Mammatrams 4 år

Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.

Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.

Finbesök dagen till ära

Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).

Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.

Hela ligan bänkad – och alltså lugna för sunden – framför Backyardigans* (Netflix).

Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).

Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!

Värt att upprepas

Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.

4 år


*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)

Kan Simons värsta trotsperiod vara över, eller …? Törs vi ens tänka tanken?

Trotsdimman

Simon har, som tidigare nämnts fler gånger än jag kan minnas, lyckats ta begreppet trotsperiod till för mig oanade, rent av olympiska, höjder. Han har drivit både mig och sin far till förståndets gräns och knuffat oss mot den många gånger, och visst har det hänt nån gång att jag till slut bara vrålat rakt ut, gått ut ur huset, smällt igen dörren och suttit och djupandats på trappen. Kanske inte det bästa sättet att hantera saker och ting på, men jag lär mig. Vi lär oss.

Tar fram det sämsta i oss alla

Jag vet om att jag suttit på den där trappen vid två tillfällen, så det är säkert nån gång till också. Shit happens, typ. Jag har inte varit stolt, när jag suttit där och gråtit som om jag inte var äldre än Simon själv, och liksom Björn har jag varje gång lovat mig själv att inte tillåta det att bli så här igen. Att inte tillåta mig själv att bli berörd, att inte tillåta Simon att driva mig så långt.

Inte för att det är Simons fel, alltså. Han har ju bara gjort det han ska, efter vad jag förstått. Men jag kan ju välja hur jag låter honom påverka mig. Lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

Jag ser ljuset

Sedan kanske två veckor nu så har jag märkt av en förändring. Det är fortfarande vildsint och brutalt från Simons sida, men det är som om en av undertonerna saknas – eller har ändrats. Björn har inte lagt märke till samma sak som jag, men jag brukar vara liiiiite mer perceptiv än honom i såna här sammanhang.

Det kan hända att det beror på nedsatt energinivå på grund av alla vändor med magsjukan sen i julas, kanske bidrar också att han är småbarnsförkyld titt som tätt … men det är som om han inte kör sina aggressiva testkampanjer med lika mycket hjärta längre.

Under samma period nu som jag lagt märke till det här, så har en annan förändring skett. Lika subtil, lika svår att sätta fingret på, men det är som om han plötsligt … mognat. Jag vet inte.

Där finns en ny blick, till exempel. En som är mer uppmärksam och mottaglig för kommunikation. Härom kvällen när vi läste saga, och skulle säga godnatt till alla djuren i sagan, så sa han godnatt till mig också. Sen förklarade han att jag också var ett djur. Ett däggdjur.

Vi ska inte ropa hej än

Jag törs inte tro att det kan ha vänt, det här trotsvansinnet som pågått så länge nu, men jag är rätt säker på att det har hänt något.

Vi hoppas, med illa återhållen entusiasm, på att dagen äntligen kommit. Dagen då det upphörde att bli värre, alltså.

Jag hoppas, mest för Simons skull, att det är så.

trotsperiod

Tröstebilder, från helgens skogspromenad, i sjukstugan

Inte magsjuka

Simon är sjuk igen, liksom Adrian. – INTE magsjuka, bara så du vet. Nej, vi har bytt (?) det eländet mot den mer klassiska förkylningen med täppta och överproduktiva näsor i kombination med feber. Jag är också dålig, den här gången. Buhu, stackars mig. Nog om det, mitt liv fortsätter ju ändå. Det är inte som att jag kan vara hemma från skolan hursomhelst – och även om jag var det så skulle jag knappast kunna ligga i min säng och vara ynklig hursomhelst. Och även OM jag gjorde det så skulle jag knappast få vara i fred hursomhelst, och även om jag fick DET så skulle jag har sjukt dåligt samvete över att bara ligga där och vara sjuk.

Jag vet, jag är mitt eget problem. Nog om det, som sagt.

O du vackra vinterskog

Förra helgen hade vi en sjukdomsfri lucka, så vi gick på skogspromenad tillsammans med min mor. Jag försökte ta bilder för att illustrera betydelsen av färgglada overaller på barnen.

Han skulle gömma sig, det gick nästan vägen.

Sen gick vi till stranden …

Jo, han har hjälm. Vi hade pulkor med oss, som jag släpade runt i terrängen i skogen, säker på att jag skulle tacka mig själv för det senare. Det gjorde jag.

Fint, eller hur? Myser vid minnet.

Succén i Björnrike fortsätter

Avslut på dag 1

Efter kvällsskidåkningen kom jag och Björn hem på alldeles strålande glatt humör. Vi åt middag som de andra lämnat kvar på bordet åt oss, pratade med mamma och Jonas om hur det gått medan barnen sprang omkring och lekte med varandra (!).

Inte en lugn stund

Efter ett tag stängde de in sig i det rummet där mamma och Simon sover. De har en våningssäng, och Simon är störtförtjust över att få sova i överslafen. Adrian klättrar obehindrat upp och ner där han med. Plötsligt hördes en tung duns och en smäll därinne, jag störtade in och där låg han, Adrian, precis som jag anade, och skrek på all utandning. Såklart att han hade trillat, baklänges, ner från stegen och när jag tittade upp på Simon, som var kvar i sin säng, så slängde han sig på magen och gömde ansiktet.

När han gör så, så skäms han. Jag förstod att han var delaktig, och frågade vad som hänt. Det visade sig att han hade knuffat ner sin bror från stegen.

“Nej, jag knuffade inte honom! Jag gjorde så här,” sa han och visade.

“Jaha, så du knuffade honom med huvudet?”

“Ja.”

Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dels på Simon, han vet att man inte får knuffas och framför allt inte när det är längre till golvet än vanligt, men mest på mig själv. Simon må ha gjort ett hyss men han är för ung för att fatta och lägga band på sig i såna där situationer. Det är VÅRT ansvar att se till att han inte får chans att göra verklig skada; de borde inte ha fått leka bakom stängd dörr.

Adrian var förstås upprörd, gned sig för huvudet och pratade och grät och berättade att han hade ramlat, och så blev han tokvarm. Det ångade om huvudet på honom, och jag luftade oro för min kunniga mor om eventuell hjärnskakning, men Adrian var helt med hela tiden och visade inga tecken på något mer allvarligt än en bula. Sen blev han jättetrött. Han är nästan aldrig jättetrött. Han försökte somna mot min axel, så vi borstade tänderna och sen kräktes han igen, på min arm den här gången.

Då sa min mor att eftersom han redan hade irriterad och känslig mage, och fallet orsakade så starkt adrenalinpåslag, så var det inte så konstigt att han kräktes igen.

Anyway, jag stoppade honom i säng och han somnade innan jag hann lyfta upp sagoboken.

Dag 2

Dagen därpå var vi ut en sväng på skidor med dem – och innan du börjar tänka smarta saker som “48 timmar” och “om alla höll det skulle ingen bli sjuk”, så vill jag bara säga att det. Går. Inte. Det går inte att vara inne med pojkarna en hel dag när de är i full form eller näst intill – och det gick faktiskt ganska bra, trots något nedsatt energinivå och lite oroliga magar.

Simon åkte med Björn och jag med Adrian, sen bytte vi. Det blev säkert 4-5 åk i lilla barnbacken innan de sa att de inte ville mer, och det ser jag som en konfettiyrande totalseger. Både Simon och Adrian sa ”en gång till” vid minst ett tillfälle, och mitt hjärta … alltså lyckan!

På eftermiddan var mamma och Jonas tacksamt – de hade ont i både ben och knän – inne med pojkarna medan jag och Björn hyrde bräda och åkte av hjärtans lust tills de stängde.

utsikt från stolsliften Grizzly

Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Bebistiden kommer alltid glittra av värme och kärlek i mitt minne. Jag antar att det är vad tiden gör med oss; den suddar de hårda märkena efter sömnlösa nätter, orolig vaka och uthärdande av otröstliga skrik designade att krossa en moders hjärta, tills vi bara anar skuggorna efter dem. Minnesluckorna fylls ut av de fina stunderna, och därför kan vi längta efter fler barn*.

himlen i min famn

Vackraste minnena

Mina minnesluckor fylls av två minnen – ett för Simon, och ett för Adrian.

Vid Simons minne hänger chocken av att blir förälder. Jag sitter i soffan med min nyfödde son vid bröstet, och tittar på honom. Det finns bara han och jag, ingenting annat är viktigt. Jag försöker anpassa mig till att centrum för mitt liv flyttats utanför mig.

Vid Adrians minne hänger lättnaden över hans förmåga att själv ta det han behöver från mig. Jag hade inte lika mycket tid med honom under dagarna, men han accepterade det och tog igen det under nätterna då han vägrade sova någon annanstans än mage mot mage med mig. Hur många kvällar lade vi oss inte till rätta, tätt intill varandra i min säng, och tankade närhet?

Jag ligger i det svaga månljuset och tittar på honom, känner hans lilla kropp mot min, och undrar om jag inte kan få stanna tiden nu. Här är meningen med mitt liv.

Det är tungt nog att bli religiös för.

Det är förvisso vackert med tro, men jag är inte troende så för mig är juletiden så som vi känner den baserad på en saga. Det som är bra med sagor, bland annat, är att de har någon form av sensmoral och julen är full av dem.

Bortom tro och sagor

Det är svårt att beskriva musik, svårt att sätta ord på vad den gör med en. Det är därför som musik finns; för att vi inte kan sätta ord på allt. För vissa saker räcker orden inte till.

Allt jag kan säga är att jag förstår Maria, när hon ser in i sin nyfödde sons ögon där mitt i mörka natten och undrar, om det är själva himlen hon fått i sina armar.

Det är inte alla mödrar förunnat att känna såhär, förlossningsdepressioner och andra komplikationer är bara några anledningar till det, och fick jag önska någonting under välgörenhetens tecken så skulle det vara detta. Att alla nyblivna mödrar som behöver det ska få känna sin version av den lyckan.


*Vi – dvs vi kvinnor, inte jag och Björn. Här är fabriken nedlagd.

VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

”Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

”Är det?”

”Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

”Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

”Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

”Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – ”Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.

Min nya fulcykel och hur den fann sin väg till mig

Grejen med fulcykel

Jag och Björn har varsin cykel som vi tycker om, som vi använder när det spelar roll – dvs när vi ska cykla längre sträckor, när vi ska ha med barnen i cykelstolar och så.

Cyklar är inte billiga historier, så Björn har försökt fula ner sin vackra svarta cykel för att göra den mindre attraktiv för obehöriga genom att fläckspreja den i illgrönt. Än har han fått behålla den.

Trots att jag redan blivit av med en cykel för några år sen så faller jag offer för mitt eget estetiska öga och vägrar spreja min. Än har jag fått behålla den taiträtaiträtaiträ.

För 2 år sen skaffade Björn även en fulcykel, dvs en cykel som är värd så lite som möjligt men ändå funkar att cykla på, som han skulle ha i stan för att spara tid mellan pendeln och det uppdraget han då satt på. Den sprejades för övrigt också fläckgrön – varför ändra på ett vinnande koncept?

fulcykel

Förra året satt han på ett annat uppdrag där han inte behövde cykel, så jag använde den till tunnelbanan när jag skulle till skolan. I år behövde han ha tillbaka den igen, så jag började leta egen fulcykel på Blocket.

Fulcyklar är förvånansvärt dyra. Jag hittade ingen under 600 kr i somras, och det var i den vevan som Adrian gav mig en extra livad natt i början på juli.

Skitnatt deluxe

I somras hade jag – eller jag hade flera långa nätter med Adrian, men jag hade speciellt EN skitnatt utöver det vanliga. Du vet hur det kan vara; man brottar sig genom morgonen och vartenda andetag är en ansträngning och allt man vill göra är att gå och lägga sig och sova i 3 dagar.

På vägen tillbaka från föris upptäckte jag en cykel precis framför mitt hem. Slängd bredvid gångvägen på gräsmattan låg en rostig lilarosa REX med trasig kedja och skeva hjul.

Det är ödet, tänkte jag och rullade cykeln lite längre in på gräsmattan så att jag skulle kunna se den från vardagsrummet. Jag ställde upp den mot stödet, så att den som kom och letade efter sin cykel skulle se den, men så att den som inte letade skulle se att där stod en olåst cykel fri att gå vidare med.

Hittecyklar hos Polisen

Jag anmälde fyndet till Polisen, som kom och hämtade cykeln. Med hittecyklar funkar det så att om ägaren inte gjort anspråk inom 3 månader så kan upphittaren göra anspråk på cykeln, och i oktober fick jag hem en meddelande om att komma och hämta min nya fulcykel.

Att den behövde en omgång på verkstan visste jag, men det visade sig att den var i så dåligt skick att reparationerna skulle gå på ca 2500 kr – och det var om jag gick fulvägen och tog det billigaste möjliga.

Ny cykel

Så när jag stod där och dividerade med cykelmecken, så upplyste han mig om att det vore billigare och bättre att köpa en av hans cyklar istället. Garanterat funktionsdugliga, lagom fula, nyservade och i gott skick under ytan.

Det slutade med att jag trillade dit på en 3-växlad hoj för 1000 kr istället. Dyr historia över lag, men nu har jag en fulcykel – som tyvärr inte är så ful så den ska jag nog spreja ändå – men fungerande växlar och jag tänker att TIDEN jag sparade genom att bara ta den cykeln istället för att hålla på och fortsätta leta var värt diffen på 400 kr mot vad jag hoppades hitta på Blocket.

fulcykel
Sadeln ser extremt överdimensionerad ut i den här vinkeln. Hjulreflexer och ringklocka ingick dessutom ej.

Jag dealade till mig att han flyttade över pakethållare och sadel från min hittecykel i alla fall. Alltid nåt. I övrigt var bakdäcket och eventuellt styret det enda som var värt att behålla på den.

Så nu står det 5 stora cyklar i vårt garage. 4 av dem ska vara där. Den rosa är definitivt på väg bort, men utan den hade den nya 3-växlade inte hittat hit, så kanske var det ödet, trots allt.

Luciafirande på friidrottsnivå på förskolan

INTE tomte. INTE!!

Adrian, förstås. Monsieur Nej. Simon har vuxit ur sin tomtedräkt och valde att vara pepparkaka i år, så jag hoppades att Adrian skulle vilja vara tomte, eftersom han vuxit i Simons gamla dräkt.

Icke. 

När jag frågade honom för 2 veckor sen så tänkte han efter innan han sa nej (!). ”Nnnn-te. Nnnte tonte. Looooooo-hia. Lo-hiiia.”

”Du vill vara lucia, är det så?”

”Ja-a.” Skitnöjd.

Vi har ingen luciadräkt/stjärngossedräkt/vit klänning/dylikt alls hemma, och mina möjligheter (vi snacka tid) att greja sånt är inte vad de var för 2 år sen direkt, så igår försökte jag igen.

”Vet ni, pojkar, imorn är det lucia! Och Simon ska vara pepparkaka. Ska du vara tomte då, Adrian?”

”NEEEEJ!! NNNN-TE TONNNN-TE!! LOOOOO-HIIIII-AAAAAAAAAHH!!!”

”Ok.”

Här kan man tycka att han eventuellt inte skulle ha fått det valet, men det kändes så skevt att Simon skulle få välja sin dräkt och Adrian inte. Så igår kväll tog jag med mig Adrian till affären och köpte en stjärngossedräkt, som jag sedan tvättade, hängde på tork över natten och strök efter frukosten.

Imorse, när vi äntligen krånglat oss iväg till föris och in i hallen och fått av alla ytterkläder tillsammans med alla andra föräldrar och barn som trängdes på de 10m2 avsedda för ändamålet, så stirrade Adrian oförberett på allt folk som inte brukar vara där. Ingenting var som vanligt. Alla barn hade dräkter, och fröknarna var julpyntade, och det var nedsläckt.

När jag höjde händerna med stjärngossedräkten för att trä den utanpå hans kläder så slöt han sig. Han ville ingenting. Efter en del trixande lyckades jag få honom att gå med på att ha granarna på huvudet och glittret i handen.

Där fick jag för att jag försökt vara rättvis … men jag anade ju att det skulle kunna bli sådär, så han var ändå vitklädd från början.

Jag lyckades till och med ta en bild på honom. EN.

luciafirande på förskolan

Sångsamling

Alla barn och föräldrar satt i en stor ring så gott det gick. Ett sånghäfte med 7 sånger delades ut, en fröken var sångledare och så sjöng alla tillsammans. Det höll i sig i kanske 15 minuter, sen var det ”varsågoda!” till fikat.

De hade gjort jättefint med lussebullar, pepparkakor, bröd, smör och pålägg. Kaffe, te, mjölk och vatten och servetter (tack och lov). Pojkarna åt lussebullar, Adrian stal en pepparkaka, sen skulle han ha en macka och de åt fortfarande när folk började gå ut.

Fikat

Björn var med, men han drog till jobbet efter nån halvtimme och liksom lämnade mig ensam. Efter fikat, som jag tillbringat bredvid Adrian för att begränsa händelseområdet – det händer så mycket runt honom jämt – så skulle föräldrarna klä på sina barn och lämna dem till personalen ute.

Mina barn ville gå ut, men de ville inte klä på sig några ytterkläder så vi blev sist ut, eftersom jag måste jaga dem med varenda plagg både över och under förskolans alla möbler och tjata om hur gärna SNÖN ville att de skulle komma ut nån gång så att de skulle hinna leka lite innan lunch.

Min luciamorgon hade med andra ord mer gemensamt med en friidrottsdag än mysigt traditionellt luciafirande … men själva sångsamlingen var ändå riktigt fin. Den är jag glad för.