Vintern 2022-23

Älska snöiga vintrar!

Det har varit många vintrar under den här vintern. De har liksom kommit och gått. Vi har fått jättemycket snö, sen har det varit kallt, sen försvann allt och så var det plusgrader ett tag och så började det om. Jag har cyklat till jobbet hela vintern, men en dag kom jag inte längre än runt kvarteret innan jag fick vända. Cykeln stod av sig själv i snön, de hade inte hunnit ploga.

Kungsberget

Det blev en helg i Kungsberget i december. Eller blev och blev, det händer inte bara. Det är i allra högsta grad med flit. Jag hade hoppats att vi skulle kunna få till en helg nu innan säsongen är över, men barnen blev mätta på det när vi var i Hundfjället och vill inte. Jag får förlika mig med att vår skidsäsong är slut.

Det svider. 

Men så kan man kolla på bilder och filmer från tidigare och leva på minnet till nästa år!

Nissen flyttade in

“Varför gör jag såhär mot mig själv,” undrade min chef när den här nissegrejen kom på tal vid nåt möte i december. “Nästa år har vi nog ingen nisse.”

Jag kan relatera. Det är det gissel att hålla på med den där nissen, men barnen är heeeeelt med på den. De tror stenhårt på honom, så mycket att mitt hjärta nästan brister. Om de skulle råka avslöja mig nu, så skulle vår relation ta sig en allvarlig smäll, så känns det. Jag kan knappt förmå mig att bedyra min oskuld när de ställer sina frågor om vem som egentligen ligger bakom allt. 

I år bestämde jag mig för att jag inte gör om det nästa år, trots att de går och hoppas och längtar till att han ska komma och flytta in. Han får skicka lite brev till brevlådan istället, eller nåt. Jag pallar inte att fortsätta så här, jag får så dåligt samvete och samtidigt är det så kul att se glädjen och förundran i deras ansikten när de hittar hans bus eller hans små brev. 

Var sak har sin tid. 

Värmepumpen

I vårt hus har vi direktverkande elelement, de satt här när vi flyttade in men vi använder dem inte. Vi tog inte heller bort dem, för vi sa att man vet aldrig, det kan hända att vi behöver ha ett alternativ till värmepumpen om den går sönder. 

I vintras, när det var som kallast, gick värmepumpen sönder. I 2 veckors tid, när elen var rekorddyr*, tvingades vi värma huset med direktverkande el. Vi försökte hålla nere kostnaderna genom att inte värma så galet mycket; vem behöver 22 grader varmt? Vi klär på oss istället. 

I vårt sovrum hade vi 7,9 grader, i pojkarnas rum var det ca 14 grader, och i resten av huset ca 17 grader. Vi är vana vid högre temperaturer än så här hemma. Men vi hade tur ändå att det bara höll i sig i 2 veckor, i början såg det ut som att det skulle kunna pågå i 2 månader. 

Spisen

Apropå saker som går sönder så dog vår spis också, strax innan jul. Makalös tajming på temat trasiga grejer verkligen, men ugnen funkade och vi har en sån flyttbar/lös induktionsplatta för en gryta i taget så det gick att laga mat ändå. Björn fick tag på en billig historia till slut, som vi kan ha tillfälligt tills vi gör om köket. Ännu en anledning att få ändan ur vagnen där.

Snyggt.

*Tips i dyra eltider

I samband med de höga elpriserna så startade en vän till oss ett eget företag som säljer en energiklocka. Hade vårt elavtal sett lite annorlunda ut hade vi haft stor nytta av den; det är en vanlig väggklocka som visar när elen är dyrast/billigast under kommande 12 timmar, för den som vill planera och hålla nere kostnaden. Smart, praktiskt och helt rätt i tiden (ha ha ah ah).

Skidskolan i Hundfjället

skidskolan i Hundfjället
Skidskolan i Hundfjället har samling med Valle sista skidskoledagen.

6-årsfasen

Adrian har haft det lite rörigt omkring sig nu i kanske ett halvår eller så – det var rörigt innan också, under upptrappningen, men inte som det varit sedan han började i skolan. Det är inte olikt Simon för ett år sedan, så det mesta av det är antagligen nåt han måste igenom, men till skillnad från Simon så har Adrian ett temperament som vi inte vet varifrån det kommer. Just nu är det jobbigt för honom. Den här här fasen eller vad det är som pågår ställer till det så dant. Han är en mjuk och snäll person i botten, och jag kan se att han har svårt med effekterna som hans eldigt impulsiva framfart har ibland. Den som blir mest ledsen i hjärtat är oftast han själv. 

Fritt spelrum

På skidskolan i Hundfjället fick detta tyvärr fritt spelrum med en ung och oerfaren skidlärare och okända barn. 

Jag hade bokat pojkarna i samma grupp, även fast det var 7-9 år i den gruppen. Jag tänkte att de båda två åker för bra och är för stora för att gå med 4-6 år, och det är krångligt att de går i olika grupper. 

Första dagen gick sådär. De bråkade med varandra, och Adrian fick skulden för det. Det skulle han antagligen också ha, men det var lite stökigt och jag sa till dem båda två på kvällen att om man inte sköter sig i skidskolan, då får man inte gå kvar i gruppen. Skidläraren är ensam med alla barn som hon inte känner, det är inte så lätt för henne heller och alla måste hjälpas åt. Båda pojkarna nickade allvarligt och andra dagen gick det bra. Tredje dagen var det lite vingligt igen, och den fjärde dagen havererade det 15 min innan lektionen var slut. Då ringde Adrian mig från sin klocka, och när jag svarade sa han bara “hej mamma” och sen sa en främmande mansröst:

“Ja hej, jag heter Tobias och är pistvakt. Jag sitter här med Adrian, det blev bråk i skidskolan och skidläraren hade redan dragit när jag kom dit så jag tog med honom därifrån, det var lugnast så. Var är du nånstans nu?”

“Eeeeeh … ok, jag vet inte riktigt var jag är, men på toppen nånstans. Var är ni?”

“Vid värmestugan, kom ner till oss så väntar vi här.”

Jag åkte ner. Det var lite oklart vad som faktiskt hade hänt, men Adrian berättade senare att Sebbe, en annan pojke i skidskolegruppen, hade retat honom. Då hade Adrian slagit honom, det hade Sebbe skrattat åt, och då hade Adrian blivit jättearg. Då hade skidläraren tagit Adrian åt sidan och sagt att man inte fick slåss, och att han fick vänta vid liften medan resten av gruppen åkte upp utan honom. Då hade, enligt skidläraren, Adrian börjat sopa till främlingar vid liftkön och då hade till slut pistvakten kommit.

Jag är inte säker på att allt detta stämmer till fullo, det låter lite konstigt här och där. Till exempel verkar det väldigt märkligt att Adrian skulle gå bärsärkargång på främlingar när han är lämnad ensam. Å andra sidan så förstår jag att han hade svårt att hantera att bli lämnad kvar, utstött, helt själv. Vi får aldrig veta exakt vad som hände, vad vi däremot vet är att han hade sovit alldeles för lite ända sen vi kom. 

Femte dagen var han som en liten ängel, eller nästan. En stund. Tills Sebbe, 9 år, kom fram och stack ett pekfinger i sidan på honom. Då var vi fortfarande kvar, vi såg det. Adrian sa ifrån på skarpen, Sebbe lyssnade inte. Då gick jag till skidläraren och berättade, och sa att det nog vore bra om Sebbe och Adrian inte var bredvid varandra. Hon såg väldigt besvärad ut, som om hon kände att hon inte hade kontroll och vantrivdes – men det kanske är jag som läser in min egen tolkning där.

Hursomhelst så gav det mig och Björn egentid en dryg timme varje morgon, innan alla trötta semesterfirare släpat sig upp ordentligt, och Adrian var för det allra mesta på gott humör när han ärte med oss.

Skidläraren

Man kan kanske inte ha så höga förväntningar på de unga människorna som gör säsong som skidlärare i svenska fjällen. Jag har ingen aning om vad för utbildning de får, men de måste ju få en. Kanske fattas det vissa element i den utbildningen, till exempel hur man löser det när det blir bråk i gruppen, kanske inte. Men alltså den här skidläraren. Hon var så ung och verkade sakna inre driv – eller så dolde hon det väl. Hon log inte en enda gång under hela veckan, vad jag såg. Hon verkade inte tycka att det var så roligt. Visst, det är inte roligt med bråkiga ungar, men det är roligt att vara skidlärare när de inte bråkar och det märktes inte på henne alls. Jag tror att hon egentligen borde göra nåt annat. Skidskolan i Hundfjället är inte hennes grej.

Kanske ska vi ta en paus i vår

Vi håller på att försöka hitta en nya barnvakt till pojkarna, eftersom hon som varit hos oss i 3 år har slutat pga studier, men i ljuset var de incidenter vi hittar i diket efter Adrians framfart ibland så börjar vi undra om det är så klokt att introducera en ny ung person med begränsad erfarenhet. Alltså man måste ha förståelse och skinn på näsan, och så måste man vara lite slug om man ska ha med Adrian att göra just nu. Detsamma kan sägas om Simon, för övrigt. Det kanske är att ställa för höga förväntningar just nu.

Jag skulle avsky att se olika nannys komma och gå för att de blir avskräckta och/eller ger upp. Det skulle inte kännas bra för någon, allra minst för pojkarna. Vi ska kanske göra ett nytt försök efter sommaren istället, då borde det värsta av fasen ha lagt sig – INGEN orkar hålla på såhär så länge, det är inte möjligt.

Vi funderar.

Värdet av pengar – så Simon får veckopeng

Inlägg från hösten som försvann.

Simon får veckopeng

Simon har börjat få veckopeng. Vi valde att gå på skolår och inte ålder, och upplyste pojkarna om att när man börjar i ettan så får man veckopeng. 

Det var en del funderingar kring summan, men Björn googlade fram nåt slags snittsumma hämtat från diverse källor och vi landade på 25 kr. Jag tyckte det var för mycket. Jag fick 7 kr när jag var 7 år – och visst, inflationen, men jag minns vad de där pengarna räckte till. De räckte till en och en halv LITEN mentos-rulle. 25 kr räcker till två och en halv STOR mentos-rulle. Och ja, mentos-rullar är den lämpliga referensen här.

Med det sagt så var det tydligen viktigt att vi prickade marknadssnittet, och … ja. Simon är rik. Han ÄR rik, för att vara 7 år. Jag menar, han jobbade ihop ett poäng eller två i veckan och hade därmed råd med en stor påse lördagsgodis (kostar 26 kr) på lördagarna. 

Det är inte helt utan motprestation, vill jag tillägga. Om Simon vill ha sin veckopeng måste han städa sitt rum först. Ibland glömmer han det, ibland väljer han bort det, men oftast städar han. Vissa helger blir han utan veckopeng pga vansinnigt stök på rummet, men han accepterar det. 

Och hur ställer sig Adrian till det här med att Simon får veckopeng och inte han? Jo, han tar det. Det var lite gnissel i början, men han körde vidare på samma system som vi haft det senaste året och han hade ofta ett par mynt att köpa en och annan grej för ibland.

Adrians allra första köp; en hållare för godisklubbor.

Och sen sköt jag mig själv i foten

Jag inser, såhär i efterhand, att jag kanske inte gjorde pojkarna någon tjänst när jag ville uppmuntra dem att ta bättre hand om sina leksaker, och föreslog att de skulle rensa ut och sälja på Tradera. 

De rensade, jag sålde, och vips sprang de omkring i leksaksaffären med flera hundra var att spendera hur de ville. Jo, för Björn hade läst att man SKA låta dem göra dåliga köp, det är en del i processen att lära sig värdet av pengar. Det är oerhört svårt att bita sig i tungan och hålla inne med sina åsikter ibland, ska du veta. Galet svårt.

Nackdelen här, när de sålde gamla grejer de inte ville ha kvar, blev att de inte behövde anstränga sig för att få pengar. Det var ju jag som gjorde jobbet med att lägga upp annonserna. De hade däremot stenkoll på vad de försökte sälja, och frågade mig hur det gick med annonserna. De fick vara med och packa sakerna när de skulle skickas också, men ändå.

När de har pengar kan de tillbringa flera timmar i leksaksaffären. De klämmer, känner efter, överväger, velar, går fram och tillbaka mellan saker och frågar ideligen “har jag råd med den här?”.

veckopeng
En del saker åker fortfarande upp på önskelistan.

Jag och Björn kan hela sortimentet utantill vid det här laget. Det är inte så skoj som det låter, men det är ändå himla intressant att lyssna på hur tankarna går. En gång gick Adrian omkring i mataffären och lärde sig vad mat kostar, för att han hade 10 kr och ville köpa något gott för dem. Det slutade med ett paket mariekex (6 kr), ett riktigt klipp i sammanhanget och han var så nöjd.

Poänginflation

Ett annat resultat av utrensandet blev att barnen helt tappade intresset för att tjäna poäng hemma. Poängen förlorade sitt värde, pojkarna blev för bekväma för att jobba för sina pengar. Nu har det gått flera veckor sedan den senaste intjänade poängen, och det är ju synd förstås. 

För några veckor sen hade båda pojkarna så mycket pengar att de tog med mig till Willys och köpte lösgodis för 74 respektive 108 kr. Det är svinmycket godis. Och när man har så mycket godis, vad ska man då tjäna poäng till? 

Husreglerna kvarstår

Oavsett vem som betalat för godiset så får de bara äta på lördagseftermiddagar. Och oavsett vems pengar som betalar leksaken så får de fortfarande inte köpa hårda leksakssvärd och/eller -skjutvapen. Och man får inte köpa eller sälja vad som helst för sina pengar. Exempel på transaktioner som ägt rum för både första och toksista gången:

  • Simon tog betalt av Adrian för att vara snäll. Allmänt snäll, alltså. En stund. Pengarna hann dock aldrig byta ägare.
  • Adrian betalade Simon för att städa upp utspridda pappkassar i hans ställe. 7 kr kostade det. Båda var jättenöjda.

Det har varit en lite vinglig start, men vi lär oss vartefter. Det gör även pojkarna. Sakta men säkert, måste jag tillägga. Jag kan känna att särskilt Adrian är lite ung för att hantera stora summor pengar och han behöver lite mer vägledning … men det gör uppenbarligen även Simon. Tss, ta betalt för att bete sig som folk … men kreativt ändå, det ska han ha.

Adrian börjar skolan

Min lilla pojke

”Min lilla pojke” – hur många gånger har jag inte sagt så? Ändå fortsätter anledningarna att säga så, eller i alla fall känna så, att dugga över mig. ”Över oss” ska jag säga egentligen, såklart, men nu är det jag som skriver.

Adrian började förskoleklass för några veckor sen, men jag har inte hunnit med att fästa det på pränt – liksom så mycket annat som hänt sedan semestern tog slut, och som jag inte skrivit ner. Jag har tydligen fallit tillbaka på gamla beprövade metoder, lagom tills semesterlugnet lade sig. 

Hursomhelst. Adrian började förskoleklass för några veckor sen, och jag var precis lika stolt och orolig som förra året när Simon började. Och precis som sist så var min far uppe och bodde hos oss under veckan för att stötta i glappet mellan övergången från förskola till skola (vi kan inte ta 5 veckors semester i ett svep), sån tur har vi. 

Det blev en konstig vecka, såklart:

Måndag: Fritids har studiedag. Simon och Adrian hemma.
Tisdag+onsdag: Simon på fritids, Adrian hemma.
Torsdag: Båda börjar skolan. Morfar hämtar Adrian direkt efter skolan så att dagen blir så kort som möjligt, samma sak på fredag.

Pappa skickade en bild på vad de hade för sig, han och Adrian, medan vi jobbade och Simon var på fritids. Jag ville säga upp mig på studs.

Strul med kommunikationen

När Simon började så hade de en timme skola på onsdagen, 2 timmar på torsdagen och bara ett par timmar på fredagen, och de rekommenderade att de som hade möjlighet hämtade barnen direkt efter skolan istället för att ha dem på fritids, så att de skulle få skolas in i lugn och ro. 

Nu när Adrian började så var det bara pang på; inte ett ord om att ta det lilla lugna, skola första dagen fram till 13 och sen fritids. Det kändes inget vidare, men å andra sidan helt i linje med skolans tystnad ända fram till dagen före skolstart. De skickade inte ut någon info, så föräldrar började höra av sig till dem och jag fick höra från en annan mamma att hennes son och Adrian skulle gå i samma grupp. Då mailade jag också skolan, för att få det bekräftat samt få höra att de inte hade missat honom, att han faktiskt stod på listan över nykomlingar. Rektorn svarade:

Jag sitter just och mailar till de sista föräldrarna då det har varit problem med att nå ut via Skolplattformen. Jag har fått information om att det kommer att vara löst den 18/8 då eleverna börjar skolan. Vi får hoppas på det. Det är bara trist att ni har känt oro.

Hon skrev vidare att de hade problem med Skolplattformen (surprise!), att ingen info gått ut trots upprepade försök att nå folk. Hon hade till slut satt sig och mailat varenda familj i hela skolan med den information som bara skulle ha varit ett knapptryck bort. Jag måste ha stått toksist på den listan, och spännande att infon kommer ut samma dag som den börjar gälla.

Skolstart

Morfar kollar läget.

Både jag och Björn följde såklart med. När vi kom in på skolgården tillsammans med morfar och pojkarna så var det full rulle i klätterställningen utanför Simons klassrum, precis som förra året, men snart blåstes det i visselpipor och alla vallades mot flaggstången. Vi hamnade långt fram den här gången, och alla elever började samtidigt så det var mycket folk. Det var varmt och vackert väder, folk gick i shorts och sommarklänningar, personalen var finklädd och de hade en hobby-DJ, som jag helt fördomsfullt antar var en fritidspersonal utan utbildning, som körde peppig musik i högtalarna. När vi närmade oss flaggstången dundrade den förrädiskt glada låten Slå mig hårt i ansiktet ut över folket och jag lyssnade fascinerat. Det var första gången jag hörde den (jag vet, sist i hela Sverige).

Först blev jag spontant glad av tempot, sen hörde jag orden, och sen stod jag stilla, fångad av hur osannolikt passande den låten var i sammanhanget om det hade varit JAG som började skolan. De första raderna lyckades sammanfatta hela min relation till min egen skolgång och jag kände ganska fort att nej, NEJ, de kan inte spela den nu, inte NU innan de stackarna ens hunnit in i klassrummet för första gången.

Någon annan slogs av samma tanke och låten avbröts till förmån för något mer passande. Det var fint att de gjorde skolstarten till en festlig grej som påminde om skolavslutningen, det är helt rätt. Jag menar, ungarna kommer själva upptäcka precis hur det är att gå i skolan, det behöver ingen tala om för dem.

Treorna ropades upp, sedan tvåorna, och sedan ettorna. Publiken silades på barn som likt myror fann sina vägar genom folkmassan fram mot sina respektive lärare. Simon ropades upp och sällade sig till ettorna, och sedan var det bara förskoleklassen kvar. 

När alla ropats upp promenerade vi i spridd grupp efter läraren bort mot klassrummet, vissa barn ville gå själva men de flesta höll hårt i en förälder och såg ut att vilja krypa in i sina tröjor.

adrian börjar skolan
”Hur känns det Adrian?”
”Bra.”

Adrian höll mig stadigt i handen och såg sig nyfiket omkring. När barnen skulle gå in i klassrummet fick de släppa sina föräldrar, så Adrian gjorde det och gick in. Kvar stod jag, hörde läraren säga att för vissa barn kan det vara läskigt så det är bra om föräldrarna är kvar en kvart eller så innan de går, och tänkte på att jag måste åka till jobbet så jag lämnade min far där och åkte.

Pappa stannade kvar, gick en sväng och var sedan tillbaka till när de skulle ut på rast. Han satt i skuggan av ett träd och vinkade till Adrian när han kom ut, för att visa att han var där, och Adrian blev glad och vinkade men han hade hittat en trygg lärarhand att hålla i så den släppte han inte i första taget. 

Första skoldagen gick galant. Adrian var både glad, lite spänd och lite osäker på samma gång, men han såg redan fram emot att gå tillbaka dagen därpå så jag antar att han varit alltför koncentrerad på allt som hände den morgonen för att lägga märke till den där låten, den som inte lämnat mitt huvud på hela dagen:

6-årsfasen/-perioden fortsätter att leverera

6-årsfasen spegel

6-årsåldern, 6-årsfasen, 6-årsperioden, 6-årswhatever

Simon har redan gått före och gett oss vad som visat sig vara en hjälpsam bild av vad 6-årsperioden kan innebära – ny fascinerande förmåga att mentalt sätta föräldrarnas röster på “mute” till exempel, eller glömma från ett steg till nästa vad vi pratar om, tappa förmågan att följa enkla instruktioner såsom “ta på dig skorna”, flytta in halva samtalet i huvudet så att det inte hörs och sen tappa det över det oundvikliga missförståndet som följer, testa gränserna för alla nya (svär)ord som hörs i skolan, tänja/bända/vrida/sprätta med kroppen i alla sammanhang, träna på tonårsvånda, falla tillbaka i utbrott à la treåring och så vidare, och så vidare – så när nu Adrian kör typ samma race så står vi och nickar igenkännande.

Mycket av det goda

Det här har två sidor. För det första så hjälper det att känna igen vissa nya egenskaper som något som tydligen ska hända i den här åldern, och inte som något galet som vi kan hoppas ta ur honom genom “bättre” föräldraskap. Vi sliter inte vårt hår i fullständig förvirring, oron strövar inte lika fritt, vi kan helt enkelt möta det hela med mera lugn i mössan än vi gjorde första gången, med Simon. 

För det andra, så är våra pojkar så pass nära i ålder att det spiller över mellan dem. Simon är ganska tidig för sin ålder, så han äntrar en ny fas som en av de första gästerna. Adrian inspireras av sin bror och testar terrängen lite han med, så han hänger i dörren och startar liksom sin fas i förtid. När Simon är klar med sitt och på väg att lämna fasfesten, så dröjer han sig kvar längre än han sannolikt hade gjort annars, eftersom brorsan är kvar därinne och precis påbörjat sitt härjande. Simon efterfestar nära utgången och har lite svårt att slita sig, men han går tillslut och ungefär då blommar Adrians party för fullt. 

För diskussionens skull hittar jag nu på att 6-årsfasen varar i ett år. Det här betyder att eftersom det är 18 månader mellan pojkarna så borde vi få vila från 6-årsfasen i ett halvår innan vi ska igenom samma sak med pojke nummer två. Men icke. Istället pågår 6-årsfasen med till synes ändlös energi i 2,5 år i sträck hos 2 pojkar samtidigt (med varierande intensitet hos bara den ena).

Det innebär, att när Adrian gör sin entré i 6-årsfasen så är vi redan ganska leda på den – det går för övrigt ganska fort att tröttna på den, ta en månad ungefär – och efter det så nöts tålamodet så duktigt att även om vi inte oroar oss lika mycket med Adrian, inte förvånas över oförmågan att alls höra min röst, inte googlar “hjärnskada 6 år” eller “psykopat barn 6 år” varannan dag, så har vi inte samma tålamodsbuffert kvar till honom. Vi upplever med andra ord hans 6-årsfas som precis lika krävande som Simons, trots att den inte är det. Vårt första blåmärke ömmar fortfarande när smäll 2 kommer.

Jamen, hur vet jag att Adrians fas inte är lika besvärlig som Simons då, egentligen? Jo, därför att Simon kom först, och för att det är just Simon. Han gör allting ordentligt, med besked. All in. 

6-årsfasen prova skor
”Prova om de passar, Adrian.”
”Ok, vänta lite …”

Vi är inte ensamma

En vän till mig har en son som är ett år äldre än Simon. Hittade en sms-konversation från förra sommaren som jag sparat för moraliskt stöd:

Jag

Simon har ökat intensiteten i sitt letande efter allas knappar och hittar nya lite då och då. Han har blivit en riktig retsticka. Han har börjat med kryphål och oskyldiga ”jag visste inte” och ”jag glömde” i sammanhang där det liksom inte håller.

Han är … liksom … lite som en tonåring också. ”Men ÅÅÅÅÅÅH! Fatta!! Det känns som att du aldrig lyssnar på mig! Det är ALDRIG nån som lyssnar på mig! JAG BLIR GALEN!! JAG HATAR DIG!!!”

Typ för att jag tappat tålamodet med nåt, eller för att nåt inte blev som han föreställt sig. Jobbigt för honom med all dramatik förstås.

Lite påfrestande för alla blir det ju. Men det kommer också gå över, jag funderar på NÄR och hoppas att det är en 6-årsfas.

Han testar nya uttryck också. ”Jag hatar dig” är inte ord som nån annan här hemma använder, och som jag pratat, förklarat, lirkat, tjatat om att ”dumma unge” är nåt han måste sluta svänga sig med! 😖

Min vän:

Jag kan känna igen en hel del av det du skriver om Simons agerande i hur W är och agerar. Tror att de upplever mycket känslor generellt som 6-åringar när de å ena sidan vill vara små men å andra sidan vill vara stora och behandlas därefter. Och att det blir en väldig påfrestning att gå från att vara i förskolans trygga värld och nu kastas in i skolan och allt nytt som det innebär. Känns som W nu efter 1 år i skolan börjat landa och känna sig trygg. Jag hoppas ni hittar ett bra sätt att hantera och prata med Simon om hans känslor och allt som händer för honom just nu.

Tidigare i veckan fick W och lillasyster för sig att göra en pool och fylla köksgolvet med vatten för att de ville bada 🤯😩🙀 De hann med 4 hinkar innan jag kom in i köket, nu håller vi tummarna att golvet och skåpen inte tagit skada av vattnet.

Livet är hårt men orättvist

Jag har en klok vän. Och det känns förstås bra att veta att det inte bara är hemma hos oss som hyss begås och oförklarliga sammanbrott prickar dagen. Jag tänker, som så många gånger förr, att fy för den lede vad jobbigt att vara barn. Jag trivs verkligen med att vara vuxen. Om jag tänker efter så har alla åldrar jag passerat bjudit på sitt eget gissel, men att vara barn var nog värst.

”Livet är hårt men orättvist”, som min gamla mattelärare i högstadiet brukade säga. Han hade en 6-årig son ihop med gympaläraren, om jag inte minns fel.

Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

Om att bli äldre, i hängmattan

Jag satt i ett jobbmöte härom dan, och det var bara jag och projektledaren som dök upp. Eftersom inga andra var med, och hon och jag har barn i ungefär samma ålder, så drev vi in på ämnen utanför jobbet efter en stund. Jag påpekade hur fort jag tycker att livet går nu. Jag blinkar, och så har det gått två veckor. Sen försökte jag skylla på vår gemensamma arbetsgivare för detta; vi har så mycket att göra jämt och aldrig tillräckligt med tid.

“Jag har en väninna som inte arbetar,” berättade hon då. “Alltså inte alls. Eller jo, nån gång ibland men inte regelbundet och aldrig heltid. Hon säger samma sak som vi.”

“Så du menar att det kanske inte har med arbetsgivare att göra,” frågade jag besviket. “Kanske har det att göra med den fas vi är i, i livet … Kan den vara åldersrelaterad…?”

Jag lät väl inte så förtjust över detta, för hon skrattade och sa att det trodde hon – eller kanske livsfas snarare än ålder, även om de gärna hänger ihop. 

Allt jag vet är att jag kan konstatera att ju äldre vi blir, desto fortare går det. Jag kan också konstatera att alla våra släktmedlemmar som gått i pension verkar ha sänkt farten i sitt sätt att leva. Det är alltså inte bara en fråga om att göra färre saker under en dag, utan de liksom existerar långsammare. Jag tror inte det är nåt som sker medvetet, och kanske är det en reaktion på att det gått så fort så länge, liksom på att orken avtar och att vardagsschemat glesnar. Förhoppningsvis går livet långsammare igen då. 

hängmatta

Idag är det sommarvarmt väder igen efter en tid av svensk sommar – dvs 12 grader varmt och 50 shades of rain – och jag inviger vår nya hängmatta. Vi har haft den i flera veckor, men den är alltid upptagen. Just nu är det lördag eftermiddag och pojkarnas efter-lunch-vila är snart slut, så jag passar på.

Den är jättetrevlig.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där.