När Mammatrams hackades för första gången

Så här ser min hackare ut, det är jag helt säker på för jag tror att de ser likadana ut allihop. This is it. (Bildkälla: Unsplash)

Det känns så … pretentiöst, att säga att min blogg hackats. Som om nån skulle bry sig tillräckligt om bloggen för att vilja förstöra den, om du förstår hur jag menar, men jag vet att det inte handlar om det. Bloggens betydelse har ingenting med intrånget att göra.

Subject: Din domän mammatrams.se har blivit suspenderad

Jag läste ämnesraden på mailet och under ett hjärtslag glömde jag var jag befann mig – vilket för övrigt var på möte i skolan. Vaddå suspenderad, tänkte jag och i frågan ekade tanken på att allt skulle vara borta.

Mammatrams & jag

Borta …?

Min blogg betyder tydligen mer för mig än jag trodde. Det är mycket text och känslor, för att inte tala om oräkneliga arbetstimmar, som investerats i den men jag trodde inte det var mer än så. Jag trodde nog att det inte skulle påverka mig längst in, men ställd öga mot öga med möjligheten att förlora allt så gick botten ur mig. Orosnivån var darrande hög och gråten lurade i halsen vid flera tillfällen. Snacka om att ha tagit någonting för givet!

Ingenting var borta, visade det sig, men mitt webbhotell hade plockat ner sidan för att inte riskera att saker och ting skulle förvärras och även, som de sa, ”se till så att din hemsida inte förlorar rakning i google”.

I flera dagar mailade jag med dem och kämpade med att förstå vad de ville av mig för att få det hela på benen igen. Det här med php, ftp, siteURL och redigera prylar i databaser är Björns bord, inte mitt. Jag hade alla avsikter att försöka fixa det själv, men en eftermiddag efter att ha tillbringat en otrevlig stund med chat-supporten blev det mig övermäktigt. Björn fick komma och hjälpa, och allting löste sig. Efter 2 dagar till.

Jag hade kunnat lösa det själv, det vet jag nu, men det hade tagit längre tid. Det var olycklig tajming med både PMS-vecka, uppstart av nytt projekt i skolan och datahaveri, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inte ens vokabulär för det.

Allt är inte återställt ännu, men tillräckligt för att Mammatrams ska kunna fungera riskfritt, och jag ska nu i dagarna som följer i vinddraget efter den duckade kulan ”vidta åtgärder” både vad gäller säkerhet, kontroller och backup.

Att jag aldrig lär mig

Lärdomar av händelsen blir såklart efterkloka prylar som att det var oförsiktigt av mig att inte skydda min sida bättre – å andra sidan har sånt här aldrig hänt mig förut. Som flertalet andra är jag lite naiv och mycket okunnig vad gäller sånt där, och därför finns säkerhetsavdelningar på webbhotellen och därför finns hackare. De letar efter döda hemsidor som de kan använda som bas för vad det nu är de vill göra.

Jag tänkte så där som alla alltid tänker; att det där händer ju inte mig, ungefär som man tänker att min dator kommer ju inte krascha, klart att jag inte får virus på min android där jag har hela mitt liv osv. Du fattar.

Så idiotiskt resonemang, förstås, och ändå behöver man en spark i baken och möjligen också en örfil för att ta tag i det.

Klyschtips från mig till dig

Vänta inte tills det är för sent. Gör det du måste göra. Gör det idag.

En livsviktig kurs – bot mot föräldraångest

Det är ett tag sen som jag och Björn var på den här kursen nu – flera veckor, faktiskt – men det spelar förstås ingen roll. Det blir aldrig mindre viktigt med första hjälpen.

Föräldraångest

Jag tror att mycket av min ångest kring barnen – och med det menar jag alla mina mardrömmar, och när jag inte mår helt bra även vakenmardrömmar* – bottnar i att jag inte känner mig trygg i att jag kan beskydda dem. Alltså hjälpa dem. Att inte veta hur jag faktiskt ska hantera eventuell förtäring av diskmedelstablett, medvetslöshet, stopp i halsen eller hjärtstopp.

Fasa. Blotta tanken får det att vända sig i halsen.

Så jag valde att köpa en första hjälpen-kurs, boka mamma och för säkerhets skull även Jonas som barnvakt och sen hoppas utan bara jävlar på att inte alla skulle bli sjuka.

Ingen blev sjuk (!!!). Jag och Björn gick på vår 3 timmar långa kurs i stan och jag. Är. Så. Tacksam.

När nåt av barnen sätter i halsen vid bordet nu, så känner jag samma kalla ilning i bröstryggen som förut, men den känslan dämpas av ett nytt lugn. Ett spänt sådant, förvisso, men ändå. Ett lugn. Och attackberedskap. Som resultat av kursen vet jag vad jag ska göra om det värsta skulle hända. Som resultat av kursen behöver jag inte ligga sena kvällar och lyssna på när min hjärna ältar plötslig-knäpptystnad-följd-av-hostattack-händelser när resten av familjen redan somnat för länge sen.

En livsviktig kurs

föräldraångest

HLR ser olika ut på barn under ett år, och barn över ett år. Därför fick vi både bebisdockor och vuxendockor att träna på. Förutom lärorikt och allt det där så var det svettigt, kan jag meddela.

Intressant i sammanhanget var att när det var dags att avsluta det praktiska och lägga alla dockorna i en hög i mitten, så kastades vuxendockorna lite nonchalant på varandra. När det var dags att lägga bebisdockorna i på högen var det ingen som kastade. Ingen.

Vilken kurs var det då?

En livsviktig kurs heter den, och hålls av Life in mind**. Du känner kanske igen dem från TV4?

Det finns säkert många andra som håller lika bra kurser i detta. Det viktiga är att gå dem.

Kursinnehåll

– Undersökning av livlöst barn
– Hjärt- lungräddning (HLR)
– Handgrepp om barnet sätter i halsen/ Luftvägsstopp
– Första Hjälpen (L-ABC)
– Att larma 112
– Akuta sjukdomstillstånd och olycksfall:
kramper/feberkramper, krupp, brännskador, förgiftningar, drunkning, fallolyckor: nack- och ryggskador

 


*vakenmardröm: när den delen av ditt medvetande som du inte kontrollerar så bra kapar din hjärna och spelar upp ett vansinnesscenario för dig trots att du är fullt vaken. Den är lika livlig som en dröm, lika färgstark och känslosam, och har mer gemensamt med ett minne än den har med en tanke (alltså nåt du tänker på med flit).

**OBS! Ej sponsrat.

Att vara någons svaga punkt

Lite apropå det här med att jag är så glad att jag inte är ett barn; Simons och Adrians känslostormar suger musten ur mig när jag tänker på dem. Stormarna måste förvisso finnas där, de ska vara där och de är en del i utvecklingen men alltså OJ vad jag tycker synd om dem ibland …!

svaga punkt

Sandlådan

Jag skulle hämta pojkarna på föris en eftermiddag i somras. Som vanligt ville de inte gå hem direkt så jag satte mig på sandlådekanten och grävde med dem en stund i skuggan. Där fanns flera andra barn, det är en ganska stor sandlåda, och rätt som det var kastade en annan pojke sand på mig.

Ok, det var inte med flit (ingen unge kan vara så skicklig), men jag vände mig ändå mot honom och skulle upplysa honom om saker och ting. Pojken hade redan hunnit en bit bort när jag förstod vem av dem det var som vevat med spaden. Simon hade sett det hela, och nu vände han huvudet mot mig. Underläppen plutade ut sådär ofrivilligt ledset, och han darrade på rösten:

”Mamma? Mamma, han kastade sand på dig …!!” Rösten sprack och hans lilla ansikte böljade fram och tillbaka mellan känslorna Kränkt, Rädd, Arg och Förnärmad. Det gick rakt in i honom. Jag var hans svaga punkt.

Låtsasgråt

Samma sak visade sig hos Adrian ett par veckor senare. Situationen var inte alls densamma; vi satt alla tre på golvet i Simons rum. Simon och jag lekte nån rollek där jag var han och han var jag (hjärtligt roligt, för övrigt), och så började jag låtsasgnällgrina sådär som Simon kan göra när vi stänger dörren till hans rum om kvällarna.

Jag måste ha gjort det bra, för Adrian hajade till, vände sig mot mig, och i samma ögonblick som han flyttade blicken till min mun (obligatorisk grimas med den plutande underläppen du vet) började stormen. Hans egen läpp vred sig till en spegelbild av min, fast äkta då, och tårar började rulla utför hans runda små kinder redan innan han hunnit börja gråta själv. Han kunde inte värja sig ett ögonblick mot att jag var ledsen.

Jag fick trösta en bra stund.

Stort

Jag vet att allt är som det ska vara men ändå hisnas det vid tanken på att jag, lilla jag liksom, är två små människors svaga punkt i livet. Visst är det … stort?

Augusti & September partar på backspegeln

Försenade favoriter från sensommaren

Augusti kom som en virvel, drog oss med sig och kastade ut oss på andra sidan september. Jag vet inte vad som hände, men fort gick det! Det var i samband med semesterns slut, återgång till skola och förskola, jobb och vardag, och sedan också praktik för mig som vi tappade räkningen på dagarna. Samtidigt har det hänt mycket på kort tid även i mina vänners liv, men av mer ovanlig karaktär, vilket gjort att mycket mer fokus än vanligt legat på dem.

Nu är det lugnare, vi landar springande i höstens kyliga morgnar och vardagen rullar på i normal fart – dvs ganska fort. Mina vänner rätar upp sig en efter en från sina respektive … hm, förehavanden … , värmen är borta, det är lättare att andas och jag ser med viss förväntan på vad hösten kan ha att komma med.

Oooh, apropå det! Vi har bokat en vecka i Björnrike i vinter. Första skidsemestern för oss som familj! Mamma och Jonas följer också med, det ska bli så kul, jag vet knappt vilken fot jag ska stå på!

Anyway …

Augusti

1. Jag är så glad att jag inte är ett barn

2. Varför, mamma? Varför?

3. Vattenvana = bada, bada, bada

September

Galna september, med praktikstart för mig och höst i luften.

1. Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

2. Mina senaste mardröm 

3. Var då nånstans, sa du?

When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

feminister
Klicka på bilden för att läsa Emmas återigen träffsäkra artikel.

Let go … then what ?

Mina social skills har lite kvar att lära

”Mina pojkar ska bli feminister!” förkunnade jag med rak ton och stadig ögonkontakt med min väns nya karl, en timme efter att vi presenterats för varandra. Inte från ingenstans, förstås; han har en 4-årig dotter sedan tidigare och vi pratade om … ja, jag minns inte exakt, men barnrelaterat var det och mitt ställningstagande var relevant i sammanhanget – tyckte jag.

Han såg på mig med distans i blicken, hela hans kroppsspråk sa att han var på sin vakt och jag blev, igen och tyvärr, tvungen att förklara att det är skillnad mellan feminist och manshatare.

När det väl gick upp för honom att jag helt enkelt hävdar lika rättigheter, lika villkor och lön för lika arbete, kvinnans rätt att inte få sin klädsel (bland annat) ifrågasatt i samband med en våldtäkt, liksom min egen och alla andra kvinnors rättighet till lika stort utrymme som vilken (normal) man som helst utan att smutskastas och få höra ”bitch” mumlat från halvt bortvända ansikten och så vidare – den här listan kan göras kilometerlång men du förstår vad jag menar – så mjuknade han tveksamt igen. Han var inte säker på att han ville använda ordet ”feminist” på det sättet.

Jag förstår inte varför det ska ta emot så hårt med det här ordet. För mig är det märkligt när man idag, och särskilt efter #metoo, undviker att ta det i sin mun.

Det här blir inte ett sånt inlägg, men lite kort bara

Jag kommer inte skriva ett genomtänkt inlägg med välformulerade argument, det finns det många andra* som gör så mycket bättre än jag, men jag vill ändå säga några korta saker:

  • ”Inte alla män” är INTE ett argument som hör hemma i debatten, för den handlar inte om det. Gör inte de oskyldiga männen till huvudpersoner och offer i kvinnornas kamp.
  • Om du inte drabbats själv, eller inte ens känner nån kvinna som drabbats, så har du en osannolik tur (eller är möjligen blind/rekordnaiv) och tillhör en minoritet som jag avundas. Jag är glad för din skull, men att du inte upplevt sexism eller dylikt i någon form kan inte ogiltigförklara andras upplevelser.

Det är fullständigt vidrigt att bli uppringd av sin nära väninna som precis blivit våldtagen. Det lämnar känslor som för alltid är svåra att reglera, särskilt när någon vinklar huvudet snett bakåt och säger något i stil med ”jamen, asså så där är det ju inte, det där är ju bara så det låter nu, för att det är modernt, typ”.

Det vore schysst om någon – allra helst en man – intill då kunde lägga sig i och säga nåt i stil med att ”det är klart att hon (/han) blir arg, det där är ju som att säga till en krigsflykting att det inte är så farligt där borta som det sägs”.

Jag vill att mina söner ska bli såna personer som hör det här och lägger sig i, som säger till andra män att du, det där funkar inte, säg inte såna saker. Jag vill förstås att de ska ta diskussionen också, om de orkar, för det är det som behövs.

Vi lever i ett partiarkat, där skämt om flator, horor, slynor, blondinen (som aldrig är en man) med flera är så vanliga att vi knappt hör dem. Dras sådana skämt i sociala sammanhang så korrigeras det sällan (min erfarenhet); i bästa fall hakar ingen på.

Jag vill att mina söner ska bry sig om att påpeka det smaklösa i skämtet, våga ta ställning. I det större hela lyssnar den sortens män bara på andra män, inte på kvinnor, så det är väl för sjutton självklart att jag vill att mina pojkar ska bli feminister. Hur kan man inte vilja det?


*Hej hej vardag är ett exempel.

PS. Läs lite om de olika grenarna inom feminismen här. Kan vara bra att veta vad en talar om.

Sluta med nappen! Dagen D kom, och gick, och kämpigt blev det men nu är det över

”Gör det i sommar”

Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.

Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.

Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.

Beslutet fattades …

För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.

Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.

På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.

… och genomfördes

Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.

sluta med nappenCeremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.

Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.

Då satte jag mig och gjorde ”avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.

Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.

Det värsta är över

Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.

Skulle du kunna tänka dig att skaffa au pair?

aupair au pairAu pair, definition enligt Wikipedia:
”en person som bor i en värdfamilj och hjälper till med barnpassning och visst hushållsarbete under en på förhand avtalad tid, som ofta är ett år.”

Svara gärna på den rekordkorta undersökningen i slutet av inlägget!

När jag var au pair

Jag jobbade i min ungdom – dvs för 10-15 år sen – som aupairflicka, jeune fille au pair, i Frankrike i flera år. Det är förhållandevis länge, eftersom det vanligen är något man bara gör i ett år. Jag gjorde det i 4 år, lite från och till. Sammanlagt har jag bott hos 6 familjer, i 3 olika städer.

Det är både fina och jobbiga minnen. De jobbigaste är från första familjen, de första 8 veckorna på min relativt långa aupairkarriär. Jag var 19 år, och kunde knappt språket alls. Familjen var uppochner, med 5 barn från 2 tidigare håll, psykisk ohälsa och prepubertala anfall.

De finaste minnena är från den näst sista familjen. Jag hade en 10-årig flicka med mycket speciell begåvning under mina vingar och vi har fortfarande kontakt idag.

Det som alla familjer haft gemensamt är att barnen fäste sig vid mig väldigt fort, dvs ännu fortare än jag fäste mig vid dem, och att avskedet har varit hjärtskärande svårt.

Det är klart att det blev jobbigt att åka. Jag bodde i familjen, deltog i vardagens flesta bestyr, var ofta ensam med barnen. Vi filosoferade mycket, diskuterade känslor och deras diverse upphov, kramades och lekte och så en dag kom orden över deras läppar, lika självklara och lätta som andetag, sådär som barn ofta gör:

”Lisa, jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Jag ska aldrig

Jag tänkte då att aldrig, ALDRIG ska jag skaffa au pair till min egen familj om jag kan klara mig utan. En au pair som stannar länge blir, om det fungerar bra, en anknytningsperson som sen lämnar oss och aldrig kommer tillbaka, samtidigt som en ny tar dess plats.

Det blir en sorg, en förlust, för barnen. Mer för vissa än andra förstås, och de är barn så de kommer över det, men ändå. För min 10-åriga flicka till exempel tog det flera månader att bli sig själv igen.

På föräldrasidan

Det finns risker med aupairandet också, givetvis. Jag har hört många historier om aupairer som krossat äktenskap, tagit illa hand om barnen, stulit, ljugit, misskött och varit allmänt outhärdliga.

Idag, nu när jag står på familjesidan av den här frågan, är jag tveksam till om jag skulle klara av det som förälder. Skulle det funka dåligt så skulle hela den tyngden hänga länge på mina axlar, för sån är jag. Skulle det gå bra så skulle hela tyngden av avsked och uppslitande separationer, om man nu ska måla fan på väggen, också hänga på axlarna rätt länge.

Delade känslor

Skulle det vara värt det, ställt mot alla fördelar som en au pair kommer med? Jag är tveksam, men med det sagt så skulle jag utan tvekan pröva detta om jag varit ensamstående eller haft andra tidsbekymmer – om möjligheten fanns. Språk är en dyrbar gåva att ge sina barn, och allting har ett pris.

För vår del är det alltså delade känslor. Hur tänker du? Kanske kan du tänka dig att svara på enkäten; det är ju bara en fråga så det går fortare än fort 😉

Skapa en egen enkät för användarfeedback

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

”Inte!”

”Vaddå inte?”

”Inte bullegutt!”

Bild från i somras.