Being more…

…än ”mamma”.

En av de bloggar jag läser mest troget författas av en amerikansk kristen, sarkastisk och helhjärtat ärlig hemmamamma. Jenn är ung, vacker, intresserad av utseende och inredning och gift med en man som är äldre än hon. Min raka motsats – minus den äldre mannen och barn då. Hennes inlägg har mer gemensamt med tidningsartiklar än typiska bloggtexter, de är genomtänkta och lättlästa till skillnad från vad man ser så ofta i bloggvärlden där texter saknar röd tråd, är fulla av särskrivningar och felsyftningar och handlar om vad författaren åt till frulle.

På tal om det, för jag kan inte nämna detta utan att ventilera lite, så är det flera bloggar som jag försökt börja följa men som jag tröttnat på direkt på grund av felaktigt skriftspråk. Det är rätt stor betydelseskillnad mellan ”förvärkar” och ”för värkar”. Som läsare tappar jag intresset direkt, det känns som att jag mentalt måste göra halva jobbet åt författaren för att göra texten begriplig. Orka. Gå en kurs, liksom.

Hursomhelst. Jenn skrev nyligen om att hitta en identitet utanför moderskapet. Jag funderade mycket på det innan jag blev mor. På hur jag skulle lyckas identifiera mig som någons mamma och ändå hålla kvar vid det som är jag. Nog fattade jag att ”jag” skulle få mycket mindre plats, framför allt nu de första åren, men jag tyckte jag sett och hört så många kvinnor som liksom försvunnit i moderskapet, som inte längre kunde uppbåda mer än tyst artigt intresse för andra ämnen – vilka de än må vara – än föräldraskap och barn. Jag ville inte bli en av dem. Jag var rädd för att bli en av dem.

Nu driver jag en blogg om mitt föräldraskap, och anledningen är bland annat just detta. Föräldraskapet är en så pass stor del av livet att det så otroligt lätt tar över allt. Jag förstår de där kvinnorna nu på ett helt annat sätt än jag gjorde innan, men jag vill fortfarande inte bli en av dem. Jag måste ventilera någonstans. Jag pratar mycket om min familj med andra, men jag försöker verkligen se till att det inte är det enda som kommer ur mig; det gäller att hitta en balans som man är bekväm med, som gör att man fortfarande kan umgås med de vänner som inte har barn utan att samtalet förvandlas till krasst utbyte av information.

Jag var på en väns födelsedagsfika härom dan. På plats fanns bland andra hennes mor, en pensionerad trebarnsmamma, som frågade var jag hade Simon (de har inte träffats ännu).

”Nej han är hemma med sin pappa. Hade han varit här hade vi fått tömma hela bordet på grejer. Det finns en tid och plats för allt, kan man säga,” sa jag med en blinkning.

”Ja det har du rätt i,” sa hon. ”Och så kan det väl vara skönt att komma iväg själv och göra något eget, utan att behöva vara ‘mamma’ hela tiden. Eller hur?” fortsatte denna kloka kvinna och allt jag kunde svara var: ”Ja. Precis så. Exakt.” För det är ändå så att hur jag än gör, så blir jag ”Simons mamma”, upphovet (eller det ena i alla fall) till detta soliga lilla charmtroll som ingen verkar kunna få nog av, så fort han är med. Det gör ingenting. Men nog är det skönt att synas ibland och inte försvinna i motljuset bredvid honom. ”Jag” är ju mer än bara Simons mamma, trots allt.

Jag är inte förvånad av att mötas av sådan insikt, inte ens när det kommer från en trebarnsmor som levt större delen av sitt föräldraskap som hemmafru, men det var ändå första gången jag möttes av mina egna ord.

Det fick mig att tänka på det liv jag har bakom mig, på allt jag gjort, på alla anekdoter jag skulle kunna dra i sociala sammanhang om jag bara kunde minnas dem. Allt jag valt att göra istället för att studera, mina studier som jag ändå gav ett par år, alla resor, alla upplevelser, kort sagt den Lisa som gick på en internetdejt med Björn för snart (bara) 3 år sedan. Hon finns fortfarande där, men jag träffar henne inte lika ofta längre och ibland kan jag sakna henne.

Men som sagt, det finns en tid och plats för allt. Förr eller senare hänger vi oftare tillsammans och jag kommer återigen ha ro att teckna och sy, måla och pärla, pilla och pyssla och skriva. Inte bara dessa enkla uppdateringar om vad som rör sig i huvudet för stunden, utan som jag gjorde förut. Noveller, historier, drömmar, berättelser och ögonblicksbilder.

Hurra för mig.

 

Kommentera