Studsande och tjutande lycka

Annette ville ge Simon en julklapp. Nånting i stil med en trehjuling, som han kan ha nytta av, som han verkligen uppskattar. På dessa kriterier föreslog jag en gåbil, eftersom jag brukar hitta honom på en sån när jag hämtar honom på föris och en trehjuling ännu är lite för stor för honom. Vi vet ju dessutom att han gillar allt med hjul.

Eftersom vi hade lite bättre koll på vad som gäller, fick vi i uppdrag att hitta en som passade.

Igår var de här allihop, Annette, CJ, Jonas, Monika, pappa, Pia och Carina till jullunchen. Björn lyckades för en gångs skull bli 40-graders-febersjuk men kämpade på med sin sous-vidade julgröt i tvättstugan ändå som en sann krigare eller nåt. Under tiden fick Simon öppna sina julklappar från den delen av familjen som representerades av Annette (dvs farbror/kusiner), eftersom Simon skulle sova efter lunchen och hon ville ha med sig bilder till kusinerna och visa dem.

I den jättekartongen fanns ett duplo-zoo. Simon hade ingen duplo än, men vi vet att han gillar det så nu blir det nog läge att skaffa nån sorts bra förvaring för prylarna till hans rum.

Det var så mycket grejer i den där kartongen att det rådde förtjust förvirring ett tag, dvs tills det blev dags att hämta gåbilen.

Aldrig, jag lovar, ALDRIG har jag hittills i min sons 20 månader långa liv sett honom så häpnadsväckande på gränsen till tårar studsande och tjutande lycklig över något, som när jag kom ner för trappan med Bobbycar-kartongen under armen.

”Bi! Bi! BI! BIIIIIIIII!!!” tjöt han och klappade i händerna och stampade i golvet.

Han ville inte vara mer än 30 cm från bilen, och när jag skulle montera styrstången under ratten så var han där och skulle hjälpa till. Det gjorde han genom att pilla in den enda skruven som ingick i byggsatsen i det lilla styrstångshålet i bilkroppen. Det är ungefär som att pilla ner skruven i en ballong och sen blåsa upp ballongen och knyta, men Björn räddade oss genom att gå ut i snicken och hitta en ny.

Jag är fortfarande rörd över hans reaktion, och han är fortfarande rörande fäst vid sin bil och gråter förtvivlat när vi måste bända loss honom från den för att byta blöja eller annat nödvändigt. Vad säger ”lycka” så tydligt som en gåbil, så säg.

Julgröt sous vide i tvättstugan

Björn höll på i flera timmar och sprang in och ut ur tvättstugan, där sous vide-maskinen brukar på hålla till när den är igång, och klämde på påsarna med julgröt med jämna mellanrum.

Jag lovar, den blev jättegod, folk var imponerade.

SaveSave

Årets gran

Det blev en gran till slut igår, kan man tänka sig. I år också. Jag åkte och köpte årets gran på eftermiddan, och sen hjälptes vi åt att klä den tillsammans igår kväll när Björn var på julfest. Det tog 5 år och vi hann ändå inte klart, men det blev jättefint.

Till nästa jul tänkte vi vara ute i god tid så vi inte sätter oss i samma sits 2 år i rad; min far hävdar att plastgranar ska inhandlas på mellandagsrean så är de inte helt slut överallt kanske vi kommer över en om ett par dagar.

Det blev ingen juldress eller pepparkaksmössa till Adrian igår, mest för att jag glömde bort det bland alla tankar på julklappar till julklappsspelet, men jag letade fram Simons mössa från förra året i alla fall.

Idag kom pappa och Pia vid 13:45, enligt planen. Då hade jag tänkt att ha hunnit städa typ hela huset och preppat det jag är ansvarig för till julbordet (laxmousse och janssons), meneh… nä. Det fick bli ikväll istället.

 

SaveSave

SaveSave

Julklappsspelet, som det går till hos oss

Om man tycker det känns tråkigt att fira jul utan julklappar, nu när vi alla är vuxna och alla har allting redan, så är det här en jättekul grej som engagerar alla och håller julaftons skimmer vid god vigör trots stigande ålder och skrikande ungar.

Julklappsspelet

Så här går det till:

  • Alla köper julklappar, vi har bestämt 6 st per person, för max 50 kr st. Det måste vara en förbrukningsvara av något slag – vi har haft prylar tidigare år vilket är roligare att handla till men i ärlighetens namn så blir det bara en massa prylar som samlar damm resten av året.
  • Alla slår in klapparna i samma papper, sen lägger man klapparna i en hög på bordet.
  • Man spelar med 2 tärningar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp ur högen.
  • När klapparna är slut ställer man äggklockan på 20 min och spelar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp från någon annan, vem som helst och vilken som helst.
  • Man får inte ta någons sista julklapp.
  • När tiden är ute öppnar alla en i taget så att alla hinner med att se vad som finns, och sen är det fri byteshandel.

Bildkälla: Google.

Julen är snart här, och vi har ingen gran

Precis. Ingen gran… Man kan inte fira jul utan gran, eller det anser i alla fall jag. Sitter man på ett jättetrångt utrymme så kan man skippa revbenen till förmån för en liten bordsgran, utan snack.

Den 22a december 2016 har vi fortfarande ingen gran hemma. Vi har ställt oss tveksamma till innevegetation med barr, mest eftersom Simon är Simon och barr är barr. Det är dessutom en del jobb med att skaffa och göra sig av med den där jäkla granen varje år. Jag är trött. Vi är trötta.

Därför kom vi fram till att vi ska skaffa plastgran. Det finns ju jättefina plastgranar, man kanske skulle satsa på en sån med inbyggd belysning? Så jag var iväg och skulle kolla på lite olika nu igår på förmiddagen, och de är antingen slutsålda eller skitfula…

Så går det när man drar ut på det, så det blir en traditionell gran av den icke-barrande sorten i år igen. Vi får se den som ved.

Förra året brände vi den i kaminen.

Idag är Björns första jullediga dag. Vi har precis gått en promenad allihop och lämnat Simon på föris, Adrian sover i vagnen ute och nu sitter vi mest och väntar på att affärerna ska öppna så vi kan åka och handla gran. Och vita byxor till Björns julfest på jobbet ikväll. Och kanske en juldress till Adrian? Mest för att det är så sött, Simons dress från förra året är för stor. – Hm, Björn kanske kan ha den…? Slipper vi leta byxor, menar jag.

Årets julfirande blir tillsammans med min pappa och hans fru, och Björns faster Carina. Till lunch kommer också min bror och hans tjej, samt Björns mamma och eventuellt hennes CJ. Då ska vi äta gröt, och tydligen ska man enligt min far dricka champagne till det, så då blir det så.

På kvällen kör vi julklappsspelet, samma regler som förra året… fast jag vet inte hur hårda vi är på regeln om förbrukningsvara, jag glömde nämna den när jag pratade med dem.

Pappa och Pia kommer imorgon, så då är det i alla fall läge att ha en gran på plats.

Modersinstinkt när en kompis får barn

Du vet när en kompis får barn, och man själv har ett som är äldre? Eller även om man inte har det, du vet hur det kan liksom börja rycka i äggstockarna, hur man blir gråtmild och vill ta med sig ungen hem, låsa in sig i sovrummet och snusa bebis för all framtid?

Jag har en vän (till) som fick barn nu i dagarna, hon skickade det här meddelandet, och alltså…

GAAAAH, ge mig meeer!!! Jag har ändå vett att inte be om en bild eller detaljer, men här i min trygga vrå kan jag liksom sukta efter mer info och då har jag ändå en liten bebbe själv, inom armslängds avstånd, som doftar ljuvligt… om man undviker händer och halsveck. I ärlighetens namn ställde jag en fråga om igångsättning, eftersom vi hade pratat om det, men annars höll jag mig.

Jag gör en konstpaus här, där jag klappar mig själv på axeln för det konststycket.

Jag är ganska säker på att det handlar om nostalgi, eller sentimentalitet, den här vetgirigheten. En annan väninna fick som sagt barn förra veckan, hon skickade en bild på pojken i babyskyddet och jag liksom knarkade fotot med tårar i ögonen. Jag tror min hjärna snedkopplade till Adrian, för jag satt och häpnade över att vilja plocka upp pojken och skydda honom.

Eller kanske handlar det bara om högeligen aktiv modersinstinkt. Jag har aldrig, någonsin, varit så känslig och så snabb i mina känsloreaktioner som när jag ammar. Alla barn är mina barn, och jag måste beskydda dem från hela världen.

Det här är anledningen till varför jag inte tittar på nyheterna. Nyheter går bra så länge det inte handlar om barn, men problemet med nyheter på TV är att det aldrig kommer någon förvarning så att man hinner byta kanal. När Simon var pytte och en drunknad pojke spolades upp på en strand och kablades ut över hela världen, så rasade jag samman helt. Det var mardrömmar nätterna i ända och vakenmardrömmar i soffan på eftermiddagarna. Jag klarade inte av det.

Nu vet jag det, och undviker TV-nyheter. Nu leder det till att jag blir ännu mer isolerad än jag redan är, men det gör ingenting för den här tiden just nu när Adrian är så liten men växer så otroligt fort, den kommer aldrig tillbaka. Vi ska inte ha fler barn. Jag försöker snusa bebisfjun och ta vara på tiden så mycket det bara går. Jag försöker till och med överdosera på andras barn.

Än så länge får Adrian vara med på bild på bloggen, läs mer om hur vi resonerar här…

 

Att visa bilder på sina barn

Än så länge är vi ok med att visa Adrian på bild, han ser ut som en bebis och har inte jättetydliga drag ännu. Men precis som vi gjort med Simon så kommer jag snart börja sätta solglasögon även på min yngste son.

Vi resonerar som så att det är min blogg, inte Björns, Simons eller Adrians. De är med, men de ska få välja själva om de vill synas. Björn har valt att inte synas, och barnen tilldelas den valmöjligheten när de blir myndiga; på så sätt behöver vi inte ständigt fundera och ta ställning.

Jag vet att de flesta andra familjebloggar lägger upp bilder på sina barn, och det är väl upp till var och en hur man vill göra. För min del känns det bäst så här.

Inte lika charmigt, jag vet… Men det här är ändå hans snygga sida, den andra har han inget hår på.

Ny bebis = hemsydda saker. Deal with it.

Jag är som bekant en pysseltomte, och när mina (eller Björns) vänner får barn så är jag gärna där och ger dem hemsydda saker som jag tycker att de ska ha. Ingen verkar ha nåt emot att få hemgjorda presenter… eller så säger de sina va-har-DU-gjort-den-?-! för att inte göra mig ledsen – ungefär som man gör med barn och deras teckningar.

Jag väljer att vara kvar i min lilla värld, dvs den där alla tycker att det jag gör är jättefint, och fortsätter att pytsa ut tygsaker av hjärtans lust eftersom jag gillar det. Ni är vuxna, ni får säga ifrån själva i så fall.

Anyway…

En nära vän till mig väntade barn i januari, men den lilla pojken bestämde sig för att komma tidigare. Vi skulle ha träffats den veckan, och jag hade lovat att göra ett babynest men sen hände det som hände, vi hann inte ses och det var plötsligt lite bråttom med nestet.

Då valde min symaskin, min vackra, svarta, snygga, slimmade och totalt usla symaskin, att gå sönder för andra gången på kort tid. Nu var det undertråden som fastnade i knutar vid varenda stygn. Yey. Det slutade med att jag fick åka hem till lillebror på sena kvällen, dvs kl 20, och låna över min gamla maskin igen för att kunna hålla mitt löfte.

Alltså jösses vad bra den är i jämförelse, och milda tider HUR har jag stått ut med den svarta?? Svar: den är snygg.

Nestet färdigställdes i helgen. När jag ändå hade ångan uppe blev det 2 lakan i plastad frotté och ett vanligt också. Det fanns inte tid att köra över med det så efter att ha lämnat Simon på föris idag åkte vi dit, Adrian och jag, och hängde det på dörren. En halvtimme senare fick jag meddelande om att de lämnade sjukhuset så det var på håret.

Jag är nöjd. Det är så att jag ville behålla det själv lite grann, men vi behöver inte 2 stycken. Just nu behöver vi knappt ett ens, med tanke på vår yngstes sovpreferenser som antagligen skulle vara PÅ mitt ansikte om det gick.