San Miniato vid Loro Ciuffenna, tredje och sista etappen

Lite märkligt, måhända, att berätta vidare om vår Italienresa såhär långt i efterhand… Hm? Men så kan det gå, det är mycket annat som händer hela tiden. Läs alla inläggen om resan här.

Residence San Miniato

Från början var det planerat att vi skulle bo 3 nätter i Pisa, men efter Simons vattkoppor och förtvivlan över att inte få bada så insåg vi att det inte skulle gå. Eller ja, det skulle inte gå lika bra som att åka nån annanstans.

Vi hittade i sista minuten ett ställe utanför Loro Ciuffenna, ett ”residence” där vi bokade lägenheten ”Miniato 1”. Stället skulle ha pool, tvättmöjligheter, parkering, frukost och hästar; dvs allt som Pisa inte hade.

Residence San Miniatos bilder från hemsidan.
Vår bild dagen efter ankomst.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!”

Han vet vad han vill, den lille mannen. Frisk från sina vattkoppor och fri att återuppta sitt nya superintresse, dvs att bada i pool, lades all fokus på poolen.

Det var en ganska bra pool; bassängen var djup över hela, men det fanns en liten extrabassäng med knädjupt vatten som skiljdes åt från den stora med ett stabilt galler. Det var inte jättemycket folk där och vi var ofta de enda besökarna, vilket gjorde att Simon kunde få bli bekväm i vattnet i lugn och ro.

Med sällskap.

Det var ju inte som att man fick ligga kvar i solen bredvid och iaktta leken,  halvberedd att rusa upp. Nej. Pojken skulle ha en medberoende och han valde mig.

När han tröttnade på att bada så fick inte jag gå upp, jag skulle fortsätta i hans ställe och leka leken åt honom.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!” kommenderade han och pekade. ”NEJ, mamma, nej, neeeej! HOPPA!!” – jag fick alltså inte ens ta mig i och ur vattnet på mitt eget sätt. Nu gillar jag att bada och gick med på detta ett tag, men besvikelsen blev stor varje gång det var dags att gå upp.

Loro Ciuffenna

Den lilla, lilla staden ligger på en 20 min promenad från där vi bodde och bjöd på härlig utsikt och mycket vackra vyer. Björn gick en promenad med Adrian en dag medan jag och Simon sov siesta:

En av alla otippade svårigheter man ställs inför med syskonvagn.

Där fanns en hel del restauranger, så vi valde att äta lunch hemma och middag ute. Vi tänkte att det var enklare så.

Läs om den kvällen här: Hade vi barn när vi sa så?

Vi var på en finrestaurang en kväll, av misstag eftersom Tripadvisor sa att den var bra för barnfamiljer, men annars lyckades vi hålla oss till mer hanterbara miljöer där grisandet liksom förväntades vara en del av besöket.

Sammanfattning

San Miniato Residence: Bra läge, parkering i skugga, möjlighet till frukost i receptionen, tillgång till tvättmaskin (halleluja), ok pool, och hästar. Bra lägenhetshotell alltså, men med dålig städning och bristande info om densamma. Vi åkte på överraskningen att betala slutstädning på 80€, vilket var störigt eftersom

  1. ingen kom ihåg att informera oss om det när vi checkade in (och ingen sådan info fanns i bokningen) och
  2. det var dåligt städat när vi kom dit, med bestick som inte var helt rena från tomatskal och sånt.

Loro Ciuffenna: Vackert som tusan. Där finns en hel del restauranger, men inte så mycket att se i övrigt. Hanterbart bilavstånd till saker att göra däremot.

Bilen innan avfärd mot flyget hem.

Vi var på fjärilshuset i Hagaparken

I lördags fick vi denna snilleblixt, bara en aningens sent på morgonen men vi körde ändå.

Simon pratar ofta om hajar, ända sedan han först stiftade bekantskap med Lilla barnkammarbokens hajsång* för nåt år sen. När vi är i lekparken så blir jag allt som oftast runtkommenderad i klätterställningar och båtar under förevändningen att ”haja bita dä”.

Fjärilshuset i Hagaparken

Ja, de har hajar där. Och fjärilar, och ”Nemo”, och sköldpaddsungar, och en robotkrokodil – bästa kombon ever –  samt grodor. Jag missar säkert en del djur här, vill du ha korrekt info så besök deras sida.

Simon tyckte det var jättekul. Hajarna var spännande en liten stund men sen var det fiskarna, framförallt karparna (fiskrikets svar på jumbojet) och ”nemos” som drog.

Adrian tyckte det var kul så fort han fick gå själv. Han var länge ängslig över allt nytt, men sen gick det över och vi tappade bort Simon och Björn medan jag travade efter honom runt på fjärilsavdelningen.

fjärilshuset

Fjärilarna var stora, fantastiskt vackra och nära. Särskilt en metallicblå variant som flög långt och lågt längs gångarna med en hel flock ungar efter sig. Jag lärde mig att enorma fjärilar har så stora vingar att de kan glidflyga ganska långt, alltså de måste inte flaxa hela tiden.

fjärilshuset i hagaparken

Fjärilshuset som utflyktsmål

Vi har inte varit där förut, men baserat på ett enda besök skulle jag säga att det passar jättebra för yngre barn. De tillåter inte barnvagn därinne men man kan låsa fast den på en barnvagnsparkering utanför entrén. Där finns en enklare restaurang, eller lunchservering eller vad det nu kallas, med fokus på barnfamiljer – dvs enkel och dyr mat. Det är praktiskt att äta där efter besöket, men då ska det vara pga tidsbrist och inte för att maten är oslagbar (för det är den INTE). Det är inte heller superstort, så barnen orkar med hela stället och gärna flera varv 🙂

 


*Lilla barnkammarbokens hajsång:

Det här med syskonkärlek… inte helt självklart

storebrorInte så självklart

Det här med att tycka om varandra, alltså Simon och Adrian emellan, har inte känts så himla självklart hittills. Visst, det är klart att jag inte oroar mig för deras vuxna relation, men för småungar finns det inte så mycket annat än här och nu.

Simon var bara 18 månader gammal när han blev storebror, och det här året har nog inte varit helt enkelt för honom. Å andra sidan är det inte så mycket att fundera på nu; han blev storebror, det var vad som hände och hur det hade blivit annars får vi aldrig veta.

I egenskap av 1,5-åring så hade han ungefär noll kompetens i begreppet FÖR-SIK-TIGT, och så har det varit. Som väntat, alltså. Adrian har åkt på så mycket tjuvnyp, frontalattacker och sidoslängar som vi inte hunnit avstyra, och han är ändå lika glad och ångvältig som alltid. Han har blivit tålig, eftersom han liksom måste det.

Men Simon har också varit snäll, han har gett sin bror oräkneliga kramar och gosat och lirkat och pratat och lockat till lek (utan större framgång än så länge), så hopplöst har det definitivt inte varit.

Vi ser en förändring

Nu på sistone, och då tänker jag sen efter jag började skolan (vilket eventuellt är helt irrelevant), så har en förändring dem emellan blivit märkbar. Främst hos Simon, som har börjat bekymra sig om sin bror.

I måndags morse, när jag skulle gå hemifrån till skolan, gav jag min yngste en kram och puss i hallen men det såg inte Simon. Sen fick Simon sin kram och jag öppnade dörren för att gå, men då ropade han ängsligt tillbaka mig:

”Mamma? Mamma? Mamma, han, mamma. Han!”

Han pekade hetsigt på Adrian som glatt kom raglande, och menade att han inte hade fått nån kram; jag måste ge lillebror en kram innan jag fick gå.

Jag blev så rörd att jag missade tunnelbanan.

syskonkärlek

Adrian ger igen

Ja, den dagen har vi liksom väntat på sen han kom till världen. Vi har nämt för Simon, visserligen utan förhoppning om att han ska kunna ta till sig och förstå, men ändå berättat för honom att det kommer en dag då Adrian ger igen direkt. Detta blir förstås extra relevant eftersom Simon troligtvis inte kommer att vara den starkare av de två särskilt länge till – fast det har vi såklart inte sagt till honom.

Adrian har alltså börjat bita tillbaka, till Simons oerhörda förskräckelse. Plötsligt kan Simon, som för en gångs skull inte odlat en enda tanke på att bitas (halleluja), övermannas av en lyckligt entusiastisk och kärleksfull bebis, som inte riktigt är en bebis längre, och ta sig ur anfallet med fyra små prydliga tandmärken i armen och med krokodiltårarna som två fontäner ur ögonen.

syskonkärlekMan måste vara realistisk

– Vad det nu är. Att deras syskonkärlek skulle explodera från första stund är inget jag drömt om, för livet funkar inte så, men jag hoppas innerligt att de ska få en hälsosam och normal relation, och att de ska tycka om varandra.

Jag vet att en väldigt stor del av det hänger på mig och Björn… vilket känns ganska läskigt.

 

När Universum gav mig nya vantar

November är redan här och jag letar fortfarande förgäves efter nya stövlar som kan ersätta mina trogna men ack så slitna vapendragare från 2008. Där har vi hela nackdelen med att köpa kvalitet; när man till slut måste förnya finns det inte längre kvar.
Det kommer antagligen sluta med att jag inte hittar några i år heller.
Kanske i vår då… (?).

Som tur är går det bättre på andra fronter. Jag hade ett par mockahandskar som jag köpte på eBay för 5 år sen och har misshandlat flitigt sen dess, det hade gått hål mellan fingrarna och färgen var oigenkännlig, och i brist på andra vantar hade jag dem på mig när jag åkte till skolan för några dagar sen.
Jag satt på tåget med handskarna i knät, sen gick jag av tåget och började gå mot skolan, och sen blev det kallt om händerna eftersom handskarna låg kvar på tåget.
Samma dag på vägen hem satt en tjej mitt emot mig på tunnelbanan. Hon hade satt sina vantar bakom handtaget vid fönstret och jag upptäckte att hon glömt dem flera stationer efter att hon gått av.
Klart att jag tog dem med mig. De är inte snygga, men de är svarta och alltså diskreta och det är ganska kallt ute nu.

Tack, Universum, för mina nya vantar.

nya vantar

På en tredje front går det mindre bra; Simon är sjuk med hög feber om kvällarna och nätterna precis som förra vintern. Resultat: dålig sömn för alla. Adrian störs förvisso inte av Simon, men han ordnar tillräckligt med störningar för egen maskin så det gör inget.

På förskolan säger det att det antagligen är samma sak som de andra barnen hade förra veckan, och i så fall får vi räkna med att det tar en vecka att bli frisk. Under tiden känner Björn sig sliten, som är ensam med båda pojkarna hela dagarna när jag är i skolan. Stackarn. Jag avundas honom inte. Jag avundas ingen av dem, faktiskt.


PS. Om du säger att vantarna är dina så kommer jag inte att tro på dig.

Vad frånvaro gör med en

Vi har sällan fler än 3 lektionsdagar i veckan, och dessa 3 ligger ännu mer sällan på rad. Det finns såklart undantag och 2 veckor i rad nu har jag varit på skolan 4 hela dagar i sträck.

Att vara borta hemifrån 8:30-17:20 fyra dagar i rad känns, och jag märker att det inte bara är jag som känner av det. Jag har snuddat vid detta förut, men då var det färskt och främmande. Nu är det lättare att se effekterna.

Som att ses efter flera veckors frånvaro

När jag kommer hem efter en heldag så tjuter Adrian av lycka. Han vobblar mot mig med armarna i vädret, vajande som ett sjögräs så fort han förmår och tjuter på all utandning. Han drar i mig, jag sätter mig på knä, han klänger och klättrar upp på mig lika obevekligt som en fästing och kramar mig så hårt han kan. Sen vrider han sig loss, går ett par steg mot sin far, vänder sig om och får syn på mig igen och så gör han om samma sak igen. Så kan han hålla på i en kvart.

Simon springer först åt andra hållet och gömmer sig. Sen kommer han och ska berätta massa saker och visa sina leksaker, han ska kramas och så ska han ta med sig mig nånstans dit bara vi två ska gå.

Allt detta innan jag hunnit ta av mig mössan ens och det är underbart, jag kan leva länge på en sån stund. Men. Koncentrationen på mig fortsätter hela kvällen, och hur mycket jag än älskar det så säger det mig att de har saknat mig. Jag brukar lägga mig på golvet och de klänger, klättrar och ålar på och runt mig oavbrutet. Björn kallar fenomenet för ormgrop.

ormgrop efter frånvaro

Och jag har ju saknat dem också. Frågan är vem som saknar mest, och jag kan inte låta bli att känna det som att de inte hinner se mig så mycket som de behöver de där dagarna.

Otillräcklighet och oro

Genast kommer skuldkänslor över otillräcklighet och egoism farande. Jag vet att det blir bättre ju äldre de blir, men nu är de så små och det knakar ansträngt i mitt mammahjärta.

Jag förstod att det skulle bli svårast i början. Jag visste det, och tvekade på grund av det. Var det för tidigt för Adrian – och var det för tidigt för mig? Han var bara 10 månader när jag började.

Kanske är otillräckligheten en känsla man måste lära sig hantera bara? Jag vet inte. ”Otillräcklighet, oro”, är det vad moderskapet handlar om när man kokar ner det? – Det, och kärlek bortom rim och reson förstås.

 

MIN födelsedagsdag, överraskningsdagen från mor och bror

När jag fyllde år i somras fick jag ett kort av mamma och Jonas, med ett löfte om en dag tillsammans i september. De hade kollat och planerat datum med Björn, men sen kom typ livet emellan och det sköts fram till i söndags.

Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, blev bara tillsagd att vara klar att hämtas kl 10 ”klädd som vanligt”, vad det nu innebär, med bekväma skor.

När vi hade åkt i en dryg timme upptäckte Jonas att det var halva vägen kvar, och jag hade fortfarande ingen aning om vart vi skulle när vi passerade Flen.

Till slut berättade de att vi skulle till Vingåker.

”Vad gör man i Vingåker?” sa jag, som var osäker på om jag blandade ihop den metropolen med en annan.

Vet du inte vad man gör i Vingåker?!” sa modeexperten Jonas och satte därmed punkt för den diskussionen.

Vaddå… Nä. Jag har MISSAT Vingåker, vilket gjorde ankomsten till en överraskning.

Aha.

Jag fick besöksförbud på barnavdelningen redan innan vi kom in, och med orden ”då får du nog passa mig” följde jag min mor in i den stora hallen.

Det slutade inte med mycket shopping, men med välbehövlig sådan. Jag har letat ny vinterjacka i 6 år, efter 2 år slängde jag min gamla som då var full med hål och solblekt och lite småläskig, och har i 4 år klarat mig genom att ha en tunn dunjacka (du vet en sån där liten lätt sak) under regnkappan eftersom jag inte hittat den vinterjacka jag letat efter.

Men så bara var den där. Det var mamma som hittade den såklart, jag har glömt hur man shoppar till sig själv. Nu hänger den som en trofé i hallen, med lapparna kvar, och ser ut som en råbock fångad i strålkastarljuset när jag fotar den med blixten.

Jag längtar till vintern och snön.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Vid skiftet av föräldraledigheten

Nu är vi här igen men det händer så rysligt sällan så det är värt notisen: jag var hemifrån, kvällstid, utan familj. !!!!.

Det var onsdag kväll, och jag träffade Linda i stan för att äta middag. Hon var också barnfri. Hennes 10-månaders var hemma, mina små monster också. Undrar om vi kan prata om nåt annat än barnen, tänkte jag på vägen dit. Du vet hur det är. De tar upp så stor del av livet att det blir ganska lite plats över till mycket annat. Man pratar ju oftast om det man har i huvet.

Totalvilse som vanligt

Stockholms Central har byggts om under en tid. Jag har inte tänkt så mycket på det för jag har inte varit i stan särskilt mycket, och man vänjer sig ganska snabbt vid att det är avspärrat med plywood här och var som det har varit i flera år.

I onsdags kväll var första gången jag var där sen de öppnade nya pendelstationen, och jag hade naturligtvis ingen som helst aning om var jag var.

Mot Vasagatan… eller?

Det var nästan lite flygplatsvarning över det hela. Avstånden föreföll enorma, och jag var inte den enda som gick runt där som en tillfälligt herrelös hund. Jag såg flera andra gå bestämt åt ett håll och sedan tvärvända för att gå lika bestämt åt motsatt håll (vissa krockade på kuppen). Sen hörde Linda av sig:

Jag visste att det inte skulle bli sent, på grund av rådande dygnsrytm (småbarnsförälderrytmen) och energinivå, ändå satt vi kvar till 21:40 (dvs mitt i natten).

Vi hade mer att prata om än bara barn, hör och häpna. Det blev en del barnsnack förstås, men mycket annat också.

Att vara social under föräldraledigheten

Måste ändå medge att mina sociala skills har återuppstått tack vare skolan. De håller fortfarande på att repa sig, och det blir så tokfel ibland, men det blir bättre och bättre (och sämre när jag är trött). Björn går åt andra hållet på den vägen, tror jag. Han träffar sällan (läs aldrig) sina vänner nu som föräldraledig och jag fattar. Verkligen. Så jag försöker få honom att ta tag i det för han vill ju såklart, men det går trögt.

Linda berättade om samma fenomen. Klart att man träffar folk, men tillfällena är nästan skrattretande lätträknade. Dagarna kedjar i varandra och det blir så lätt att bara följa med. Inte för att det är lätt att vara föräldraledig, men när den mesta energin går åt till att valla sin vardag så att den går åt rätt håll blir det trögt att ta initiativ till saker som inte ändå ligger på vägen.

Hennes man ska ta över föräldraledigheten i februari. Han går runt och pratar om att han ska följa OS och EM och VM och jag vet inte vad i vår. Linda lyssnar roat. Säger ”vad roligt för dig älskling”, och tänker att han får upptäcka det där själv.

Det där

Dvs allt det där andra. Tvätt, städ, disk. Nätterna. Maten. Planeringen. Eller hur man nu väljer att fördela ansvaret under föräldraledighet men det är väl ungefär så det brukar se ut. Hon sa att han ändå är medveten om att han inte är inne i det nödvändiga tänket än, att han reflekterar över det ibland, så det är klart att det kommer att bli bra. Trist (för honom) kanske bara att upptäcka att OS eventuellt (”eventuellt”, heh) måste ses på Play, om alls.

Misstaget vi gör

Jag gjorde misstaget, efter första föräldraledigheten med Simon, att gå till jobbet första veckan och bli superstörd över att Björn inte hade ordning på saker och ting på samma sätt som jag brukade ha när jag var föräldraledig.

Jag glömde bort att han kämpade för fullt med att förse vår son med mat/sovtid/rena kläder/lek/promenader så att det där andra, som middag och tvätt och städ, nedprioriterades (som det också ska). Jag blev plötsligt, trots att jag hade föräldraledigheten i färskt minne, den som kom hem och tittade sig omkring och undrade vad sjutton de hade gjort hela dan.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag inte kunde förvänta mig att han skulle göra saker på samma sätt som jag. Jag hade haft ett år på mig att få in en väloljad rutin i vardagen så att det blev utrymme BÅDE för egen tid OCH allt det där andra. Han hade haft en vecka, med sämre förutsättningar eftersom Simon lärde sig gå den veckan.

SaveSave

Adrian kan gå nu. Typ.

Det hände förra helgen. Alltså för en och en halv vecka sen – jag är lite sen i min rapportering, I know – när Björn var bortrest.

Det gick inte över en natt men det kändes så. Veckan innan den helgen gick han 2-3 steg samtidigt som han föll framåt à la Adrian, dvs noll koll och ansiktet först.

På fredagen när mamma hade passat honom hela dagen gjorde han ett ryck på kvällen. Han fick syn på Simons vällingflaska, glömde bort att han inte kunde gå och knallade genom hela köket. Vi tappade räkningen vid 12 steg. Sen ramlade han handlöst ett steg, ETT STEG, från stolen och slog ansiktet i stolskanten. Parentes.

Under lördagen stapplade han omkring överallt och när pappa kom kunde jag stolt tillkännage att ”han kan gå nu” med självklar ton, som om han alltid hade gjort det.

Nu förflyttar han sig på fötterna som förstahandsval, men gör det som en redigt berusad karl så han tippar här och var och kryper till en annan plats på golvet som han bedömer mer fördelaktig att gå på, och så reser han sig igen.

Han trillade naturligtvis på skon, för övrigt. Det blev för mycket att hålla reda på den också. Jag menar hallå, en jätteväska, en jättesko och TVÅ fötter.

Mor och far är så stolta. Han är en månad tidigare än Simon var (inte för att vi jämför, va) trots att han har sämre kroppskontroll, och jag tänker att det antagligen beror på just Simon. Viljan att hänga på storebror överträffar det mesta.