En drömmorgon för småbarnsföräldern; sånt där som liksom aldrig händer

En bruten rutin

I vanliga fall lämnar jag barnen på förskolan, och Björn hämtar dem, men så var det så att Björn hade kvällsplaner både i torsdags och i fredags, så jag skulle hämta barnen. Eftersom jag måste gå tidigare från praktiken/jobbet när jag hämtar, så tänkte vi att då tar Björn dem på morgonen istället.

En magisk drömmorgon

Björn sov inne hos Adrian. Jag hade ett helt rum bara för mig själv. Hela natten. Ingen kröp upp över sängkanten och väckte mig, inte en enda gång. Ingen drömde om Star Wars, urspårande tåg, karate eller 100-meterslopp intill. Nothing.

När jag gick upp var det mörkt och tyst. När jag gick ner för trappan kom jag på att jag skulle duscha, eftersom jag kunde det. Eftersom ingen annan kunde komma och sabba det. Med handen på badrumsdörren tänkte jag att den här stunden kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna uppskatta en sån här stund lika mycket som jag gör nu, det går inte. Så jag gick till köket och tände ett blockljus. Med den lilla lågan som enda belysning i duschångan blev det så drömskt att jag vacklade mentalt på om det var på riktigt eller inte.

Ljuset följde med ut till bordet i köket. Jag tände inga lampor, åt frukost i total stillhet, dröjde mig kvar med fortfarande varmt te i koppen och kunde liksom inte fatta att det var sant.

drömmorgon

Rädd att bryta min magiska morgon smög jag uppför trappan för att, håll i dig nu, klä på mig som en obruten serie småhändelser utan parallella aktiviteter what so ever.

Allt sånt som i vanliga fall tar ca 90 min att klara av när barnen är med hade nu tagit 20 min. Men ingenting varar för evigt. På väg ner för trappan för andra gången denna morgon åtföljdes jag av Simon, och sen var det som om allting saktade ner i slow motion – utom klockan då, som istället ökade farten – och det tog en evighet att plocka ihop matlådan och sen blev jag distraherad och tappade bort nycklarna och så vidare, och så vidare.

Jag kom ändå iväg mycket tidigare än vanligt, var på jobbet först av alla och tänkte rosenskimrande att man kanske skulle börja gå upp före alla andra lite oftare.

Ha.Ha. Det kommer förstås inte hända … och den här morgonen går ändå inte att upprepa.

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Augusti & September partar på backspegeln

Försenade favoriter från sensommaren

Augusti kom som en virvel, drog oss med sig och kastade ut oss på andra sidan september. Jag vet inte vad som hände, men fort gick det! Det var i samband med semesterns slut, återgång till skola och förskola, jobb och vardag, och sedan också praktik för mig som vi tappade räkningen på dagarna. Samtidigt har det hänt mycket på kort tid även i mina vänners liv, men av mer ovanlig karaktär, vilket gjort att mycket mer fokus än vanligt legat på dem.

Nu är det lugnare, vi landar springande i höstens kyliga morgnar och vardagen rullar på i normal fart – dvs ganska fort. Mina vänner rätar upp sig en efter en från sina respektive … hm, förehavanden … , värmen är borta, det är lättare att andas och jag ser med viss förväntan på vad hösten kan ha att komma med.

Oooh, apropå det! Vi har bokat en vecka i Björnrike i vinter. Första skidsemestern för oss som familj! Mamma och Jonas följer också med, det ska bli så kul, jag vet knappt vilken fot jag ska stå på!

Anyway …

Augusti

1. Jag är så glad att jag inte är ett barn

2. Varför, mamma? Varför?

3. Vattenvana = bada, bada, bada

September

Galna september, med praktikstart för mig och höst i luften.

1. Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

2. Mina senaste mardröm 

3. Var då nånstans, sa du?

When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

feminister
Klicka på bilden för att läsa Emmas återigen träffsäkra artikel.

Let go … then what ?

Mina social skills har lite kvar att lära

”Mina pojkar ska bli feminister!” förkunnade jag med rak ton och stadig ögonkontakt med min väns nya karl, en timme efter att vi presenterats för varandra. Inte från ingenstans, förstås; han har en 4-årig dotter sedan tidigare och vi pratade om … ja, jag minns inte exakt, men barnrelaterat var det och mitt ställningstagande var relevant i sammanhanget – tyckte jag.

Han såg på mig med distans i blicken, hela hans kroppsspråk sa att han var på sin vakt och jag blev, igen och tyvärr, tvungen att förklara att det är skillnad mellan feminist och manshatare.

När det väl gick upp för honom att jag helt enkelt hävdar lika rättigheter, lika villkor och lön för lika arbete, kvinnans rätt att inte få sin klädsel (bland annat) ifrågasatt i samband med en våldtäkt, liksom min egen och alla andra kvinnors rättighet till lika stort utrymme som vilken (normal) man som helst utan att smutskastas och få höra ”bitch” mumlat från halvt bortvända ansikten och så vidare – den här listan kan göras kilometerlång men du förstår vad jag menar – så mjuknade han tveksamt igen. Han var inte säker på att han ville använda ordet ”feminist” på det sättet.

Jag förstår inte varför det ska ta emot så hårt med det här ordet. För mig är det märkligt när man idag, och särskilt efter #metoo, undviker att ta det i sin mun.

Det här blir inte ett sånt inlägg, men lite kort bara

Jag kommer inte skriva ett genomtänkt inlägg med välformulerade argument, det finns det många andra* som gör så mycket bättre än jag, men jag vill ändå säga några korta saker:

  • ”Inte alla män” är INTE ett argument som hör hemma i debatten, för den handlar inte om det. Gör inte de oskyldiga männen till huvudpersoner och offer i kvinnornas kamp.
  • Om du inte drabbats själv, eller inte ens känner nån kvinna som drabbats, så har du en osannolik tur (eller är möjligen blind/rekordnaiv) och tillhör en minoritet som jag avundas. Jag är glad för din skull, men att du inte upplevt sexism eller dylikt i någon form kan inte ogiltigförklara andras upplevelser.

Det är fullständigt vidrigt att bli uppringd av sin nära väninna som precis blivit våldtagen. Det lämnar känslor som för alltid är svåra att reglera, särskilt när någon vinklar huvudet snett bakåt och säger något i stil med ”jamen, asså så där är det ju inte, det där är ju bara så det låter nu, för att det är modernt, typ”.

Det vore schysst om någon – allra helst en man – intill då kunde lägga sig i och säga nåt i stil med att ”det är klart att hon (/han) blir arg, det där är ju som att säga till en krigsflykting att det inte är så farligt där borta som det sägs”.

Jag vill att mina söner ska bli såna personer som hör det här och lägger sig i, som säger till andra män att du, det där funkar inte, säg inte såna saker. Jag vill förstås att de ska ta diskussionen också, om de orkar, för det är det som behövs.

Vi lever i ett partiarkat, där skämt om flator, horor, slynor, blondinen (som aldrig är en man) med flera är så vanliga att vi knappt hör dem. Dras sådana skämt i sociala sammanhang så korrigeras det sällan (min erfarenhet); i bästa fall hakar ingen på.

Jag vill att mina söner ska bry sig om att påpeka det smaklösa i skämtet, våga ta ställning. I det större hela lyssnar den sortens män bara på andra män, inte på kvinnor, så det är väl för sjutton självklart att jag vill att mina pojkar ska bli feminister. Hur kan man inte vilja det?


*Hej hej vardag är ett exempel.

PS. Läs lite om de olika grenarna inom feminismen här. Kan vara bra att veta vad en talar om.

Kapade argument enligt överlägsen logik

Ren och skär tur

Jag är väl medveten om vilken flygande tur vi haft som fått ungar som vill äta. Vi behöver inte diskutera så mycket – eller ok, en del diskussioner blir det förstås, det kommer vi väl aldrig ifrån, men vi har inte behövt diskutera så fasligt mycket kring matens vara eller icke vara med barnen, eftersom vi har nåt som sköter den fighten åt oss; hungern.

Hungern lämnar vissa ungar oberörda. Obevekligt orädda stirrar de tillbaka och hånar den rakt i ansiktet. Jag har har träffat såna barn, jag var ett själv och det finns  i n g e n t i n g  som nån kan göra åt det när beslutet att inte äta det som ligger på tallriken är fattat. Hungern har liksom inte ens en plats på läktaren.

Våra ungar tar en snabb titt på sagda tallrik, kastar ett öga på Hungern och verkar bara behöva nån minut för att inse sitt underläge och kapitulera puppy-style. Då vänder gärna utbrotten från INTE MAAAAAT till att de VILL HA MAAAAT, som om vi nekat dem liksom, och så bråkar de vidare medan de äter.

Simons mage pratar

Men Simon hanterar hunger bättre än sin lillebror, och ibland sätter han sig på tvären helt. Han ska inte, och han ska inte, och så ska han minsann INTE. Ok, låt bli då, säger vi. Oftast.

Iblland kan jag försöka lirka, om jag vet att han inte ätit någonting alls av maten.

”Du behöver inte äta om du inte vill, Simon, men jag tycker det låter som att din mage säger att den vill ha mat. Maaat, Siiiiimon, maaaat, säger den. Det hör jag ända härifrån.”

Om han inte tittar nyfiket på sin mage, vilket han gör 2 gånger av 3, så lägger han sin hand på den, som för att kontrollera.

”Nej, mamma. Det säger den inte. Du kan inte höra det. Du sitter för långt bort.”

Så håller vi på lite stillsamt en stund, och allra oftast slutar det med att han äter några tuggor och dricker nån klunk vatten.

Följ magen!

Vårt argument ”din mage vill nog …” är även nåt de kör med på förskolan ibland, och Simon har uppenbarligen fattat grejen till 100%: alla följer magen!

Härom morgonen på väg till förskolan fick han för sig att han inte ville gå dit. Han skulle vara hemma ”hela långa dagen”. När han inte lyckades få sin vilja genom information (”mamma jag vill inte”), eller utbrott, eller fysisk vägran genom kokt spaghetti-tekniken, så förklarade han till slut läget där han satt i vagnen:

”Mamma, jag vill inte gå till föris.”

”Nähää, varför vill du inte det då?”

”Min mage vill inte det. Den säger det till mig. Den vill vara hemma, hela långa daaaagen.”

logiska argument

Sluta med nappen! Dagen D kom, och gick, och kämpigt blev det men nu är det över

”Gör det i sommar”

Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.

Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.

Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.

Beslutet fattades …

För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.

Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.

På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.

… och genomfördes

Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.

sluta med nappenCeremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.

Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.

Då satte jag mig och gjorde ”avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.

Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.

Det värsta är över

Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.

Skulle du kunna tänka dig att skaffa au pair?

aupair au pairAu pair, definition enligt Wikipedia:
”en person som bor i en värdfamilj och hjälper till med barnpassning och visst hushållsarbete under en på förhand avtalad tid, som ofta är ett år.”

Svara gärna på den rekordkorta undersökningen i slutet av inlägget!

När jag var au pair

Jag jobbade i min ungdom – dvs för 10-15 år sen – som aupairflicka, jeune fille au pair, i Frankrike i flera år. Det är förhållandevis länge, eftersom det vanligen är något man bara gör i ett år. Jag gjorde det i 4 år, lite från och till. Sammanlagt har jag bott hos 6 familjer, i 3 olika städer.

Det är både fina och jobbiga minnen. De jobbigaste är från första familjen, de första 8 veckorna på min relativt långa aupairkarriär. Jag var 19 år, och kunde knappt språket alls. Familjen var uppochner, med 5 barn från 2 tidigare håll, psykisk ohälsa och prepubertala anfall.

De finaste minnena är från den näst sista familjen. Jag hade en 10-årig flicka med mycket speciell begåvning under mina vingar och vi har fortfarande kontakt idag.

Det som alla familjer haft gemensamt är att barnen fäste sig vid mig väldigt fort, dvs ännu fortare än jag fäste mig vid dem, och att avskedet har varit hjärtskärande svårt.

Det är klart att det blev jobbigt att åka. Jag bodde i familjen, deltog i vardagens flesta bestyr, var ofta ensam med barnen. Vi filosoferade mycket, diskuterade känslor och deras diverse upphov, kramades och lekte och så en dag kom orden över deras läppar, lika självklara och lätta som andetag, sådär som barn ofta gör:

”Lisa, jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Jag ska aldrig

Jag tänkte då att aldrig, ALDRIG ska jag skaffa au pair till min egen familj om jag kan klara mig utan. En au pair som stannar länge blir, om det fungerar bra, en anknytningsperson som sen lämnar oss och aldrig kommer tillbaka, samtidigt som en ny tar dess plats.

Det blir en sorg, en förlust, för barnen. Mer för vissa än andra förstås, och de är barn så de kommer över det, men ändå. För min 10-åriga flicka till exempel tog det flera månader att bli sig själv igen.

På föräldrasidan

Det finns risker med aupairandet också, givetvis. Jag har hört många historier om aupairer som krossat äktenskap, tagit illa hand om barnen, stulit, ljugit, misskött och varit allmänt outhärdliga.

Idag, nu när jag står på familjesidan av den här frågan, är jag tveksam till om jag skulle klara av det som förälder. Skulle det funka dåligt så skulle hela den tyngden hänga länge på mina axlar, för sån är jag. Skulle det gå bra så skulle hela tyngden av avsked och uppslitande separationer, om man nu ska måla fan på väggen, också hänga på axlarna rätt länge.

Delade känslor

Skulle det vara värt det, ställt mot alla fördelar som en au pair kommer med? Jag är tveksam, men med det sagt så skulle jag utan tvekan pröva detta om jag varit ensamstående eller haft andra tidsbekymmer – om möjligheten fanns. Språk är en dyrbar gåva att ge sina barn, och allting har ett pris.

För vår del är det alltså delade känslor. Hur tänker du? Kanske kan du tänka dig att svara på enkäten; det är ju bara en fråga så det går fortare än fort 😉

Skapa en egen enkät för användarfeedback

Min senaste mardröm – jag har bara min egen hjärna att tacka

Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”

Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.

Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.

mardrömMärkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.

Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.