Var min skitnatt ett test, och i så fall, klarade jag det?

skitnattDet värsta med att inte få sova om nätterna

Det värsta med att inte få sova om nätterna när man har småbarn är inte det faktum att man inte får sova. O nej. Det värsta är att man hela tiden leds att TRO att man ska få sova, och sen knuffas ur den villfarelsen – känslomässigt jämställt ett magplask på trottoaren från ettans trampolin – om, och om, och om igen tills något annat bryter tortyrcirkeln, typ väckarklockan. Eller ett annat barn som har sovit (hur!?) klart.

Oh the joys of parenting

Det händer mycket med, och runt, Adrian nu. Jag blir lite åksjuk.

Han äter, till exempel, allt. Är det något han aldrig nekar så är det mat, i vilken form det än må vara – alltså även sandkakor och övrig imaginär kost – men igår så skulle han inte ha nån middag.

Jag vet att han äter på föris så jag blev inte mer fundersam över detta nya än att jag undrade om han tänkte bli sjuk. Men sen vägrade han vällingen innan läggdags, och jag blev jätteorolig. Inte för honom, men för min natt. Jag vet ju att han kommer att bli hungrig, jag vet att han kommer att vakna av hunger – om han inte blir jättesjuk, då vaknar han av det istället.

Han fick därför dricka sin välling medan Björn läste saga i sängen, som ett undantag, samtidigt som jag med lätt ångest längs ryggen tänkte att om det här är ett test, nu, så kan vi inte gå med på det (vällingen i sängen) imorn igen och jag måste ta min skitnatt (-nätter) vid hornen.

Ve och Fasa.

Hashtag: Skitnatt

Jag har berättat om Adrians natterror förr, men han var yngre då och har utvecklat nya sätt att nå bättre resultat.

Han höll sig till kl 03:12. Då vaknade jag av att han hade klättrat upp ur sin säng och satt sig på mitt huvud, och sa ”uuuh, uuuh, mamma, mamma, uuuh, uh” på repeat.

”Nej. Adrian, vi ska sova nu. S o v a . Sov. Lägg dig ner. Ligg! Var är nappen? Vaaaar är nappen? Hm? Där! Ligg!”

Det säger jag alltid när det här händer. Han verkar ha listat ut det. Han svarade med att skrika åt mig, men sen la han sig och försökte (kanske) sova men det gick inte. Kl 04 drevs jag alltså upp att göra välling med honom på armen.

Ibland önskar jag att det var vinter jämt. Kl 04 har nämligen solen varit vaken ett bra tag, det är fullt dagsljus ute och Adrian vaknade förstås helt och fullt. Han drack sin välling, sen tittade han på mig och skickade en ny order:

”Äta.”

”Nej. Sova.”

”Nej.”

Vi gick upp till sovrummet igen, och jag la ner honom i hans säng. Ny order:

”Handen.”

Jag måste ligga i en sovfientlig ställning med huvudet på hans rängram för att nå ner till hans hand och hålla den, men det fanns inte mycket jag inte var beredd att gå med på för att få honom att somna.

Jag somnade i min sovfientliga ställning, vaknade till med ont lite överallt och lirkade upp handen ur hans järngrepp.

Inget hände. Jag la mig tillrätta, hela mitt väsen segervrålade tyst äntligen! – då gick Björn upp, eftersom klockan hunnit bli 05:12. Jag kunde höra honom öppna trappgrinden. Jag höll andan. 05:13 var Adrian på väg upp på mitt huvud igen och jag var klarvaken. Igen.

Han fick ligga bredvid mig, jag gav upp. Det gjorde inte han. Han småsparkade, kramades, gosade, pillade, småpratade och försökte sätta sig upp ett par gånger, varpå jag tryckte ner honom i liggläge igen och tänkte att men va FAN! Kan jag få VILA i alla fall?

Adrian somnade till, sen vaknade Simon. Sen vaknade Adrian, igen, och klättrade ner ur sängen och gick in till Simon. Jag borde följa efter, tänkte jag. Jag borde förhindra bråk innan det händer för jag orkar inte med det, tänkte jag. De kanske klarar sig utan mig en stund, tänkte jag vansinnigt och tvärsomnade.

De lekte på ganska bra för Simon var på sitt snälla humör, men till sist bestämde de sig för att mor hade sovit klart. De kom in tillsammans till mig och klättrade upp i min säng, hoppade lite på mig, tog mitt täcke och satte på fläkten. Det var som om deras far gett dem en hemlig lektion i hur man gör för att få upp mamma ur sängen vare sig hon vill det eller inte.

Sånt där som får en att ifrågasätta sig själv som människa

Frukost. De måste ha frukost, varje sekund som jag ligger kvar här nu är en sekund jag skulle kunna sova sen efter att jag lämnat dem på föris, tänkte jag innan jag gick upp och startade bråket.

Egentligen var det Adrian som började, kl 04 ungefär, men jag är den som är vuxen så det ligger på mig. Det blir gärna så att jag blir lite sur av såna här nätter, och med noll tålamod, noll känslobuffert och känslan av att ha blivit provocerad under en längre tid och nu fått nog, så närmar jag mig min vardag i attackläge. Jag orkar inget annat. Jag orkar inte vara mentalt flexibel, tänka vuxna saker, sätta mig över det hela. Jag är sämre än så, tyvärr.

Detta innebär att minsta motgång möts av en frontalkrock från min sida, och minsta opponering mot det möts av konsekvens. Exempel:

Båda skriker ikapp åt varandra över sina matskålar på bordet medan de inte äter. Shh, säger jag. Sluta skrika, säger jag. Stopp! ryter jag och slår näven i bordet. De tystnar, tittar på mig och ler, inuti mig glöder det när jag sansat säger Tyst! åt var och en av dem med ögonkontakt. Sluta skrika, jag orkar inte. Jag ser att Simon drar efter andan och förekommer honom; Simon om du fortsätter skrika nu, då är det färdigt.

Simon skriker leende med blicken stadigt fäst i min, och jag tappar humöret. Jag bär honom omilt uppför trappan och stänger in honom på hans rum, smäller igen dörren och går ner. Simon grinar bakom dörren. ”Jag vill ha mat!” vrålar han förtvivlat.

Så fort jag kommer tillbaka börjar Adrian vifta med sin yoghurtsked. Det skvätter, jag lägger ner hans hand med skeden i, säger lite sammanbitet ”inte så, ät istället”. Adrian fortsätter, jag tar ifrån även honom maten och torkar honom och sätter ner honom på golvet. Han grinar och skriker ”äta!”.

Inuti, bakom mitt ilskna humör medan båda mina barn skrek efter mat som jag nekat dem, började jag undra om det inte möjligen skulle kunna vara så att jag eventuellt skulle ha kunnat hantera den här morgonen lite annorlunda.

Men det var lite sent att göra om nu. Jag tog fram datorn istället och satte Adrian framför Shaun the sheep, och arbetade mig sedan metodiskt fram längs resten av vägen mot leverans till förskola. Jag måste klä på dem, jag måste klä på mig, de skulle ha med sig extra byxor. Jag släppte ut Simon, som tjatade om mat så att jag måste förklara att han försuttit sin rätt till resten av sin frulle genom att skrika och bråka istället för att äta. Gör man så, då är man inte hungrig.

”Jo, mamma, ja ä de. Ja ä hungi!” sa han och jag smälte grät floder inuti medan jag sa att synd, du får äta mer på föris i så fall.

Ett test

Det var definitivt en prövning, och även om jag som sommarlovsfirare har möjlighet att sova ikapp på förmiddan efter en skitnatt som denna så är ändå hela dagen liksom… förstörd, i brist på bättre ord. Jag menar, alla vet att motgångar jagar i flock.

Kunde jag hantera det här, till exempel? Efter att jag monterat tillbaka ytterluckan – medan ugnen var igång och jag redan bränt mig på tummen – och den på nytt fallit i golvet 2 gånger, så nej, inte så jättebra.

SaveSave

SaveSave

Aprils mesta. Snart är det sommar!

Snart är det sommar!

När tiden och intresset att läsa bloggar krymper i takt med att vädret blir snällare, så ökar produktiviteten i min ateljé.

Inte för att jag undviker att vara ute – utom nu när pollensäsongen hemsöker varenda vrå – men för att jag blir piggare och för att skolan tar slut.

Ja, kan du tänka dig;  s o m m a r l o v.

Det är väl sista gången i mitt liv som det inträffar, kan jag tänka mig. Jag har valt att inte jobba i sommar utan istället läsa ikapp sådant som jag inte hunnit fördjupa mig i under läsåret. Här lämnas också utrymme för kreativa nödvändigheter, som tex att laga alla kläder som samlats på hög i syhörnan, eller skriva de där texterna som jag bara har utkast till än så länge.

Länge leve sommaren, och nu är det bara en månad kvar. En ganska jobbig månad förvisso, men det är ändå bara en månad 🙂

Mest lästa i april

 

1
Problemet med egen tid nu

Det gäller att inte ta det för lugnt.

2
Förtjusande stripp på café

Elton rules.

3
Svart sotning

snart är det sommar

Den svartaste skata vi någonsin sett.

Favoriter från mars – vi går från 5 till 3 av matematiska skäl

Matematik på bloggnivå

Som förut nämnt så lämnar min tillvaro mycket lite utrymme till rast och ro nuförtiden, och därför så uppdateras inte bloggen lika ofta som för ett år sen. Men! Jag håller vad jag lovar, och MINST ett inlägg i veckan blir det. Oftast fler. Men minst ett.

Men om man då föreställer sig att jag gör ett inlägg i veckan, och vi har 4 veckor på en månad, och jag listar de 5 mest lästa per månad… jah. Det funkar inte, så därför dras listan ner till de 3 mest lästa så att vi med säkerhet kan mobba ut minst ett inlägg i månaden. Det blir väl kul?

De 3 mest lästa i mars

På tal om mobbing; mars månads 3-i-topp-etta – är det ens ett ord? – handlar om dolt/halvdolt våld, medan resten – dvs alla 2 – handlar om ensamhet.

1.

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu


2.

Massagebehandling på Sparadiset Östermalm


3.

Borta från barnen på mammagåva


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst.

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Problemet med egen tid nu

Att vara själv

Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.

Själv, i det här sammanhanget, betyder

  • inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
  • ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv

Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.

Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i

  • det finns ingenting som måste göras
  • det finns ingen annan att ta hänsyn till
  • jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.

egen tid valrhonaProblemet med egen tid nu

Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?

Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?

Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?

Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?

Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.

Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?

Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.

Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.

 

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den ”stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; ”Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på ”tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Februari – vabruari hos familjen Mammatrams

Februari – vabruari – fulfebruari

Kärt barn har många namn… och okära har väl ännu fler. Februari gick i sjukdomens tecken i år, till skillnad från förra året då temat i första hand verkade vara föräldraskap och bebisbekymmer. Fast vi var sjuka då med, förstås. Inget februari utan förkylning, eller hur?

Här kommer februaris mest lästa i år; temat blev influensa. Yeeeey.

1.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

vabruari

Jag var egoisten, alltså. 

2.

Ser fram emot vab för mig själv och båda barnen imorgon. Supertaggad.

Inlägget som satte igång den egoistiska diskussionen.

3.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

vabruari

4.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

5.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Hurra! Hurra! Hurraaaaa!

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Elin kommenterade såhär på mitt förra inlägg:

Känns väldigt egoistisk att lämna ett barn med 37,8 i vilotemp.
Och väldigt väntat att förskolan skulle ringa hem honom. Undrar hur många barn o personal som blev smittade för att du skulle vila. Nästa gång kanske din man kan vabba direkt om du ej klarar att ta hand om barnen..

Det här kan förstås diskuteras. Tack, Elin, för att du lyfter något som jag inte hör för första gången.

Roten till allt ont

Många tänker på samma sätt, I know, och alla gör vi olika. Tar man diskussionen till sin spets (jag har sett den på andra håll) så kommer man rörande enhälligt fram till att det är såna som jag som gör att sjukdomar sprids. Om alla tänkte tvärtemot såna som mig så skulle vintersjukdomar utrotas.

Överblick

Men om vi ska se över situationen då, som kanske inte framkom i sin helhet – hur skulle den kunna det? – vad gäller min yngste sons brutalt grymma förvisning till förskolan, med noll hänsyn till andra, trots uppenbar sjukdom:

Smittorisk

Såhär kan man läsa om influensasmitta (vi får anta att det handlar om influensa, med tanke på alla symtom) på 1177:

”Influensa smittar redan innan du har fått några symtom. Du kan alltså smitta andra utan att veta om att du är sjuk.”

Vidare har det inget med renlighet att göra, för den som vill veta, eftersom viruset är luftburet och varenda unge på föris hostar halva eller hela vintern.

Vi – liksom alla andra familjer, med extremt få undantag (typ inga), som har sina barn på förskolan – har ingen möjlighet att ha barnen hemma hela eller ens halva vintern enbart pga hosta (när de i övrigt mår bra, förstås).

Stackars Adrian

Fantastiskt vad olika vi påverkas av sjukdom. Små barn tycks hantera feber ofantligt mycket bättre än vi vuxna. Hursomhelst:

Adrian är som de flesta jämnåriga ett mycket rörligt barn. Han är alltid glad, dvs om han inte är hungrig, trött, obekväm eller provocerad.

Allmäntillståndet igår morse var precis som vanligt; alltså en pigg, glad, energiskt sjungande pojke. Enda anledningen till att jag körde panntermometern på honom var för att jag precis hade gjort det på Simon och Adrian blev intresserad.

Temperaturen går ofta upp på honom när han leker. Inte riktigt så högt som 37.8°; det brukar stanna vid 37.6° när han är som mest aktiv. 37.8° var alltså inte vilotemp.

Väntat samtal

Ja, det var väntat att förskolan skulle ringa. Vilken dag som helst. Vi har liksom gått och väntat på det. Jag menar, Björn var sjuk hela förra veckan och är fortfarande inte kry, Simon har varit dålig med feber varje kväll sen i lördags. Jag blev riktigt dålig i förrgår. HUR kan Adrian klara sig? Och ändå har han gjort det – dvs fram tills igår då, vilket var så länge att jag börjat hysa hopp om att han inte skulle trilla dit alls.

Olyckligt att det skulle bli just igår, av alla dagar.

Klara av att ta hand om båda barnen

Det är skillnad på vad man klarar av, på riktigt, och vad man tror att man klarar av. När man är sjuk på det här sättet känns det som att man inte klarar av nånting, knappt ens sig själv, men det gör man förstås visst.

Jag vet det.

Därför sa jag att jag kunde vara hemma själv med Simon, men det finns en gräns för vad man måste, också. Därför ringde jag till Björn på morgonen (han åker hemifrån kl 06) och sa att om Adrian blir sjuk nu, så kommer du väl hem? Javisst, sa han.

Nästa gång

Det finns ingen nästa gång, för alla gånger är olika. Det är svinlätt att hålla med, och säga med facit i hand att Björn borde ha stannat hemma, utifall att. Utifall att Adrian skulle bli sjuk just den dan, så borde han ha stannat hemma en dag till; han har ju redan varit borta i en och en halv vecka ändå.

Sammanfattning…

När jag tog tempen på Adrian var Björn redan på jobbet. Jag både lät och mådde som en skadeskjuten kråka. Simons gnäll strålade i hela huvet som kändes som att det skulle gå sönder. Hela jag kändes som att jag skulle gå sönder. Adrian sjöng och skrattade, mixade med ett falsettskrik då och då.

Jag hade fattat samma beslut igen, under exakt samma förutsättningar – som vi redan fastställt aldrig kan återkomma.

Vad ADRIAN anbelangar så var det precis lika bra, men sannolikt roligare, att vara på föris jämfört med hemma. När de ringde hem honom så var han fortfarande på bra humör, så jag har noll dåligt samvete där.

Vad gäller smittorisken så har han naturligtvis redan smittat massor långt innan igår, precis som Simon innan han fick sin feber, precis som Björn som smittade i 2 veckor (?) innan han blev sjuk ordentligt, precis som hälften av alla som jag åker i samma tunnelbanevagn med var och varannan morgon, och precis som många av de andra barnen på föris.

Lisa, i rollen som egoistisk mamma, då? Som inte frivilligt är hemma och vabbar för sina 2 barn (varav en inte är dålig och alltså terrar sin omgivning till följd av understimulans) när hon själv är sjuk?

Hur mycket jag än försöker känna efter, så har jag inget dåligt samvete där heller. Det var inte som att jag fick någon vila med Simon, för övrigt. Vi gick till parken, eftersom han är ganska pigg på förmiddagarna och behöver frisk luft.

egoistisk mamma

…med facit i hand

Jo, Björn borde ha stannat hemma. Om vi kunde leva om gårdagen, med vetskap om hur det skulle gå, så skulle han göra det, definitivt. Men med de förutsättningar jag hade när jag valde att ta Adrian till föris… Nej. Jag skulle inte kalla någon annan mamma egoistisk för det.

Aldrig.

Det är en enorm skillnad att vara hemma med en sjuk unge, och vara hemma med 2. Särskilt om bara den ena är pigg. Supersärskilt om man är sjuk själv.

 


PS till Elin, och till dig som kanske stämmer in

Tack för att du lyfter frågan, trots att jag tycker att ”väldigt” egoistiskt var att ta i. Som svar på din fråga utan frågetecken: jag undrar också, trots att jag inte fick vila alls.

Nästa gång kanske Björn kan vabba direkt. Jag hoppas det.

Januaris favoriter i år

Jag testade hela förra året att skriva en sammanfattning i slutet av varje månad. Inläggen som lyfts är de som lästs mest av de som publicerats föregående månad eller i slutat av månaden före det.

Januari förra året var den första sammanfattningen som skrevs, så då tog jag inte hänsyn till nånting utan listade bara rakt av från den månadens statistik.

Efter hand har regeln för vilka inlägg som lyfts utkristalliserat sig och nu är det lättare, men det är fortfarande svårt att göra en rättvis bedömning.

Anyway… vi kör ett år till, eftersom det var så kul.

1.

Den sista vagn vi köper; Carena Gotland

På riktigt, det blir inga fler. Vagnen har avslöjats med vissa missa i konstruktion men vi är fortfarande nöjda.

2.

”Vaccinera eller ej?” och utbrytarrörelser från vaccinationsprogrammet

vaccinera

Är det möjligt att vår generation på en del håll fått för sig att vaccinationsprogrammet inte behövs, för att vi saknar erfarenhet av sjukdomarna? För att vi har inte har träffat folk som är blinda eller döva av röda hund, förlamade av polio eller ensamma överlevande ur en syskonskara som härjats av smittkoppor?

3.

Dream Mover

Jag är så förtjust att jag får lust att rita om loggan deras, bara för att ha en anledning att sitta och tänka på hur förtjust jag är.

4.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

En vacker stilla dag, full av tacksamhet för signalfärger och rådjur.

5.

Nyår och nyårsdagen i lugn och ro

Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.