Mammatrams fyller 3 år idag!

Nej, det är inte min bild. Haha. Som om jag skulle ha tid liksom… men det är tanken som räknas.

För 3 år sedan startade jag mammatramset. Även om det finns dagar då jag undrar varför jag måste hålla på med det och för vems skull jag skriver, egentligen, så är de få jämfört med alla de gånger jag tackar mig själv för det.

Det ger mig så mycket att höra av från er läsare med kommentarer och tankar och vidareutveckling av resonemang på sånt som jag funderar på. Tack för att ni finns. Tack för att du finns.

Så kära Mammatrams, min älskade textsamling och roder genom småbarnsåren,

grattis på födelsedagen!

 


Bildkälla: Unsplash

Rocky – ”gemensamt” pyssel i stresstider

Det är slutspurten på en kurs den här veckan, och jag har varit mer eller mindre stressad intill andnöd i en vecka redan.

Kursen innehåller ett individuellt arbete och ett grupparbete. Det individuella är klart, men grupparbetet känns det som att vi precis påbörjat.

Det skulle inte vara så farligt, om det inte vore för att vi knappt har någon tid att jobba med det den här veckan; slutredovisningen är på fredag.

Så jag kämpar, och säger till mig själv att det kommer att gå bra.

Stressen över att hinna färdigt är inte purfärsk direkt. Och i vanliga fall, dvs innan stressen når den nivå den är på nu, så får jag ofta andra kreativa infall som helst inte har nåt med det jag har framför mig att göra. Gärna pyssel. Gärna barnorienterat.

En eftermiddag för inte så länge sen, till exempel, så satt jag med Simon i knät och han fångade den här bilden på min dator innan jag skulle stänga ner den.

På Pinterest, såklart. Jag älskar Pinterest.

Diskussion följde, och jag sa ja.

Får jag lov att presentera Rocky; en gitarralien som inte blev som det var tänkt – mycket pga att det var 2 kockar med heeeeeelt olika visioner inblandade – men vad gör det.

Här finns utrymme för förbättringar, kan man säga. Simon gillade den, det gjorde Adrian också och sen slogs de om den.

SaveSave

SaveSave

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

”Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – ”och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till ”Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

Nyår och nyårsdagen i lugn och ro

Nyårsafton

Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.

Man kan göra undantag såklart och pusha barnen nån timme eller två över vad de egentligen orkar eller brukar, men för vems skull då? Så vi var hemma, bara vi, och festade till det med efterrätt och bubbel. Vi hade jättemysigt.

12-slaget blev värre än jag minns det från förra året. Jag hade inga planer på att vara vaken till dess, men när folk inte kunde hålla sig utan helt lugnt började smälla ordentliga saker från kl 22 så tänkte vi båda att det var lika bra att hålla ut.

Vid 23:55 dundrade det lös utan bara fan. Stora prylar helt nära huset med knallar som kändes i bröstbenet, och tårta på tårta tuttades på nere på ängen (300 m bort). I babymonitorn hörde vi dessutom alla smällar som genljöd i Adrians rum, och tänkte att fan, han kommer vakna och hålla igång till 03, sådär som han får för sig att göra ibland.

Men, kors i taket, inget av barnen vaknade, och på nyårsdagen fick vi sova ända till 07:30, då Adrian lärde sig att klättra ur sin säng på egen hand.

Nyårsdagen

Vi gick en rask promenad till stranden (med nya vagnen, mer om den imorn) 25 min bort på förmiddan och tittade på ankorna, grävde i sanden med raketpinnar och gungade.

Adrian tultade runt i sin något för stora signalfärgade overall från morfar och marmor Pia, och Simon tvättade händerna med vantarna på i sjön. Sen gick vi hem igen, och på eftermiddan kom mamma hit och roade pojkarna medan jag rustade upp gamla vagnen inför försäljning.

Det har varit mysiga dagar över julledigheten. Idag är barnen tillbaka på föris, jag ska ta mig samman och plugga, och Björn ska vara ledig en vecka till.

Julafton 2017

Jag och Adrian dansar till julmusiken i köket.

Julen gjorde i år rätt för sig som ”barnens högtid”, och jag ska inte smyga med hur glad jag blev över att åter känna lite av den där julmagin från barndomen. Inte för egen del, men för Simons.

Yrvaken satte vi honom på en liten stol vid soffbordet (vi äter aldrig vid soffbordet) och gav honom ett fat med smörgås. Kalles jul visades på TV, Simon knaprade en brödsmula i taget och stirrade storögt på skärmen medan vi andra drack glögg och åt pepparkakor.

I en timme satt han mer eller mindre orörlig och tittade på Jultomtens verkstad, Ferdinand och Piff&Puff och allt det där. Mackorna försvann, liksom 2 pepparkakor och en kaka (det gick av bara farten). Man kunde nästan TA på hans förundran och hänförelse.

Nu är han gammal nog att veta vad paket innebär, och när han direkt efter Kalle helt oskyldigt fick tag på ett – ”Titta där!! Mamma! Titta!” – som vi glömt flytta undan, och fick reaktionen ”ja titta där Simon men inte nu, inte än! Efter maten”, kröp han ihop i sin fars famn och lärde sig att alla paket inte alltid är till honom.

Från den stunden frågade han med jämna mellanrum, ca 1 minut, om vi inte skulle äta nu.

”Äta nu?” sa han oskyldigt och tittade mot granen.

”Nej hjärtat, klockan är fyra. Det är lång tid kvar. Vi kan gå upp och leka på ditt rum om du vill?”

Väntan blev lång för honom, och när vi äntligen satte oss till bords ville han först inte äta mer än en köttbulle.

”Simon, alla måste äta klart innan vi öppnar paket,” sa Björn.

”Nä-ä,” sa Simon besviket, men gjorde ingen större grej av det mer än att kräva att få sitta i mitt knä för att äta.

Julklappsfördelningen såg lite annorlunda ut från tidigare år; istället för julklappsspelet som vi brukar spela, så skulle alla köpa en julklapp till någon annan. Vi lottade i förväg ut vem som skulle ge till vem, oss vuxna emellan, och sen fick ju barnen julklappar ändå.

Inte av mig och Björn, däremot. Förra året blev julafton lite overload för Simon, och han blev tvungen att sova inne hos oss i en månad efteråt. I år var vi färre deltagare, det blev färre paket och mer tid för det som var i paketen.

Det allra första som gjorde entré i barnens liv var en flygande tomte.

Simon ville inte skiljas från den alls och den var med överallt. Adrians julklappar la Simon beslag på också, och tvärtom, så det var en del bråk om samma saker. Såklart.

Men det gick bra, de fick turas om. Adrian älskar Simons nya leksakskastruller och grytor med stekspadar och grejer, och Simon springer omkring med Adrians nya leksak som smattrar mycket och skjuter bollar.

SaveSave

God Jul 2017

Godmorgon!

Jag har inga julbilder att hälsa med. Vi har fått julkort från diverse bekanta, men har inte kommit oss för att skicka egna. I år heller, alltså.

I fredags kväll kom Carina med det sena tåget från Östersund, så hon underhöll barnen genom sin blotta närvaro igår. Igår kväll skulle jag och Björn preppa julmat – laxmousse och älgköttbullar – men Adrian valde att inte bli trött alls. Nånsin. Tillslut tog Björn med sig paddan och satte sig med pojken på bollen tills han somnade. Pojken, alltså. Inte Björn.

Det slutade med en relativt sen kväll där endast laxmoussen blivit klar, men det är alltid en bit på vägen.

Idag kommer Jonas och mamma efter middagsvilan. Det blir mysigt… jag ska bara slå in present, hitta på julrim, hantera ungar och laga janssons innan dess.

Det blir bra.

God Jul

från oss

SaveSave

Från äkta gran till plastgran

För 2 år sedan såg det mycket annorlunda ut här hemma. Alltså extremt annorlunda. Men det har hänt mycket sedan dess, utvecklingen går framåt på alla fronter – så även på julgransfronten.

Det här med julgran

Varje år så länge jag kan minnas har vi åkt och köpt en gran runt veckan innan julafton. Det är lite av ett lotteri vad man får med sig hem. Här är ett av de kortare strån, dock ej det kortaste vi dragit, från 2015:

Det var Simons första jul, och det gick väl lite si och så med julgranspyntet men med tanke på hur naturen valt att skapa just vår gran det året, så var det ingen fara på utseendefronten om man säger så.

Det tog ett tag att montera ner trädet efter jul. Jag vill minnas att vi brände de sista större granbitarna i mars.

Vackert måhända, och just granris visade sig vara en fenomenal värmekälla, men jättestökigt (dvs spretigt) att förvara.

Andra julen här i huset var 2016.

Moder natur hade varit snällare mot den granen på alla plan, den verkade besitta evigt liv och var inte helt medgörlig i styckningen. De sista bitarna av den granen eldade vi med för 3 veckor sen – lagom tills det började bli dags att fundera på årets gran.

Plastgran eller ej?

Jag gillar äkta gran hemma. Det luktar gott, det är så vi alltid haft det och det är (oftast) fint. Att det inte är plast är framför allt ett enormt plus. Men… Barren. Nedmonteringen. Uppsågningen. Eldningen. Barren. Överallt, i månader. Och den ska vattnas, vilket vi är pinsamt usla på att komma ihåg och därför måste vi se den dö långsamt.

Jag nämnde ju vår nya gran för några dagar sen. Redan förra året började vi leta plastgran men vi var för sent ute. Det misstaget har vi lyckats parera i år; Björn åkte och köpte en svindyr gran för 2 veckor sen.

Härom natten – kl 02:53 för övrigt, när jag och Adrian varit uppe ett tag eftersom han bedömde det lämpligt – satt jag med min yngste i knät och tillsammans (”tillsammans”) vek vi ut alla grenar och jämnade ut den inbyggda belysningen.

Nu är den klädd, och nej, vi har inte katt. Vi har klåfingriga småbarn.

Den ser ut som en utegran, största anledningen till det är väl att det är en utegran, men jag tycker belysningen är mycket finare än den vi brukar ha – du vet såna där adventsljusstakeljus som sitter ihop med flera småsladdar som är lika bra på att trassla ihop sig som mina hörlurar till mobilen, och som man nyper fast på grenarna och som efter ett tag börjar tippa åt sidan så att hela granen ser onykter ut.

Hursomhelst, jämför den med granen vi hade för 2 år sen, och medge att det ser gladare ut.

San Miniato vid Loro Ciuffenna, tredje och sista etappen

Lite märkligt, måhända, att berätta vidare om vår Italienresa såhär långt i efterhand… Hm? Men så kan det gå, det är mycket annat som händer hela tiden. Läs alla inläggen om resan här.

Residence San Miniato

Från början var det planerat att vi skulle bo 3 nätter i Pisa, men efter Simons vattkoppor och förtvivlan över att inte få bada så insåg vi att det inte skulle gå. Eller ja, det skulle inte gå lika bra som att åka nån annanstans.

Vi hittade i sista minuten ett ställe utanför Loro Ciuffenna, ett ”residence” där vi bokade lägenheten ”Miniato 1”. Stället skulle ha pool, tvättmöjligheter, parkering, frukost och hästar; dvs allt som Pisa inte hade.

Residence San Miniatos bilder från hemsidan.
Vår bild dagen efter ankomst.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!”

Han vet vad han vill, den lille mannen. Frisk från sina vattkoppor och fri att återuppta sitt nya superintresse, dvs att bada i pool, lades all fokus på poolen.

Det var en ganska bra pool; bassängen var djup över hela, men det fanns en liten extrabassäng med knädjupt vatten som skiljdes åt från den stora med ett stabilt galler. Det var inte jättemycket folk där och vi var ofta de enda besökarna, vilket gjorde att Simon kunde få bli bekväm i vattnet i lugn och ro.

Med sällskap.

Det var ju inte som att man fick ligga kvar i solen bredvid och iaktta leken,  halvberedd att rusa upp. Nej. Pojken skulle ha en medberoende och han valde mig.

När han tröttnade på att bada så fick inte jag gå upp, jag skulle fortsätta i hans ställe och leka leken åt honom.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!” kommenderade han och pekade. ”NEJ, mamma, nej, neeeej! HOPPA!!” – jag fick alltså inte ens ta mig i och ur vattnet på mitt eget sätt. Nu gillar jag att bada och gick med på detta ett tag, men besvikelsen blev stor varje gång det var dags att gå upp.

Loro Ciuffenna

Den lilla, lilla staden ligger på en 20 min promenad från där vi bodde och bjöd på härlig utsikt och mycket vackra vyer. Björn gick en promenad med Adrian en dag medan jag och Simon sov siesta:

En av alla otippade svårigheter man ställs inför med syskonvagn.

Där fanns en hel del restauranger, så vi valde att äta lunch hemma och middag ute. Vi tänkte att det var enklare så.

Läs om den kvällen här: Hade vi barn när vi sa så?

Vi var på en finrestaurang en kväll, av misstag eftersom Tripadvisor sa att den var bra för barnfamiljer, men annars lyckades vi hålla oss till mer hanterbara miljöer där grisandet liksom förväntades vara en del av besöket.

Sammanfattning

San Miniato Residence: Bra läge, parkering i skugga, möjlighet till frukost i receptionen, tillgång till tvättmaskin (halleluja), ok pool, och hästar. Bra lägenhetshotell alltså, men med dålig städning och bristande info om densamma. Vi åkte på överraskningen att betala slutstädning på 80€, vilket var störigt eftersom

  1. ingen kom ihåg att informera oss om det när vi checkade in (och ingen sådan info fanns i bokningen) och
  2. det var dåligt städat när vi kom dit, med bestick som inte var helt rena från tomatskal och sånt.

Loro Ciuffenna: Vackert som tusan. Där finns en hel del restauranger, men inte så mycket att se i övrigt. Hanterbart bilavstånd till saker att göra däremot.

Bilen innan avfärd mot flyget hem.