Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ‘nej’, eller ‘stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.


*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Det här med syskonkärlek… inte helt självklart

storebrorInte så självklart

Det här med att tycka om varandra, alltså Simon och Adrian emellan, har inte känts så himla självklart hittills. Visst, det är klart att jag inte oroar mig för deras vuxna relation, men för småungar finns det inte så mycket annat än här och nu.

Simon var bara 18 månader gammal när han blev storebror, och det här året har nog inte varit helt enkelt för honom. Å andra sidan är det inte så mycket att fundera på nu; han blev storebror, det var vad som hände och hur det hade blivit annars får vi aldrig veta.

I egenskap av 1,5-åring så hade han ungefär noll kompetens i begreppet FÖR-SIK-TIGT, och så har det varit. Som väntat, alltså. Adrian har åkt på så mycket tjuvnyp, frontalattacker och sidoslängar som vi inte hunnit avstyra, och han är ändå lika glad och ångvältig som alltid. Han har blivit tålig, eftersom han liksom måste det.

Men Simon har också varit snäll, han har gett sin bror oräkneliga kramar och gosat och lirkat och pratat och lockat till lek (utan större framgång än så länge), så hopplöst har det definitivt inte varit.

Vi ser en förändring

Nu på sistone, och då tänker jag sen efter jag började skolan (vilket eventuellt är helt irrelevant), så har en förändring dem emellan blivit märkbar. Främst hos Simon, som har börjat bekymra sig om sin bror.

I måndags morse, när jag skulle gå hemifrån till skolan, gav jag min yngste en kram och puss i hallen men det såg inte Simon. Sen fick Simon sin kram och jag öppnade dörren för att gå, men då ropade han ängsligt tillbaka mig:

”Mamma? Mamma? Mamma, han, mamma. Han!”

Han pekade hetsigt på Adrian som glatt kom raglande, och menade att han inte hade fått nån kram; jag måste ge lillebror en kram innan jag fick gå.

Jag blev så rörd att jag missade tunnelbanan.

syskonkärlek

Adrian ger igen

Ja, den dagen har vi liksom väntat på sen han kom till världen. Vi har nämt för Simon, visserligen utan förhoppning om att han ska kunna ta till sig och förstå, men ändå berättat för honom att det kommer en dag då Adrian ger igen direkt. Detta blir förstås extra relevant eftersom Simon troligtvis inte kommer att vara den starkare av de två särskilt länge till – fast det har vi såklart inte sagt till honom.

Adrian har alltså börjat bita tillbaka, till Simons oerhörda förskräckelse. Plötsligt kan Simon, som för en gångs skull inte odlat en enda tanke på att bitas (halleluja), övermannas av en lyckligt entusiastisk och kärleksfull bebis, som inte riktigt är en bebis längre, och ta sig ur anfallet med fyra små prydliga tandmärken i armen och med krokodiltårarna som två fontäner ur ögonen.

syskonkärlekMan måste vara realistisk

– Vad det nu är. Att deras syskonkärlek skulle explodera från första stund är inget jag drömt om, för livet funkar inte så, men jag hoppas innerligt att de ska få en hälsosam och normal relation, och att de ska tycka om varandra.

Jag vet att en väldigt stor del av det hänger på mig och Björn… vilket känns ganska läskigt.