Björn hade ett jobb som tog honom till utlandet i 3 veckor. När han hade varit där i en vecka kom jag, mamma och Simon dit för att bo med honom tills jobbet var klart. Första kvällen, alltså samma dag som vi kommit fram, så satte han sig ner med mig och förklarade att han hade träffat en ung polska som hade det svårt, och som han hade hjälpt. De hade träffats intensivt under veckan som gått. Han satt framåtlutad med armbågarna på knäna och händerna hängande framför sig:
”Du vet att jag älskar dig, men man kan älska flera personer samtidigt. Jag vill att du ska träffa henne, ni påminner om varandra. Det betyder mycket för mig, jag älskar henne verkligen.”
Iskall förskräckelse la sig över hjärtat. Jag kände inte att jag hade nåt val, jag ville acceptera det han sa och lita på att hon inte var ett hot mot våran relation så jag gick med på det. ”Håll dörrarna öppna”, tänkte jag. ”Ge det en chans.” Jag kunde inte förmå mig själv att ta in vad det var han precis hade sagt till mig.
Jag berättade det för mamma, och jag kunde se hur hon bet ihop och envist valde att inte kommentera. Hon iakttog mig som hon alltid gör när hon undersöker hur jag mår utan att fråga.
Vi träffades allihop, alltså mamma, Simon, jag, Björn och polskan. Vi pratade inte samma språk, men jag kunde se att hon var mån om att jag skulle acceptera henne. Hon tog sällan blicken från mig, och jag visste inte alls hur jag skulle hantera situationen.
Hon var ung, kanske runt 20. Det mörkbruna vågiga håret var uppklippt i tjock page, luggen låg som natthimlen över ett stugtak i pannan. Vackra bruna ögon under markerade ögonbryn kastade förälskade blickar åt Björns håll, och han besvarade dem. Mitt i alltihop så ringde en av Björns kompisar och genom en avtrubbad dimma hörde jag Björn beskriva läget, och tillägga:
”Ja jag vet, vi har bara träffats i en vecka men när man vet så vet man, det vet ju du! Eller hur!”
Svart sorg slog upp ett hål i hjärtat, jag tittade på mamma och sa ”det här går inte, det är inte ok”. Hon skakade på huvudet, och jag började gråta. Hejdlöst. Jag reste mig och sprang ut, bort, vilse på hotellet. Björn sprang efter, jag minns inte vad han sa men han förmedlade förvirring, han trodde att det här var ok för mig, han förstod inte.
Då vaknade jag, mest för att Simon försökte skruva loss min ena näsvinge men kanske var drömmen slut där i alla fall. Situationen var för absurd för att jag inte skulle fatta direkt att det var en dröm, men känslan satt kvar. Tänk om jag skulle förlora honom. Tänk om han skulle träffa en söt liten polska. Så jag väckte honom och berättade drömmen, och han sa bara ”nej, det kommer aldrig hända”.
Det kommer aldrig hända.
Jag tror inte heller att det kommer hända… men det känns ändå ordlöst svart när det gör det. Även om det inte händer i den världen som jag delar med alla andra.
