken. 20 min och 2 m senare:

Det tog en timme att ta sig igenom det hela, men han skötte sig som ett ljus – nästan. Han ville absolut inte gå när de stängde, och han skulle prompt öppna förpackningen till ett Babblarna babygym, men utöver det så accepterade han hela tiden att man inte kunde öppna och ta fram bilar ur sina kartonger och sånt.

Jag gav vika och köpte ett pussel däremot. Det var inte för att muta honom, det var inte för att han tjatade, det var för att han inte har några pussel och för att han tyckte om just det här. Och för att jag var så glad att besöket funkat så bra att jag tyckte att han kunde få det, men det vill jag inte riktigt erkänna.

Sen på väg ut så svängde vi in en snabbis på möbelaffären intill. Jag gick snabbt och fotade inspiration i farten men det blev inte en så snabb snabbis, eftersom han blev kär i en trädgårdsmöbel med sufflett därinne.

Jag blev också kär, efter att han haft mig att provmysa med honom i den. Som tur är har vi noll och ingen plats för en överdimensionerad barnvagnsliggdel i trädgården. #barnvagnsnörd

Shoppingsuccé i skoaffär (och på Systemet)

Simon tror jag fortfarande är lite för liten för att få varaktiga härdsmältor i affärer. Jag har varit med om såna utbrott hos mina aupair-barn så jag vet vad jag har att jämföra med. Vi är inte riktigt där än, om man säger så.

Prova skor

I fredags tog jag med mig Simon till skoaffären i Centrum för att byta skorna han fick av sin morbror när han fyllde år (de var 3 nummer för stora). Han blev livrädd när butiksbiträdet, klädd i vit lång blus med namnbricka, skulle mäta foten hans. Hon påminde väl om en läkare/sjuksköterska, för han blev hysterisk.

Man kan undra vad vi har gjort för att ingjuta en sådan aversion mot vårdpersonal i vår förstfödde, men nu var det inte det jag skulle berätta.

Anyway, hon avlägsnade sig och lämnade kvar mätstickan. Simon pillade lite på den, kollade när jag mätte min fot och så mätte vi hans.

Alltså hans fötter… de är så söööta! Söta i det här fallet = små. 12,5 cm. Det fanns inte så mycket att välja på i den storleken men när hon (ja, hon övergav oss inte permanent) höll fram ett par gula kavatsandaler slängde sig Simon över dem.

”Minna! Minna! Mamma? Minna!!”

Kan man diskutera med sådant? Nej. Han fick sina gula sandaler, han älskar dem, jag älskar dem inte lika hett men… ja, nu kan jag locka med skorna när det är dags att klä på sig och gå ut.

Vinshopping

Efter det gick vi på Systemet. En fredagseftermiddag gick vi på Systemet och hoppades på att få hjälp. Tips från mig till dig: det kan man fetglömma. Det tog tid att hitta dessertvinhyllan, och sen var den helt oväntat sorterad i kaos och tidsbrist så det tog ett tag att hitta mitt muscatvin. Eller ja, jag hittade det inte alls, det blev Sauternes istället och Simon lärde sig att säga ”vin” under tiden.

Shoppingsuccé

Allt som allt gick det bra – så bra att jag tyckte det var kul att ha med honom. Så pass att jag tänkte att det här måste vi snart göra om. Och i storhetsvansinne fick idén fäste: jag tar med honom till en leksaksbutik i helgen, för jag behöver en ny mugghållare till vagnen.

Helg IGEN…? Försök till valborgsfirande och hemmafix

Långhelg igen! Det känns som om det var påsk bara förra helgen. Faktum är att jag var övertygad om det, ända till Monica talade om för mig att hennes födelsedag (som jag dessutom INTE missade i år) ju inträffade däremellan.

Alltså.

I lördags tog jag med pojkarna ut medan Björn skulle ”meka med komoden” i badrummet. När vi passerade busshållplatsen så kom bussen och Simon ville åka med så då gjorde vi det. Så bekvämt det är att åka gratis buss med barnvagnsbundna barn, by the way.

Vi kom till nån liten gårdslekplats, instängd mellan radhus, där det fanns en sandlåda och en lekstuga och massor med plastleksaker, däribland en teservis så jag satt i lekstugan och bakade sandkakor och silade sand och… sånt, i en timme innan vi blev tvungna att åka hem igen.

Tänkte på det medan vi satt där att vad lätt det hade varit att ta fram mobilen. Om jag inte hade bestämt mig för att låta bli, alltså. Det var urtråkigt i början, sen blev det ok, sen var det riktigt kul att leka med Simon där i ensamheten medan Adrian sov i vagnen.

Anyway… Komoden är nästan på plats igen nu.

Valborg

I söndags stängde jag in mig på vinden igen, tillsammans med mitt projekt att organisera och sortera.

Det här är ungefär en tredjedel av det kreativt givande och utvecklande åtagandet jag håller på med… men det kommer bli superbra sen när det är klart.

Valborg skulle vi fira efter lunch genom att åka till Gläntan, platsen jag besökt på Valborg varje år hela min uppväxt, eftersom de började sitt firande vid 14. Vi åkte dit, tittade på brandbilarna (och brandmännen) som stod uppställda på planen, gick långsamt och betraktade de olika stånden med lotteri och annat i samma genre, och sen kom vi till hoppborgen.

Simon ville hoppa, SA han, men inte Björn. Han är så liten och det var mycket barn i borgen, han skulle bara ha stått och tryckt lite i hörnet och bett oss följa med, och sen krupit ut. Varken Björn eller jag var särskilt taggade på att krypa runt bland alla 5-åringar därinne så vi åkte hem efter en halvtimme. Brasan skulle ändå inte tändas förrän kl 20 vilket är alldeles för sent för honom. Vi får satsa med picknick på nästa års Valborgsfirande istället.

Måndag

Igår var det typ sommar här. Barnens farmor kom på besök vid 10, och Carina (Björns faster) kom i söndags natt så vi åt lunch här allihop och sen satt vi ute hela eftermiddan. Jättemysigt. Jag använde tiden väl till att pyssla vidare med vagnen vi ska sälja… den håller för övrigt på att bli så fin att jag vill behålla den.

Andra saker som hänt i helgen:

  • Björn åkte iväg och köpte nya utemöbler på Blocket igår kväll. De såg jättefina ut i mörkret när han kom hem.
  • Jag fick ett nätshoppingryck och köpte skor och tröjor tills jag insåg att det är dags att anmäla fler föräldradagar.
  • Grannen ska bygga ett större trädgårdsland så jag erbjöd oss att ta över deras 4 pallkragar. De blev jätteglada.
  • Jag impulsköpte en ny skötväska på facebook för 50 kr. Hon skulle skicka den idag.
  • Simon var så lycklig över det varma vädret igår, han skuttade som en ko på kosläpp hela dan 🙂

 

Helgen: nya erfarenheter och ny vagn

Den var händelserik, helgen.

Lördag

I lördags kom gravida kusin Jonna och åt lunch med oss, och plockade med sig ett gäng urvuxna barnkläder. På eftermiddan kom Linda & Johan med lilla Åskan som är 2 månader yngre än Adrian, men exakt lika stor, och de stannade över middan där Simon förvånade folket genom att 1) aldrig vara stilla och 2) äta oliver och Gruyère mellan breda leenden som om han aldrig hade gjort annat.

Söndag

Söndag bjöd på lite fler nya erfarenheter – utöver oliver och Gruyère alltså:

Ja, han trillade till slut. Det såg ut som när barn ska lära sig dyka, och de inte riktigt fixar det utan att försöka ta emot sig så de landar på ansiktet istället.

Han grinade ymnigt, och jag kämpade som en dåre för att inte börja gråta av skratt. Det var inte som att han aldrig fick nån varning. Stackarn. Livets hårda skola.

”Koko” – fingerfärg på papper, 2017. Konstnär: Simon.

Jag har en plan för när barnen om några år kommer och frågar vart alla deras teckningar tagit vägen; jag ska plocka ner dem från vindan, och ha fotobevis för att vissa av dem suttit på väggen ett tag.

Farmor och CJ kom och hälsade på och bjöd på fruktsallad på eftermiddan, allt för att fira Simons 2-årsdag i efterskott. De hade med sig en skottkärra i present, och så fort han fick chansen att gå ut och provköra den så var succén klar.

Eftersom han fick kratta och räfs av mormor så är han nu kittad för att röja upp i trädgården inför sommaren.

Vi räknar kallt med dig, Simon.

På kvällen hittade jag denna på facebook och blev alldeles till mig och spontanlovade att köpa den.

Eftersom vi redan har en sån, typ, så krävdes lite övertalning för att få med Björn på tåget men han var jättetrött så det tog inte så lång tid.

Jag ska åka och hämta den ikväll.

 

Påskserien del 1: fika på Kanaans café

Fan av fika

På påskafton skickade jag iväg Simon med Björn på förmiddan, sen knölade jag in Adrian i bilen och åkte till Anna.

Anna är ett hjärtligt fan av fika, lugna stunder i solen med en kopp te eller kaffe, och mysigt sällskap. Vi har det gemensamt (tillsammans med typ resten av befolkningen), bland annat.

Promenad till Kanaans Trädgårdscafé

Planen var att promenera till Kanaans café, eller Trädgårdscafé, som ligger inte så långt hemifrån henne. Jag hade aldrig varit där, även om jag känner till Kanaanbadet sedan barnsben, men hon var eld och lågor över detta och det blir hon inte över vilket café som helst så man blev ju nyfiken.

Kanaan är en vacker plats, fullt av barndoms- och tonårsminnen, men det gamla huset som sedan 2015 hyser trädgårdscaféet har förblivit anonymt för mig. Till i lördags, alltså.

De öppnade kl 11, vi var där strax efter och fick plats på verandan vilket passade jättebra eftersom jag fick plats med vagnen intill och Annas lillvarg, chihuahuan Léon (4 månader gammal), fick många att titta på eftersom entrén var alldeles bredvid.

Adrian fick tokspel efter inte så lång stund på plats eftersom blöjan blivit, um, obekväm, så Anna passade på att ta lite bilder på käket som hann komma medan jag hanterade blöj- och solkade kläderbyte inne på toa.

Toan var fräsch, fin och rymlig. Jättebra. Det enda, alltså ENDA jag skulle önska är att det fanns en till. Eller kanske i alla fall en skrubb med bara ett skötbord; de flesta av oss har ju en skötväska med allt som behövs för att kunna byta blöja på bara backen i öknen, det skulle minska toakön som lätt uppstår. Med det sagt, så går det å andra sidan utmärkt att byta blöja direkt på marken, i öknen om man så vill (där finns en strand), om man har med sig sagda skötväska senare i sommar.

Bra saker med Kanaans Trädgårdscafé:

  • Jättegott fika, jättegod mat – i alla fall den varmrökta laxen
  • Fräsch toa
  • De har en lekhörna på övervåningen… men det var reserverat för påskbuffén så den såg jag aldrig.
  • Man får låna micro för barnmat
  • Mycket trevlig personal
  • Gratis kaffe om man checkar in på Facebook
  • Tillgång till filtar när man sitter ute

Minus:

  • Bara en toalett, och det enda skötbordet finns därinne.

Kompisdejt

Vi avhandlade en hel del ämnen (som jag noterade i stödord på telefonen), bland annat partnerskap i kärleksrelationer, svärföräldrar, barn (såklart) och framtidsplaner, men det blir för mycket att skriva om i ett och samma inlägg. Du skulle inte orka läsa ens om du skulle vilja, så jag delar upp det i kortare inlägg. Vi kan kalla den påskserien… Ja! Påskserien. Nu måste jag byta rubrik på det här inlägget.

Vi satt ganska länge på verandan. Adrian drog sin middagslur i min famn så det var bara att sitta kvar tills han vaknade, och när vi gick kom en vänlig man ur personalen och hjälpte mig ner för trappan med vagnen. Jag hade fixat det själv förstås – jag kom ju upp – men lite hjälp gör så stor skillnad. Jag sa det till honom, och han skrattade och berättade att han är van eftersom hans syster han flera barn.

Om du vill besöka Kanaans café så hittar du deras hemsida här, och facebooksidan här.

Stödord i Påskserien för kommande inlägg:


OBS! ej sponsrat 


 

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Vi har typ 15 allvarliga konflikter om dagen, och det kan gälla precis vad som helst där våra åsikter går isär.

JAG tycker till exempel att det är helt otänkbart att bitas, slåss, rivas och nypas – för att ta några exempel.

HAN tycker att det finns flera vanligt förekommande situationer där den bästa lösningen är att göra just det, eller att kasta prylar i toan, spola vatten i kranen och blöta ner allt man kan i handfatet precis innan vi ska gå ut, eller kasta mat på pappa/bordet/golvet/whatever – för att ta några exempel.

Dessa dagliga konflikter är kämpiga för mig. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

Han gör det lätt för mig, däremot, genom att vara fullständigt oemotståndlig minst en gång om dagen.

Igår morse till exempel så började han dagen med ett av sina ljusa ögonblick. Ett lite försenat födelsedagskort från morfar och marmor Pia väntade på honom på frukostbordet, och han blev så förtjust. Läste det fram och tillbaka, pekade på alla små figurer som marmor klistrat dit och tyckte INTE att var läge att släppa det när vi skulle äta.

Igår eftermiddag körde han en ljus stund till:

Det är så urbota sött, tycker jag, när man har en toddler som älskar grävskopor men inte kan hantera den så som det är avsett. Han gräver med den genom att hålla i själva skopan med båda händerna, och när han tröttnar på det undersöker han den en stund – inte genom att vända och vrida på den, utan genom att manövrera sig själv runt den.

Blev tvungen att filma skådespelet.

 

Simon, AKA Lillhajen, 2 år

I måndags fyllde Simon 2 år…!

Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.

Det här är INTE ett ”livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.

Anyway…

Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.

Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.

Och för den som undrar så är står det ”Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.

Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.

Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.

Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.

Barnfri dejt på Drottninggatan i lördags

I julas fick jag och Björn en barnfri dejt, dvs en smartbox med ett restaurangbesök av mamma, Jonas och Monica. Eftersom barnvakt av båda barnen ingick och Adrian ännu var så liten i julas, samt att det är klurigt att koordinera 3 människor att dyka upp på samma plats vid samma tillfälle, så har vi väntat tills nu för att utnyttja det.

Restaurang Waipo, som vi skulle till i lördags, ligger på Drottninggatan och eftersom det här var kvällen efter attentatet kom vi på att man kanske borde kolla att de inte hade stängt, men de hade öppet som vanligt.

Vi gick hemifrån vid 16 för att ta bussen. Jag kunde gå utan väska, och bära min vackra rödluvekappa utan att få den märkt av små leriga gummistövlar – precis som förr. Björn kammade undan den där luggen som frisören senast, fullständigt oförklarligt, tyckt passade honom och konstaterade att han köpt för stora snyggskor.

På bussen komponerade vi ihop ett instruktionsblad för Adrian på sms innan vi sa att vi skulle släppa barnen för en stund.

Vi hinner i princip aldrig prata med varandra längre. Det var väntat, förstås, men såna här små andningshål blir då i det närmaste magiska. Och det är väl klart att vi pratade om barnen, men det var långt ifrån det enda ämnet som berördes under kvällen och det kändes himla bra att få bekräftat att vi fortfarande har annat att säga varandra.

Först gick vi mot nåt ställe på Vasagatan som jag mindes luddigt från mitt förra liv, men så passerade vi detta:

Jag tvärstannade, pekade med hela armen och började nästan låta som Simon (”Dä! Däää!!”). Jag babblade entusiastiskt om copy-paste från Paris och åh åh de kanske har rosé och vi kan väl gå och titta?

Le Relais de la Gare

De hade rosé, och lite drinkar, men framför allt hade de känslan. Stället är så mitt i prick TYPISKT, så det kändes lite som att komma hem. För mig.

Jag satt och myste, och sålde utan problem in att jag och Björn skulle åka till Paris över en långhelg utan barnen. Vi satt och drömde en stund innan verkligheten kom ikapp:

”Men det är väl ett par år kvar till vi kan göra det.”

Man vill ju kunna slappna av och inte tänka på barnen hela tiden, och då måste de vara lite äldre. Så det är minst 3 år till dess… men man får drömma under tiden. Var sak har sin tid, eller?

Waipo

Det var mycket folk i stan, tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig sådär dagen efter. Inte smockat men definitivt inte glest. På pendeln på vägen in sa vi att av alla dagar det här året så var vår kväll förmodligen den säkraste att vara i city.

Vi hade bord kl 18; ingen mening med att inbilla sig att vi ska orka vara ute länge bara för att vi fick det. Stället ligger mitt på turiststråket som sagt, de hade låga fåtöljer vid låga bord och man fick liksom vika ihop sig för att komma ner på sin plats. Serveringspersonalen var trevlig, hjälpsam, och de flesta led av ryggsmärtor (pga låga bord).

Deras grej var kinesisk tapas, maten var god men vissa rätter mer än andra. Tonfisken till exempel. Det slutade med att jag beställde in en till som Björn inte fick röra.

Efterrätten förtjänade en matbild.

Beskrivningen i menyn inkluderade ordet ”fluffig”, och menyförfattaren och jag har helt klart olika uppfattningar om vad det betyder men gott var det. Glass på grönt te är inte min grej däremot.

Uppe långt in på sena natten

Kl 19:45 frågade jag Björn vad klockan var, för då kändes det som att den måste närma sig 21:30. Minst.

”Hur länge får vi vara ute?” sa han.

”Jaa… Ett bra tag till i alla fall, skulle jag tro.”

Vi kämpade på som två trasor i våra låga fåtöljer innan vi 45 min senare bedömde att vi kunde dra hem med gott samvete.

Vi var hemma 21:30. Det hade gått bra med barnen – det ju knappast så att man kommenterar detaljer eller så när man fått välsignelsen av barnvakt en hel kväll, men Adrian somnade utan sin kvällsflaska så Björn var uppe både vid 00:30 och 05:30 med honom. Men det var det värt, i alla fall för mig som sov i gästrummet.

Nu försöker vi få till att boka ett nytt tillfälle med barnvakt på samma sätt, för det var så skönt att få rå om oss själva en stund och höra vad den andre säger.