Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?

Schabloner och textilfärg på enfärgade tröjor

Simons senaste långlöpande lek, eller vad man ska kalla det, efter rolleken där jag hette Anna och han hette Léon och var en hund (efter min vän Anna och hennes lilla chihuahua Léon), är att jag är ”mammakatt” och han är ”bäbiskatt”.

Simon says: Baby Cat!

I tid och otid, framför allt otid, kräver han uppmärksamhet så ihärdigt att jag till slut måste avbryta det jag gör – oftast är det att prata med någon annan än honom – och ge honom 100% fokus (med en touch av irritation):

”JA! Simon!  V a d   ä r   d e t ?”

Då ler han lite tillgjort blygt, dvs han tar på sig sin lekmin, vickar ena foten på tå mot golvet och säger:

”Mamma. Jag är bäbiskatt och du är mammakatt.”

Kattunge är inte ett ord som fått fäste hos honom än.

Så jag tryckte tröjor

Jag berättade härom dan om hur svårt det är för mig att få ner farten jag haft så länge, nu när jag inte har några stressfaktorer kvar, och att jag varit på skolan för att bland annat hämta lite grejer.

Jag passade på att använda skolans utrustning till att skära ut schabloner till att trycka på Simons nya neutrala tröjor med.

schabloner
Det Nyckfulla Skärbordet från 1983 skar ut katten långsammare än jag själv skulle ha gjort, men jag slapp ju krampen i nacken så det var det värt.

schabloner

För några dagar sen satt jag ute och målade tröjor under paviljongen. Riktigt mysigt var det, precis den sortens sak som jag önskar jag hade tid med ibland annars också.

Nu har färgen torkat, trycket har fixerats med strykjärn och en av dem ligger redan i tvätten igen.

Både jag och Simon är nöjda med resultatet. Katter fram och namn på ryggen.

Förlåt. Bäbiskatter fram och namn bak.

Rianns Krog, supermysigt ställe på Lilla Essingen

Jag tog ju med Björn ut på restaurang och hotellnatt dagen efter hans födelsedag. Vi var glatt överraskade över Rianns Krog* – ett starkt restaurangtips för dejten.

Hjärtslitande avsked

Mamma och Jonas kom och hjälptes åt att passa pojkarna och vi åkte hemifrån lite tidigare än planerat eftersom vi kunde det. Eftersom Simon är så… stökig, i brist på bättre ord, så är vi lite svältfödda på hans tillgivenhet och jag tror att nånstans, på nåt plan inom sig, så har han fattat det. Så när vi skulle gå, och han förstod att vi skulle lämna honom och Adrian hemma, blev han så att säga upprörd.

Krokodiltårarna rullade nedför kinderna, de nu nästan abnormt stora blänkande blå ögonen tittade mig under fjärilslånga våta ögonfransar, och med brustet hjärta sa han:

”Mamma, snälla gå inte. Du får inte lämna mig. Mamma jag vill haaaa diiig (hulk hulk) häääär hos miiiig! Jag vill komma meeeee!”

Han klamrade sig fast vid mitt ben som en fotboja, och när jag lyfte upp honom kramade han mig som om vi aldrig skulle ses igen. Han grät hejdlöst en stund, och jag satt lugnt med honom i famnen och lät det vara. Ingenting i världen skulle kunna få mig att släppa – utom Simon själv då, som lugnade ner sig och hämtade sig så pass att han kunde bryta ihop på nytt i Björns famn också.

Jag tänkte på alla de föräldrar som måste genomlida samma sak varje dag vid lämning på förskolan. Alltså, fan…

Med lätt åtsnörda halsar lämnade vi barnen till slut och gick under tystnad till tunnelbanan. Det tog en timme innan den sordinen släppte.

Mot stan!

Stället vi skulle till ligger på Lilla Essingen, det tar drygt 5 minuter dit med bussen från Fridhemsplan men vi valde att gå eftersom det var så fint väder och vi var ute i god tid – trots kalabaliken hemma.

Helt otroligt vilket väder vi har haft, i alla fall i Stockholm, den senaste månaden. Onormalt varmt, som i Italien förra året, men jag är inte den som klagar högljutt över sommarvärme.

Rianns Krog

De spelar mysig musik, lagom högt att sätta stämning och lagom lågt för att inte störa konversationen. Lyssna på deras spellista medan du läser:

Stället är litet – du ser alla borden, utom 2 tror jag, på bilden nedan – och de har ingen uteservering, men det gjorde inte oss nånting. Vi var först på plats – småbarnsföräldrar som vi är, så är vi vana att äta ganska tidigt.

Inredningen är trevlig och fin, med inspiration (och fårskinn) hämtad från Gotland där Richard kommer ifrån, och det är mysig stämning trots att det är öppet in till köket (vilket vi inte hörde mycket från alls).

Det är ett par, Richard och Anna (därav namnet), som driver krogen tillsammans på Lilla Essingen sen 2011. Richard står i köket och Anna serverar.

Maten

Till fördrink nappade vi på erbjudandet om kir, eller jag nappade på kir med fläder, Björn körde naturel.

Maten var jättegod. Verkligen. På menyn står det att rätterna är av mellanstorlek och det är en bra beskrivning. Jag är inte stor i maten men jag fick ändå i mig 2 rätter.

rianns krog oxkind
Oxkind bourguignon, väl värd besväret, och Björns Essingebroare.
Jag är stort fan av råbiff, men jag hade aldrig testat den halstrad förut. Det var värt det, vilket Björn höll med om.
Och så efterrätt förstås! Hemlagad nyponsoppa, som var nåt helt annat (på ett bra sätt) än det vanliga man vuxit upp med. Björn valde chokladterrin.
Utsikt på vägen därifrån. Älska Sommarstockholm! Åå det är skönt när mitt Stockholm är grönt…

Rianns är bäst på vintern

Sommarstockholm i all ära, men i brist på uteservering i kombination med liten intim lokal så lämpar sig Rianns Krog bäst för höst-, vinter- eller tidiga vårkvällar. Därför stänger de till midsommar och öppnar igen ungefär när skolorna börjar (de har inget spikat datum än men de finns på Facebook/instagram och håller hemsidan uppdaterad så spara den här pärlan till i höst, det ska vi göra.

Du hittar deras meny här, omdömen på tripadvisor här och länk till spellistan här. Och så en sista bild på råbiffen eftersom den var så god 😋


*ej sponsrat
SaveSave

SaveSave

SaveSave

Björns födelsedag med upprätthållande av familjetradition

Björns födelsedag; Norges nationaldag, och i år en torsdag. Vad kan (läs ”orkar”) man göra en torsdagkväll? Inget megakomplicerat i alla fall.

Intro

På morgonen gick vi upp, jag och Simon, och gjorde frukost till pappa. Två smörgåsar skulle han få.

”Ska jag göra en till dig också, Simon?”

”Nej, jag vill inte ha macka.”

Så jag gjorde tre, satte ett tårtljus i en av dem, slog in en present och dribblade med mig Simon tillbaka uppför trappan. Sen gick vi in och sjöng för far i huset; vi skulle ju göra detta till tradition, som sagt.

Jag lämnade far och son tillsammans i 2 minuter, för att gå och väcka Adrian, och när vi kom tillbaka var Simon halvvägs genom en av smörgåsarna.

På kvällen

På kvällen kom Björns mamma, min mamma och Jonas på middag och tårta. Vi åt fiskgratäng (som jag kommer lägga upp receptet på eftersom den är så himla god) och potatis tillsammans med ett sagolikt gott vin.

Björns present från mamma och Jonas var barnvakt kvällen och natten därpå (fredag), och min var planerandet och överraskningen med övernattning på hotell.

Jag berättar mer senare, dels om restaurangen Rianns Krog på Lilla Essingen som jag varmt kan rekommendera, och om Scandic Haymarket där vi sov över.

födelsedag

Uppdatering:
Läs om vårt besök på Rianns Krog här.

Försommarbilder från andra sidan pollenchocken

Årets överraskning

Jag har varit inomhus i ca 2 veckor, eftersom jag utomhus har haft suddig syn med ljuskänsliga ögon – följt av ingång, följd av horisontalläge med kall handduk över ögonen –  och dessutom haft så olympiskt mycket att göra i skolan, så jag har inte sett vad som har hänt med vår trädgård förrän igår.

Jag åkte från skolan vid 12:30, med syfte att dra hem och panikplugga till tentan i marknadsföring vi har idag. Men jag låste bara upp dörren hemma, hämtade systemkameran och gick ut igen med ett glas iskall rosé och fotade förvandlingen – eller i alla fall resultatet av den. Försommarbilder är det väl nu, snarare än vårbilder. Eller? Det är ju inte ens juni än …

Försommarbilder

Nu räcker det, tänkte jag. Det här tillfället kommer inte tillbaka, till skillnad från en omtenta.

Som siden.
Äppelträdet. Skräckblandad förtjusning.
Päronträd 1. Gör overkligt goda päron.
försommarbilder päronträd
Päronträd 2. Ännu godare päron …!
försommarbilder
Simons träd har anfallits av rådjur, så det är över lag inte lika piggt som de andra träden.

försommarbilder
Adrians träd.

försommarbilder syrén försommarbilder rabarber

Jag satt ute en stund i skuggan under paviljongen för att försöka plugga OCH njuta av vädret, men det var förstås lönlöst. Snart var rosén slut och därmed också stresspausen – vilken jag är tacksam för. Jag håller fortfarande, efter ett halvt liv, på att försöka lära mig att slappna av lite, strukturera och ha distans till mitt arbete. Jag ger saker och ting orealistiska proportioner, för stora eller för små. Ibland undrar jag om min verklighetsuppfattning stämmer med majoriteten av alla andras, eller om den är lika utanför boxen som Jam Jam’s frånvaro på internet (marknadsföringsreferens, jag kör stenhårt på autohjärntvätt).

Det slog mig förresten, efter att ha studerad våra träd lite närmare, att vi har 5 fruktträd nu efter att Simon och Adrian fått varsitt. Om det blir ett bra fruktår i år, precis som för 2 år sen, så kommer vi, bokstavligen, att drunkna i frukt. Ett träd var mycket att hantera, tyckte vi då. Fatta 5 stycken …! – Ok, 2 av dem är för unga för att kunna dränka nånting alls i frukt, men om 10 år ser det kanske annorlunda ut.


Uppdatering: läs om hur det gick på tentan här.

SaveSave

Vi firade valborgsvädret på Leos Lekland

Valborg

Jag kan inte komma på några roliga barndomsminnen från Valborg. Det handlade alltid om att gå ut på kvällen i för kalla kläder (jag frös jämt) och titta på en brasa. Vid brasan, som alltid tändes mycket senare än vi kom dit, stod jag stelfrusen och försökte värma mig men det var lite för hett, så jag var tvungen att byta eldsida med jämna mellanrum. Där stod jag alltså, och snurrade som ett fruset grillspett vid elden och längtade hem, medan de andra gick runt och köpte lotter och lyssnade på vårkören och jag-vet-inte-vad.

De roliga minnen jag däremot har från Valborg involverar alkohol och vänner inomhus, och kanske är det så att Valborg i huvudsak är tonåringars och unga vuxnas högtid.

Förra året var vi och tittade på firandet en stund på eftermiddan, det var intressant för Simon eftersom det fanns brandbilar på plats, men i år blev det inte av. Våra barn är alldeles för små för att vara kvar på nån äng med en otålig och stelfrusen mamma ända till kl 20.

På Leos Lekland 1a maj

Ösregn, 7° varmt och genomgrått. Simon bröt trenden och sa att han inte ville gå ut, så vi kom på en (för oss) ny grej: vi åkte till Leos Lekland.

Vi har inte varit där tillsammans förut eftersom vi fått för oss att det var 3-årsgräns, men så tog Jonas med Simon dit för några veckor sen och berättade att det funnits många mindre barn där också, så igår drog vi dit.

”en mötesplats för familjer med fokus på lek och rörelse”, och ”koncept med lek, bus och rörelse för hela familjen”.

leos leklandDet där med ”hela familjen” stämmer, för varje barn måste ha en vuxen med sig som bär ansvaret. Alla klätterställningar, kryptunnlar, studsmattor, bollhav, rutschkanor, cykelbanor m.m. är stora nog för vuxna för det måste de vara. Och där kryper vi, minst lika glada som barnen.

Vi var där när de öppnade vid 10, och den första timmen var ljudnivån och beläggningen helt ok; jag hade förväntat mig påfrestande decibel och trängselkaos, men det gick mycket bättre än så. Frågan är nästan vem av mig och Simon som hade roligast.

Barnen var i rörelse non stop, utom när vi åt lunch, och det var följaktligen jag och Björn också. Men även om vi liksom klättrade omkring lite i lugn och ro, så verkade det som att ungarnas upplevelse av förmiddagen såg ut mer så här:

Simon när vi skulle hem:

”Neheheheheeeeeeeeej…! Jag vill inte gå heeeeeem!” utbrast han och satte sig ner och började protestgrina, sen försökte han rymma, sen försökte han en annan vinkel:

”Jag vill GÅ hem! Uähähä!! Jag vill inte åka biiiiiiil!”

Jag sa att vi skulle komma tillbaka en annan dag igen, för det ska vi – jag måste ju ha en unge med mig som ursäkt. Dessutom är det ett fantastiskt ställe att åka till om man har barn med mycket spring i benen, som Olle och Bolle.


OBS! Ej sponsrat.

Olle och Bolle – en berättelse baserad på en miljon verkliga händelser

Har du läst den här?

olle och bolle

Simon fick den av sin farmor när han fyllde år, och första gången jag läste den – vilket såklart var tillsammans med Simon – så var det svårt att hålla tråden i sagan eftersom jag var tvungen att fnittra och kommentera hela tiden.

Olle och Bolle är två bröder som är hemma från förskolan en regnig dag tillsammans med sin mamma. Alltså jag svär, den här boken är en studie i alla misstag jag gjort och idag undviker på samma sätt som jag undviker folk med vinterkräksjukan.

Några exempel:

”Idag ska vi inte göra någonting, bara överleva” är, i det läget, ungefär som att säga att idag ska jag inte laga mat för jag vill inte bli hungrig.

olle och bolle

Försöka läsa en bok i soffan med två instängda ungar är som att lägga krokben för nån och förvänta sig en kram som tack. Att skrika åt nån att sluta skrika är kontraproduktivt – i alla fall att döma av effekten den manövern brukar få här hemma.

olle och bolle

Här har vi undantagen; ”Nu djupandas mamma”. Det är aldrig fel. Mantrat ”det här är bara nu” kan eventuellt hjälpa också.

Den behärskade rösten är också en bra grej, men den obestridlige vinnaren är alltid att gå ut. Det spelar ingen roll om du är sjuk, har huvudvärk, mensvärk eller saknar all lust att befatta dig med vädret; att överleva är att gå ut. Ut!

Jag läste upp några exempel för pappa när vi fejstajmade senast.

”Det där är ju ingen säga, det är en dokumentär,” skrattade han.

”Haha ja, en berättelse baserad på miljoner verkliga händelser!”

 


Är du intresserad så finns Olle och Bolle bland annat på Adlibris (ej sponsrat).

Simon fyllde 3 år

Simon, våran lilla lilla pojke, är inte så liten längre. Förra tisdagen fyllde han 3 år. Jag fattar inte vad som hände; han växer så fort att jag blir åksjuk.

Introduktion av tradition

Vi vill införa traditionen att komma in med frulle på sängen, några paket, lite ljus och allsång med Ja må du levas ljuva toner som ingen kan ta som första prestation på morgonen.

Vi samlade oss med frukostbricka och paket utanför Simons rum, och så skulle Björn hämta Adrian. När han gjort det, kom Simon ut ur sitt rum.

”Nej…! Simon, gå och lägg dig,” sa jag spontant och lite okänsligt, varpå Simon, avvisad och bortstött som första grej före frukost, bröt ihop. Han blev heeeelt förtvivlad. Jag lyfte upp honom, bar honom till sängen medan han skrek och sparkade trött, och försökte förklara samtidigt som jag kramade honom att vi skulle komma till honom. Det var en överraskning.

Simon grät förkrossat, så jag gav upp och sa bara att jag skulle hämta en grej och sen komma tillbaka direkt.

Jag hämtade frullebrickan, och så gick vi in till honom och sjöng medan han grät för full hals. Men när verkligheten hann ikapp honom så blev det tvärtyst under tefatsögonen, krokodiltårarna torkades och han satte sig.

Kalas i söndags

Det finns inte utrymme för oss att fira med gäster i veckan, så i söndags hade vi kalas för honom. Farmor, mormor, morbror Jonas & Monica kom och åt pannkakstårta med oss på eftermiddagen.

3 år pannkakstårta
Jag vet, jag är ingen konditor och den blev kladdig och fläckig men jättegod precis som förra året. Sockerfri pannkakstårta med frukt, bär och blå karamellfärg i grädden. Han ville absolut ha en blå tårta; ”bLLLLLLåå” skulle den minsann vara. ”Du hör mig, mamma? BLLLLLÅÅ!”

Efter det fick Simon ”pessentej”. Han var mycket mer samlad än när han fyllde både ett och två år, och lät till och med Adrian öppna en av presenterna, men det blev ändå stökigt förstås när ingenting är som vanligt.