Svart sotning

Vi har fått skorstenen sotad fullständigt ofrivilligt.

Jag är helt för att man ska betala för utfört arbete vitt – om man inte har nåt arrangemang med nån polare men det låter jag vara osagt. Det finns en rad anledningar till det – lagen, bland annat – men främst tänker jag på nån form av garanti för att vissa saker utförs fackmannamässigt. Du vet, för försäkringens skull, och av säkerhetsskäl.

Inneboende i skorstenen

Jag har tänkt i flera dagar på att det låter och skrapar uppe i skorstenen, och trott att fåglarna håller på att bygga bo i den. Jag har påpekat det för Björn, som liksom inte lyckats höra det eftersom barnen lyckats med konststycket att tajma sitt oväsen med skrapandet hela tiden.

I lördags var han uppe på taket och försökte skrämma bort dem ur skorstenen, men de verkade inte vara hemma då. När vi senare satt vid matbordet hörde vi det igen, Björn gick och lyssnade, och sa att han trodde vi hade en fågel som trillat ner i skorstenen och inte kunde komma upp.

Vi satt där och lyssnade ett tag, med bilden av en utmattad och döende fågel i huvudet för det här hade ju pågått i flera dagar. Vi funderade på hur sjutton man får ut en fågel ur braskaminen; det är ju inte öppet från eldplatsen och rakt upp, och på varför vi inte har ett jäkla fågelskydd högst upp.

Det borde finnas en ”eject”-knapp

Björn plockade till slut isär inredet i braskaminen medan jag la barnen efter lunch, och sen ropade han glatt uppför trappan att ”jag ser fågeln nu!”.

sotning

Stackars en. Den blinkade långsamt och hängde en stund med huvudet ner. Det är sällan man kommer så nära dem, särskilt i den här vinkeln; har du tänkt på hur fantastiskt vacker form de har? Mjuka och strömlinjeformade, och vassa på samma gång.

Jag tog en bild underifrån, och visst brister hjärtat lite. Vi tänkte vi skulle behöva dra ner den, eller hjälpa den ner på nåt sätt, men så fort vi backade undan hoppade den ner i kaminen.

Jag har aldrig sett en svartare fågel. Den satt stilla ett ögonblick, precis där elden brukar brinna, och sen flög den ut i köket och krockade med altandörren, sladdade över väggen, landade på golvet och bajsade.

Den reste sig och var stilla några ögonblick, tittade tragiskt upp på oss med stjärtfjädrarna på trekvarten, sen halkade den iväg på klorna över vårt hala köksgolv medan Björn öppnade altandörren, och så flög den ut. Eller, den skulle ha gjort det, om inte dörren hade blåst igen och den stackaren blev tvungen att krocka med den en gång till. Men sen bar det av.

Det var en skata

Jag är övertygad om att det var en skata, eftersom:

  • det var rätt storlek
  • det bor mycket skator här, vissa av dem i grannen träd
  • den hittade till altandörren. Alltså den flög snirkligt förbi alla andra fönster på vägen dit. Den prövade aldrig nåt annat fönster, trots att den knockats 2 gånger. Den visste vart den skulle, och skator är intelligenta fåglar.

Att den var helsvart var bara ett bevis på väl utförd sotning. Jag skulle gissa att skorstenen är blankpolerad, i alla fall längst ner.

Den mår bra nu

Det vet jag eftersom det nu, såhär ett par dagar senare, visat sig att den hänger en del på vårt hustak och pickar mat på grannens gräsmatta. Det är nu en svartgrå skata. Den måste ju bo i närheten, och kanske är det inte en så smart fågel när allt kommer omkring, eftersom den fortfarande hoppar omkring på taket.

Förtjusande stripp på café

Visst är det nåt alldeles förtjusande med att få sina byxor neddragna och underkläder vädrade offentligt, när man minst anar det?

Vilken kvinna som helst skulle hävda det opassande i detta, men nu handlar det inte om en kvinna. Nej, det handlar om Elton, 8 månader – denna rutinerade bebis som åker till Thailand och utvärderar den thailändska sjukvården, tror stenhårt på ensidiga dieter, bär hörselkåpor på sin egen fest och spelar svårflirtad så till den perfekta grad att hela marknadsföringsvärlden skulle kunna lära av honom.

Vi var på café

Jag var iväg och träffade kusin Jonna och Elton på ett café efter skolan för ett tag sen. Märkligt hur det kan vara ibland. Barnfri sedan endast 4 timmar tillbaka sögs jag in i bebisens bubbla och skulle bonda med honom direkt. Det är som att det har blivit ett grundläggande behov hos mig att gosa med bebisar, trots att jag har fullt upp med mina egna ungar. Vad hände…? Hursomhelst, jag träffar dem inte så ofta att Elton minns mig än, tyvärr, så varje gång startar jag på noll.

Jag vet det. Elton vet det. Vi tittar på varandra några ögonblick, och sen börjar cirkusen. Jag står för all underhållning, och kämpar med tvåbarnsmoderns hela övertygelse om framgång som en tidsfråga. Elton tittar på, reserverat intresserad, och till slut får jag ett kort leende.

Det kan ha varit en grimas kombinerad med hur-många-fingrar-får-plats-i-munnen-leken, men jag väljer att tro att det var ett välförtjänat smil.

Sötnos.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Favoriter från mars – vi går från 5 till 3 av matematiska skäl

Matematik på bloggnivå

Som förut nämnt så lämnar min tillvaro mycket lite utrymme till rast och ro nuförtiden, och därför så uppdateras inte bloggen lika ofta som för ett år sen. Men! Jag håller vad jag lovar, och MINST ett inlägg i veckan blir det. Oftast fler. Men minst ett.

Men om man då föreställer sig att jag gör ett inlägg i veckan, och vi har 4 veckor på en månad, och jag listar de 5 mest lästa per månad… jah. Det funkar inte, så därför dras listan ner till de 3 mest lästa så att vi med säkerhet kan mobba ut minst ett inlägg i månaden. Det blir väl kul?

De 3 mest lästa i mars

På tal om mobbing; mars månads 3-i-topp-etta – är det ens ett ord? – handlar om dolt/halvdolt våld, medan resten – dvs alla 2 – handlar om ensamhet.

1.

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu


2.

Massagebehandling på Sparadiset Östermalm


3.

Borta från barnen på mammagåva


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst.

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Eltons namngivning och barnkalas/-kaos

Feberattack!

Simons tremänning* Eltons namngivningsparty gick av stapeln i lördags, och dagen innan ringdes Adrian hem från föris pga feber. Vi är bombsäkra på att den kom sig av 18-månadersvaccinet han fick förra onsdagen, men han var ju inte mindre dålig för det. Alltså var varken Björn eller Adrian med, eftersom Adrian hade drygt 40° feber hela det dygnet.

Hursomhelst. Jag och Simon packade in oss i bilen tillsammans med Eltons nya/Simons gamla säng och körde till Kungsholmen.

Namngivning/Barnkalas

Tillställningen hölls i föreningens övernattningslokal, vilket var jättebra eftersom sovrummet låg lite avskilt uppför en kort trappa och man där hade preppat med jättemycket leksaker.

När vi kom dit satt Elton, som det hela ändå handlade om, med hörselkåpor tillsammans med sin morfar i Stockholms minsta bollhav.

Där var många ungar, åldrarna varierade mellan 8 månader och uppskattningsvis 7 år, och Eltons femåriga storasyster drev dem alla. Hennes skarpa, lätt överexalterade ljusa stämma skrek/ropade/befallde allt från hur de andra skulle röra sig till vilka lekar som skulle lekas och när, och de andra barnen skrek också. Sådär som barn gör. Liksom vuxna som försöker kommunicera på krogen.

Simon brydde sig inte så mycket till en början, höll sig på sin kant och botaniserade bland alla prylar.

Leken pågick non stop, och vuxna turades om att passa för öronen höll på att trilla av – på mig, alltså. Elton hade uppenbarligen varit med förr.

barnkalas

Middag och tal

Barnen fick varmkorv, och så hade nån duktig inblandad gjort en jättegod gryta som de serverade vid borden eftersom det skulle bli så rörigt om alla gick och tog själva.

Jag hann sleva i mig några skedar, sen fick jag sitta på toalettgolvet i 10 minuter och hålla i Simon för att han skulle bajsa i lugn och ro. Efter det gick Simon tillbaka till lekrummet själv, och jag hann skotta i mig resten av min mat innan bråk utbröt ”mellan två pojkar”, som min bordsgranne uttryckte det, och fortsatte: ”du hade en pojke va?”.

När jag kom upp för trappan, med sista tuggan fortfarande i munnen, grät Simon argt och pekade på den äldste och möjligen 7årige pojken, som redan hade gått vidare med sitt liv, och berättade oförståeligt vad som hade hänt. Jag hann inte trösta, eftersom bollkrig utbröt. Alla barn hoppade upp i soffan och började skrika (mer) och kasta bollar – mest på 7åringen, men även på varandra. Eltons storasyster organiserade leken skrikande. Elton själv hade räddats undan av sina föräldrar som klingade i glasen och skulle hålla tal.

Barnen hämtades till borden, men Simon, som plötsligt fick lugn och ro omkring sig, var svårflirtad.

barnkalas
”Ssiiiimoooon, kom nuu…!”

Nu kan jag bocka av väsviskande kommandon under övrig total tystnad från min bucket list.

Talen hölls, skriftrullar och champagneflaskor delades ut till gudföräldrarna medan Simon högt och tydligt deklarerade att han också ville ha presenter och jag försökte förklara för min son att det inte var hans fest, och så sjöng vi alla Eltons favoritsång på hans mormors uppmaning – ”en sång som handlar om hur det kan gå både upp och ner i livet, om hur man tar sig över motgångar och kämpar sig upp igen” som hon så spännande uttryckte det: Imse Vimse Spindel.

Till efterrätt fick vi en sorts tårta på digestive och passionsfrukt, och Simon knaprade majskrokar som om han aldrig skulle få mat mer.

En gång till!

Efter efterrätten sprang jag på en gammal kollega (?!!) från hotellet, som tydligen är superpolare med min kusin, och försökte prata med henne och samtidigt ha koll på bollkrig version 2.0 som Eltons storasyster tog sig vatten över huvet genom att piska igång.

Varenda unge som kunde gå själv åkte på stryk minst en gång under kvällen, mest av misstag men inte alltid. Bollarna rymde i jämn ström nedför trappan, Simon kastade han med och sen blev det för mycket för alla. Leken tippade plötsligt över, jag fångade in Simon andetaget efter att han gjort ansats till att börja kasta träklossar – han är lättläst, eftersom de flesta aggressiva våldhandlingar föregås av högljudd annonsering av kommande händelse – , samma tjej som redan trillat och slagit sig (?) typ 8 gånger ramlade igen och så gick dominolarmet. Alla ungar grinade samtidigt, och eftersom klockan redan var 19 var det ändå dags att åka hem.

När jag fått på Simon ytterkläderna satt Jonnas kompis, mor till en ettåring, i lugnet(ish) efter stormen på sängen, drog undan håret från ansiktet och tittade sig omkring med slokande axlar. Hon suckade:

”Bollhavet verkade vara en sån bra idé…”

Lyckat och kul

Det var en fin tillställning, det var väl uppstyrt, och vi var många men det var trevligt. Kaoset som Simon deltagit i begränsade sig till lekrummet, och trots kalabaliken så skötte han sig exemplariskt ändå, eftersom han lyssnade på mig och gjorde som jag sa.


*syssling

SaveSave

SaveSave

Problemet med egen tid nu

Att vara själv

Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.

Själv, i det här sammanhanget, betyder

  • inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
  • ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv

Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.

Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i

  • det finns ingenting som måste göras
  • det finns ingen annan att ta hänsyn till
  • jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.

egen tid valrhonaProblemet med egen tid nu

Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?

Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?

Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?

Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?

Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.

Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?

Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.

Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.

 

Resten som hände under påskhelgen

Jag nämnde att det hände mycket hos oss under påskhelgen, men egentligen var det inte så dramatiskt.

Carina & restaurangbesök

Björns faster Carina kom från Jämtland och hälsade på och bodde 2 nätter. Tillsammans var vi allihop på restaurang i centrum; jag (vi?) kom på att vi skulle försöka se hur det skulle gå att äta ute med pojkarna nuförtiden.

påskhelgenDet gick ganska bra, förutom att Adrian drog på sig haklappen inom 5 sekunder efter att vi satt oss och blev otålig efter mat efter ytterligare 5 sekunder. Då hade servitören ännu inte hunnit fram till oss med menyerna, så vi fick ta av haklappen för att lugna ner honom; han är sån att när det vankas mat så ser han till att stå först i kön, kosta vad det kosta vill.

Barnstolar

Simon är i en opraktiskt storlek just nu, apropå barnstolar och restaurang. Han kommer alldeles för långt ner på en vanlig stol, och en babystol funkar än så länge med snart får han inte plats i dem… vi kanske måste börja ta med en sittkudde eller nåt. Eller äta hemma.

Simons nya säng

På lördagen åkte Björn iväg och köpte ny säng till Simon på Blocket. Han har varit för stor för spjälsängen ganska länge men vi har haft svårt att hitta en sån säng vi vill ha. Till slut blev det en av Ikeas dagbäddar.

Teparty & koncert på Ikea

Samma dag drog jag och Simon till Ikea för att köpa en stödbräda, så att han inte trillar ur sängen ofrivilligt. Han gillar att vara där, och den här gången sprang han rakt in i ett av utställningsrummen och startade teparty.

Jag var glad för den tjocka mattan under för som ansvarig står man ju där och rycker till vid alla plötsliga rörelser, beredd att förhindra glassplitter och annat olyckligt. För att alls komma vidare fick jag locka med nästa rum, och sen nästa, och nästa, vilket innehöll barnböcker så då plockade han den och gick med på att sitta i vagnen så att vi kunde gå vidare.

Det visade sig att de firade 25-årsjubileum på bäddavdelningen, och hade koncert.

Simon var trollbunden, så jag ställde vagnen där och gick runt bland hyllorna själv. Eftersom detta fenomen inträffade på bäddavdelningen så kom vi hem med lite mer prylar än jag hade tänkt mig i form av bäddtextilier, men det ÄR ju så med det varuhuset. Svårt att gå in och bara köpa en grej.

Påskmiddag hos farmor

Senare på lördagen åkte vi till barnens farmor efter vilan. Vi målade och åt ägg, pojkarna röjde bland allt de kom åt, vi åt påskmiddag och hade himla trevligt. Och så kom vi fram till att farmor behöver skaffa sig en leklåda, med leksaker som bara finns hos henne. En bordsdekoration – en påskkyckling som piper när man trycker den på magen – utsågs till grundare av lådan.

Övrigt

Något som INTE hände under påskhelgen, kan jag meddela, är förra årets påskpyssel och att vi tog ner julbelysningen.

Älskar julbelysning.

I morgon ska vi på kusin Jonnas pojke Eltons namngivning, och han ska få Simons gamla säng så slipper vi hantera Blocketförsäljningen av den… alltså han ska inte få en begagnad spjälsäng i namngivningspresent. Ville bara säga det.

SaveSave

Nya vrålåk i köket äntligen

Vi har länge letat barnstolar åt pojkarna; de kan inte sitta i varsin Antilop hur länge som helst ju. Simon fick en ny för ett år sen, i väntan på att en bättre skulle dyka upp.

Det har hänt en hel del hos oss under påskhelgen, och att stolarna dök upp på Blocket var en av dem.

”Gillar man inte chabby chick ska man leta vidare” stod det i annonsen. ”De har viss patina,” stod det också apropå att de var begagnade, vilket visade sig innebära att jag och Simon tillsammans (haha, ”tillsammans”) fick skruva isär dem i badrummet och skrubba varje del för sig för att få bort all skit.

Men titta vad fina de blev!

Att Adrians stol blev påskgul var en lycklig tillfällighet. Egentligen vill vi inte ha ännu mer gult i vårt hem än vi redan har (och sakta men säkert jobbar bort), men den här var faktiskt fin. Bygeln går att köra i diskmaskinen, och eftersom det inte finns nån bricka så har han nu sin plats rättvänd vid bordet precis som alla andra. Det kommer krävas viss inkörning på just den detaljen, men han gillar sin stol OCH kan inte klättra ur den.

Eller jo, han kan klättra ur den, men det är en pussel-à la Tetris-process som han inte hinner genomföra på tiden det tar att blinka.

 

SaveSave

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den ”stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; ”Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på ”tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave