Författare: Lisa

Imorgon åker vi

Jag mår bitvis bättre. Det finns stunder då jag ifrågasätter naturens gilla gång också, men över lag går vi mot ljusare tider i ordens alla betydelser.

Imorgon åker vi till Teneriffa och Playa de la Américas. Boarding startar 07:10. Imorgon är också helt lämpligt dagen då vi går över till sommartid, upptäckte vi för en stund sen. Så istället för att gå upp vid 04:30 normal tid, så går vi upp 04:30 onormal tid – dvs en timme extra tidigt. Den upptäckten förtjänade liggande fuldans i soffan samt tummen upp med joker face, men vi har kommit över det nu. Livet går vidare, som man säger. Moving on.

Att packa för resa med småbarn gjorde vi i somras så vi är inte kompletta noviser, men det var en raodtrip till ställen som vi kände till väldigt väl. Nu åker vi till annat klimat och under andra förutsättningar och alltså råder viss förvirring. Simon får naturligtvis inte plats i sina gamla sommarkläder, och jag har väl tänkt att vi får köra med det vi har och så får det helt enkelt funka. När jag började packa igår kröp det fram att han nu helt bytt till ny storlek och den nya storleken är inte inkörd/inventerad. Resultat: vi tar med alla kläder som passar.

Jag skulle gärna göra likadant med min egen garderob, jag tycker det är svårt att packa när man inte vet om man kommer frysa eller om det kommer vara tokvarmt, men vi ska ju inte flytta så det kommer nog bli som vanligt att jag står där på plats med noll kläder som passar ihop men vad gör det. Det är ju semester! Ingen bryr sig. ”Det är ingen modevisning vi ska på”, som pappa brukade säga till mig i tonåren (vilket jag brukade bemöta med iskall mördarblick).

Jag ser fram emot resan. Eller jag ser fram emot dagen efter resdagen, själva resandet kan gå hur som helst. Så länge jag har nåt i magen så fungerar jag, jag mår dåligt men inte ohanterligt, så jag ska baka en hel limpa idag som jag kan ha i väskan och knapra på. Bananer måste vi ha också. Och godis. Jordgubbskrämen måste vi nog checka in… Vi har en del kvar att tänka igenom.

Så, med det sagt så önskar vi alla en Glad Påsk ?

Jag är för lat för att knåpa ihop en påskhälsning, så jag stjäl Annas som jag just fick på Whatsapp:

Undergångstunneln

Det är ledsamt att inte orka underhålla bloggen, men det är inte så mycket att göra åt. Det är som det är, och det går över. Nu kan i alla fall ljuset i slutet av undergångstunneln anas; i torsdags vid lunchtid vände illamåendet från helvetet.

Jag mår marginellt bättre, men det gör enorm skillnad. Björn gick på föräldraledighet förra fredagen, och hela veckan som gått har jag vältrat mig i misär. Varför? Därför att den möjligheten har funnits. Jag har väl inte mått mycket sämre än veckan innan, som för övrigt var vidrig, men när man inte längre måste, när man plötsligt har ett val och inte ensam bär ansvaret för att Simon får komma ut i friska luften, att han får i sig mat i tid och underhålls däremellan, då väljer man soffan och självömkan. Då kan man tillåta sig själv att känna hur dåligt man mår, och då känns det värre såklart.

Jag har levt på jordgubbskräm med mjölk, fruktsallad med youghurt och cornflakes, mackor och 1-2 godisar om dan. Att pilla i sig riktig mat har lett till aggressiva kräkattacker – jag har ett gäng brustna blodådror i ena ögat som tack för besväret – och varje andetag har handlat om att parera illamående.

Man säger att graviditet inte är nån sjukdom, och så är det förstås – jag mår mycket bättre än såhär när jag bara är sjuk. Vissa dagar har det till och med varit värre (!!) än förra gången (om du som läser detta mot all rim och reson är intresserad av exakt hur inte sjuk man kan bli, så finns en detaljerad berättelse om det här).

Apropå det så tänker jag inte småskämmas för att jag klagar. På samma sätt som man inte kan känna tacksamhet över att man inte har cancer när man ligger däckad i vinterkräksjukan, så kan jag inte känna nåt annat än illamående nu. Jag är inte otacksam, det handlar inte om att jag inte har vett att uppskatta min graviditet, det handlar helt enkelt bara om att här och nu, här och nu mår jag kasst och jag behöver få vara sur över det.

Tack för att du lyssnar. Det hjälper.

Tillfällig svacka kl 12:23

Jag är så svagsint

Förra gången jag var gravid och hade kommit ungefär såhär långt i graviditeten, så fanns inte bloggen. Tanken hade slagit mig, via Björn visserligen men ändå, idén hade gjort sig tillkänna och det enda jag kunde tänka var att ”vem skulle vilja läsa den? Det enda jag tänker på, det enda som händer i mitt liv, är att jag mår illa – och så olika grader av det. Vem, med alla sina indianer i kanoten, bryr sig?”.

Nu är jag här igen och sannerligen, allt som händer filtreras genom illamåendet. Jag tror att illamående är som smärta; olika personer hanterar det på olika sätt. Vissa blir väldigt påverkade, medan andra inte upplever det som så farligt. Jag misstänker att jag hör till de svagsinta när det kommer till hantering av illamående – och smärta också, för den delen.

Jag kan inte ignorera illamående, jag lider, jag vältrar mig i det och allt jag gör styrs eller i alla fall påverkas av det. Trist.

Den här gången går jag i alla fall inte till jobbet. Den här gången har jag en glad och livlig bebis som påminner mig om VARFÖR jag mår illa. Den här gången kan jag sova en stund varje dag, slipper stå och steka bacon kl 07, slipper le tvingat mot ”Öh, kan man få en öl eller?”. Istället får jag skratta genuint varje dag, och jag får vara med Simon hela tiden.

Med andra ord, hur illa det än blir den här gången, så kan det inte bli värre än sist. Det går inte. Hurra för mig 🙂

Bättre än TV

Simon är normal. Alltså han följer sin vikt- och längdkurva, fungerar som förväntat, utvecklas. Vi är glada och nöjda, och tycker precis som alla andra föräldrar att vi haft sån tur som fått just honom.

Med det sagt, så kan jag tillägga att Simon är lite lustig i sin utveckling. Möjligen har han lite bråttom. Han är inte tidig för den skull, men man kan ju ha bråttom ändå.

Simon lärde sig rulla från rygg till mage en vecka efter 6månadersstrecket. Strax därefter blev han stadig nog att sitta själv utan stöd på vadderat underlag. När han var 7 månader stod han upp själv om han hade nåt bra att hålla i sig i. Vid 8 månader förflyttade han sig långsamt och försiktigt till fots längs med kaminstaketet.

Det roliga i sammanhanget är att när Simon var 8 månader kunde han fortfarande inte resa sig från liggande till sittande. Han hoppade över det, och det tog lång tid innan han räknade ut hur han skulle resa sig på egen hand mot staketet. Då hade han ännu inte knäckt krypkoden.

Att krypa är det senaste av större grejer han lärt sig, alltså efter att han lärt sig fara fram längs väggarna och lämna snigelspår av snor efter sig på ca 65 cm höjd över golvet.

Jag tycker såklart att det är jättebra, charmigt, bedårande, fantastiskt, och… lite märkligt. Han är naturligtvis inte ensam om att göra så, men jag kan garantera att i det här huset är han definitivt ensam om det.

Simons Go-to-move, som Jonas kallar det, dvs det första han gör i alla situationer, är att använda munnen. Den fungerar som en tredje hand. Han gapar och lägger tungan mot allt – tapeten, barnstolsbenen, dörren, vägguttaget – men han behöver liksom inte slicka för det. Han bara lägger tungan där, och så tar han bort den bara för att lägga tillbaka den. Det är hans sätt att utforska och lära sig, antar jag. Det lustiga där är att han liksom försöker ta saker med munnen först, och om han inte når då så tar han handen. Han kan alltså gapa en halvmeter bort och bli förvånad över att saken inte känns mot tungan.

Jag blir ofta full i skratt när jag tittar på hur han tar sig an saker och ting. Det är bättre än TV.

Here we go again

Jag skrev att jag funderade på nåt förut. This is it.

Vi har tänkt länge att vi vill ha barn tätt. Det finns flera anledningar, men mest handlar det om planering. Livsplanering. Ingen av oss blir yngre (hör och häpna), kanske tar det tid den andra gången – trots att man brukar hävda motsatsen – och om jag vill studera så är alternativet ett syskonglapp på ca 6 år.

Det är 6 år mellan Björn och hans bror, och så vill inte Björn ha det med våra barn. Inte jag heller, så klart. Det är 3,5 år mellan mig och lillebror, och jag tror definitivt att mer hade varit för mycket. Diskussionen om vilket avstånd mellan syskon som är det ultimata kan göras jättelång, det finns för- och nackdelar med allt så i slutändan tror jag bara det handlar om att välja vad som är rätt för just vår familj – och fatta vad man ger sig in på.

Men nu är det så att vi ska till Thailand i mars, och i Thailand har Zikaviruset bott sedan 50-talet. Vi bestämde då att vi kör Thailand, njuter av vår semester fullt ut och sådär och så får vi se sen efter det.

Det var typ 6 veckor sedan. Och ja, man kan tycka att vi borde ha fått upp ögonen för situationen tidigare men nu blev det inte så. För 6 veckor sedan var jag redan gravid, visade det sig förrförra måndagen.

Ja.

Jag trodde inte på det, mensen var sen men jag hade ju mensvärk och visste att jag inte var gravid. Tanken kom smygande dagen före Alla Hjärtans Dag, och jag började fantisera om att slå in ett graviditetstest och ge Björn i present, på skoj. Som en kul grej. Men jag visste ju att det inte var så. På måndagen höll jag på att bli orolig. Tänk om? Då skulle vi inte kunna åka till Thailand. Jag gick in på apoteket efter träningen och köpte ett test av deras eget märke, bara för att få det svart på vitt att jag inte var gravid och kunna stryka tankarna på det. När jag kommit hem och lagt Simon gjordes testet och det visade positivt efter ungefär 2 sekunder. Jag stirrade misstroget på det, och bestämde mig för att det var trasigt. Under eftermiddagspromenaden gick vi till ett annat apotek, och köpte ett annat dyrare test, av ett välkänt märke (kända märken kan inte ha fel). Även detta visade positivt. Jag stirrade misstroget på det och bestämde mig för att det var ju fantastiskt, hur stor var chansen, egentligen, att 2 test av olika märken som köps på olika apotek av samma person båda skulle vara defekta? Coolt.

Det landade hos mig på kvällen. Jag laddade ner gravidappen, tecknade gratis-gravidförsäkringen, och när Björn kom hem sa jag ingenting. Jag visste inte hur jag skulle berätta det; när jag berättade för honom förra gången blev det lite tokigt. Sååå, på kvällen när Simon somnat och vi kröp ner i soffan för att se på tv, så sa jag, som så ofta:

”Du, jag måste visa dig en grej.”

Jag tog upp min mobil, öppnade appen och höll fram skärmen mot honom:

Han stirrade på skärmen, och när poletten trillade ner sa han ”Oj!”, och flinade brett.

Nu är jag i vecka 8. I 2 veckor har jag vetat om detta, och under den tiden har jag mått gradvis sämre och sämre. Och sämre. Men jag mår i alla fall inte lika illa som sist, och jag tackar Universum på min mentala bönematta för varje dag som går då jag slipper må som jag gjorde då. Då var det så illa, att jag till och med under förlossningen kunde stanna upp och påminna mig själv om att ”jag mår i alla fall inte illa”.

Kanske har det med att göra att jag vet hur hemskt det kan bli, att jag är mer förberedd den här gången och alltså inte upplever det likadant.

Risken för missfall är stor såhär tidigt i graviditeten, det är därför som de flesta väntar till vecka 12 med att berätta, men jag känner inte att det spelar någon roll den här gången. Får jag missfall så får jag, det kommer inte att vara mitt fel, jag kommer att bli ledsen men det kommer inte att vara tabu att prata med mig om det.

Thailand är avbokat, vi styr mot Kanarieöarna istället ?

Simon är sjuk

Ja, du läste rätt. Ungen är ju aldrig sjuk, tror han varit förkyld med lite hosta typ 2 gånger i hela sitt liv, fram tills nu så därför förtjänar hans feberkurva ett eget inlägg. Det här med att stå i köket mitt i svarta natten med ett sjukt barn i famnen, som man inte bara kan trösta och så var det bra, det är något helt nytt för mig. ”Lika bra att du vänjer dig” tänker kanske du nu, men det undrar jag om man kan.

Igår började han slemhosta efter eftermiddagsvilan. Björn hade läggning så jag bad honom ta tempen för säkerhets skull. 37,9 hade han då.

När vi skulle gå och lägga oss senare så siktade jag på att sova inne hos Simon, mest för min egen sinnesro än nåt annat, men när jag öppnade dörren in till honom låg han och förde oväsen som en perkulator i full karriär så det var bara att glömma.

Vid 02:30 var jag uppe och petade in nappen och kände på pannan. Han var så varm! Jag stod och värmde händerna på honom ett ögonblick och övervägde situationen, men kom fram till att eftersom han sov så djupt så var det dumt att väcka honom. Jag gick och la mig igen, och kunde inte stänga ögonen eftersom det kändes så fel.

Jag plockade upp brännheta Simon, som nu visade sig ha 39,4, letade fram Ipren för småbarn som jag köpt att ha i exakt såna här lägen men aldrig använt, men hittade ingen doseringssked i förpackningen. 2,5 ml skulle han ha, så vi gick ner i köket och letade fram decilitermått och köksvåg och chansade på att Ipren väger lika mycket som vatten.

Han somnade om, och jag låg kvar bredvid. Stackarn hostade så det lät som att han skulle kvävas, och så hade han tydligen inte vett att hosta klart så han försökte sova med slemmet kvar i halsen – därav perkulatorljudet. Jag var så trött att jag sov ändå, men vaknade vid varje hostning. Kl 05 kom Björn in, för då hade Simon gnällt ett tag, och satte sig på pilatesbollen med honom. Simon lugnade sig, men kunde inte sova. Vi höll på där fram och tillbaka tills jag fick honom att somna på min arm. Sagda arm fick så småningom blodstopp, men det är INTE nåt man lägger nån vikt vid i såna lägen så jag somnade också. Kl 06 snubblade Björn på listerna som ligger tvärs över hallgolvet, jag vaknade med ett ryck och satte mig upp och famlade efter Simon som jag trodde trillat i golvet, Simon började storgråta och Björn fick sitta på bollen igen. Det hjälpte inte, så till slut släpade vi oss upp, då var klockan 06:30.

Jag sov samtidigt som Simon i förmiddags, 2 timmar fick vi och det behövdes; annars hade jag suttit här och gråtit nu. Han var nere på 37,3 imorse men nu låg han på 38,4 så han fick Ipren igen – vi har varit på apoteket idag och fått en doseringssked.

Han verkar inte så berörd av febern… kanske alla småbarn är såna? Alltså han blir ju segare och känsligare, men han skrattar och leker och pular och äter med nästan full aptit. Man vet ju vissa vuxna som däckar vid 37,1 liksom… Eller så är det så att folk är olika och han har (haft tur och) ärvt mig när det gäller just feber. Hade han hanterat feber som sin far så hade vi nog suttit på barnsjukhuset nu.

På besök hos Gustav

Idag var vi på hos polisen för att beställa pass till mig och Simon. Jag har inget giltigt pass längre eftersom vi bytt efternamn, och Simon ska ju också med på resan i mars. Jag valde kontoret i Solna eftersom jag i ett svagt ögonblick fick för mig att det ligger närmast.

Efter passbesöket åkte vi till Hagaparken och gick en timmes promenad där eftersom vi ändå var i närheten.

Jag gillar Hagaparken, mest för att den är stor, pampig och var Gustav III sista vistelseort innan han sköts, men också för att det finns så fina gångvägar där. Jag tänker att när vi hämtar passen om nån vecka så ska vi dit igen och kanske gå på Fjärilshuset. Kanske skulle Simon tycka det var kul om jag hade honom i selen.

Ekopalatset, Gustav III sommarmatsal. Det ekar bättre än under viadukter.