När man vet vad som hände, men inte varför

Vi var på landet i helgen, årets första sommarhelg där och vi hade stora planer. JAG hade i alla fall stora planer; jag skulle sätta upp en hylla och en gardinstång. Jag hade ändå 2 dagar på mig och dessutom hade vi mamma med oss.

Men…

Jag vet inte vad som hände. Eller snarare, jag vet plågsamt väl vad som hände, men jag är lite osäker på varför.

Adrian frångick sitt sovschema och vände 2/2 nätter uppochner. Det finns några tänkbara anledningar…

  • det luktade mycket instängt i vårt rum
  • han fick sova i vaggan, som han är lite för stor för, och vars rörelser han är ovan vid
  • det hände mycket nytt runt honom och han verkade ha svårt att få ro
  • han har aldrig lärt sig att somna själv nån annanstans än i vagnen, som inte var med
  • jag hade ingen lust att sitta och hoppa på bollen de 2 timmar som han brukar sova på förmiddan

…men utöver det fattar jag ingenting. Plötsligt sov han bara en gång om dagen, somnade sen i vanlig tid på kvällen bara för att vakna kl 01 och vara vaken i 3 timmar.

Möjligen var det magknip inblandat, men jag vet inte… Hursomhelst, jag och Björn var helt slut, men mamma var pigg som en mört och Simon verkade relativt oberörd han med, så de två tillbringade ganska mycket tid med varandra.

Mamma var till och med såpass alert att hon gav sig på badstegen, medan jag låg utslagen på bryggan efter att äntligen ha lyckats få Adrian att somna uppe i rummet.

Som sagt, tiden försvann in i ett luddigt uttryck för sammanhang och plötsligt var det bara 3 timmar kvar tills båten hem skulle gå. Men jag hann, kan jag meddela. Både hyllan och gardinstången sitter uppe nu, och på torsdag åker vi tillbaka igen och firar midsommar 🙂

SaveSave

SaveSave

Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och ”essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. ”Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

4-årsjubileum på Djuret

Jag känner att jag ligger redigt efter i dagarna här, men… vem bryr sig.

4-årsjubileum

Björn och jag har haft svårt att komma ihåg när vi träffades, alltså vilket ÅR vi träffades – och då har vi inte varit tillsammans särskilt länge med tanke på hur mycket vi hunnit med – men nu har vi enats om att det var den 5e juni 2013 och således är detta inlagt i den gemensamma kalendern och tillika omöjligt att glömma. Någonsin.

För 4 år sen, alltså, gick jag på en träff med en kille som kontaktat mig på Pannkakan. Jag åkte dit utan förväntningar. Det var EN av hans bilder tillsammans med löftet om att dricka Amarone på en vinbar som fick mig att tacka ja.

Vinbaren hade stängt, så vi gick till Piren istället. Jag blev kvar hela eftermiddagen, och hela kvällen. Jag glömde bort att äta middag, vilket för mig är omöjligt. Och jag fick åka hem utan kyss.

Anyway, 4-årsdagen inföll förra måndagen och mamma accepterade att vara barnvakt åt bägge pojkarna själv så att vi skulle kunna gå ut på restaurang, och liksom umgås som två vuxna människor.

Vi gick till ”Djuret” i Gamla Stan.

Vill bara säga att vinet var himmelskt och lokalen intim och mysig, men maten levde inte upp till ens skuggan av sitt eget rykte. Gå inte dit, inte om du vill äta mat i alla fall.

Vinet, i alla fall det som fick mig att förlåta dem allt och lite till, blev jag tvungen att be henne hämta igen så jag kunde fota underverket. Ett rött bubblande dessertvin, sött men inte godisvarning, friskt och alldeles, alldeles underbart…!

Vi hade det jättemysigt, satt och småpratade och ventilerade tankar om Italienresan i juli… Har jag sagt att vi ska till Italien snart? Vi ska till Italien snart, om några veckor. Längtar så jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Hursomhelst, Jonas kom för att hjälpa mamma med pojkarna strax före kl 20, men då var allting i princip redan klart. Vi kom hem till 21:30, och allt hade gått jättebra tyckte hon men jag märkte att hon var lite uppe i varv, ungefär som man kan vara efter en träning. Hon verkade inte helt avskräckt från att vara själv en kväll i alla fall, även om sällskap såklart är att föredra.

 

Jonnas överrasknings-babyshower i lördags, och vem är jag nu igen?

Det var en väninna till Jonna som samlat ihop folk via en hemlig FB-grupp till en babyshower i lördags hemma hos henne, låååångt utanför Stockholm (men fortfarande på pendeltågslinjen).

Lätt förvirring i inledningen

Det kom lite olika bud med inbjudan; först framgick inte att det skulle vara en överraskning men det var ingen som hann försäga sig. Eller babyshower kanske är synonymt med överraskning? Hursomhelst, det skulle pågå kl 14-17 men sen visade det sig samma dag att vi skulle vara där tidigare eftersom Jonna skulle komma dit kl 14. Jag såg det för sent, så jag rusade in där med bilen parkerad på trekvarten och blöjtårtan i högsta hugg kl 13:57, men det var ganska lugnt.

Jag var den enda som hade gjort en blöjtårta så den fick mittplatsen på presentbordet, och jag hann till och med blåsa 3 ballonger innan Jonna, sambo och bonusdotter ringde på dörren.

Babyshowern

Jonna blev överraskad, men hon hade anat att det var på gång så hon var väl inte helt tagen-på-sängen, herregud-vart-ska-jag-göra-av-mig-själv-jag-dör överraskad.

Tjejerna som ordnat detta hade sett till att bjuda in barndomskompisar från Norrlandskusten, mamma, kusiner och vänner som de inte kände så väl. De hade ansträngt sig. Hon som huserade kalaset roddade förberedelser, gäster, man, en 4-åring och en 1,5-åring så hon var såklart aldrig stilla.

Mat och fika

De hade gjort en stor pastasallad till lunch, där fanns baguette och färskost, alkoholfri bål och bubbel samt riktigt bubbel.

Till fika hade de beställt en specialgjord tårta av nån kompis kompis som har det som hobby (hon är tydligen konditor till yrket). ”Bebe Karlsson”, som det stod på, är ett internskämt som jag missade förklaringen på. Vidare fanns där kladdkakebollar rullade i vit choklad och blått strössel som gjorde alla blå i munnen (skapelsen kallas för nåt som jag glömt), samt frukt och småkakor.

Lekar

De lekar som strösslades ut under evenemangets stilla gång var följande:

  1. Frågesport. 10 frågor hämtade direkt från nätet med 3 svarsalternativ. Sedan fick man rätta varandras.
  2. Gissa storleken på Jonnas mage. Alla fick ta en remsa toapapper och uppskatta hur stor hon var runt magen, sedan räknade man antal pappersrutor, och det gällde att komma närmast.
  3. Lära sig vika tygblöja. Jonnas mamma hade med sig en av Jonnas gamla tygblöjor och höll kurs.
  4. Gissa datum för nedkomst, längd och vikt på en lapp och lägga i en burk.

Allt som allt

Det var lyckat, trevligt, mysigt, och kul att träffa Jonnas mamma för första gången på minst 20 år. Min present uppskattades och allt var frid och fröjd och, viktigast av allt: jag åkte hem på mycket gott humör och en tygblöja klokare.

Hur man viker en tygblöja med en hand samtidigt som man filmar

Vik först en fyrkantig tygbit på mitten, och så på mitten igen innan du börjar:

Tanken är att man ska ha ett par yllebyxor utanpå detta, och då ska det vara tätt, enligt Jonnas mor.

Men…

Detta må låta neggigt, och det är det, men inte så att det färgar min upplevelse av hur trevligt det var att vara där. Det VAR kul. Och det här jag tänker säga nu har antagligen mer att göra med mig än med någon av övriga inblandade, men jag kan inte låta bli att läsa in så mycket ssshhhhiiiit i hur andra har det. Vad som är viktigt för dem, och vad jag misstänker att de tror är viktigt för dem. Och mig.

Man ska inte jämföra!

Man ska inte jämföra, det blir bara tokigt och är rätt och slätt ohälsosamt eftersom man inte får en rättvis bild att jämföra med genom att följa någons insta, FB eller att träffa någon en gång. Så när det då händer att jag får en engångsbild av vissa kvinnor på det här sättet, så tänker jag att de är precis lika medvetna om det som jag, naturligtvis. Så de anstränger sig för fasaden, för det är vi kvinnor över lag riktigt riktigt bra på.

Jag såg ett glatt gäng halvunga morsor med liknande kläder (tajta jeans och ljusa, ärmlösa, lite flygiga sommarblusar), fixat hår, smink och naglar. Och solbrända.

Jag såg inte ut så, kan jag säga. Jag hade försökt sminka bort lite av de tyngre ögonpåsarna under total tidsbrist på 30 sekunder men utan större framgång. Jag är likblek, och inte på ett klädsamt mörkhårigt vis är jag rädd. Jag hade i all hast valt kläder efter en viss stil (i det här fallet typ ”80-talsfransyska”) för att slippa klä mig så… vanligt. Tyvärr ingick i detta en väldigt röd kofta som framgångsrikt framhävde mitt pigmentfattiga anlete – vilket jag upptäckte i backspegeln på väg ut från vår uppfart.

Jag kände mig, i jämförelse med de andra, trött, sliten, off, vilsen, lost, och annorlunda. Och vinterklädd. Inte en rakt igenom behaglig känsla. Det faktum att jag INTE släpade runt på en bebis bidrog till att jag blev den som själv fick försöka få folk att prata med mig, och liksom bevisa att jag hörde hemma på nåt vis som INGEN någonsin skulle erkänna. När det framgick att jag också hade barn så släppte det för dem. Då kunde de intressera sig, då kunde vi bonda lite, då var jag liksom ändå lite ”med i klubben”.

Lika för alla

Jag brukar ställa mig över sånt där. Jag ser ett gäng småbarnsmorsor och jag VET att de

  1. sover ganska dåligt ibland
  2. är ganska isolerade
  3. är ganska understimulerade
  4. bryr sig

precis som jag. Än värre, än mindre – same same. Den tiden de lade hemma på att fixa sig, den tiden lade jag på annat och i det här precisa fallet lade jag den på att mysa med Adrian i sagoburen för att han skulle vara tyst, så att Björn skulle få sova en stund samtidigt som Simon, eftersom han var så avgrundstrött den dagen.

Det gör inte mig bättre eller sämre än någon annan, men det gör mig tydligen annorlunda i en småbarnsmammagrupp. Jag bryr mig inte om mitt utseende så att det känns jobbigt när jag inte är fixad, verkligen inte, men i en grupp där jag verkar vara den enda av det slaget blir det så tydligt och jag känner mig lätt lite utanför och tafatt.

Vem är jag, nu igen?

I sammanhanget får vi inte glömma att jag nästan aldrig går hemifrån utan barn, och att jag som konsekvens av det har glömt hur man gör utan barn. Var vill JAG stå i det här rummet? Vem vill JAG prata med? Vad ska jag göra med all tid som nu inte tas upp av att fokusera på ett barn? Vem är jag nu igen?

Jag hjälpte till en del, men det fanns inte så mycket att göra och vartefter tiden gick såg jag samma dolda tafatta mönster hos flera av de andra. Vissa tog till exempel på sig ansvar för andras disk, för att få ha en uppgift. Svårt att sitta ner och BARA VARA, om man nu inte har någon att prata med exakt precis hela tiden.

Dessutom…

Och bara för att understryka min säregna existens, så kunde jag egentligen inte äta någonting av det som serverades, utom frukten, eftersom jag är nötallergiker (pesto i pastasalladen) och glutenintolerant (pasta, alla bakverk och bröd).

Pastasalladen var jag tvungen att fråga om eftersom innehållet var oklart (pesto eller icke pesto?), och jag skojar inte, alla 3 tjejer som varit inblandade i den blev så ångerfulla och ledsna och skämdes att de inte tänkt på det att jag blev tvungen att försäkra dem om att det var lugnt flera gånger om. När de hämtat sig såpass att vi kunde gå vidare kände jag att det inte var läge att fråga efter glutenfritt, så jag gjorde ett undantag och åt bröd och tårta av hjärtans lust. Jag mådde därefter sen också. Men det var det värt.

Å andra sidan…

Jag är å andra sidan ganska säker på att deras upplevelse av samma tillställning ser annorlunda ut. Om nån av tjejerna som höll i det vill vara självkritisk och deppig så kan hela kalaset vändas till något som bara blev lyckat på grund av gästerna.

Det är så nedrans trist att vi gör såhär mot oss själva, många av oss. Det är svårt att välja den glada vägen när den nedvärderande ligger så nära till hands.

 

 

Kruka till mördarmynta och en barnvänlig expedit

Simon verkar gilla att följa med mig på mina små utflykter med bilen. Kanske är det för att det bara är han och jag, kanske för att det inte är rutin och alltså lite spännande än så länge vad det är vi ska göra.

I söndags eftermiddag fick han följa med mig till blomsterhandeln för att köpa en kruka. Du kanske minns myntan jag planterade i rabatten? Don’t do it! Alltså den har spridit sig något så kopiöst, den för biologiskt krig med de andra växterna och vägrar dö.

Vackert, förvisso, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig och inte heller vad vi hinner med att konsumera.

Krukan, alltså, var till myntan. Det tog en evig tid att ta sig igenom affären men det var inte tråkigt, han trollade fram en vattenkanna i plåt från ingenstans som han släpade efter sig i golvet (och som jag ideligen lyfte upp så den inte skulle repas så mycket) samt en ”piii-piii”, dvs en helgjuten plastfågel som hörde till ett visningsex av en solcellslampa (den var redan trasig, han plockade den försiktigt från golvet och visade sedan hela affären för den).

När vi kom till kassan höll han fortfarande hårt i vattenkannan, och expediten frågade trevande om vi skulle ha den också.

”Nej. Nej, det ska vi inte.”

”Jag förstår,” sa hon. ”Vet du,” fortsatte hon till Simon, ”den där är jättefin men den måste stanna här hos mig. Jag behöver den för att vattna alla blommorna här.”

Alltså underbara människa. Simon nickade allvarligt och räckte över kannan till henne, ingen diskussion om var kannan bodde eller så.

Det händer inte ofta att vi träffar på så sympatiskt barnvänliga (främmande) personer. Men de kanske inte är jättevanliga, med tanke på att Simon urskillningslöst ropar ”Hej hej!” till alla vi möter och att de alltså får chans att visa sina skills. Å andra sidan bor vi i ett land med ett reserverat folk, så det kanske egentligen myllrar av dem. Nevermind.

Det kanska vore nåt att även ta bort etiketten. På sikt.

Mors dag i USA (och här)

I söndags var det mors dag i USA. Jag ska berätta varför jag har koll på det:

En bomma

I söndags tog Björn med sig Simon ut på förmiddan medan Adrian sov hemma och jag fortsatte min vansinnesquest att försöka bringa ordning bland våra prylar på vinden.

När de kom tillbaka för att äta lunch var jag fortfarande där uppe. Jag hörde dem komma in och greja i hallen, och sen:

”Ropa på mamma, Simon.”

”Mamma eh eh eh eh däh?”

”Ja, mamma är på vinden. Ropa på mamma så kommer hon ner.”

”Mamma eh däh?”

”Ja, ropa… Lisa? Kan du komma ner?”

”Är det bråttom?” frågade jag, som stod med en stor kartong i famnen.

”Ja.”

Jag klättrade ner för stegen och sprang nedför trappan, och i hallen möttes jag av Simon som bredbent, stolt och glad räckte upp ett brunt blompaket mot mig.

”Bomma! Bomma, mamma!”

”Åh, nämen! Åååå, vad fiiint Simon! Taaaack, å kom får jag en kram!”

”NÄÄÄJ!!”

Han ville öppna så vi hjälptes åt. En fin vit orkidé vecklades fram ur pappret. Simon var förtjust. Jag var tårögt förtjust.

”Men varför…? Va? Är det mors dag idag?”

Björn, omåttligt nöjd med hur bra överlämnandet hade gått (och med sig själv), nickade och skrattade, och påminde mig om att höra av mig till mamma.

Dominoeffekten

Jag ringde mamma.

”Hej! Jag står med Inger på golfbanan, vi ska snart gå ut men vi ska bara gå 9 hål. Jag kanske kommer förbi sen.”

”Grattis på mors dag!”

”Va?”

”Grattis på mors dag, sa jag.”

”Åh men taaack… Är det mors dag idag? Det hade jag ingen aning om!”


Mamma ringde tillbaka till mig lite senare och upplyste om att det inte alls var mors dag; det är den 28e maj i år. Björn satt mitt emot mig och gapade.

”Men varför står det i min kalender att det är idag då?”

Han har av nån anledning amerikanska högtider i sin kalender, visade det sig, och trodde inte det var olika datum i olika länder.

”Visste du att det kan vara olika datum?”

”Ja, det vet jag. I Frankrike infaller mors och fars dag med 2 veckors mellanrum på våren.”

”Hm.”

 

 

 

Shoppingsuccén fortsätter i leksaksaffär (!!!)

Som sagt så gick det ju så bra att ha med honom i affärer sist att jag tog med honom till en leksaksaffär i söndags.

Jag skulle bara ha en mugghållare och sen få honom att provsitta en syskonvagn, men det är taskigt att ta med honom till ett sånt ställe och sen inte låta honom gå runt och titta själv.

Vi hann komma in genom dörrarna och gå 2 m, sen ville han kliva ur vagnen. Han sprang och hämtade en ryggsäck som jag fick hjälpa till att hänga på honom, och sen gick han runt ett hörn som om han hade varit där förut och försvann.

Jag gick efter.

Han älskar duplo. Vi hade kommit 7 m in i butiken. 20 min och 2 m senare:

Det tog en timme att ta sig igenom det hela, men han skötte sig som ett ljus – nästan. Han ville absolut inte gå när de stängde, och han skulle prompt öppna förpackningen till ett Babblarna babygym, men utöver det så accepterade han hela tiden att man inte kunde öppna och ta fram bilar ur sina kartonger och sånt.

Jag gav vika och köpte ett pussel däremot. Det var inte för att muta honom, det var inte för att han tjatade, det var för att han inte har några pussel och för att han tyckte om just det här. Och för att jag var så glad att besöket funkat så bra att jag tyckte att han kunde få det, men det vill jag inte riktigt erkänna.

Sen på väg ut så svängde vi in en snabbis på möbelaffären intill. Jag gick snabbt och fotade inspiration i farten men det blev inte en så snabb snabbis, eftersom han blev kär i en trädgårdsmöbel med sufflett därinne.

Jag blev också kär, efter att han haft mig att provmysa med honom i den. Som tur är har vi noll och ingen plats för en överdimensionerad barnvagnsliggdel i trädgården. #barnvagnsnörd

Shoppingsuccé i skoaffär (och på Systemet)

Simon tror jag fortfarande är lite för liten för att få varaktiga härdsmältor i affärer. Jag har varit med om såna utbrott hos mina aupair-barn så jag vet vad jag har att jämföra med. Vi är inte riktigt där än, om man säger så.

Prova skor

I fredags tog jag med mig Simon till skoaffären i Centrum för att byta skorna han fick av sin morbror när han fyllde år (de var 3 nummer för stora). Han blev livrädd när butiksbiträdet, klädd i vit lång blus med namnbricka, skulle mäta foten hans. Hon påminde väl om en läkare/sjuksköterska, för han blev hysterisk.

Man kan undra vad vi har gjort för att ingjuta en sådan aversion mot vårdpersonal i vår förstfödde, men nu var det inte det jag skulle berätta.

Anyway, hon avlägsnade sig och lämnade kvar mätstickan. Simon pillade lite på den, kollade när jag mätte min fot och så mätte vi hans.

Alltså hans fötter… de är så söööta! Söta i det här fallet = små. 12,5 cm. Det fanns inte så mycket att välja på i den storleken men när hon (ja, hon övergav oss inte permanent) höll fram ett par gula kavatsandaler slängde sig Simon över dem.

”Minna! Minna! Mamma? Minna!!”

Kan man diskutera med sådant? Nej. Han fick sina gula sandaler, han älskar dem, jag älskar dem inte lika hett men… ja, nu kan jag locka med skorna när det är dags att klä på sig och gå ut.

Vinshopping

Efter det gick vi på Systemet. En fredagseftermiddag gick vi på Systemet och hoppades på att få hjälp. Tips från mig till dig: det kan man fetglömma. Det tog tid att hitta dessertvinhyllan, och sen var den helt oväntat sorterad i kaos och tidsbrist så det tog ett tag att hitta mitt muscatvin. Eller ja, jag hittade det inte alls, det blev Sauternes istället och Simon lärde sig att säga ”vin” under tiden.

Shoppingsuccé

Allt som allt gick det bra – så bra att jag tyckte det var kul att ha med honom. Så pass att jag tänkte att det här måste vi snart göra om. Och i storhetsvansinne fick idén fäste: jag tar med honom till en leksaksbutik i helgen, för jag behöver en ny mugghållare till vagnen.