Kategori: Hörnstenar. Filtrera bruset.

Här hittar du Mammatrams hörnstenar, dvs de inlägg som utgör grunden för den här bloggen. De handlar om de värderingar, åsikter och funderingar som vår vardag baseras på. Inget mindre brus, med andra ord.

Årssammanfattning 2020 – året som gått och aldrig kan komma tillbaka

De som säger att de haft ett bra år under 2020 tror jag tillhör minoriteten vad gäller omdömen av det året.

Eftersom jag inte känner att jag utgör en del av nämnda minoritet så har det tagit mig tills nu att få perspektiv på det hela. Fasen, alltså. Det värsta är nog ändå att pandemin hindrat mycket av det roliga folk brukar hitta på, men det tråkiga har fått vara kvar och känslosvamp som jag är så har den allmänna uppfattningen av 2020 färgat mitt minne av året, även om det kanske egentligen inte var så farligt för vår del.

Året som gått sin väg OCH ALDRIG KAN KOMMA TILLBAKA

Jag fick jobb och var ny ett tag, och brottades med otillräckligheten jag nästan alltid känner gentemot barnen när jag är borta. Jag måste jobba med det, tänkte jag och började gå hos min grymma KBT-terapeut igen. Det var tufft. Har du funderat på parterapi, frågade hon efter ett tag och med det började jag och Björn gå hos en parterapeut. Sen rev det upp lite gamla grejer som vi brottades med tillsammans, jag och Björn, men under tiden blev livet lättare eftersom jag blev permitterad på deltid och slapp stressen över att vara hemifrån så länge om dagarna.

Det blev sommar, vi hyrde stuga i en vecka och övrig tid var vi hemma. Det var både skönt och toksegt på samma gång. Det blev sensommar, och augusti, september och oktober punkterades löpande av VAB-dagar för än den ena, än den andra. Hösten var trögstartad, det var som om alla hade trott att pandemin var ett minne blott och nu tappade farten alldeles.

November kom. Jag fick sparken, och blev ledsen för det. Simon kände det och blev ledsen utan att förstå varför så han tog ut det på sin omgivning. Jag harvade på, känslan av att inte räcka till fanns där hela tiden men jag lyckades rikta upp vår högkänslige son i alla fall. Vi höll också Adrians första kalas, som jag fortfarande inte hämtat mig från.

December kan sammanfattas som 2020s tröttaste månad. Och ingen vila blev det, eftersom förskolan vädjade om att alla som kunde ta hem sina ungar skulle göra det så att de kunde få en chans att bryta smittspridningen.

Julen blev väl halvdan och när nyår passerat och de sista hål-i-huvudet-raketerna exploderat i öronen på oss så drog jag en djup suck … och tänkte att nu är ribban ändå ganska låg, så 2021 har ovanligt goda chanser att kännas fint.

Ljusa stunder 2020

Låt oss i alla fall FÖRSÖKA minnas de fina sakerna från 2020. Ett helt år kan inte sakna fina minnen, så är det bara, och vi fick många såna. Så för att göra mig själv på bättre humör, efter att ha redogjort för de lowpoints som utgör de bärande pelarna under 2020-skylten, så har jag tänkt igenom de positiva inläggen. De har dansat likt eldflugor runt 2020-pelarna och gjort tillvaron fin ändå. Grått kan också vara vackert, särskilt som bakgrund till eldflugor.

Midsommarkvällen lyser klarast, tätt följd av Kungsberget i januari.

• Midsommarkvällen

Den kvällen innehöll ett ögonblick av sällan skådat lugn och stillhet för mig. Ett par ensamma steg över en gräsmatta i Dalarna gav mig mitt finaste minne av egen tid för hela året.

• Kungsberget

Båda pojkarna tog med sig en positiv upplevelse av skidåkning och det var så härligt. En lättnad, faktiskt. Vi fick en jättemysig långhelg där.

Flera eldflugor

Andra eldflugor i 2020-burken är pojkarnas alla påhitt. Till exempel den gången då de tyckte att jag skulle hälla ut mitt te på golvet, eller det simpla faktum att Adrian avverkat treårsåldern med stil.

Jag är nästan gränslöst tacksam över att vi har hittat en fin simhall med varmt vatten i barnpoolerna, alltså även i undervisningspoolerna. Vilken skillnad det blev för mig! Lika tacksam är jag för att båda pojkarna slutat sova middag så att längre utflykter blir möjliga på helgen. Just NU kan vi inte göra så mycket, men i somras gick det bättre.

Simon fyllde fem år och vi hade kalas för honom, det gick bra och blev riktigt roligt (för barnen) vilket jag inte hade väntat mig så även om det var mycket jobb för mig och Björn så blev det ett bra minne.

Adrian lämnade ifrån sig sina nappar i våras, Björn trillade på cykeln och skrämde slag på mig, vi hade fina dagar med barnen och på min födelsedag låtsassov jag inte när de kom in och sjöng för mig (!).

Vi fick helt oväntat flera pappkassar med Bamsetidningar av våra grannar, vilket hållit pojkarna sysselsatta väldigt länge.

De kan fortfarande upptäcka och återupptäcka tidningar så att det blir alldeles tyst rätt länge. Fantastiskt.

Sen blev de thöst och vi firade allhelgonaafton för en gångs skull. Vi åkte till en kyrkogård och tittade på alla ljusen och pratade om alla liv som levts. Det var en värdefull utflykt och en mycket fin kväll.

Det var det. Länge leve hoppet om ljuset i slutet av tunneln. Under tiden är jag arbetsFRI och skriver ikapp mig själv här. Tillvaron känns ändå helt ok!

Syskonbråk: det finns bråk, och så finns det Bråk

syskonbråk
Gammal bild, men den visar ett typiskt syskonbråk så jag tyckte den passade ändå; det är trots allt sällan jag drar fram mobilen och börjar fota när det bryter ut.

Syskonbråk

Våra pojkar kommer på kant med varandra ungefär 35 000 gånger om dagen, som vi ser. Mörkertalet är helt okänt men nog finns det, tro inte annat. Vi vet att det här är en nödvändighet; just de här två små personerna måste gå den här vägen för att forma det band som ska bära dem när jag och Björn inte längre finns. Men det finns bråk, och så finns det Bråk.

Känslor och bråk

Ett vanligt syskonbråk är överspelat på ett par minuter, vi reder ut vad som hände – “jag försökte sätta mig på hans huvud, han bet mig i rumpan, jag slog honom med” (infoga valfritt tillhygge), “och då blev han arg!?” – och jag försöker förklara för dem vad som (rimligen) hände i huvudet på den andre. Vi pratar om vilka känslor som kom fram, och jag försöker – Universum ska veta att jag försöker – pränta in i dem att känslor är ok, det är bara känslor och det är inget farligt, låt dem komma, känn dem, känns vid dem. Nämn dem vid namn. 

Är de mottagliga kan vi prata om vad man kan göra ISTÄLLET för att sopa till varandra – till exempel kontrollera att vi inte misstolkat det som händer – och att det ALLTID är bättre att tillkalla vuxen hellre än att skipa egen rättvisa, som ju ändå aldrig uppfattas som sådan av motparten. 

Vendettor

Jag har berättat om min säsong på Korsika för många år sedan, och om hur vendettor ser ut på nära håll. Vendettans natur är densamma som evighetsmaskinens, med den mikroskopiska skillnaden att där en evighetsmaskin förlorar energi, där växer istället vendettan tills den en dag blivit ett monster som river och förstör allt i sin väg.

Simon är ett smart barn. Han fattar det här med vendettor, liksom han fattar det mesta vi förklarar, men det stannar på det teoretiska planet. Simon är nämligen också ett barn med en oerhörd känslokapacitet; nästan alla känslor är extrema. 

Jamen såna är ju barn, tänker kanske du och jo, förvisso, men min beskrivning av honom är med ett barns mått mätt. För att vara ett barn, så drabbas han av fascinerande starka känslor. Han blir kanske glad över något, och kan lyfta humöret på ett helt rum med folk – eller han skulle ha kunnat det, om folk fick samlas på det viset. När han blir arg, så måste han ha hjälp att bära det onda och jobbiga för annars klarar han det inte. 

Det är svårt att vara liten och stå med känslor i bröstet som inte får plats, vilket leder mig vidare till Bråk.

Ett Bråk

Ett Bråk lämnar skada och förödelse efter sig. I kölvattnet guppar brusten tillit, djupt sårade känslor och materiella kalhyggen. Som förälder ser jag det som min uppgift att förebygga och förekomma den här sortens fasor, att finnas där och stötta så att ett syskonbråk inte kan eskalera (till den nivån) från början.

I lördags misslyckades jag monumentalt, och jag kommer sent att glömma den kvällen. Det är som alltid lätt att vara efterklok, och … ja. Hursomhelst. Jag ska inte döma mig själv för hårt, jag gör med handen på hjärtat alltid mitt mesta och bästa för dem men den kvällen var det definitivt inte tillräckligt. Jag hade en dålig dag på den fronten. Men, vad var det som hände då?

Det var precis innan läggning, och egentligen är det inte så viktigt exakt vad som hände, konsekvensen däremot blev mycket upprörda familjemedlemmar. Det var värst för Simon – eller mig, svårt att avgöra. På pappret var väl Simon boven i dramat och Adrian offret, i alla fall vid ett första ögonkast, men sen dramaskrek Adrian med handryggen mot pannan och Simon låg i sin säng och skämdes. Och låt oss för all del inte glömma mitt försummade ansvar som förälder.

Skam är den värsta känslan som finns. Jag vet ingen som står ut med den, och vi gör allt för att forma om den till något annat. Vad som helst, bara vi slipper skämmas. Skam kan sätta mycket djupa spår i barn, och Simon av alla lär inte vara ett undantag.

Lappa och laga för allt vad tygen håller

Jag nattade Adrian enligt påbörjad procedur, sen gick jag in till Simon och försökte hjälpa honom (och mig själv) ur det värsta. Stillsamt försökte jag få honom att sätta ord på sin vrede, hitta roten till den. Det blev ett fint och lite hjärtskärande samtal med ett litet barn och hans stormiga och glittrande vackra inre. 

“Du vet väl att jag älskar dig ändå, Simon? Även när jag är jätte jättearg?”

En kram for dramatiskt fram från under täcket. Vi kramades, jag strök honom över håret och sa det om och om igen, ända tills han ville sova.

Det här är det svåraste med moderskapet, tycker jag. Var lappar och lagar jag när jag inte vet var det behövs? Vi vill ju skydda dem mot allt ont, men ibland är det så oerhört svårt att veta vad det är eller när det ska hända. Samtidigt behöver de lära sig. Syskonbråk fyller en funktion men Simon måste lära sig att det finns gränser som man aldrig aldrig får korsa. Hur vi ska hjälpa honom med det förblir mitt livs frågetecken. 

Lördagskvällen blev helt ofrivilligt en svidande läxa i var syskonbråk slutar och blodigt allvar tar vid, men vem den sved mest för får vi nog aldrig veta.

Lästips

Hittade, efter en mycket kort googling, en sida om syskonbråk på BVC-Elvis (klicka här) som fint och sakligt sammanfattar allt vi fått höra om ämnet både i böcker och under våra besök på BVC.

Det finns, som det står i ovan nämnda BVC-artikel, många sätt att jobba för att få ut frustrationer och starka känsloanfall innan det blir bråk av dem. Jag tror att alla föräldrar har sina egna personliga tricks de kör med, det gäller bara att hitta dem. Ett som funkat med Simon (men som absolut inte funkar med Adrian) är det vi kört sedan han var fyra år. Undrar hur länge det kommer funka, för övrigt – det blir eventuellt svårt för lilla mig att brotta ner en 14-åring i soffan och kittelkriga honom till utmattning.

Berätta gärna vad du har för tricks med dina ungar! Jag skulle må bra av lite inspiration. Kram på dig.

PS.

De har många fina stunder tillsammans också, de bråkar inte HELA tiden.

November & December 2020 – höjdpunkter och low points

Ja, kort sagt så utgjorde november och december botten av förra året för mig. Att bli uppsagt är nog alltid tufft; det är att bli dumpad, lämnad, och det behöver sörjas. Det är svårt att sörja när man tvingas vara kvar, det är som att göra slut och sen tvingas fortsätta bo ihop i flera veckor. Så det var det, då, och sen veckorna efter det, och sen julledigheten utan möjlighet att GÖRA någonting annat än samma sak hela tiden.

Men med det sagt, så fanns där fina stunder också naturligtvis. Simon som försökte hjälpa mig med mitt jobb, pepparkaksbak och roliga uttalanden som alltid.

Höjdpunkter i november och december 2020:

1
När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Simon är supersmart och så, men känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern.

2
Några saker som pojkarna har sagt till mig i höst

Sakerna de säger ibland … ingen såg dem komma, om vi säger så.

3
Ljudexplosioner, besvikelser och pepparkakor

Om filmscener i mitt huvud där antikrist höjer rösten inne i en katolsk kyrka, bland annat.

September & Oktober 2020

Tiden går och minnena blir suddiga i farten. Det har varit två tröga månader där förkylningarna avlöst varandra – eller bara vägrat ge sig – och funderingarna likaså. Hurra för november! Äh, jag bara skoja. November kan ta sig nånstans. September och oktober bjöd ganska länge på det där underbara höstvädret som egentligen är min favoritårstid, du vet, när de färgglada bladen fortfarande sitter fast på träden och vinden fortfarande luktar gott.

1.
Adrians treårsfas mattas av

Än är den inte över, men vi ser att det vänt och halleluja så bra det känns!

2.
Barnvakt via barnvaktsfirma på löpande basis

Det här länge legat som en idé och ruvat i bakhuvudet. I år blev det av och vi är fortfarande väldigt glada för det.

3.
En helg i kärlekens tecken

Bröllop och barnfritt med övernattning på Ekerö. Både vackert och inspirerande.

Familjeintegritet i kombination med familjeblogg – utelämnandet som aldrig får ske

Mardrömmen: Min känslige och nu tonårige son skickar mig en länk till ett av mina gamla blogginlägg, med kommentaren ”hur kunde du?”
Gammal bild.

Jag har funderat på det här med hur mycket av och om barnen jag delar med mig av här. Det finns saker ibland som jag skulle vilja (och kanske också behöva) berätta, men jag gör det inte av rädsla för att kränka deras integritet. Jag menar, de blir ju bara äldre och jag märker att jag blir mer återhållsam med detaljer och sådant som kan tänkas svårförklarat för dem när de blir äldre. Nu handlar den här bloggen inte om dem så mycket som den handlar om mig, men hur jag reagerar och mår står i stark relation till resten av familjen naturligtvis.

Mainstream eller icke mainstream

Ju äldre pojkarna blir, desto mer väljer jag bort att dela deras allvarligare sidor. Jag måste aktivt fråga mig själv om jag kan stå för det jag skriver nu även om 10 år, när de har hittat bloggen och läst här och var. Än så länge är det lugnt på den fronten, men Simon börjar bli stor nu – ok, SÅ stor är man inte när man är 5,5 år, men han har integritet så att det räcker och blir över för ett helt liv – och Adrian krymper inte direkt.

På senaste tiden har vi till exempel funderat extra mycket på hur Simon fungerar som person. Han simmar som bekant inte i den main stream som Adrian så lätt plaskar runt i, och det finns fortfarande stunder när vår förvirring når nya höjder över havet. Det känns ibland tungt att var och varannan dag ha samtal med förskolepersonalen om olika situationer där de också står och kliar sig i huvudet och inte riktigt vet hur de ska göra. Därunder ruvar svarta känslor över att vi inte lyckas hjälpa honom att hitta sin väg, men vi jobbar på det allt vi kan, och han kommer ju bli vuxen han med.

Mer än så kan jag inte berätta om det utan att känna att jag kränker hans integritet alldeles, trots att det bitvis såklart påverkar mig oerhört – jag är ju mor, hans påhitt är mina på sätt och vis.

Jag är inte den enda

Såna här tankar är inget annat än sunt förnuft, och jag snubblade över en annan bloggare här i veckan som reflekterat över precis samma sak:

”Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.”
Källa: http://lindablom.se/2020/may/ett-avslutat-kapitel-eller-ej.html

Författaren Linda verkar ha tappat bloggen, men skriver ändå att hon saknar den. Såklart att hon gör, det skulle jag också göra, så det gäller att hitta en neutral väg framåt i tid. Jag kan med andra ord fortfarande inte skriva om allt jag skulle vilja, men det är en del av priset att betala när man driver en blogg som handlar om fler än en själv.

Med ansiktet mot vinden och sommaren i ryggen

Höstäpplen

Mitten av september luktar höst, och friska vindar river i trädtopparna – och drar med sig vårt äppelträds sista äpplen i marken. Björn flexade ut hela dagen igår och var iväg och mustade äpplen på Ekerö, apropå det. Jag vet inte hur många liter äppelmust det blev totalt, men 20 av dem ska han försöka göra äppelcider på. Vi får se hur det går; han sa att riktiga cideräpplen inte är så goda och de odlas inte ens i Sverige. Våra äpplen är både söta och goda, så kanske blir det en extra god cider nu … eller extra söt. Vi får se, men musten är sagolik i alla fall. Flytande soläpplen, liksom.

VAB

Vi har vabbat i princip oavbrutet sedan semestern i somras. Först blev Simon förkyld, och sen blev han frisk med rosselhostade och snorade en del, så han var hemma tre veckor. Sen hann han vara på föris i två dagar, och sen blev Adrian förkyld. Samma sjukdomsförlopp, samma hosta, men han fick komma tillbaka efter bara en dryg vecka hemma.

”Är barnen friska nu?” frågade min chef i ett mail igår. Jag svarade helt korrekt:

Svaret är med andra ord officiellt JA.

Tillbakablick över sommaren

Jag brukar göra en sammanfattning varannan månad över de mest lästa inläggen, men nu tar vi hela sommaren i ett svep istället:

Maj

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara
Det där med att sova middag är ett bleknande minne. Men det händer att Adrian somnar på vilan på förskolan, och det händer att Simon somnar på vilan hemma.
Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder
Det är den bästa idén som något barn någonsin har haft vad gäller födelsedagspresent till en förälder.
Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset
Det blev jättebra och han pratar fortfarande om det ibland. Snart fyller Adrian år, så vi har ett kalas att förbereda snart igen.

Juni

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

En text utan foto, men med en ordvävd bild istället. Om hur föräldraansvaret militäriskt går före allt.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar
Precis såhär känns det. Men om man inte investerar så är det svårare att få positiv utdelning.
Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked
Tänk att den dagen kom även för honom …!

Juli

När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Han var på magnetröntgen i veckan, med knät, eftersom det fortfarande gör ont ibland. De sa att det kan ta upp till ett år för det där att läka, och jag kan inte låta bli att tänka att vi inte är så unga längre.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken
Innehåller ett genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder.

Augusti

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen
Det här tipset är nåt jag varmt kan rekommendera att testa, det funkar för oss.
Att få vakna till sång på födelsedagen

Helt fantastiskt var det – när jag väl fattade vad det var som pågick. Jag fick ett jättefint firande av pojkarna, särskilt Simon, som löpande påminde mig om att han var snäll hela dagen eftersom det var min ”föseldag”.

Adrians treårsfas mattas av, och fansen på föris jublar

Adrians magi

Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en ”storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. ”Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.

På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt ”det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. ”Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.

Till och med djuren gillar honom, och han är fullständigt orädd.

Mr Hyde

Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.

Baktal

Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att ”allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.

”Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. ”Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.

”Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.

Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.

Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.

Mammatramseri

Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.

Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?

Rädslor

Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.

”Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är ”lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?

Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

”Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

”Nähä?” svarade hon.

”Kan du lyfta upp mig dit?”

”Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. ”Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. ”Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

”Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. ”Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.

*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.