Författare: Lisa

O M F Grey

”Har du läst dem?” frågade en vän, som är insatt i ämnet, mig.

”Nej, men jag har fått låna dem så jag ska.”

”Vad bra, berätta för mig när du har gjort det, det skulle vara intressant att höra vad du, som inte är så insatt, tyckte om dem.”

Sagt och gjort, jag gav mig på dem.

Jag fick låna böckerna av en kompis som läst dem och tyckte de var såååå du-kommer-inte-kunna-lägga-ner-dem bra, precis när det var som mest snack runt dem och alla läste dem och KappAhl baserade en hel förbenad kollektion på dem och masspsykosen blommade för fullt, för några år sen.

Jag har alltid läsa mycket, böckerna bar mig genom tonåren och erbjöd en sorts fristad som filmer inte kunde. Jag älskar böcker. Jag älskar sagor ännu mer. Jag kunde inte ta ögonen ur Twilightböckerna. Jag älskar att skriva, och njuter av att läsa författare som Terry Pratchett som väver språket som ett pärlband runt berättelsen och gör den till mer än vad den egentligen är.

Egentligen vill jag inte sitta här medan Simon sover och lägga tid på att vara negativ, faktiskt, men i det här fallet handlar det mer om att upplysa omvärlden om hur det ligger till och på så sätt rädda de som räddas kan undan den litterära massaker som E L James utsätter hela länder för.

Aldrig, aldrig någonsin, har jag gett upp på en bok så kort in i berättelsen som jag gjorde med 50 shades. Felsyftningar, alldagligt språk, upprepningar i klass med hjärntvätt och orealistisk story fick mig att fnysa högt och kommentera innehållet som var det i särklass tramsigaste jag någonsin sett.

Jag har aldrig fattat grejen. Jag har inte fattat hur förlaget lyckades ta sig ända till sexscenerna, och bestämma att det skulle sälja, innan ögonen gjorde ett lappkast och försökte gräva sig ut genom bakhuvudet på dem för att slippa se mer av eländet, som mina till slut gjorde på sidan 48.

Så var det med det. Men så härom dan hittade jag ett blogginlägg som tipsade om ljudboken (gratis) och tänkte att nu, nu gör jag ett nytt försök. Jag är äldre, jag är mognare, jag kan klara det här.

Du, det kan jag inte. Jag lyssnar på engelska, det är en amerikanska som läst in eländet och hon pratar på det där sättet du vet som vissa amerikaner (vet inte om det är en dialekt?) gör där varje mening, varje kommatecken, betonas lite som en fråga. Hennes försök till dramatik, dvs hon sänker sin ljusa kvinnoröst när Mr Grey talar och alla som inte är huvudpersonen talar på samma tillgjorda opersonliga sätt, förstör, om möjligt, ännu mer.

Fast å andra sidan kan man tänka sig att lägger man ingen tid och energi på vare sig språk eller story, varför ska man då göra det på inläsningen? Man får ju vara konsekvent.

Jag har läst en Harlequin, en gång, och den må ha varit en aning intetsägande men den gick att läsa. Den storyn var lättare att tro på, trots att sannolikheten att en bebistjej ensam ska överleva en flygkrasch till havs, flyta iland oskadd mitt i natten och hittas ögonblickligen av en far vars bebistjej just dött, växa upp i den familjen under originaltjejens namn, flytta till USA och ovetandes gifta sig med sin biologiske bror, är snällt sagt lika med noll.

Anledningen till att jag stör mig så våldsamt på det här är att jag blir besviken, eftersom jag innerst inne när en författardröm, och man tydligen inte behöver kunna skriva för att säkra sin pension och mer därtill via bokskriveri…

Oh well… Man får väl vara glad för E L James skull, som jag antar skrattar hela vägen till banken. Hurra för henne.

3 timmars självplågeri, och jag har FORTFARANDE inte kommit till nån sexscen. Det är som att se en porrfilm utan porr. Det här tar ”kasst” till nya höjder, faktum är att det bränner rakt igenom både ”kasst”, ”uselt” och ”beklagligt” och kommer ut på andra sidan i ett ordmoln där nya negativa adjektiv som ännu inte uppfunnits slåss om att fastna – lite som björkpollen (som alla vet är djävulens påfund) på våren.

Anyway, det finns en film, så jag ska pröva den istället som sista utväg i mina försök att förstå mig på hur, HUR i hela fridens kalsonger vissa butiker i England kunde sälja slut på handklovar som direkt resultat av Grey.

I terapi med bebis

Det här är inte en blogg som författas av nån plågad själ med spektakulärt förflutet och skelett i garderoben, men jag har precis som alla andra mina knutar som jag önskar att nån kunde komma och lossa lite på mellan varven så att de gick fortare för mig att lösa upp.

Härom veckan bad jag till slut om hjälp med några 9 månader gamla knutar, och idag var jag på möte 1 av 5 hos en KBT-terapeut i stan som jag fått på remiss. Det kostar mig 100 kr per gång, vilket i det här sammanhanget är en symbolisk summa eftersom dylika besök annars kostar uppåt 600-700 kr, jag vet vissa som betalar ända upp till 1600 kr per gång, men då ingår mer än bara samtal (alternativ medicin).

Mitt mående har gått upp och ner men nu senaste veckan tycker jag det varit på väg uppåt, och som alltid tänkte jag att ”nu har det vänt, jag kanske klarar det här själv ändå”. Speciellt som jag snubblade över en artikel på Facebook, ”Barn måste ha hjälp för att inte dö” av Andrev Walden, och kände att han satte ord på min avgrundsdjupa skräck. Alla kanske tänker precis som jag, tänkte jag. Det kanske är såhär det ska vara, på riktigt. Men mötet idag var redan bokat och jag har ju lärt mig nu, efter rätt lång tid ändå, att nej, det har inte vänt, det känns bättre men det är tillfälligt och det är urdumt att backa ur.

Terapi, i alla fall efter vad min egen erfarenhet har lärt mig, är ganska uppslitande och väldigt ansträngande. Jag hade dessutom Simon med mig för det går ju inte att få barnvakt mitt på dan en onsdag hursomhelst. Simon satt där på golvet med min termosmugg och ett gäng leksaker jag tagit med, och gnällde, och flirtade med terapeuten, och steppade, och fipplade, och pratade och hojtade oss fram genom sessionen men hon hade tålamod. Jag grät i omgångar medan vi pratade och Simon satt i min famn i omgångar, och till slut hann vi inte sammanfatta eftersom timmen gått sin väg.

”Känner du att du fått nånting med dig härifrån idag?” frågade hon.

”Ja, det gör jag.” Jag fick med mig en attackplan därifrån:

  1. Sluta titta på nyheterna
  2. Sova mer
  3. Medvetet kontra med positiva tankar när skräcktankarna bubblar upp

Jag tror att nr 3 blir lättast, för man får nyheter överallt ifrån så jag måste sluta kolla Facebook och det kan bli svårt att motstå. Kan förstås lösa det med att avinstallera appen i telefonen. Och när, och hur, ska jag sova mer? Om jag sover med Simon om dagarna så kommer jag i otakt och är inte trött på kvällen, vilket jag absolut vill undvika, för vad kan vara mer gästvänligt för en överaktiv fantasi än tystnad, mörker, och en pigg hjärna att härja fritt i?

Inrett sovrum: INTE i brutal och skoningslös mainstream

När man kikar runt på bloggar, typ alla bloggar med bilder (känns det som), så verkar alla ha så välsignat välstädade, designade, ljusa och perfekta hem – som om de alla drev en inredningstidning. Samma inredningstidning.

Inte min grej

Alltså, jag fattar ju att det inte alltid ser ut så hemma hos folk, jag menar vi är alla människor, men inte målar man om sina väggar för bloggens skull, eller hur? Så när jag ser de där bilderna med två barn som sitter ensamma på en vit soffa, med nappar i munnen och klappar gulligt på varandra mot vita väggar, ljusa soffkuddar, svarta designlampor i taket och inte en pinal så långt fotot når, så tänker jag att jösses, jag är verkligen dålig på det här med inredning – ELLER, eller så har de gått iväg och fotat i en studio. Det skulle förklara så mycket.

Jag är estet, jag är porträttkonstnär, jag är sömmerska, jag bryr mig, men… näe, jag gillar inte vitt ÖVERALLT. Det må vara stilrent, modernt, neutralt och ljust men det är… tråkigt. Det är karaktärslöst. Det är möjligt att det är själva poängen förstås, eftersom det lämnar större frihet till förändring, men åååh. Sån brutal och skoningslös mainstream. Inte min grej.

Vårt sovrum är klart(!)

Eftersom jag ändå har vett nog att komma ihåg att det bara är vi som bor i det här huset vars åsikter (om min inredning – min, eftersom Björn i princip avsagt sig inblandning) räknas, så har jag istället gjort efter själ och hjärta och nu är vårt sovrum klart – eller nästan i alla fall. Vi har ett inrett sovrum.

Det var Björns arbetsrum förut, där vi egentligen bara öst in grejer sen flytten eftersom vi inte vetat vad vi annars skulle ta oss till med dem.

En ljuvlig grön/grönrutig tapet, vars tapetserare lyckats missförstå både ”kant i kant” och ”mönsterpassning”, prydde väggarna.

Wait for it…

 

Hah! Gråblått! Där fick ni, alla ”stilrent, modernt, neutralt och ljust”-anhängare. In your face.

Klart! Typ. Osäker på taklampan, och den vita byrån ska bytas mot ett sideboard i mörkt ojämnt trä som jag inte hittat i nån butik alls.

inrett sovrum

Det enda vi behövt köpa till rummet var färgen, förstås, och gardinerna. Och hornkrokarna. Fönsterlampan och vägglyktan köpte jag i souken i Marrakech långt innan jag träffade Björn.

 

Spegeln är ganska gammal, den köpte jag när jag precis flyttat hem från Frankrike. Kuddarna på sängen fick jag av Pia för länge sen och taklampan har jag inte vetat vad jag ska göra av. Det vet jag fortfarande inte, som sagt.

inrett sovrum
Pias kuddar.
sound cloud b
Simon har tröttnat.
Det där fåret som hänger på Simons säng, framför en Simon som tröttnat på att mamma aldrig slutar fota, är en speldosa som kan spela upp hjärtljud, valsång, regn och vågor. Vi har kanske använt den en gång hittills. Vissa saker inser man bara i efterhand att det var det onödigaste tänkbara.

Jag vet att man inte ska skratta

Simon har hela sitt liv sovit i en sån där liten spjälsäng, du vet en sån där i typ vaggstorlek, med madrassen i höjd med våran. Eller han gjorde i alla fall det, ända fram tills ganska nyligen då han abrupt växte ur den. Vi har en normalstor spjälsäng som jag tror är från Ikea, vi köpte den på Blocket, som nu står intill vår säng och däri försöker vi få Simon att sova. Det går ganska bra. Eller ja, vi kan kalla det blandad framgång.

Grejen är den att vi tagit bort ena spjälsidan, den mot vår säng, för att jag lättare ska kunna nå att brottas med honom mitt i nätterna när han minst anar det. Ikeas spjälsäng, den som vi tror att vi har en likadan, tillåter bortmontering av ena spjälsidan men när vi tog bort den så fanns det ingen spärrfunktion som höll kvar sängbotten vid sängramen.

Såhär: sängbotten vilar på 4 sprintar som är fästa i sängbotten men bara instuckna i respektive hål i sängramen. Det betyder att om man knuffar till sängramen från insidan av sängen så riskerar sprinten att åka ur hålet på den sidan. Resultat: sängbottens ena hörn åker i golvet.

Vi har inte brytt oss så mycket, vi tänkte att vi får se om det håller, Simon sover 20 cm över golvet så det är ju inte som att han riskerar att slå sig om det skulle hända.

Det här var bara några veckor sen men det är en mer än tillräcklig tidsrymd för att jag ska glömma bort hela saken, så när Simon i morse fastnade med ena benet under min säng så tänkte jag att madrassen kanske redan är nedlegad eller spjälskyddet åkt upp.

I förmiddags sov han ovanligt länge, 2 timmar (mot vanliga 40 min / 1 timme), till slut började jag undra om han mådde bra, men så lät det i babymonitorn. Han skrek och grät, det lät som att han var långt borta så jag tänkte att han har väl rest sig upp i andra änden av sängen eller nåt.

Jag är glad att jag inte hade mobilen i handen när jag öppnade dörren till sovrummet. Bebisen låg på rygg, med halva kroppen under min säng. Allt som syntes var 2 leggingklädda bebisben som sparkade i luften uppe i ena spjälsänghörnet. Gråten var inte den där panik-jag-sitter-fast-jag-tror-jag-dör-jag-är-ensammast-i-hela-världen-gråten man kunnat förvänta sig, o nej. Det var den som gastar frustration och ilska över ett fullständigt otippat haveri till följd av direkt illvilja från alla inblandade, dvs hela världen.

Jag vet att man inte ska skratta. Barn vet direkt när man skrattar åt dem, även så här små, och Simon är inte förtjust i när jag råkar göra det. Pur förvåning höll mig kvar i dörröppningen ett ögonblick, och hade jag haft mobilen hade jag tagit en bild och Simon hade fått vänta ett ögonblick längre på att jag skulle pröva att dra upp honom, inse misstaget, putta ner honom helt och hållet under sängen, lägga mig ner, upptäcka att jag precis får plats i höjd därunder, till slut börja skratta, åla mig in, dra ut honom halvvägs och sen kämpa i en hel minut med att backa ut igen med hans ena fot i handen.

Jag trodde jag skulle få ut en skrämd och skakad unge, men han betedde sig som om jag alltid plockar upp honom på det viset. Det gör jag inte, bara så du vet.

 

Cancern finns även i min familj

Pia har cancer

Min pappas hustru, Simons marmor Pia alltså, kämpar mot bröstcancer sedan ett halvår tillbaka. Nu är hon på väg ut på andra sidan av denna förskräckliga erfarenhet, tack och lov, men hon har långt kvar och det har tärt något enormt på både henne och pappa.

Som sjukling har man för det mesta fullt upp med att vara sjuk, och jobba på tillfrisknandet. Det finns inte så mycket utrymme för mer, framför allt inte när medicinen gör att du sover 20 timmar per dygn. Som sjukling jobbar man aktivt mot sjukdomen.

Som partner, däremot, har jag förstått att man sitter på bästa platsen, på första parkett, till det drama som cancern är. Man kan inte göra någonting, man reduceras till maktlös åskådare till det det som händer ens allra närmaste. Min far och jag fungerar väldigt olika men om det hade varit jag, i hans situation, så hade det blivit många sömnlösa nätter och tårfyllda ensamma promenader i en tillvaro där skräcken tar udden av all glädje. Ve och fasa.

Nu är Pia både stark och envis och har dragit ett av de (förhållandevis) längre stråna i cancerlotteriet, men alla har inte samma tur som hon. Min farfar och Björns pappa, till exempel. En vacker dag kommer man att säga saker som att ”det var på den tiden då cancer fortfarande var en dödlig sjukdom”, men vi har en bit kvar att gå innan vi är framme där.

Jag fick ett mail härom dagan från ForLife som undrade om jag ville skriva och länka till dem här på bloggen. Normalt så vore svaret nej, men nu handlar det om cancer så med anledning av vår kära Pias kamp, och med en tanke till Björns far som jag aldrig fick träffa liksom min farfar som hade mer att ge, skriver jag om sysselsättningsprojektet ForLife och deras insamling till cancerforskningen.

Var med och stöd insamlingen!

Var med och stöd deras insamling via butiken, där de säljer barnarmband med neonfärger och texten ”ICE” tillsammans med valfritt mobilnummer, men även lite tjusigare vuxenvarianter med texten ”ForLife” eller ”zero cancer”. Du skänker, och får dessutom någonting i handen för det ?

De här armbanden tyckte jag var ursmart, men jag medger att det nog dröjer innan Simon behöver ett – men man vet aldrig, folk säger ju alltid att det går fortare än man tror.

De skickade mig ett armband som tack för samarbetet. Det är för stort för Simon – jag tänker att det kanske passar honom när Björn ska vara pappaledig sen ? – men jag råkar ju ha en del pärlor, tråd, spännen, öglor och verktyg (mycket av det tack vare Pia, för övrigt) så det är snart korrigerat.

for-life-insamling

 

 

 

Hur ser det ut hos grannarna?

Strömmen gick när jag precis satt igång dammsugaren här hemma i eftermiddags. Vi har ny elcentral i huset sedan bara ett par veckor, och jag har inte bekantat mig med den så vidare värst. Det senare ångrade jag bittert när jag stod i tvättstugan i becksvarta mörkret med klåfinger-Simon i bärselen på magen och inte hittade några säkringar som slagit ifrån.
Jag ringde Björn, som efter att ha fått foton skickade till sig från min mobil, sa:

”Det är för dålig upplösning, jag ser inte. Hur ser det ut hos grannarna?”

Det är den frågan man först av allt bör ställa sig när sånt här händer, istället för att kolla det sist. Det är som när man har datorproblem på jobbet, testar allt och sen frågar chefen, som säger ”har du provat att starta om den?”, vilket man varit dum nog att inte prova först av allt.

Anyway, det var tokmörkt i hela området visade det sig. Nu är hela huset fullt av tända ljus, och eftersom luftvärmepumpen står stod för den enda värmetillförseln i det här huset så är kaminen såklart i full gång.

En konsekvens av detta är att man inte kan använda spisen, och alltså inte laga mat. Som tur är hade jag en köpeburk med barnmat som vi la i en kastrull och värmde på kaminen, och sen åkte jag till pizzerian.

Vi har en pizzeria som ligger inte alls långt från oss, de gör små men jättegoda glutenfria pizzor för oss som föredrar det, men eftersom den ligger i samma område så var de också utan ström. De kokade pasta på gasspis och gjorde sallader, men några pizzor kunde de inte ordna.

Jag gillar verkligen den här pizzerian. Det är alltid samma snubbe som svarar i telefon, tar betalt, tar beställningar och kommunicerar till köket, simultant alltså. Alla pratar samma utrikiska språk och alla är män, kortväxta, taniga och effektiva. Den enda som är av vanlig medelstorlek är han med simultankapaciteten. De är alltid vänliga och glada. De är som jultomten och hans små nissar. Här ovan har vi en nisse som är på väg ut och jaga en kund på parkeringen eftersom beställningen är färdig.

Hit & Stay med skriksång och kindnyp

Vi var på Ikea idag, jag och Simon, och skulle köpa gardiner. Björns taktik Hit & Run, dvs kolla ut vad du behöver och lagerplats innan du går in, visualisera varmkorven efter kassa och bara KÖR, är inte nånting som jag har lyckats lära mig. Man säger att män är jägare och kvinnor är samlare, och när det gäller Ikea är jag definitivt beredd att hålla med. Vi skulle bara ha gardiner, jag visste vilka, jag visste till och med var de fanns, men ändå styltade jag därifrån med en fönsterlampa, en potatismosare (fast den behöver vi faktiskt), en krukväxt och en kontorsstol från fyndhörnan. Och gardiner, förstås.

Jag vill hävda att krukväxten absolut behövs eftersom jag har ihjäl våra växter, en i taget, och fönsterlampan var för att lindra min saknad efter adventsljusstaken. Kontorsstolen behöver jag till min ateljé, jag svär varje gång jag inte lyckas rulla i sidled på den vanliga trästolen jag har haft hittills. Ingenting var onödigt, ingen kvinna som kommer ut från Ikea med famnen full kommer medge att nånting av det hon samlat på sig är onödigt, men ett besök som kunde ha tagit 20 min tog istället 1,5 timme. Jag blev tvungen att ha Simon i framsätet bredvid mig och skriksjunga med Phil Collins och nypa honom i kinderna för att hålla honom vaken hela vägen hem sen.

Men det var det värt. Och Simon var på ett alldeles ypperligt strålande humör därinne, han pratade och jollrade och hojtade glatt, gnagde på min termosmugg, vinkade till mig och log och skrattade helt oprovocerat. Det händer typ aldrig. Tog tempen på honom när vi kom hem för säkerhets skull, men han var i toppform.

Älskade barn – jag är nybliven mamma och skräckslagen

Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.

Dov skräck som nybliven mamma

Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.

När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.

Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.

Mörkret som ingen vill höra

När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.

Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med ”det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.

”Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, ”vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”

Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?

Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.

Hanteringsplan

Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.

Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.

Älskade unge

”I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.

Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet.
Allting jag är och allting jag har är ditt.
Alltid.

*KBT = Kognitiv BeteendeTerapi