Varje grej blir en tolvstegsraket

Är det arga snickaren som säger att man inte ska ha för många projekt på gång samtidigt?

I vårt fall är det inte möjligt att göra en sak i taget, eftersom allting hänger ihop. Här är dagens exempel:

koksbanken

Köksbänken är nästan färdig, det som fattas nu är handtag och bänkskiva men det förhindrar ju inte inflytt av prylar i skåp och lådor. Ett av skåpen ska innehålla dukar – ok inte BARA dukar, så många har vi inte – och just nu ligger alla dukar under alla gardiner i en garderob i min ateljé. Denna garderob ska inte ens vara i ateljén, egentligen. Den ska bort. Anyway, jag måste alltså ta ut alla gardiner för att komma åt dukarna. Men vart ska jag göra av gardinerna? Jomen de ska vara i linneskåpet i arbets-/gästrummet. Det linneskåpet saknar hyllor men det finns ett löst hyllplan, ett par skenor och glidskenor till elfabackar. För att montera glidskenorna behövs backarna som de ska användas till.

organisera-garderober

Så, istället för att lägga dukar i ett skåp i köksbänken så borde jag åka till affären och handla trådbackar till linneskåpet

Det är INTE vad jag har lust med idag.

Ovanpå gardinerna, kan sägas, så låg Simons gamla babynest som jag blev tvungen att fota och lägga ut till försäljning.

babynest-till-salu

 

Småbarnsvardagen närmar sig

Idag är Björn sista pappadag; Tvåan föddes ju på fredagen så Björn jobbar imorgon. Jag tyckte han kunde ta en klämdag där, men det verkar inte som att det är aktuellt i konsultvärlden.

Under dessa 2 veckor har vi Björn påbörjat monteringen av köksbänken vi ska ha längst bak i köket. Det är tydligen lite pilligt men det går framåt och han är inte supertaggad på att återgå till jobbet riktigt än.

babyseat

Det känns lite nervöst att ha pojkarna själv hela dagen imorgon… Vilket är jättekonstigt, eftersom Simon är på förskolan 9-15 och Tvåan sover ca 18 timmar per dygn. Plus att det är MINA pojkar. Men det känns lite vingligt inför utsikten att styra upp en småbarnsvardag som funkar för oss alla 3 på egen hand.

Egentligen borde det vara en axelryckning för mig med tanke på alla mina aupair-år, men nu är det mina egna ungar, jag är relativt nyförlöst och jag har ingen – alltså NOLL – känslobuffert för motgångar.

Det kommer med största sannolikhet gå superbra ändå. Det gäller bara att inte ta nånting för givet.

Vi behöver andas och lugna oss lite

Jag har känt mig stressad under ett tag här nu, över allt vi vill hinna klart med innan Tvåan kommer. Jag nämnde tidigare de saker som legat – och till viss del fortfarande ligger – högst upp på priolistan, dvs köksö, köksbänk och tvättstuga, och trots att vi faktiskt gjort ett ryck och jag dessutom nu är hemma om dagarna så står det åter stilla.

Stress och förvärkar

Det har känts på sistone som om jag håller på att drunkna i allt. Det är för mycket runt mig. Varje dag som går, och i måndags var det extra jobbigt med förvärkar som är nära att ge mig huvudvärk och ett maginnehåll som är så tungt att det känns som att det är på väg ut när jag rör mig, utan att förlossningen startar är som ett eget litet vakuum av tid. Jag kan inte koncentrera mig på något annat, jag orkar inte riktigt och det är tur att Simon är på förskolan 9-15 för annars vet jag inte hur jag skulle ha gjort.

Helst vill jag inte göra någonting mer hemma nu. Det känns överväldigande att bara ha EN sak som måste göras – dvs ta hand om stenskotten på bilen, eftersom det påbörjades för länge sen och måste göras klart – och helst skulle jag inte vilja ha något alls. Helst skulle jag vilja ha lugn och ro, bara vi i familjen, och inte hela tiden hålla på med nåt.

Som så många andra småbarnsfamiljer

Jättemånga verkar hamna i samma fälla. Man gifter sig och skaffar hus och barn och så står man där, med en pågående husrenovering under småbarnsåren. Vi har ett hus som klarar att vi väntar med renovering, det är bara det att vi inte vill vänta. Jag vet flera andra nu som sitter i en sits där de verkligen måste. De kan inte vänta, därför att då blir det vattenskador eller nåt annat hemskt som man liksom inte vill vara med om. Man vill till exempel ha rinnande vatten och ett fräscht badrum när man är hemma med en nyfödd, som en av mina vänner sa.

Hittills har det varit så att när vi är lediga så jobbar vi med huset, eller trädgården, eller nåt annat som behöver uppmärksamhet. Det har varit mycket ”jag tar Simon på förmiddagen så kan du fixa med det där, och så tar du honom på eftermiddagen så gör jag klart det här”, som om Simon var någon sorts belastning och det är han ju naturligtvis inte. Det handlar inte om det. Det handlar om att komma framåt med huset (mest). Sällan gör vi saker som familj som inte involverar utökad familj såsom mormor/farmor/morbror m.fl. När gick vi en promenad tillsammans alla 3 sist? Jag kommer inte ens ihåg det.

Målet är inte att vi ska spendera mindre tid med den större familjen såklart, eller gå ut och promenera ihop och så var allt bra, utan jag fiskar mest efter att man behöver få stanna upp ibland, leva i nuet med det man redan har, andas och lugna sig lite. Jag behöver få fokusera inåt, ta det lugnt och stillsamt och vila. Jag må längta till förlossningen men det är inte en orosfri längtan direkt.

Alltså det är ju bra och delvis roliga saker vi projekterar för här hemma, och det vi prioriterat handlar i huvudsak om att just minska vardagsstress. När man lever i en ständig röra därför att det helt enkelt saknas förvaringsutrymmen, så blir vardagen också rörig och sådant tycker både jag och Björn är stressande.

Stresshantering

Jag hanterar min stress genom att bli frustrerad och få dåligt samvete för att jag inte gör mer hemma, och försöka formulera lösningar på det – den ena mer ostrukturerad än den andra – för Björn. Björn i sin tur hanterar stress genom att reagera fysiskt med mage eller eksem eller nåt, samt att försöka jobba undan det som stressar honom.

Lösningen

Inte helt oväntat var lösningen på bekymret kommunikation. Jag bestämde mig för att jag just nu inte tycker att vi måste någonting alls. Det får vara som det är. Visst är det bra om vi kommer framåt, men att det är ännu bättre om vi lugnar ner oss en stund. Vi är rörande överens, visade det sig.

I tisdags kväll jobbade Björn vidare med köksön ändå, för att han ville det, men jag satt inte i soffan med datorn och hade dåligt samvete för att jag inte hjälpte till. Vi gjorde båda det vi behövde eller ville, utan press. Så mycket bättre.

Sedan i tisdags har förvärkarna lugnat sig också, de var tydligen stressrelaterade (?). Nu känns det inte som om förlossningen ligger en timme runt hörnet längre, och på sätt och vis är det skönt att ha tid att vila med gott samvete.

Köksrenoveringen: bänk och köksö på Ikea i helgen

Jag har ju kanske nämnt att vi vill bygga en köksbänk och en köksö i köket innan lillebror kommer, och att vi tvivlat en aning på tidsupplägget. Tvivlar gör vi fortfarande, men nu är det i alla fall i rullning.

Den här helgen var jag ledig en dag, det var i söndags och då åkte vi till Ikea för att köpa alla bänkskåpen som behövs. Väl på plats kom vi på att vi lika gärna kunde välja fronter också, när vi ändå höll på.

Grejen är den att vi inte riktigt helhjärtat gillar Ikeas fronter. Flera av dem är fina men ingen är riktigt å-den-måste-vi-ha. När vi gick runt där på köksavdelningen, och väntade på att bli uppringda när det var vår tur i drop-inkön till köksplaneringen, så kom vi ändå fram till att vi må ha planer på att göra om köket helt och hållet men det kommer inte hända inom de närmaste 5 åren. Vi kan lika gärna köra på nåt som ”funkar” nu, och inte fokusera så hårt på att vi ska bli 100% helnöjda. Det kan ju faktiskt bli snyggt ändå.

front-till-bankskapSå vi valde mörkbruna fronter* till alla skåpen, och så har jag planer på att få upp överskåp med vita fronter på sikt. Det är inte Björn helt med på, men jag tänker inte ge mig, jag vet att han kommer gilla det när det väl sitter uppe.

Hela besöket, från början till slut, blev en jäkla pers. Simon, som blev magsjuk i fredags kväll och spydde sista gången i lördags morse, var till följd av det mycket tröttare än vanligt. Redan i bilen på vägen dit började han gnugga sig i ögonen, men då tänkte vi ändå att SÅ lång tid kan det inte ta. Det kan inte rimligen ta mer ä 2 timmar; vi visste ju måtten på alla skåp och lådor, vi behövde bara hjälp med tillbehör och lagerplats och sånt där.

Alla vet att man måste budgetera för dubbla tiden om man åker till Ikea en helg, men av någon anledning tillhör vi dem som aldrig lär sig. Att försöka få med sig allt på plocklistan från tag-självlagret på 2 överlastade vagnar, och samtidigt hålla reda på Simon som klättrade in bland lagerpallar och hyllor och försvann precis hela tiden, tog längre tid än jag någonsin hade trott.

kurragomma-pa-ikeas-tagsjalvlager

Han hade det riktigt jobbigt på slutet, när vi stod och väntade vid varuutlämningen på 2 ynka täcksidor och det tog en hel evighet. Till slut ville han ingenting annat än att gå runt själv, utan sällskap, må halvdant av trötthet och sviterna efter lördagen och vinka åt folk. Kl 13:46 rullade vi ut från Ikeas trånga parkering – Simon somnade 13:47.

fullastad-bil

Det var på håret att vi fick med oss allt därifrån; hade inte fronterna råkat vara beställningsvara så hade vi fått ordna med hemkörning. När vi kom hem sov Simon vidare fram till kl 17, och under tiden monterade Björn skåpen till köksön. Jag orkade inte göra någonting alls, utflykten till Ikea tog knäcken på all fysisk energi så jag sov en stund jag med.

blivande-kokso

Det kommer att bli jättebra när det blir färdigt. Det intressanta är NÄR det blir klart.

 


*Bildkälla här.

Vi satte staket runt trädgården

Simon är i ständig rörelse, något som i sin tur hållit Björn i ständig rörelse ganska länge nu – så även under middagsvilan. För att kunna slappna av lite grann, och slippa springa efter Simon HELA tiden, har Björn monterat ett staket runt gräsmattan på den del av tomten som vi använder.

staketbygge i trädgården
Staket mellan gräsmattan och uppfarten i grus. Och mammas cykel.
staketbygge i trädgården 2
Staketet mot baksidan i öst.

Vårt hus står på nån form av stenkrossgrund, som är täckt av ca 50 cm jord och lera. Det betyder att när Björn ska slå ner jordankare för staketstolparna så viker de sig under släggan och går sönder innan de kommit ända ner, eftersom de stöter mot sten.

Jättestor sten som inte går att gräva upp.
Jättestor sten som inte går att gräva upp.

Björn, allas vår hjälte, har därför blivit tvungen att gjuta betongplintar i marken på flera de flesta ställen, för att staketet ska stå stadigt.

staketbygge i trädgården 4

staketbygge i trädgården 3
Staket med grind mot entrén på andra sidan huset.

Projektet att sätta upp staket skulle, enligt helt rimliga beräkningar som gjordes innan släggan lyftes första gången, ta en helg.

Det har tagit veckor. Björn har slitit som ett djur under årets hetaste dagar, i gassande sol med en hägrande kall öl som morot, medan Simon middagssnusat framför golvfläkten i sitt rum.

Nu är det färdigt. Eftersom träet är tryckimpregnerat kan vi inte måla det i år, utan vi får vänta med det till nästa sommar.

Vi är jättenöjda. Det fyller sin funktion att hålla Simon inom synhåll från paviljongen, och vi slipper ha honom i sele.

i koppel på gräsmattan

Så gladast av alla är nog Simon.

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Full fart framåt

En kort redogörelse för vår ytterst produktiva helg:

Tvättmaskinen gick sönder i torsdags, eller när det nu var. Det är en sån sak som man upptäcker när man behöver den som mest, dvs när de vuxnas underkläder är slut och barnet inte har några rena byxor eller dregglisar kvar.

Björn löste det genom att lägga maskinen i framstupa sidoläge och konstatera att det behövs nytt kol. Till följd av detta har jag lärt mig brottstycken av teorin bakom kolborstmotorer samt hur lång tid nya kol tar att beställa.

I lördags tog jag en Ikeakasse tvätt med mig till mamma för att tvätta i hennes babytvättmaskin som bara rymmer halva tvättar. Medan vi väntade gick vi en promenad längs vattnet, och även om sällskapet var det allra bästa så blåste det rakt in i öronen på mig och den allmänna känslan var den där, du vet, den där ”varför”-känslan.

Här ser vi en rödnosad Simon med en jättenöjd mormor.

I söndags kom Jonas och Björns bror hit och hjälpte till att lyfta upp limträbalken i taket. Björn hade redan hyrt och monterat (med min hjälp) 3 stämp för att huset inte skulle falla samman innan vi hunnit få upp balken i taket, ett 4e stämp hjälpte till att hålla balken uppe medan den baxades på plats.

Hursomhelst, det blev bra. Det kommer bli så fint när det är klart.

Veckans blogg på Besökstoppen avgjordes också för ett par dagar sen, där jag kom på värdig andraplats, ca 3,7 ljusår efter ettan som var så bra att jag var på vippen att rösta på den istället för på mig själv.

”Men jag tvättar ju bilarna”

Senaste tiden har arbetsfördelningen i vårt hus sett ut ungefär så här:

Dagen börjar med att Björn går upp när Simon vaknat, jag ligger kvar och försöker vakna lite mjukt medan Simon klättrar runt på mig och drar mig i håret, biter mig i händerna och kramas. Jag har aldrig klarat av att gå upp direkt när jag vaknar, jag hatar mornar, de är ondsinta. Sen går vi upp, jag gör välling till Simon, han äter medan jag gör min frulle och brygger en hel termos med te. Sen äter jag min frukost medan jag passar så att ungen inte mördar våra krukväxter/fuktskadar stereo/äter för mycket vedbark/annat valfritt hyss och lyssnar på hans känslomässiga bergochdalbana som oftast är direkt knuten till ovan orsak och verkan. Under tiden, om vi inte legat kvar i sängen för länge, läser Björn sin tidning, äter sin frukost och gör sig i ordning i lugn och ro, sen cyklar han till jobbet.

Jag och Simon leker, pratar, städar/tvättar/dammsuger/lagar mat under konstant tedrickande i ca 2 timmar innan han somnar. På förmiddagen sover han mellan 30 min och 2 timmar, oftast runt 40 min så jag hinner precis duscha och se över lunch och tänka ut utflykt. Sover han längre hinner jag kanske blogga lite.

Simon vaknar, mat lagas/värms, Simon matas, jag matar mig själv, köket röjs och torkas, tvätten hängs, ny tvätt sätts på, skötväskan kollas, vi klär på oss och går ut på långpromenad/åker till öppna förskolan/nån affär/nåt annat. Vi kommer tillbaka senast kl 15, och oftast får jag kämpa för att hålla honom vaken sista biten hem. Han får havregrynsgröt med fruktkompott och sen sover han minst en timme, oftast 2 till 2,5 timmar. Då röjer jag i köket igen, tänker (förhoppningsvis) ut middag, hänger mer tvätt eller plockar med nåt annat som inte för oväsen, och sen sätter jag mig ner.

Oftast får jag sitta ner minst en timme, och det är ljuvligt. Jag bloggar, kollar grejer i Thailand, pratar lite i telefon, dricker resten av mitt morgonte som nu är ljummet, tuggar på nån chokladkola (en sån med papper runt) jag grävt fram längst in i skafferiet eller lyckligt hittat under soffan under nappjakten, eller syr.

Simon vaknar, vi går eventuellt en snabb promenad t/r till närmaste mataffären om det behövs, jag börjar laga middag med en halvtrött och småhungrig bebis runt benen eller i sele på magen. Simon gnäller tills Björn kommer hem och tar över. Då är jag oftast ganska hungrig redan. Jag hatar att vara hungrig, hunger är nåt som drabbar en som en sjukdom, och fort går det.

Björn kommer hem 18:30 därför att det tar 30 min längre att cykla nu när det är glashalt ute. Han underhåller Simon tills maten är klar och vi äter tillsammans. Sen steppar Simon omkring i kanske 20 min innan han blir trött och får välling och sen är det nattning, vilken vi turas om att ta varannan kväll.
Glappet mellan middag och välling lägger Björn gärna på att skära isolering/sätta upp vägg/spackla/slipa/googla nya prylar till huset/kolla upp resan/annan valfri nytta.
När nattningen är avklarad, framåt 20:30, pallar jag att vara vaken i ungefär en timme till innan jag bara inte orkar längre.

Om nätterna sover (?) Simon i sin spjälsäng som står intill min sida. Senaste veckorna har han sovit, för att vara honom, extremt oroligt. Han nästanvaknar ofta och måste lugnas/vecklas ut ur hörnet/nappas/täckas osv, och det väcker både mig och Björn. Björn, till skillnad från mig, somnar om ganska fort och lätt; han behöver ju inte vakna helt och utöva problemlösning och människopussel titt som tätt.

På helgerna tar vi en sovmorgon var, och jag sover ibland på gästsängen i Simons rum för att ta igen lite, för jag är ofta grundligt matt när fredagen går mot sitt slut. Det blir ju ganska fort så, när man inte får sova ordentligt.

Så är läget. Vi kan inte se hur vi skulle kunna göra nåt så mycket annorlunda än vi redan gör. Att jag drar det i min mening tyngre lasset är som det är, och ändras väl sen när Björn blir pappaledig.

På helgerna får vi besök av diverse familjemedlemmar, oftast min mor som bor så nära. Vi renoverar vidare på övervåningen, och nu snart ska vi genomföra projektet att bära av den före detta väggen mellan vardagsrummet och köket.

Allt vi gör, renoveringsmässigt, tycker vi är kul, och vi är så taggade på att komma framåt. Problemet är att det inte blir mycket tid över till oss. Alltså oss, Björn, Simon och mig.

I lördags morse var det Björns sovmorgon. Jag hade i princip bara slumrat till och från sen 02:30, som resultat av Simons bökande och Björns upprepade Darth Vader imitationer. Vid 06:30 stod Simon i sin säng och drog mig i armen och sa saker. Alltså man när ju ett litet ynkligt hopp om mys i sängen innan vi måste gå upp. Att han ska ligga snällt mellan oss och vara sådär mysig och gosig och kanske slumra lite. Det har hänt.
Inte nu.
Vi låg kvar och bökade och efter en halvtimme, då jag hunnit berätta hur arg jag varit över Darth Vader-rycken framåt 04 men inte orkat göra annat än somna och drömma att jag tömde tvättkorgen och yuccapalmskrukan i sängen över Björn som hämnd, så sa Björn:

”Du vet att det här inte är mycket till sovmorgon, va?”

”Du vet att DU är anledningen till att jag inte sovit inatt, va?” fräste jag, tog Simon med mig och gick upp.

Resten av dagen var jag så… t r ö t t. Jag somnade och sov 2 timmar över lunch, men då blir man ju vilsen istället så jag kände mig mest bara ledsen och tjurig, och nu har det suttit i sen dess.

Visst fattar jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, att det inte bara är min sömn som drabbas, men ibland känns det som att jag helt enkelt inte får tillräckligt med cred för allt jag gör.

Min mor säger att det här är ett olösligt problem, lika gammalt som vårt moderna samhälle och lika vanligt som ökad tvättomsättning. Hon känner igen diskussionerna från när jag och Jonas var små, där min pappa ska ha använt ”men jag tvättar ju bilarna” som försök till motargument. Så illa är det inte för oss, inte alls. Det närmaste Björn kommit i lama argument var när han tyckte att jag inte kunde räkna middagslagningen som nåt som jag ville ha en motprestation av honom för (dvs avdukning/disk/röj), eftersom han inte är hemma när jag gör det. Jag tror han hörde vad han sa för den diskussionen tappade all fart när jag blängde på honom.

Det är svårt, för samtidigt har jag full förståelse för honom (överlag då, inte när det gäller arbetsfördelning i köket) och jag är övertygad om att jag skulle vara ungefär som han om det hade varit ombytta roller. Men jag blir vresig, eftersom det känns så orättvist.

Jag menar visst, jag får vara ledig och vara med Simon hela dagarna, och det sitter långt inne att släppa taget om honom och gå tillbaka till jobbet i april, men Björn kommer hemifrån, själv, och träffar kollegor varje dag, äter frukost i lugn och ro varje dag, slipper planera middag och slipper brottas om nätterna.

Jag vet inte riktigt vad jag vill att vi ska göra istället, annat än att om jag kunde få en dag under helgen där vi inte är bortbjudna eller ute och trixar, där det är ombytta roller så att om inget annat sägs så är det Björn, och inte jag, som per automatik tar Simon. Det hade varit skönt. Att jag kunde få en… inte ledig dag, men vi kan kalla det mammaledighetens motsvarighet till casual Friday.

Ska försöka sälja in casual Sunday till Björn när han kommer hem.

Brutal och skoningslös mainstream

När man kikar runt på bloggar, typ alla bloggar med bilder (känns det som), så verkar alla ha så välsignat välstädade, designade, ljusa och perfekta hem – som om de alla drev en inredningstidning.

Alltså, jag fattar ju att det inte alltid ser ut så hemma hos folk, jag menar vi är alla människor, men inte målar man om sina väggar för bloggens skull, eller hur? Så när jag ser de där bilderna med två barn som sitter ensamma på en vit soffa, med nappar i munnen och klappar gulligt på varandra mot vita väggar, ljusa soffkuddar, svarta designlampor i taket och inte en pinal så långt fotot når, så tänker jag att jösses, jag är verkligen dålig på det här med inredning – ELLER, eller så har de gått iväg och fotat i en studio (det skulle förklara så mycket).

Jag är estet, jag är porträttkonstnär, jag är sömmerska, jag bryr mig, men… näe, jag gillar inte vitt överallt. Det må vara stilrent, modernt, neutralt och ljust men det är… tråkigt. Det är karaktärslöst. Det är möjligt att det är själva poängen förstås, eftersom det lämnar större frihet till förändring, men åååh. Sån brutal och skoningslös mainstream. Inte min grej.

Eftersom jag ändå har vett nog att komma ihåg att det bara är vi som bor i det här huset vars åsikter (om min inredning – min, eftersom Björn i princip avsagt sig inblandning) räknas, så har jag istället gjort efter själ och hjärta och nu är vårt sovrum klart – eller nästan i alla fall.

Det var Björns arbetsrum förut, där vi egentligen bara öst in grejer sen flytten eftersom vi inte vetat vad vi annars skulle ta oss till med dem.

En ljuvlig grön/grönrutig tapet där tapetseraren lyckats missförstå både ”kant i kant” och ”mönsterpassning”.

Hah! Gråblått! Där fick ni, alla ”stilrent, modernt, neutralt och ljust”-anhängare. In your face.

Klart! Typ. Osäker på taklampan, och den vita byrån ska bytas mot ett sideboard i mörkt ojämnt trä som jag inte hittat i nån butik alls.

Det enda vi behövt köpa till rummet var färgen, förstås, och gardinerna. Och hornkrokarna. Fönsterlampan och vägglyktan köpte jag i souken i Marrakech långt innan jag träffade Björn.

Spegeln är ganska gammal, den köpte jag när jag precis flyttat hem från Frankrike. Kuddarna på sängen fick jag av Pia för länge sen och taklampan har jag inte vetat vad jag ska göra av. Det vet jag fortfarande inte, som sagt.

Det där fåret som hänger på Simons säng, framför en Simon som tröttnat på att mamma aldrig slutar fota, är en speldosa som kan spela upp hjärtljud, valsång, regn och vågor. Vi har kanske använt den en gång hittills. Vissa saker inser man bara i efterhand att det var det onödigaste tänkbara.