Se det från den ljusa sidan, du slipper ju mens.

En dag på jobbet, mot slutet innan jag gick på föräldraledighet, hade jag upplärning av en ny tjej i receptionen. Hon var så mysig, frågade en hel del om hur det var att vara gravid, hur det kändes att ha ett barn i magen som rörde sig så att det syndes på utsidan och annat som man funderar på som 20-åring med planer på familj i framtiden.

Jag klagade en hel del. Kunde inte låta bli, jag var ju så innerligt less. Berättade om hur det var att väckas om nätterna för att bebisen har hicka och hela magen rycker, att gå och kissa var 10e minut bara för att upptäcka att man nog inte behövde det. Att må illa av allt. Att få oförskämda kommentarer om sin fysik, att vara orolig över allting, att förlora en del av sitt personliga space när man behöver det som mest och så vidare.

”Oj… ja, det är verkligen inte den här härliga bilden av hur allting är så fantastiskt, när man lyssnar på dig… Men man slipper ju i alla fall mens!” sa hon med drömmande min och en glimt i ögat.

Jag tittade på henne. Jo, det hade hon rätt i, förstås.

”Helt rätt,” sa jag, ”men den byts ut mot annat.”

Mensvärk

Livmodern utvidgas, ju, i takt med att barnet växer. Detta orsakar en mer eller mindre konstant lågmäld molande mensvärk.

PMS

De regelbundna humörsvängningarna försvinner med mensen, men kroppen fylls av så mycket hormoner att PMS-humöret blir permanent. Och mer därtill, skulle jag vilja påstå. Raseriutbrott, i den mån man har såna, gråtattacker, sammanbrott och apati punkterar nästan alla dagar.

Avslag

Efter förlossningen blöder man konstant, som mens ungefär, i 6-8 veckor. I sträck. Och underskatta inte hormonomställningen under den perioden, eller värken i livmodern när den drar ihop sig.

Mensen tillbaka

Efter ca 5 månader är mensen tillbaka. Dra bort 2 för avslagstiden. 3 månader är alltså mensbesvärsfria, och då är man upptagen med att se till att det här nya livet man satt till världen överlever. För det känns som att man ensam bär ansvaret för bebisen. Det känns som att man är den enda personen i världen som klarar av att se till att den överlever och tyngden av ansvaret gör att man glömmer bort saker som snygga jeans, hårfärg, smink, dusch, mens och annat världsligt trivialt.

”Det är förstås inte riktigt så här för alla, det finns de som varken har mensvärk eller illamående,” sa jag. ”Det finns de som aldrig mått bättre än under just den här tiden. Vissa får inte tillbaka mensen förrän efter ett år. Men för mig är det så här, och jag är normal så jag är knappaste den enda som tycker att det här med att vara gravid* är överskattat.”

”Men det är klart,” fortsatte jag med sprudlande glad ironi, ”det är klart att det är skönt att slippa mensen.”

Hon skrattade åt mig, och sa: ”Men det är ju värt det.”

”För evigt, om det skulle behövas.”

 

 


*Märk väl, jag må avsky att vara gravid men jag älskar anledningen, möjligheten och resultatet.

Bildkälla: Unsplash

 

Tappa håret efter graviditet och förlossning

Det följer med en mindre matta med borsten, golvbrunnen i duschen har problem, dammsugaren går på högvarv och det kliar i kläderna.

Nej, vi har inga husdjur.

It’s all me.

Fick du också tjockare, blankare och längre hår under graviditeten? Se fram emot att förlora allt! Typ. Bli glatt överraskad om du får behålla det, i alla fall. Efter graviditet och förlossning tappar man (generellt) allt hår som man inte tappade under tiden. Att tappa håret är en tidsfråga*.

Jag är inte förvånad, fast alltså ändå är jag det. Förstår du vad jag menar? Jag visste att det skulle bli så här, men jag häpnar fullständigt i alla fall.

Mitt hår är av vad man brukar kalla den nordiska sorten. Jag må ha många hårstrån på huvudet men de är tunna, kort sagt har jag inte så mycket hår. Man kan säga att jag inte har så mycket utbyte av youtube tutorials för håruppsättningar eftersom jag helt enkelt får slut på hår att jobba med långt innan tjejen på videon får det.

Det känns som om jag håller på att bli skallig, även om jag logiskt sett vet att det inte är så. Mina förrymda strån dyker upp precis överallt – utom på mitt huvud – och det är så otrevligt.

Det spelar tydligen ingen roll om jag sätter upp håret och anstränger mig. De är överallt ändå.

Om det kliar nånstans på kroppen så var så säker, det är ett strå som fastnat och ligger och killar. Allra helst ligger de och myser i bh:n eller hänger i ärmarna. Jag törs inte laga maten om vi ska ha folk på middag, för jag kan inte garantera att den är hårfri.

Men det gör ingenting inte så mycket. Jag har andra kvalitéer.

 


* Läs mer om håravfall på mammasidan.se, där 90% av dem som svarat på enkäten upplevt ökat håravfall efter förlossningen.

 

Bildkälla: Unsplash

Vi behöver andas och lugna oss lite

Jag har känt mig stressad under ett tag här nu, över allt vi vill hinna klart med innan Tvåan kommer. Jag nämnde tidigare de saker som legat – och till viss del fortfarande ligger – högst upp på priolistan, dvs köksö, köksbänk och tvättstuga, och trots att vi faktiskt gjort ett ryck och jag dessutom nu är hemma om dagarna så står det åter stilla.

Stress och förvärkar

Det har känts på sistone som om jag håller på att drunkna i allt. Det är för mycket runt mig. Varje dag som går, och i måndags var det extra jobbigt med förvärkar som är nära att ge mig huvudvärk och ett maginnehåll som är så tungt att det känns som att det är på väg ut när jag rör mig, utan att förlossningen startar är som ett eget litet vakuum av tid. Jag kan inte koncentrera mig på något annat, jag orkar inte riktigt och det är tur att Simon är på förskolan 9-15 för annars vet jag inte hur jag skulle ha gjort.

Helst vill jag inte göra någonting mer hemma nu. Det känns överväldigande att bara ha EN sak som måste göras – dvs ta hand om stenskotten på bilen, eftersom det påbörjades för länge sen och måste göras klart – och helst skulle jag inte vilja ha något alls. Helst skulle jag vilja ha lugn och ro, bara vi i familjen, och inte hela tiden hålla på med nåt.

Som så många andra småbarnsfamiljer

Jättemånga verkar hamna i samma fälla. Man gifter sig och skaffar hus och barn och så står man där, med en pågående husrenovering under småbarnsåren. Vi har ett hus som klarar att vi väntar med renovering, det är bara det att vi inte vill vänta. Jag vet flera andra nu som sitter i en sits där de verkligen måste. De kan inte vänta, därför att då blir det vattenskador eller nåt annat hemskt som man liksom inte vill vara med om. Man vill till exempel ha rinnande vatten och ett fräscht badrum när man är hemma med en nyfödd, som en av mina vänner sa.

Hittills har det varit så att när vi är lediga så jobbar vi med huset, eller trädgården, eller nåt annat som behöver uppmärksamhet. Det har varit mycket ”jag tar Simon på förmiddagen så kan du fixa med det där, och så tar du honom på eftermiddagen så gör jag klart det här”, som om Simon var någon sorts belastning och det är han ju naturligtvis inte. Det handlar inte om det. Det handlar om att komma framåt med huset (mest). Sällan gör vi saker som familj som inte involverar utökad familj såsom mormor/farmor/morbror m.fl. När gick vi en promenad tillsammans alla 3 sist? Jag kommer inte ens ihåg det.

Målet är inte att vi ska spendera mindre tid med den större familjen såklart, eller gå ut och promenera ihop och så var allt bra, utan jag fiskar mest efter att man behöver få stanna upp ibland, leva i nuet med det man redan har, andas och lugna sig lite. Jag behöver få fokusera inåt, ta det lugnt och stillsamt och vila. Jag må längta till förlossningen men det är inte en orosfri längtan direkt.

Alltså det är ju bra och delvis roliga saker vi projekterar för här hemma, och det vi prioriterat handlar i huvudsak om att just minska vardagsstress. När man lever i en ständig röra därför att det helt enkelt saknas förvaringsutrymmen, så blir vardagen också rörig och sådant tycker både jag och Björn är stressande.

Stresshantering

Jag hanterar min stress genom att bli frustrerad och få dåligt samvete för att jag inte gör mer hemma, och försöka formulera lösningar på det – den ena mer ostrukturerad än den andra – för Björn. Björn i sin tur hanterar stress genom att reagera fysiskt med mage eller eksem eller nåt, samt att försöka jobba undan det som stressar honom.

Lösningen

Inte helt oväntat var lösningen på bekymret kommunikation. Jag bestämde mig för att jag just nu inte tycker att vi måste någonting alls. Det får vara som det är. Visst är det bra om vi kommer framåt, men att det är ännu bättre om vi lugnar ner oss en stund. Vi är rörande överens, visade det sig.

I tisdags kväll jobbade Björn vidare med köksön ändå, för att han ville det, men jag satt inte i soffan med datorn och hade dåligt samvete för att jag inte hjälpte till. Vi gjorde båda det vi behövde eller ville, utan press. Så mycket bättre.

Sedan i tisdags har förvärkarna lugnat sig också, de var tydligen stressrelaterade (?). Nu känns det inte som om förlossningen ligger en timme runt hörnet längre, och på sätt och vis är det skönt att ha tid att vila med gott samvete.

Andra föräldraledigheten är officiellt påbörjad

Jag är medlem i Liberoklubben, så är det. Jag är medlem i Pampersklubben också, eller jag får i alla fall rabattkuponger från dem, men eftersom vi inte hittar nån miljömärkning på deras produkter så undviker vi dem.

Som medlem i denna eminenta klubb får man en Libero startbox när förlossningsdatum börjar närma sig – det finns för övrigt många sorters gravidboxar man kan komma över gratis, läs mer här – och nu var jag och hämtade min i onsdags på Ica Maxi vid jobbet.

libero-startbox-2016

Jag gillar framför allt Hormoner & Hemorrojderfoldern, dels för att jag älskar deras blogg, dels för att de får mig att le åt saker jag inte tycker är speciellt kul, och så för att de får synas. I övrigt är det i princip samma som för 1,5 år sedan, förutom att Ica hade slängt med lite saker som kan vara bra att ha antingen i förlossningsväskan eller under första tiden hemma.

Jag är nu föräldraledig igen, i torsdags var min sista dag på jobbet. Jag fick fika och blommor – eller jag fick i och för sig baka kladdkakan och fikaduka själv, men det var för att chefen hotade med att köpa en tårta annars och i egenskap av nöt- och mandelallergiker samt glutenintolerant preggo så kan jag aldrig äta det hon kommer tillbaka med. Men blommorna fick jag i alla fall, en underbar bukett som redan nu ser sorglig ut.

mammaledig-blombukett

mammaledig-blomma-succulenteTidigare på dagen kom städchefen förbi och hade med sig en liten blomma till mig också. Hon var noga med att understryka att det var en succulente, och att den ska klara sig upp till en månad utan vatten. Jag vet inte om min oförmåga att komma överens med växter nått henne ryktesvägen, men om så är fallet är jag bara tacksam. Jag får så dåligt samvete när folk ger mig krukväxter och jag bara mördar dem.

 

Det känns bra att sluta jobba nu. Jag hade kunnat sluta en vecka tidigare, det hade inte gjort nåt, men det här gick ju bra även om jag sista veckan varit ofantligt trött. Nu är det som om kroppen slappnade av, som om jag undermedveten förbjudit den att förbereda förlossningen fram tills nu. Sammandragningarna avlöser varandra sedan ett par dagar tillbaka, och de hindrar mig från att sova bra.

Jag var på MVC i fredags, alla värden är bra, blodtryck och hjärtljud är som det ska, och även om bebisens huvud krupit ned och lagt sig till rätta så går det fortfarande att rucka lite grann. Jag är i vecka 39 enligt henne (barnmorskan), i vecka 40 enligt gravidappen. Jag antar att det beror på hur och vem som räknar – är det jag som räknar, till exempel, så är jag nu i gravidvecka 55 och blir antagligen den första kvinnan att genomföra en elefantgraviditet.

Jag frågade henne om hon skulle bli förvånad om förlossningen skulle starta, säg, i morgon. Hon svarade att med tanke på hur less jag är, bebisens placering och på hur min kropp beter sig så nej, det skulle inte förvåna henne. Trots det bokades nästa möte om 3 veckor igen, då vi ska prata om sent ultraljud som alltid görs i vecka 41 samt eventuell igångsättning. Vi bokade även tiden för återbesöket i januari.

”Nog för att det är mysigt att komma hit och så, men jag hoppas verkligen att vi inte ses förrän i januari”, sa jag trött när vi skildes åt.

Gravidmassage, det bästa som hänt sedan hjulet

gravidmassageNär jag fyllde år i augusti så fick jag det bästa jag kan tänka mig som gravid kvinna; inte bara ett utan TVÅ presentkort på gravidmassage här i närheten.

Som alla andra saker som är mina och som liksom blir liggande i köket, hamnade de i min ateljé under en av Björns plockattacker. Out of sight, out of mind så klart, men så återfann jag det ena av presentkorten härom dagen och det var som att fylla år på nytt.

Igår var jag där.

Alltså, himmel… Jag fick klä av mig till trosor och ligga på en massagebrits på sidan, med en vikt handduk under magen som stöd och en platt kudde mellan knäna för stabilitet. Rummet var ganska litet, där var inte mycket mysbelysning men några tända ljus, doften av aromatiska oljor och massagemusik – du vet den där sortens musik som brukar kompa valsång eller ljudet av havsvågor mot en strand – gjorde det stämningsfullt ändå.

Jag älskar massage. Jag blir sluddrig när någon pillar mig i håret eller killar mig på ryggen. När någon tar hand om mina muskler, eller det som finns kvar av dem, så blir jag nästan gråtfärdig av lycka så egentligen är det konstigt att jag inte går på massage oftare.

Hon täckte mig med badlakan för att hålla värmen, och så började hon med mitt ena ben.

Jag låg där och tänkte saker, bra saker, rosa tankar om att det här kommer att pågå i en hel timme. Jag måste komma ihåg att ta en bild som illustration till bloggen. Skit i bloggen. Jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag ska aldrig mer resa mig. Syftet med mitt liv är uppnått, nu kan jag dö lycklig.

Hon arbetade sig upp över ryggen, och jag var nästan yr av lycka när hon fokuserade på musklerna vid korsrygg och bäcken där foglossningen härjat som bäst. Jag får lite samma känsla i kroppen nu när jag berättar om det.

Det blev naturligtvis ingen bild till bloggen. När hon var klar med mig låg min hjärna varmt inbäddad i bomull och halvsov hela vägen ut i höstvinden.

När jag tänker på att jag har ett presentkort till att utnyttja så blir jag liksom alldeles varm. Måste komma ihåg att skynda mig att boka så jag hinner innan förlossningen bara, grejen är den att jag inte fått det fysiska presentkortet ännu eftersom min bror glömt ta det med sig… så det ingår lite tjat påminnande i den bokningsprocessen.

Vi skickar facklan vidare

Ja, för nu är det Björns tur. Jag har precis kommit på fötter, och istället sitter Björn och kramar toalettstolen. Jag är definitivt inte skadeglad, misstolka mig inte, men jag fann en viss tillfredsställelse i följande dialog från igår:

Björn: Shit asså, när jag tänker att det är såhär du mådde i 3 månader när du var nygravid…

Jag: Om du mår likadant som jag gjorde i förrgår, så kan jag säga att det var mycket värre att vara nygravid. Men du mår kanske värre än vad jag gjorde…

Jag tror förstås inte att han mår sämre än vad jag gjorde, varken för 2 dagar sedan eller som nygravid. Jag kommer aldrig tro det, jag kommer vinna den tävlingen i alla lägen, för alltid. Men hans tanke där kändes som balsam för själen ändå.

Min magsjuka skrämmer slag på Simon

Jag satt hemma i soffan och ringde Björn, som var på jobbet:

Jag: Hej, stör jag?

B: Va?

Jag: Stör jag mitt i nåt möte eller nåt igen, som igår?

B: Ja.

Jag: Men varför svarar du då, om du är upptagen?

B: Jamen? Du ringer ju. Du skickar inte ett meddelande, då måste det ju vara viktigt.

Jag: Ååååå precis rätt svar. Nu får jag dåligt samvete. Ska vi lägga på så skickar jag ett meddelande istället?

B: Hah, säg bara, nu har jag ju gått ut.

Jag ringde honom för att jag ville höra hans röst, men det kunde jag inte med att säga då när han sa sådär. Jag vill ju inte undergräva viktigheten i mina samtal. Meddelandet som jag annars skulle ha skickat skulle ha gått ut på att jag fortfarande mår så kasst att jag inte känner mig kapabel att förflytta mig från soffan upp till sovrummet, än mindre ut till bilen i eftermiddag och hämta Simon på förskolan. Björn får lov att göra allt själv.

Saken är den att jag fått Simons magsjuka. Jag vet inte när jag var magsjuk senast, men jag är rätt övertygad om att det inte var i vuxen ålder så med det i åtanke trodde jag att jag skulle klara mig. Det känns som att det kanske kommer bli ett återkommande tema den här hösten för övrigt, att jag övermodigt tror att jag är osårbar ända tills jag kraschar.

När jag åkte hem från jobbet igår eftermiddag mådde jag illa, men jag trodde det var till följd av nattens  helt klart undermåliga sömn (3 timmar). Jag mår ofta lite illa till och från, det är en av alla stjärnor i kanten på graviditeten, men när jag hämtade Simon började styrkan i kroppen svikta och en timme senare skickade jag ett meddelande till Björn om att han skulle fokusera på att bara komma hem.

Nån kvart innan han äntligen kom kunde jag inte stå emot längre utan hängde på toalettstolen och kräktes som… som… jag vet inte vad. Toadörren stod öppen, och lilla Simon som kände att allt inte stod rätt till redan innan blev jätterädd när jag började kräkas. Han stod bredvid mig och skrek och grät, och jag försökte samla mig och lugnt tala om för honom att ”mamma mår dåligt men det gör ingenting, det är ingen fara Simon”. Det här med att samla sig mitt under en spyattack var ganska svårt, men det gick faktiskt, hör och häpna.

Jag satte mig på knä, tog honom i famnen och upprepade att det inte var någon fara. ”Mamma kräktes, som du gjorde förut. Men det gör ingenting.” Det var nog inte den mysigaste kramen jag utdelat i mitt liv men han lugnade sig, 2 minuter senare verkade det vara glömt och sen kom Björn hem.

Natten blev förfärlig. Jag menar visst, jag mådde illa och var tvungen att gå upp några gånger och sådär, men det jag inte förväntat mig var twisten det innebär att vara höggravid i sammanhanget.

Våldsamma kräkningar är en hård ansträngning för magmusklerna, och jag fick 2 attacker under kvällen. När jag gick till sängs började sammandragningar, gissningsvis triggade under kvällen, komma och gå. De gjorde ont, de kom ganska regelbundet, de framkallade akut illamående och de verkade hålla Tvåan vaken. Han sparkade mig på magsäcken då och då som tack. I 5 timmar höll det på innan det ebbade av, men de är inte borta.

I min hopplöshet frampå småtimmarna började jag till slut undra om det var möjligt att trigga igång förlossningen via maginfluensa. Föreställ dig att åka in till BB med fullt blommande maginfluensa. Satan.

Jag ringde moster Catrine, du vet hon som är BVC-sköterska, och frågade om det nu på morgonen. Hon höll det inte för otroligt, men visste inte. När man frågar Google så verkar det som att det är vanligare att man får värkar som inte åstadkommer något än att förlossningen faktiskt kommer igång.

Nu känns det inte alls som att något är på gång i förlossningsväg… men nog blev jag lite nyfiken. Och dessutom kom jag fram till att så fort jag orkar förflytta mig så ska vi packa det vi kan till förlossningsväskan. Det är trots allt inte så långt kvar…

Skillnad mellan första och andra graviditeten

För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln Jag är lika rädd som sist:

pt 10 ggr

sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!

Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway… ”det är för sjutton snart!”. Ja, precis.

När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.

Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.

Jag är lika rädd som sist

Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.

Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta, må Universum förbjuda det, förstås men på komplikationer då, om vi säger så.

Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.

Den här gången är det annorlunda

Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.

Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.

Bara några dagar kvar

Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.

Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:

”Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”

Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:

”Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”

Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:

”Ja, det har du rätt i! Så är det!”

Så är det

Jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga ”Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.