Mon dieu vad bra det är när man får hjälp

På landet

Vi var ju på landet, som sagt, och kom hem i lördags. Himmel vad skönt det är att komma hem…! Jag menar visst, det är jättekul att resa och vara på landet och göra tusen saker tillsammans, men det är ganska skönt sen att kunna sjunka ner i vardagens relativt bekväma fåtölj och inte behöva tänka så mycket.

Anyway, pappa kom på besök i måndags och åkte hem i fredags. I nästan 4 dagar underhöll han Simon medan vi plötsligt kunde göra lyxiga saker som att sova ikapp med Adrian, laga mat utan att simultant behöva avvärja katastrofer, och annat sånt där som man gärna gör men inte ofta får tillfälle till.

Det blev till och med tillfälle att segla jolle. Pappa var först ut, och sen var jag så sugen att jag också provade.

Grejen är att jag aldrig seglat själv, jag har bara varit med och suttit bredvid när andra pysslat med det där, men efter några sakliga instruktioner från min far tätt följda av orden ”det här fixar du, är du bredd?”, så bar det av.

Jag var INTE beredd, men det löste sig. Det var ju inte som att det rådde stormvarning. När jag kom tillbaka, efter att ha siktat på och missat bryggan 2 gånger, var Simon vaken igen och så fantastiskt ängslig. Han kom ut på bryggan, ända fram till båten, och försökte ta min hand och hjälpa mig iland.

”Mamma kom. Mamma kom? Mamma komma nu. Nu, mamma! Kom.” och så drog han i mig tills vi stod vid stranden och han kunde tala om för mig att jag inte fick segla.

Föris

Idag börjar inskolningen på nya föris. Björn har läkartid i stan kl 11 så han drar vid 10, vilket innebär att det är hela familjen som knallar till föris idag. Det ska bli spännande! Men den här veckan är vi bara där kl 9-11, så vi äter lunch hemma.

Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

”Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

”Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

”Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

”Spa?” sa jag samtidigt som hon sa ”…badkar…”.

”Jaha du menar vårt eget spa?”

”Haha ja…”

”Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

”Hah… eh, ja…?”

”Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

”M-m.”

”Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

”Precis.”

”Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i ”Utlandssemester Med Småbarn”

Resan hem gick så bra att jag önskar att alla dagar var resdagar – jämfört med resan DIT, alltså. Vi är tillbaka hemma igen, alla är nu friska (trots att Björn hotade med dunderförkylning på flyget hem eftersom han hamnade i en luftstråle och frös), Adrian har bara små prickar kvar efter sina koppor och Simons är helt borta.

Våra 2 veckor i Italien har varit fantastiska. Jag har inte kunnat uppdatera under resans gång eftersom… ja, eftersom. Du kommer att förstå, jag ska förstås berätta mer om hur vi hade det och framför allt hur vi hade det, men det kommer bli lite peu en peu, eller pö om pö som mamma säger för det går inte att ta allting på en gång, det orkar ingen med.

På schemat kommer bland annat följande framöver:

  • Resan dit
  • Ghiacci Vecchi, första etappen (vattkoppor)
  • Hos Alessio, andra etappen (glöm romantisk middag)
  • San Miniato, tredje och sista etappen (”Mamma bada! BADA! DÄR!!”)
  • Sammanställning över vår läxa; Hur man reser med småbarn

Under tiden fortsätter ju sommaren här hemma. Jag pluggar Photoshop och Björn tränar på att vara pappaledig. Simon tränar på att vara utan blöja och Adrian tränar på det mesta.

Vi har båda svårt att fatta att vi är hemma igen. Björn tycker att det här känns tokigt och att vi egentligen är kvar där nere, medan jag sitter här och tycker det känns som om vi aldrig var borta. Som om jag drömt allt. Livligt.

På måndag åker vi till Öland och hälsar på hos barnens farmor. Jag är lite osäker på hur länge vi blir borta, och på om vi verkligen ska våga oss på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem eller inte, men det blir inte mer än en vecka i alla fall.

Jag lägger om kursen, GRATTIS till mig själv

Jag gjorde ju ett antagningsprov till kursen jag vill gå, för några veckor sen om du minns. I tisdags, precis efter att Alessiane och Franck åkt för att hämta sin hyrbil, fick jag antagningsbeskedet:

Det är ingen kurs, det är en yrkesutbildning på heltid. I 2 år ska jag släpa mig genom skolan igen, men för första gången känner jag mig tillräckligt motiverad.

Jag har studerat tidigare; ett tag fick jag för mig att jag skulle bli gymnasielärare och gick… vad det nu blev – 2 år? – på LHS innan jag gav upp och flyttade till Frankrike istället (igen). Jag hade egentligen gett upp hoppet om att hitta en utbildning som passar mig; inte för att jag är så skarp direkt, men för att jag har så väldigt brett intresseområde. Teknik, problemlösning, teckning, sömnad, text, samt stark ovilja att träda in i ekorrhjulet 9-17, 5/7.

Den här utbildningen kommer närmast hittills, jag har svårt att se hur jag kan ruttna på rot med detta framför mig:

Det kommer att bli tufft, med småbarn och studier, men jag vet att det går. Det här kommer bli SÅ BRA!

Det enda jag tänker på som kanske är lite synd är att bloggen inte kommer kunna uppdateras fullt så ofta som senaste halvåret, men den kommer fortfarande uppdateras flera gånger i veckan så klart för jag måste ju skriva, liksom.

SaveSave

Alessiane & Franck – kära vännerna från Frankrike på besök

Fransyskan som bodde i mitt förråd

Lägenheten jag bodde i när jag träffade Björn hade ett extra rum (som han, nyförälskad som han var, hjälpte mig att ställa i ordning) som jag hyrde ut. Egentligen var det ett förråd, men vi tog upp en dörröppning i väggen in till vardagsrummet.

Den enda som någonsin hyrde det där rummet medan jag bodde där var Alessiane, fransyskan som svarade på min annons på Blocket eftersom hon behövde hyra ett rum för 3 månader innan hon tillfälligt skulle flytta tillbaka till Frankrike.

Det fanns andra som också ville hyra, vilket hade varit bättre rent ekonomiskt för mig, men alltså Alessiane… Jag minns inte om vi satt så länge vid mitt köksbord den där gången hon kom på ”intervju”, men vi hade kunnat sitta mycket längre. Det kändes som att prata med nån jag redan kände.

Mycket har hänt i våra liv under de 4 år som gått sedan dess. Hon och hennes man, Franck, har också bildat familj – de fick tvillingar – och arbetar nu för att komma tillbaka till Sverige och huset i fjällen till hösten.

På besök i Stockholm

De landade i lördags kväll och jag hämtade dem på Arlanda (det var därför vi inte stannade en dag till på landet). Efter en vär-de-lös natt där jag, Simon och Franck var de enda som sov eftersom Adrian höll hov med sin
nattliga galenskap, tillbringade vi dagen i lugn och ro tillsammans och sen fick vi dem att göra crêpes till oss.

De har gjort många crêpes i sina dar. Sålt på marknader och så. Det var kanske inte vad de hade tänkt sig att göra den kvällen men det var det värt. Kolla bara.

Björns crêpe med skinka, ost och ägg, och min med lax, crème fraîche och citron.

Simon åt lika många som jag, och sen var han typ lika rund som jag också.

Planen

Deras plan är att importera fransk fromage till svenskar på skidresa vars horisont sträcker sig Gruyère, och resan till Stockholm inbegrep – förutom vårt eminenta sällskap – möten med ostimportörer. Som gav dem ”smakprover”, dvs en jäkla massa ost. Som de inte kunde äta upp själva i ett enda svep. Som vi fick smaka och tycka till om.

Vinet, lättdrucket och bra till osten, köpte de på Systemet på vägen hem. Ett klart tips, ekologiskt och allt.

Tänk hur olika det kan vara

De reflekterade en del över hur ofantligt OLIKA man gör med barn i Sverige jämfört med Frankrike, och det är förstås speciellt relevant för dem eftersom de ska flytta hit. I Sverige säger man gärna saker som att ”det är normalt att barnen hostar non stop hela vinterhalvåret”, ”medicin mot feber är inte nödvändigt under 39°” eller ”de orkar inte hosta upp slemmet i halsen eftersom muskulaturen som krävs för det inte är tillräckligt utvecklad ännu, så det är bara att gilla läget”. I Frankrike har man läkare som hjälper barnen att få upp slemmet – det är brutalt, traumatiskt till och med för vissa, men det hjälper – vilket de tydligen ska vara ensamma i världen med. Man ger dem saltlösning till näsan och snorsug och säger INTE ”undvik helst, eftersom man riskerar överproduktion av snor om man tar bort det”.

Jag kan inte säga vilken inställning som är bäst, men jag kan säga vilken som känns bäst – såklart.

SaveSave

SaveSave

Midsommar med förryckta nätter OCH tandsprickning

Stor tallrik

Det har varit mycket på tallriken de senaste dagarna, och även om vi har haft det trevligt/mysigt/kul/bra så har jag inte haft ett enda andetag för mig själv. Jag klagar inte, men vi behöver väl alla några små stunder för oss själva ibland och helst ska de inträffa när vi är tillräckligt vakna för att fatta att vi har dem.

Midsommar

Björn jobbade sin sista dag i torsdags, så nu är vi lediga tillsammans. Vi tog båten ut till landet sent på eftermiddan och gav barnen mat på båten. Allt gick bra, förutom att Adrian den dagen vägrade sova på förmiddan och alltså bara vilade efter lunch.

Vi nattade dem i vanlig tid, båda somnade, och som genom ett f***ing jäkla TROLLSLAG vaknade Adrian kl 01 och ville ICKE vara vaken på egen hand.

Jag la mig i gästrummet och försökte sova, men det var omöjligt. Adrian gastade i hela huset så att alla muskler i hela min kropp spände sig – det var typ bara panna och tår som rörde vid madrassen – Björn tog med honom ut i vagnen – ja, visa av förra helgens nattliga äventyr hade med oss singelvagnen i händelse av favorit i repris – och eftersom huset saknar tillräckligt antal pålar att vila på så sviktar altanen som en trampolin. Björns steg och vagnens dova hjulmuller mot plankorna; lågt när han var längst bort, och högt som om han körde vagnen I MIN SÄNG när de var på andra sidan väggen, tillsammans med Adrians motargument och Simons sjungande (han vaknade naturligtvis ibland) bidrog till att jag sov något mindre än Björn den natten. Kl 05 gav han upp och somnade.

Vi har fortfarande inte hunnit med att klippa gräset i år, så på morgonen fanns där en fin bana efter försöken att skaka ungen till sömns i vagnen över gräset.

God morgon, glad midsommar!

Själva midsommarafton var ändå mysig, trots sömnbristen. Jag tänkte att Adrians stökiga nätter kanske hade ett samband med att han sovit dåligt under dagen innan (ologiskt, precis som bebisar gärna är), så vi gick in för att han skulle få sina dagstimmar som han brukar.

Vi fick trots det tid att knalla iväg till midsommarfirandet i viken, där de hade rest stången på förmiddan och nu körde lekar och dans. Simon var fascinerad, och tyckte det var jättekul ända tills vi gjorde raketen och Björn fick springa in mot stången och hämta honom så att han inte skulle bli rädd.

På kvällen grillade vi, dvs Björn grillade, Simon tittade på från gungan (kolla klippet på instagram!), jag hanterade potatis och Adrian. Det blev inte riktigt som vi tänkt, men man får inte vara för hård med sig själv när man är sådär luddigt trött som vi var.

Björn och jag hann till och med dricka lite vin och moffa lite choklad innan vi gick till sängs tidigt med en färdig taktik: när Adrian vaknar och muckar så tar jag det helt enkelt för vad det är och går upp (det var min tur). Jag tänkte det kunde vara trevligt att gå ner till båthuset och titta på sommarnatten och mysa tillsammans – om man nu ändå vet att man kommer tvingas vara uppe på småtimmarna så kan lika gärna göra nåt trevligt av det – och sen framåt 04 eller så när jag inte orkar längre så väcker jag Björn och så får han ta över.

Det behövdes aldrig.

Pojken hade ju sovit normalt under dagen, så natten blev orolig men inte så till den grad att vi var tvungna att ställa oss på bryggan och betrakta fiskarna slå i vattenytan.

Han har fortsatt trenden med usla nätter sen vi kom hem i lördags, däremot. Tandsprickning är det definitivt, men han är också mer förkyld och rosslig och supersnorig.

Inatt är det min tur att sova bredvid vår lilla mullvad. Får se hur det går… Är lite beredd på att inte sova så mycket.

 

SaveSaveSaveSave

När man vet vad som hände, men inte varför

Vi var på landet i helgen, årets första sommarhelg där och vi hade stora planer. JAG hade i alla fall stora planer; jag skulle sätta upp en hylla och en gardinstång. Jag hade ändå 2 dagar på mig och dessutom hade vi mamma med oss.

Men…

Jag vet inte vad som hände. Eller snarare, jag vet plågsamt väl vad som hände, men jag är lite osäker på varför.

Adrian frångick sitt sovschema och vände 2/2 nätter uppochner. Det finns några tänkbara anledningar…

  • det luktade mycket instängt i vårt rum
  • han fick sova i vaggan, som han är lite för stor för, och vars rörelser han är ovan vid
  • det hände mycket nytt runt honom och han verkade ha svårt att få ro
  • han har aldrig lärt sig att somna själv nån annanstans än i vagnen, som inte var med
  • jag hade ingen lust att sitta och hoppa på bollen de 2 timmar som han brukar sova på förmiddan

…men utöver det fattar jag ingenting. Plötsligt sov han bara en gång om dagen, somnade sen i vanlig tid på kvällen bara för att vakna kl 01 och vara vaken i 3 timmar.

Möjligen var det magknip inblandat, men jag vet inte… Hursomhelst, jag och Björn var helt slut, men mamma var pigg som en mört och Simon verkade relativt oberörd han med, så de två tillbringade ganska mycket tid med varandra.

Mamma var till och med såpass alert att hon gav sig på badstegen, medan jag låg utslagen på bryggan efter att äntligen ha lyckats få Adrian att somna uppe i rummet.

Som sagt, tiden försvann in i ett luddigt uttryck för sammanhang och plötsligt var det bara 3 timmar kvar tills båten hem skulle gå. Men jag hann, kan jag meddela. Både hyllan och gardinstången sitter uppe nu, och på torsdag åker vi tillbaka igen och firar midsommar 🙂

SaveSave

SaveSave

Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och ”essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. ”Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave