Författare: Lisa

Nyår 2022, sjukstuga och en deal jag sannolikt får ångra

Sjukstuga

Vi öppnar upp det nya året med sjukstuga, förmodligen varken för första eller sista gången, men vem räknar. Det är nån vanlig förkylning, du vet den där sorten när barnen mår bra på dagen och sen har 39,5° på kvällen. Varje dag tillåter vi oss att tro att det har vänt, och varje kväll deckar båda pojkarna i soffan och är allt annat än redo att gå till fritids dagen därpå. 

Nyår 2022

Detta är min enda bild från nyår 2022. Jag tog den eftersom en vän skickade selfies från deras nyårsfirande och jag inte ville vara sämre.

På nyårsafton låg jag bredvid Simon, som kämpat som en galning för att hålla sig vaken men som slängt in handduken strax efter 23, och lyssnade på hans rossliga andetag och tänkte att det gjorde ingenting att det var nyårsafton. Det är liksom inte så stort som det var förr, vilket förstås beror på att jag är äldre och inte värderar det lika högt längre – det är liksom inte värt det att gå runt och känna sig baksjuk i två dagar efteråt, inte på grund av nån alkohol men på sömnbrist – men också på att det inte är lika mycket raketer som skjuts längre. I alla fall inte häromkring.

VAB

Idag är det jag som är hemma med dem. Jag mutade dem med löftet om varm choklad, om de gick ut i trädgården och lekte i en timme själva först. Det gick bra. Visst, det var 40 min lek och 20 min skrik, gråt, ret och skvaller, men de klarade det. Under tiden har jag städat köket och tvättstugan, och läst mig till att man kan olja in skärbrädor och liknande med kokosolja. Vi får se hur det går, jag testar på en torr trött skärbräda i bambu och det ska stå över natten. 

Såna här dagar gäller det att inte hoppas på att man ska få tid att göra något eget. Det får bli en vacker bonus i så fall, men att hoppas på det innebär att man måste bli besviken och irriterad om och om igen. Istället har jag idag gått in för att jag inte ska få ett andetag för mig själv. Det gör underverk med tålamodet. 

The deal

Jag tycker mycket om att vara med pojkarna, men när de är understimulerade retstickor som längtar efter kompisarna och klättrar på väggarna hemma, då känner jag lätt att lite egen tid vore på sin plats – både för mig och för dem. Så nu har de vila efter lunch. Det innebär att jag vilar, och de river sina rum på varsitt håll. Just idag har de till och med förvarnat och vi har en deal:

De får tömma sina garderober på innehåll som de vill, om de städar det innan kvällen igen. Garderoben ska vara i samma skick som innan, när de är klara. Det här påhittet ska inte innebära massa extrajobb för mig.
I “pant” för att få tillstånd att göra detta, lämnar de film och efterrätt. Om de, med andra ord, väljer att inte upprätthålla sin del av avtalet så kommer jag dra in både film och efterrätt, sen kommer jag städa tillbaka garderoberna och sen kommer jag skruva fast inredningen i dem så att det ens inte går att försöka med detta igen.

Det var vad vi kom överens om. Det kan gå hursomhelst. Jag buffrar med andra ord energi för att borra och skruva i deras garderober ikväll efter maten.

Julafton 2022

Julafton

Det var julafton igår, och vi firade ihop med min mor, bror med sambo och lillkusinen, som hunnit bli ett stadigt och bestämt charmtroll. Eller gremlin, som alla barn mellan 1 och 2 år.

Fascinerande hur barndomens jular pågick i en evighet, och föräldrajularna passerar så fort. Lunch – matlagning – julfika – Kalle – julklappar – middag – stök – godnatt. “Stök” i det här sammanhanget är inte julstök utan trummandet av små fötter och/eller händer på alla hårda underlag, fartvinden efter ägarna till sagda kroppsdelar, och så ljudvolymen förstås. 

Paus under Kalles jul på TV. Fikat nästan helt slut, och alla vuxna har hunnit resa sig minst två gånger för att hantera … saker.

Det var riktigt härligt ändå. En av de bästa sakerna jag vet är när vi samlas många kring bordet. När vi åt frukost idag sa Simon att han önskade att vi alltid hade så här stort bord, och jag tänkte samma sak. Kanske behöver vi inte ha båda iläggsskivorna, men en i alla fall?

Upprättelsens tid

Jag har sagt förr att upprättelsens tid är här, och då syftat på att min bror fått barn och nu, inte helt glatt, konstaterar att jag hade rätt. Om det mesta. Som till exempel när jag sa att det inte går att slappna av när man har ett småbarn. Även fast man är två mot en. 

“Ser ni nu hur vi har det,” sa min bror lyckligt och spänt på samma gång där han satt vid bordet, bakåtlutad med armarna i kors. “Det är det här jag menar. Det går inte att slappna av medan det här pågår.” Han nickade mot sin 1,5-åriga dotter som just då glatt rev ner alla våra bokstavsmagneter från kylskåpet. 

“När hon river ner saker?”

“Nej. Jag menar när hon är vaken.”

“Haha, tänk om ni hade haft en treåring nu också,” sa jag. Jag kunde inte låta bli. Det är inte en rättvis jämförelse, eftersom hon är deras första barn och alltså att jämställa med Simon, inte Adrian. I ett helt ögonblick tittade båda föräldrarna på mig med samma förskräckta uttryck, och jag visste att de såg det hela framför sig. Sen hämtade de sig och sa helt enkelt haha, och nej. Och “vi behöver inte fler”.

Jag gick igenom bilderna från igår och den här, som jag vanligtvis skulle ha raderat, illustrerar hur det låter som att min bror upplever föräldralivet just nu:

Förra året var de alla i karantän och hon var bara ett par månader gammal, så det här året blev hennes första jul kan man säga.

Så upplevde vi det också. Jag tror det är en väldigt vanlig upplevelse av småbarnsåren. Jag minns det inte som så vansinnigt jobbigt, men jag pluggade ju heltid då och Björn tog nästan all VAB. Däremot minns jag hur jag inte kunde umgås med folk när vi var någonstans – alltså inte ens hemma. Det var bara att gå efter och delta i allt som ens lille filur tog sig för, i alla sammanhang, på alla platser. Ibland var jag tacksam för det, ibland utled. Lite beroende på sammanhang. När möjligheten att släppa barnen med blicken väl kom, så hade jag glömt hur man gör när man umgås och det var speciellt det med – precis som varendaste en av föräldraskapets alla faser hittills.

Jag sa ifrån på jobbet till slut

I månader har det pågått. Sedan 4 december har jag en blank sida i webbläsaren öppen. Det här har varit det längsta uppehållet i bloggens historia. Ofrivilligt, naturligtvis. Det har varit som när man tappat en välfungerande träningsrutin, och så ska man tillbaka upp i den. Det är inte så enkelt.

Att skriva den här bloggen gör mig gott, men i höstas växte jobbet i den riktiga världen till ett monster. Det gick inte att släppa monstret med blicken utan att det anföll, och bloggen fick vänta. Utan den extra energin bloggen ger så hamnade jag i underläge, och monstret styrde mitt liv i flera veckor. Jag förstod att jag skulle bränna ut mig om jag inte drog i nödbromsen innan jag inte längre hade något val, och en dag i oktober sa jag ifrån.

“Jag orkar inte,” sa jag till min 3-dagar-på-jobbet-nya chef. “Jag måste vila.”

“Ok,” sa hon. Sen sa hon: “Jag låter dig ta ledigt några dagar, men under den tiden vill jag att du kartlägger din arbetsbelastning så att vi kan se över den när du kommer tillbaka.”

Låt oss säga att hon inte förstod situationen. Låt oss säga att jag spenderat två månader på att brotta mig upp på fötter igen och samtidigt värja mig från en välmenande men fullständigt oförstående chef. 

Att acceptera olika på jobbet

Nu är det bättre. Tragiskt nog är beskrivningen av min vardag från förra året fortfarande likadan, med den enda skillnaden att jag oftast inte går upp och jobbar innan barnen vaknar på morgonen. 

Men det är faktiskt bättre. Mycket bättre. Jag och min chef är diametralt olika som personer, och vi har svårt att förstå varandra. Min nuvarande taktik är att inte fästa så mycket vikt vid vad hon säger, eller snarare hur hon säger det. Det är svårt, ska du veta, men jag är ändå säker på att hon menar väl. Jag kan kan lite luddigt säga att jag ser det hela – henne – som en livslektion, en pusselbit i bilden av mig. Hon är bara budbäraren.

Jag kan meddela också att Göran är tillbaka, och med honom kom min första text här på över tre månader.

Jag är så himla glad att ha dem tillbaka båda två.

God Jul! Ta hand om er 🎄

jobbet

Adrian börjar skolan

Min lilla pojke

”Min lilla pojke” – hur många gånger har jag inte sagt så? Ändå fortsätter anledningarna att säga så, eller i alla fall känna så, att dugga över mig. ”Över oss” ska jag säga egentligen, såklart, men nu är det jag som skriver.

Adrian började förskoleklass för några veckor sen, men jag har inte hunnit med att fästa det på pränt – liksom så mycket annat som hänt sedan semestern tog slut, och som jag inte skrivit ner. Jag har tydligen fallit tillbaka på gamla beprövade metoder, lagom tills semesterlugnet lade sig. 

Hursomhelst. Adrian började förskoleklass för några veckor sen, och jag var precis lika stolt och orolig som förra året när Simon började. Och precis som sist så var min far uppe och bodde hos oss under veckan för att stötta i glappet mellan övergången från förskola till skola (vi kan inte ta 5 veckors semester i ett svep), sån tur har vi. 

Det blev en konstig vecka, såklart:

Måndag: Fritids har studiedag. Simon och Adrian hemma.
Tisdag+onsdag: Simon på fritids, Adrian hemma.
Torsdag: Båda börjar skolan. Morfar hämtar Adrian direkt efter skolan så att dagen blir så kort som möjligt, samma sak på fredag.

Pappa skickade en bild på vad de hade för sig, han och Adrian, medan vi jobbade och Simon var på fritids. Jag ville säga upp mig på studs.

Strul med kommunikationen

När Simon började så hade de en timme skola på onsdagen, 2 timmar på torsdagen och bara ett par timmar på fredagen, och de rekommenderade att de som hade möjlighet hämtade barnen direkt efter skolan istället för att ha dem på fritids, så att de skulle få skolas in i lugn och ro. 

Nu när Adrian började så var det bara pang på; inte ett ord om att ta det lilla lugna, skola första dagen fram till 13 och sen fritids. Det kändes inget vidare, men å andra sidan helt i linje med skolans tystnad ända fram till dagen före skolstart. De skickade inte ut någon info, så föräldrar började höra av sig till dem och jag fick höra från en annan mamma att hennes son och Adrian skulle gå i samma grupp. Då mailade jag också skolan, för att få det bekräftat samt få höra att de inte hade missat honom, att han faktiskt stod på listan över nykomlingar. Rektorn svarade:

Jag sitter just och mailar till de sista föräldrarna då det har varit problem med att nå ut via Skolplattformen. Jag har fått information om att det kommer att vara löst den 18/8 då eleverna börjar skolan. Vi får hoppas på det. Det är bara trist att ni har känt oro.

Hon skrev vidare att de hade problem med Skolplattformen (surprise!), att ingen info gått ut trots upprepade försök att nå folk. Hon hade till slut satt sig och mailat varenda familj i hela skolan med den information som bara skulle ha varit ett knapptryck bort. Jag måste ha stått toksist på den listan, och spännande att infon kommer ut samma dag som den börjar gälla.

Skolstart

Morfar kollar läget.

Både jag och Björn följde såklart med. När vi kom in på skolgården tillsammans med morfar och pojkarna så var det full rulle i klätterställningen utanför Simons klassrum, precis som förra året, men snart blåstes det i visselpipor och alla vallades mot flaggstången. Vi hamnade långt fram den här gången, och alla elever började samtidigt så det var mycket folk. Det var varmt och vackert väder, folk gick i shorts och sommarklänningar, personalen var finklädd och de hade en hobby-DJ, som jag helt fördomsfullt antar var en fritidspersonal utan utbildning, som körde peppig musik i högtalarna. När vi närmade oss flaggstången dundrade den förrädiskt glada låten Slå mig hårt i ansiktet ut över folket och jag lyssnade fascinerat. Det var första gången jag hörde den (jag vet, sist i hela Sverige).

Först blev jag spontant glad av tempot, sen hörde jag orden, och sen stod jag stilla, fångad av hur osannolikt passande den låten var i sammanhanget om det hade varit JAG som började skolan. De första raderna lyckades sammanfatta hela min relation till min egen skolgång och jag kände ganska fort att nej, NEJ, de kan inte spela den nu, inte NU innan de stackarna ens hunnit in i klassrummet för första gången.

Någon annan slogs av samma tanke och låten avbröts till förmån för något mer passande. Det var fint att de gjorde skolstarten till en festlig grej som påminde om skolavslutningen, det är helt rätt. Jag menar, ungarna kommer själva upptäcka precis hur det är att gå i skolan, det behöver ingen tala om för dem.

Treorna ropades upp, sedan tvåorna, och sedan ettorna. Publiken silades på barn som likt myror fann sina vägar genom folkmassan fram mot sina respektive lärare. Simon ropades upp och sällade sig till ettorna, och sedan var det bara förskoleklassen kvar. 

När alla ropats upp promenerade vi i spridd grupp efter läraren bort mot klassrummet, vissa barn ville gå själva men de flesta höll hårt i en förälder och såg ut att vilja krypa in i sina tröjor.

adrian börjar skolan
”Hur känns det Adrian?”
”Bra.”

Adrian höll mig stadigt i handen och såg sig nyfiket omkring. När barnen skulle gå in i klassrummet fick de släppa sina föräldrar, så Adrian gjorde det och gick in. Kvar stod jag, hörde läraren säga att för vissa barn kan det vara läskigt så det är bra om föräldrarna är kvar en kvart eller så innan de går, och tänkte på att jag måste åka till jobbet så jag lämnade min far där och åkte.

Pappa stannade kvar, gick en sväng och var sedan tillbaka till när de skulle ut på rast. Han satt i skuggan av ett träd och vinkade till Adrian när han kom ut, för att visa att han var där, och Adrian blev glad och vinkade men han hade hittat en trygg lärarhand att hålla i så den släppte han inte i första taget. 

Första skoldagen gick galant. Adrian var både glad, lite spänd och lite osäker på samma gång, men han såg redan fram emot att gå tillbaka dagen därpå så jag antar att han varit alltför koncentrerad på allt som hände den morgonen för att lägga märke till den där låten, den som inte lämnat mitt huvud på hela dagen:

6-årsfasen/-perioden fortsätter att leverera

6-årsfasen spegel

6-årsåldern, 6-årsfasen, 6-årsperioden, 6-årswhatever

Simon har redan gått före och gett oss vad som visat sig vara en hjälpsam bild av vad 6-årsperioden kan innebära – ny fascinerande förmåga att mentalt sätta föräldrarnas röster på “mute” till exempel, eller glömma från ett steg till nästa vad vi pratar om, tappa förmågan att följa enkla instruktioner såsom “ta på dig skorna”, flytta in halva samtalet i huvudet så att det inte hörs och sen tappa det över det oundvikliga missförståndet som följer, testa gränserna för alla nya (svär)ord som hörs i skolan, tänja/bända/vrida/sprätta med kroppen i alla sammanhang, träna på tonårsvånda, falla tillbaka i utbrott à la treåring och så vidare, och så vidare – så när nu Adrian kör typ samma race så står vi och nickar igenkännande.

Mycket av det goda

Det här har två sidor. För det första så hjälper det att känna igen vissa nya egenskaper som något som tydligen ska hända i den här åldern, och inte som något galet som vi kan hoppas ta ur honom genom “bättre” föräldraskap. Vi sliter inte vårt hår i fullständig förvirring, oron strövar inte lika fritt, vi kan helt enkelt möta det hela med mera lugn i mössan än vi gjorde första gången, med Simon. 

För det andra, så är våra pojkar så pass nära i ålder att det spiller över mellan dem. Simon är ganska tidig för sin ålder, så han äntrar en ny fas som en av de första gästerna. Adrian inspireras av sin bror och testar terrängen lite han med, så han hänger i dörren och startar liksom sin fas i förtid. När Simon är klar med sitt och på väg att lämna fasfesten, så dröjer han sig kvar längre än han sannolikt hade gjort annars, eftersom brorsan är kvar därinne och precis påbörjat sitt härjande. Simon efterfestar nära utgången och har lite svårt att slita sig, men han går tillslut och ungefär då blommar Adrians party för fullt. 

För diskussionens skull hittar jag nu på att 6-årsfasen varar i ett år. Det här betyder att eftersom det är 18 månader mellan pojkarna så borde vi få vila från 6-årsfasen i ett halvår innan vi ska igenom samma sak med pojke nummer två. Men icke. Istället pågår 6-årsfasen med till synes ändlös energi i 2,5 år i sträck hos 2 pojkar samtidigt (med varierande intensitet hos bara den ena).

Det innebär, att när Adrian gör sin entré i 6-årsfasen så är vi redan ganska leda på den – det går för övrigt ganska fort att tröttna på den, ta en månad ungefär – och efter det så nöts tålamodet så duktigt att även om vi inte oroar oss lika mycket med Adrian, inte förvånas över oförmågan att alls höra min röst, inte googlar “hjärnskada 6 år” eller “psykopat barn 6 år” varannan dag, så har vi inte samma tålamodsbuffert kvar till honom. Vi upplever med andra ord hans 6-årsfas som precis lika krävande som Simons, trots att den inte är det. Vårt första blåmärke ömmar fortfarande när smäll 2 kommer.

Jamen, hur vet jag att Adrians fas inte är lika besvärlig som Simons då, egentligen? Jo, därför att Simon kom först, och för att det är just Simon. Han gör allting ordentligt, med besked. All in. 

6-årsfasen prova skor
”Prova om de passar, Adrian.”
”Ok, vänta lite …”

Vi är inte ensamma

En vän till mig har en son som är ett år äldre än Simon. Hittade en sms-konversation från förra sommaren som jag sparat för moraliskt stöd:

Jag: 

Simon har ökat intensiteten i sitt letande efter allas knappar och hittar nya lite då och då. Han har blivit en riktig retsticka. Han har börjat med kryphål och oskyldiga ”jag visste inte” och ”jag glömde” i sammanhang där det liksom inte håller.

Han är … liksom … lite som en tonåring också. ”Men ÅÅÅÅÅÅH! Fatta!! Det känns som att du aldrig lyssnar på mig! Det är ALDRIG nån som lyssnar på mig! JAG BLIR GALEN!! JAG HATAR DIG!!!”

Typ för att jag tappat tålamodet med nåt, eller för att nåt inte blev som han föreställt sig. Jobbigt för honom med all dramatik förstås.

Lite påfrestande för alla blir det ju. Men det kommer också gå över, jag funderar på NÄR och hoppas att det är en 6-årsfas.

Han testar nya uttryck också. ”Jag hatar dig” är inte ord som nån annan här hemma använder, och som jag pratat, förklarat, lirkat, tjatat om att ”dumma unge” är nåt han måste sluta svänga sig med! 😖

Min vän:

Jag kan känna igen en hel del av det du skriver om Simons agerande i hur W är och agerar. Tror att de upplever mycket känslor generellt som 6-åringar när de å ena sidan vill vara små men å andra sidan vill vara stora och behandlas därefter. Och att det blir en väldig påfrestning att gå från att vara i förskolans trygga värld och nu kastas in i skolan och allt nytt som det innebär. Känns som W nu efter 1 år i skolan börjat landa och känna sig trygg. Jag hoppas ni hittar ett bra sätt att hantera och prata med Simon om hans känslor och allt som händer för honom just nu.

Tidigare i veckan fick W och lillasyster för sig att göra en pool och fylla köksgolvet med vatten för att de ville bada 🤯😩🙀 De hann med 4 hinkar innan jag kom in i köket, nu håller vi tummarna att golvet och skåpen inte tagit skada av vattnet.

Livet är hårt men orättvist

Jag har en klok vän. Och det känns förstås bra att veta att det inte bara är hemma hos oss som hyss begås och oförklarliga sammanbrott prickar dagen. Jag tänker, som så många gånger förr, att fy för den lede vad jobbigt att vara barn. Jag trivs verkligen med att vara vuxen. Om jag tänker efter så har alla åldrar jag passerat bjudit på sitt eget gissel, men att vara barn var nog värst.

”Livet är hårt men orättvist”, som min gamla mattelärare i högstadiet brukade säga. Han hade en 6-årig son ihop med gympaläraren, om jag inte minns fel.

Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Dagarna i hos morfar & marmor i Skåne

Vi tog tåget till pappa i förra fredan, och det gick precis lika bra som på tåget från Stockholm. Vi började med bussen i 2 timmar, var framme i Kalmar med bara 10 min försening, åt lunch på ett hamburgerhak vid stationen, och tog tåget vidare. 

Tyvärr följde det vackra ölandsvädret inte med på resan, och från stunden vi klev av tåget i byn där min far bor var vädret svalt, mulet och med regn då och då.

Detta hindrade på intet vis pojkarna från att ta sina “morgondopp” med morfar. Inte deras eftermiddagsdopp heller, eller nåt av alla de andra doppen som förekommit under dessa dagar. 

Jag stod med långärmat under tak och betraktat dem genom det stilla skånska duggregnet, eller satt fullt klädd vid poolkanten med extra morgonrock utanpå allt som skydd mot det, eh, friska skånska fläktandet, eller satt under paviljongen med datorn och betraktade dem på håll – allt med bottenlös fascination över att de badade oavsett väder, samt lika mycket tacksamhet över lugnet.

”Lugn” är ett relativt begrepp; det var inte lugnare i huset i och med vår närvaro, men det var en lugnare tillvaro för oss eftersom pojkarna var så mycket i poolen. Utebad dränerar energi ur barn på ett jättefint sätt, och de gick i och ur badet så många gånger om dan att när kvällen kom var de ganska trötta.

Vi gjorde en utflykt till en höghöjdsbana (mer om det nästa gång), och en till Gröningen i Helsingborg, annars var det promenader i närområdet.

På ett ställe växer två jättefina träd intill bäcken, i vilken traktens lokala busfrön demolerat och slängt två cyklar, och helt nära hittar vi utegymmet, skateparken, bassängbadet, vidsträckta allmänna gräsmattor, mataffär, skola, förskola … osv. Allting inom räckhåll.

Vi pratade om hur det skulle vara att bo i ett mindre samhälle än vi gör, och jag vidhöll att jag skulle kunna trivas i en pyttestad eller by om det inte låg alldeles för avsides. Vi funderar inte på att flytta, men jag tycker om att leka med tanken på hur livet skulle kunna bli om vi ändrade på det ena eller andra. Inte för att jag inte är nöjd, men för att det alltid finns utrymme för förbättring. Allting har dock ett pris; man kan inte få allt och att flytta närmare landet och naturen gör att fördelarna med närheten till stan försvinner. Naturligtvis. Lösningen skulle väl vara två boenden; ett för vinterhalvåret och ett för sommarhalvåret, så jag drömmer vidare.

Cirkus Olympia på Öland

Cirkusplakatet

Intill farmor Annettes och Carl-Johans hus ligger flera campingar, och dit brukar vi gå en sväng med pojkarna på förmiddan eller eftermiddan när det blir tid över och de har sådär mycket spring i benen. Det var på vägen dit som Simon fick syn på ett plakat från Cirkus Olympia.

Inom parentes vill jag ventilera min förvåning över att en cirkus som riktar sig till barnfamiljer väljer att endast köra sina föreställningar kl 17, eller kl 19. För oss betyder detta att vi antingen missar middan helt, eller att vi måste hålla ungarna vakna mycket senare än vanligt. Vi valde det senare alternativet och vi såg flera andra barn som, liksom våra, fick sina föräldrar att i olika utsträckning ifrågasätta klokheten i det beslutet. 

På cirkus

Vi brukar inte gå på cirkus. Jag minns inte när jag var på cirkus senast. Förra året, eller om det var förrförra, så gick Simon på den sena föreställningen med sin far och farmor medan jag var hemma med Adrian som då var för liten för såna påhitt.

cirkus olympia

De hade en regelrätt clown, en sån där pajas du vet som barnen skrattade högt åt och inte den med röd näsa och gråtande ögon. De hade dresserade hästar, hundar och katter (ja, dresserade katter), och en akrobat.

cirkus olympia
”Pojkar, testa inte detta hemma sen, ok? Det där är inte vanliga stolar.”

Sen hade de ett akrobatpar. 

Han måste varit 1,90 lång och hon max 1,50. Han var stark och ståtligt klädd, hon var antagligen ännu starkare och bar nån typ av konståkningsdräkt utan kjol och nätstrumpor. De gjorde flera framträdanden och även om det började milt så var det sista lika barnvänligt som Sean Banan; underliggande budskap och anspelningar går förlorade på den yngre publiken men når den äldre utan omsvep.

cirkus olympia
Jag var stum av förundran över hennes ofattbara styrka. Alltså hon var så häftig …

Barnen var förtjusta, de älskade det. De satt längst fram på stolskanten nästan hela tiden och hoppade, skrattade, ropade och deltog helt och fullt. 

Ponnyridning

I pausen var det ponnyridning i manegen på cirkushästarna för de barn som ville, vilket Simon studsade upp och ropade JAAAA till. Han red runt 2 varv på en av de ”stora” hästarna och vinkade glatt, och när Adrian såg det släppte hans tvekan och han fick studsa runt 2 varv på den minsta hästen. 

cirkus olympia

När vi kom hem var de som förväntat övertrötta, vilket i sig är något av en utmaning i alla sammanhang och så även nu. Men det var det värt. Vi gör om det nästa år igen, om det går.