Årets överraskning
Jag har varit inomhus i ca 2 veckor, eftersom jag utomhus har haft suddig syn med ljuskänsliga ögon – följt av ingång, följd av horisontalläge med kall handduk över ögonen – och dessutom haft så olympiskt mycket att göra i skolan, så jag har inte sett vad som har hänt med vår trädgård förrän igår.
Jag åkte från skolan vid 12:30, med syfte att dra hem och panikplugga till tentan i marknadsföring vi har idag. Men jag låste bara upp dörren hemma, hämtade systemkameran och gick ut igen med ett glas iskall rosé och fotade förvandlingen – eller i alla fall resultatet av den. Försommarbilder är det väl nu, snarare än vårbilder. Eller? Det är ju inte ens juni än …
Försommarbilder
Nu räcker det, tänkte jag. Det här tillfället kommer inte tillbaka, till skillnad från en omtenta.
Jag satt ute en stund i skuggan under paviljongen för att försöka plugga OCH njuta av vädret, men det var förstås lönlöst. Snart var rosén slut och därmed också stresspausen – vilken jag är tacksam för. Jag håller fortfarande, efter ett halvt liv, på att försöka lära mig att slappna av lite, strukturera och ha distans till mitt arbete. Jag ger saker och ting orealistiska proportioner, för stora eller för små. Ibland undrar jag om min verklighetsuppfattning stämmer med majoriteten av alla andras, eller om den är lika utanför boxen som Jam Jam’s frånvaro på internet (marknadsföringsreferens, jag kör stenhårt på autohjärntvätt).
Det slog mig förresten, efter att ha studerad våra träd lite närmare, att vi har 5 fruktträd nu efter att Simon och Adrian fått varsitt. Om det blir ett bra fruktår i år, precis som för 2 år sen, så kommer vi, bokstavligen, att drunkna i frukt. Ett träd var mycket att hantera, tyckte vi då. Fatta 5 stycken …! – Ok, 2 av dem är för unga för att kunna dränka nånting alls i frukt, men om 10 år ser det kanske annorlunda ut.
Uppdatering: läs om hur det gick på tentan här.
Det där med ”hela familjen” stämmer, för varje barn måste ha en vuxen med sig som bär ansvaret. Alla klätterställningar, kryptunnlar, studsmattor, bollhav, rutschkanor, cykelbanor m.m. är stora nog för vuxna för det måste de vara. Och där kryper vi, minst lika glada som barnen.
Simon, våran lilla lilla pojke, är inte så liten längre. Förra tisdagen fyllde han 3 år. Jag fattar inte vad som hände; han växer så fort att jag blir åksjuk.
Det gick ganska bra, förutom att Adrian drog på sig haklappen inom 5 sekunder efter att vi satt oss och blev otålig efter mat efter ytterligare 5 sekunder. Då hade servitören ännu inte hunnit fram till oss med menyerna, så vi fick ta av haklappen för att lugna ner honom; han är sån att när det vankas mat så ser han till att stå först i kön, kosta vad det kosta vill.
Jag var glad för den tjocka mattan under för som ansvarig står man ju där och rycker till vid alla plötsliga rörelser, beredd att förhindra glassplitter och annat olyckligt. För att alls komma vidare fick jag locka med nästa rum, och sen nästa, och nästa, vilket innehöll barnböcker så då plockade han den och gick med på att sitta i vagnen så att vi kunde gå vidare.
Simon var trollbunden, så jag ställde vagnen där och gick runt bland hyllorna själv. Eftersom detta fenomen inträffade på bäddavdelningen så kom vi hem med lite mer prylar än jag hade tänkt mig i form av bäddtextilier, men det ÄR ju så med det varuhuset. Svårt att gå in och bara köpa en grej.
