Skillnad mellan första och andra graviditeten – för mig

Skillnad mellan första och andra graviditeten, vecka 37
Skillnad mellan första och andra graviditeten, vecka 37

Utkast till träning som blev av

För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln ”Jag är lika rädd som sist”:

pt 10 ggr
sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!

Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway … ”det är för sjutton snart!”. Ja, precis.

När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.

Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.

Jag är lika rädd som sist

Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.

Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta förstås, må Universum förbjuda det, men på komplikationer då, om vi säger så.

Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.

Den här gången är det annorlunda

Det är skillnad mellan första och andra graviditeten. Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.

Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.

Bara några dagar kvar

Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.

Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:

”Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”

Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:

”Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”

Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:

”Ja, det har du rätt i! Så är det!”

Så är det

Det här är också en skillnad mellan första och andra graviditeten som spelar roll: jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga ”Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.

Jag är lite bäst av alla

Jag hör till de lyckliga som oftast är sjuka ganska kort tid. Hurra för mig.

Jag åkte ju hem från jobbet i förrgår, igår jobbade jag som vanligt under lätt huvudvärk pga övertryck, nu är det nästan bra. Ska träna på fredag igen.

Apropå träning så fick jag för en tid sedan ett träningsprogram av min PT att göra hemma, vilket har hänt en gång hittills. Man skulle kunna tro att jag inte tar träningen på allvar, och till viss del stämmer uppenbarligen det. Jag borde verkligen skärpa mig… Du som är gravid: boka tid med PT. Jag ska träffa denne mycket trevlige herre – för övrigt samme tränare jag hade under förra graviditeten – 10 gånger totalt. Jag hade så mycket ut av det förra gången. Det är dyrt, men det är så värt det.

Anyway, nu är jag tillbaka på jobbet och har fått blommor av en gäst. För att jag är så bra, helt enkelt. Han önskade mig lycka till med barn, och tack för ett ”mycket trevligt bemötande och väl omhändertagande under min vistelse här”, som han sa.

Jag vet. Vi är bäst allihop. Jag är bara ännu bättre.

blommor

 

 

Gravid: kosttillskott och vitaminer

kosttillskott gravid

Kan inte låta bli att tänka ibland att behöver man verkligen allt detta…? Och då vill jag tillägga att mina D-vitaminer inte är med på bild. Jag fattar inte hur gravida gjorde förr i tiden, innan vitaminer och kosttillskott gjorde entré i deras liv. De fick säkert missfall allihop. Det är ett under att vi alls sitter här idag, med andra ord.

Nu är detta på inrådan av barnmorskan och jag gör som hon säger såklart, därför att om något skulle gå snett, må universum förbjuda det, så vill jag kunna säga till mig själv att jag i alla fall gjorde vad jag kunde.

Dessutom ser väl kosthållningen kanske annorlunda ut idag jämfört med förr. Särskilt med tanke på hur mycket miljögifter vi konsumerar på daglig basis jämfört med för 500 år sedan. För 500 år sedan hade vi i och för sig andra problem istället, då stod kyrkan för stor del av befolkningsregleringen… men det kan man kanske inte säga påverkade fostren i så stor utsträckning. Förutom när det handlade om gravida häxor då.

Äsch.

Ät dina vitaminer bara.


Läs mer om jättenattljusolja här.

Bra sockernivå

Jag var på MVC igår – igen. Vi har en något sporadisk relation; 3 veckor på rad, och nu dröjer det 3 veckor till nästa gång. Om MVC var en kille skulle jag vara ganska sur nu.

Hon mätte magen: ”Å vad fint, 31 cm!”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den infon, blev liksom tvungen att fråga vad det var sist.

”30 cm!” svarade Stina, min barnmorska, myshurtigt och stack mig i fingret. ”Alla blodvärden är bra, lågt blodtryck, bra sockernivå…”. Jag vet inte om hon sa exakt ”bra sockernivå”, men det var behållningen av det. Allt var så mysigt bra bara.

Jag tänker att om mitt socker är på en hälsosam nivå, trots att mitt sockerintag eventuellt inte är det, så innebär kanske det att jag behöver sockret jag sätter i mig.

Det är alltså en relevant reaktion av mig att bryt ihop när det är slut på Bounty här hemma.

Tydligen finns det kvinnor som inte ens märker att de är gravida

Vi har en gäst på hotellet nu som bott 4 dagar i veckan i 4 veckor nu. Enstörig, fåordig, ganska skygg. Han kan komma och hämta sin frukostbricka på kvällen utan att yttra ett enda ord. Men så ikväll:

”Får man vara näsvis och fråga när det är dags för nedkomst?”

Den oväntade mentala omställningen till konversationsläge med denne man gjorde att jag måste sett förvirrad ut, men jag fann mig:

”Den 19 oktober.”

”Själv har jag precis blivit morfar för andra gången.”

”Å, grattis! Vad roligt.”

Det var som att vrida på en kran. Han berättade om sin dotter, som första gången hon var gravid ringde honom och berättade nyheten när det bara var 3 månader kvar. Han berättade om sina barn, dottern och en son, och om hur hans fru efter graviditeten med dottern haft svårt att gå ner i vikt. Till slut gick hon till doktorn för kontroll, och vid middagen den kvällen sa hon:

”Du vet ju hur jag har klagat över att jag inte går ner i vikt efter förlossningen?”

”Ja,” sa han.

”Jag var hos doktorn idag, och jag är gravid. 5 månader har gått. Vi ska få barn snart igen.”

Jag häpnar. Dels över vilken renodlad icebreaker min mage är, dels att det kom en historia från den här mannen, förstås, men själva historien i sig framför allt. Jag inbillar mig inte att det är speciellt vanligt, men fatta, gravid sedan 5 månader tillbaka och inte ha märkt det. Visserligen nästan direkt efter en förlossning och man vet kanske inte riktigt vad man har att förvänta sig av sin kropp och sådär, men hon hade alltså inte mått illa. Och om hon haft andra symptom så måste de ha överröstats av den allmänna hormonella förvirringen, eller så hade hon verkligen inga.

Jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på kvinnor som mår så bra under sina graviditeter, som tydligen ”lyser upp” och ”aldrig har mått bättre” och ”gärna skulle vara gravida jämt om det gick”… Här sitter jag; illamående, tung, trött och med spetsigt humör.

Det lyser definitivt inte om mig, kan jag bara meddela… men det var ju roligt för dem att det gick så bra.

Hurra.

Resultatet av dagens MVC-återbesök

”Din kropp gör precis som den ska,” sa min barnmorska idag när jag var där för återbesök efter förra veckan, och menade på att allt ser bra ut. Hon sa att när man väntar andra barnet så blir det ofta så att magen kommer väldigt fort. ”Direkt när man kissar på stickan och ser ett + sakta träda fram i fönstret så ploppar magen ut en liten bit.” Sedan tar det ett tag för magen, alltså den riktiga magen, inte den gamla gravidmagen då, att växa ikapp kurvan och det gäller alltså även min mage.

Det är sant, eller det var i alla fall så för mig. Det syntes mycket tidigare på mig att jag var gravid den här gången.

Skönt att höra att allt är som det ska. Även om jag inte oroade mig så är det skönt att bara kunna släppa det och gå vidare.

Idag var jag i centrum och handlade förskoleutrustning såsom krigsmundering för lervälling, -50 gradig vinter, översvämning samt ullsockar som gör att man ramlar om man springer med dem inomhus (dvs naturliga fartbegränsare) till Simon för en årslön och halva mina besparingar. Men jag berättar mer om det en annan gång.

Allergi”fri” pga graviditet (?)

Mitt livs första kräftskiva

Jag är allergisk mot skaldjur, så jag har undvikit kräftskivor hela mitt vuxna liv eftersom det känts så tråkigt att inte kunna delta ordentligt. Vidare är jag pälsdjursallergiker, och när vi fick inbjudan till Anna & Niclas & Baltazaar (deras blyga svarta katt) att komma på kräftskiva så tackade jag naturligtvis ja.

När vi är där brukar det sluta med att jag åker hem med pipande luftrör, svullna ögon och rinnande näsa, så jag sa att det i kombination med skaldjur och gravidtrötthet kanske skulle leda till tidig hemgång men man vet aldrig. Kanske skulle det gå jättebra.

Jag ville ha med mig Björn och Simon, men Björn är sjuk och efter att mamma ringt och meddelat att även hon låg deckad i en hemsk förkylning, med Simon som gemensam nämnare, så fick han stanna hemma med sin far.

kräftskiva med kyckling

Gissa vad? Jag mådde jättebra hela kvällen. Ingen väsande utandning, inget hejdlöst snorande, inga kliande ögon. 2 nysattacker bara! Jag skyller på graviditeten. Det händer så himla mycket konstigt med kroppen som bara kan ha sin förklaring där, så jag törs inte hoppas på att allergin magiskt skulle ha blivit så pass mycket bättre.

Anna stekte en kycklingbit till mig, så jag åt den och sallad och delade tallrik med Stockholms sötaste krabba. Vid 22 var jag så trött att jag började få ont i ryggen, men då serverades efterrätten och då kan man ju inte bara gå sin väg. Niclas hade gjort hjortronsylt på egenplockade hjortron och där fanns rabarberkräm, rullade mormorsrån, chokladsås och såklart vaniljglass.

Jag åkte hem vid 23 istället, mätt och lite lätt sockerstinn och himla tacksam över att ha sovit en stund på eftermiddagen.

Det var synd att inte Simon följde med, för han älskar såna här tillställningar, men till viss del var det lika bra eftersom 1) alla gäster nu garanterat slipper sjukanmäla sig om några dagar och 2) jag nu slapp springa runt och jaga honom på bryggan där kvällen började. Flytvästen är på landet och han avskyr selen jag skulle fått ha honom i. Hade Björn varit frisk hade inte det gjort nånting eftersom man byts av, så man hinner vara lite social också, men när man är själv är det värre eftersom man inte kan vara riktigt ”där”.

anna8101 kräftskiva

Bilden är lånad från Annas instagram. Hon tar fantastiska bilder (även dem som jag inte är med på). Gå in och titta: @anna8101

Jättenattljusolja i förlossningssammanhang

Urinvägsinfektion & svamp

Jag funderade ett tag på om jag verkligen borde skriva om detta, eftersom det är ganska… utlämnande. Det är privat, liksom, och efter att ha frågat mig själv om varför det känns utlämnande så bottnar det i att det är lite skämmigt… och i och med att jag kom på det så blev jag tvungen att skriva om det ändå, eftersom jag inte anser att något så himla vanligt (men ack så kvinnligt) ska vara någonting att skämmas för.

Pest eller kolera

Jag tycker det verkar som om kvinnor lider av 2 underlivsåkommor i huvudsak: urinvägsinfektion eller svamp. Båda fullständigt gräsliga på sitt sätt. Det finns fler vanliga åkommor än så förstås och de flesta kvinnor kanske är problemfria, vad vet jag, men många av oss har återkommande bråk med det ena eller andra, och det beror inte på bristande hygien eller nåt annat annat sånt där dumt. Det bara är så, ingen vet varför.

Jättenattljusolja …

Jag har hela mitt vuxna liv haft besvär till och från med svamp, och det är en rent ut sagt en jävlig sak att ha med att göra. För några år sedan tipsade en kompis, som haft liknande besvär som jag, mig om jättenattljusolja. Ett kosttillskott som skulle hjälpa till att stabilisera hormonbalansen i kroppen, eller vad det nu var.

Som alltid med naturmedicin så måste man ge det tid, ca 3 månader, innan man kan döma om vilken effekt det har.

Jag har varit nästan problemfri sedan dess, eller det känns i alla fall så. Jag får inte svamp ens en gång om året längre, jämfört med 4-5 gånger per år förut. Halleluja.

… i förlossningssammanhang

Jag snubblade över ett blogginlägg för nån vecka sedan som nämnde jättenattljusolja i förlossningssammanhang. Tydligen ska det göra ”så att tappen och modermunnen blir mjuka och ’samarbetsvilliga’ när det väl är dags för förlossning”.

Jag hade ingen aning om att det även kunde ha den effekten, även om det är logiskt när man tänker på det, så jag googlade lite snabbt och det visade sig att både Fertilitetsguiden och sidan Tips på hur man startar en förlossning omnämner jättenattljusolja som något positivt.

Jag äter som sagt redan jättenattljusolja sedan länge så jag känner inget behov av att ta reda på mer om det, men det finns säkert massor att läsa på nätet för den som är intresserad. Under förlossningen förra gången refererade en barnmorska till min livmodertapp som något ”med väldigt mjuka kanter”, dvs det skulle inte ta lång tid att öppna sig mer (och det gjorde det inte heller), så det kanske hade med jättenattljusoljan att göra.