Mon dieu vad bra det är när man får hjälp

På landet

Vi var ju på landet, som sagt, och kom hem i lördags. Himmel vad skönt det är att komma hem…! Jag menar visst, det är jättekul att resa och vara på landet och göra tusen saker tillsammans, men det är ganska skönt sen att kunna sjunka ner i vardagens relativt bekväma fåtölj och inte behöva tänka så mycket.

Anyway, pappa kom på besök i måndags och åkte hem i fredags. I nästan 4 dagar underhöll han Simon medan vi plötsligt kunde göra lyxiga saker som att sova ikapp med Adrian, laga mat utan att simultant behöva avvärja katastrofer, och annat sånt där som man gärna gör men inte ofta får tillfälle till.

Det blev till och med tillfälle att segla jolle. Pappa var först ut, och sen var jag så sugen att jag också provade.

Grejen är att jag aldrig seglat själv, jag har bara varit med och suttit bredvid när andra pysslat med det där, men efter några sakliga instruktioner från min far tätt följda av orden ”det här fixar du, är du bredd?”, så bar det av.

Jag var INTE beredd, men det löste sig. Det var ju inte som att det rådde stormvarning. När jag kom tillbaka, efter att ha siktat på och missat bryggan 2 gånger, var Simon vaken igen och så fantastiskt ängslig. Han kom ut på bryggan, ända fram till båten, och försökte ta min hand och hjälpa mig iland.

”Mamma kom. Mamma kom? Mamma komma nu. Nu, mamma! Kom.” och så drog han i mig tills vi stod vid stranden och han kunde tala om för mig att jag inte fick segla.

Föris

Idag börjar inskolningen på nya föris. Björn har läkartid i stan kl 11 så han drar vid 10, vilket innebär att det är hela familjen som knallar till föris idag. Det ska bli spännande! Men den här veckan är vi bara där kl 9-11, så vi äter lunch hemma.

BBmarschen: En snäll och städad arg jävla riksmarsch

BBmarschen var min första demonstration någonsin – vilket kan komma som en överraskning med tanke på 10 år i alla demonstrationers modersland (Frankrike) där demonstrerandet konkurrerar med boule om förstaplatsen som nationalsport – och det var jättekul.

Eller ja, ”kul” stämmer väl inte riktigt överens med kvinnor som tvingas föda i bilen och barnmorskor som går på knäna och gråter på varje arbetspass för att de tvingas jobba under ohållbara förutsättningar, men det kändes bra i alla fall att få gå med och hojta BB FÖR ALLA och NU NU NU tillsammans med väldigt mycket folk.

Simon sov middag hemma med Björn medan jag och Adrian rusade till tunnelbanan efter att dyrt och heligt ha lovat att lämna alla molotov-cocktails hemma. Vi samlades på Mariatorget. Lappar delades ut med text till ropen som skulle skalla (”BB för alla!”) medan vi väntade.

Tåget gick i krypfart mot Medis, och precis vid starten lyckades jag ducka både fotografer och TV4, men Adrian kom med på bild. Kamerakillen liksom vred sig tills det inte gick längre medan han fotade min son med de lysande blå ögonen i sin snygga blå vagn. Det är i alla fall vad jag tror hände. Det kan också vara så att han siktade på nån av alla andra triljoner barnvagnsburna ungar som sakta kom drivande med folkströmmen.

”Det kommer ändå inte förändra nånting,” säger en del och det kanske stämmer. Men det är bara när man är tyst som man lite tappar sin rätt att klaga. De som styr måste veta vad folket tycker. Och som Lady Dahmer sa på scen; hur hade det sett ut, om det var män som födde barn?

Det är väl, för helvete, inte för mycket begärt i vårt land idag att få föda barn (läs ”torteras”) utan dödsångest redan tre veckor i förväg och i sällskap av kunnig och trygg personal? Va?! 

 

SaveSave

Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

”Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

”Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

”Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

”Spa?” sa jag samtidigt som hon sa ”…badkar…”.

”Jaha du menar vårt eget spa?”

”Haha ja…”

”Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

”Hah… eh, ja…?”

”Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

”M-m.”

”Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

”Precis.”

”Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Hade vi barn när vi sa så?

Vi satt på en restaurang i Italien, Björn och jag och barnen. Vi hade hittat stället på TripAdvisor där det stod att det skulle vara god mat och ”passande för barnfamiljer”. Det första stämde.

Vi fick inte in vagnen genom den smala dörren nere vid gatan, så barnen fick kliva ur och Simon gå själv uppför mycket höga stentrappsteg medan jag bar Adrian och Björn kämpade med vagnen – att lämna den nedanför trappan skulle ha hindrat övriga gäster från att komma in, eller gå hem också för den delen.

Stället var tjusigt. ”Tjusigt” som i kristallglas, konstfullt vikta linneservetter, tända ljus och svag klassisk musik. Vagnen anvisades en plats ihopfälld och ställd på tå bredvid en dryckesmaskin högre upp i trappan, och 2 barnstolar hivades fram med eleganta gester till vårt bord.

Simon tappade snart tålamodet. Att vara 2 år och hungrig, och tvingas SITTA ner, STILLA, och  V Ä N T A  på maten är inte lätt. Björn laddade Shaun the Sheep på sin telefon och gav den till Simon, som börjat leka fågel med sin servett tvärs över bord och glas och öppen låga.

Det blev lugnt.

”Jag minns inte vad vi sa,” sa jag när lugnet installerat sig. ”Just nu är jag 100% för det, men jag har för mig att vi sa, för länge sen alltså, att restaurang skulle vara umgängestid. Alltså vi kunde typ inte fatta varför folk tog med sig barnen på restaurang och gav dem paddan att kolla på genom hela besöket. Kommer du ihåg det?”

”Ja.”

Tystnad.

”Hade vi barn när vi sa så?”

”Haha! Nej, jag tror inte det,” sa Björn.

Här har vi Adrian som, efter att ha avverkat hela brödkorgen och för att hållas från att papegojskrika så att glasen sprack, fick roa sig med att inventera skötväskan på golvet.

Ghiacci Vecchi, första etappen i Italien

Här kommer andra avsnittet om vår semester i Italien:

Ghiacci Vecchi Residence, Venturina Terme, Italien
4-10 juli

Frukosten första morgonen var inte så mycket att hänga i granen; stor förvirring rådde om både upplägg och utbud så vi handlade att äta hemma i fortsättningen.

Semesterns andra dag var jag på fötter igen efter vansinnesresan. Natten var stökig, men jag hade i alla fall intrycket av att ha sovit vilket hjälper oerhört med humöret, liksom att ha (glutenfri) mat att starta dagen på.

Massa lekplatser

Ghiacci Vecchi visade sig vara världens bästa ställe för barnfamiljer. Våra barn är fortfarande i minsta laget men det gjorde ingenting alls. Hela stället är strösslat med små lekparker i olika utföranden, och området är fullt med luftiga trädkronor på smala stammar så de flesta är i skugga hela dagen.

Ursäkta min kassa mobilkamera…
Den här är bättre, den kommer från deras egen sida. Vissa förbättringar har uppenbarligen skett däremellan.

Pool

Det finns ingen babypool, men barndelen av poolen är så pass grund att Simon bottnade med vatten upp till bröstet bara. Det upptäckte vi däremot inte förrän på fredagen, 3e dagen där, eftersom han aldrig varit i en sån pool tidigare och det var mycket folk och han hade fullt sjå med att springa runt kanten och rädda alla leksaksdjur som flöt omkring i vattnet.

Deras egen bild.

3e dagen då, som sagt, så vågade han sig i vattnet på kvällen när det var mycket mindre folk där. Han ville INTE gå upp igen. Vi badade länge, Simon blev blå om läpparna och vibrerade som en tvättmaskin men han hoppade till mig från kanten om och om igen och blev helt förkrossad när vi tillslut tvingade upp honom ur vattnet. Han la sig platt på mage och hulk-grinade rakt ner i marken, och vi fick bära honom på axeln hem för att ordna med middag.

En timme senare, när vi satt ute vid ett av de trevliga allmänna borden och åt middag, ville han inte ha mat (!) utan la sig i mitt knä (!!) och låg helt stilla (!!!). Febern steg fort till 39,5° och resten av den natten kan du läsa om här.

Boende

Vi hade bokat 6 nätter, men efter 2 dagar gick jag till receptionen och frågade om det fanns möjlighet att byta från vår för oss opraktiska lägenhet i deras ”farm house” till en bungalow, så att vi skulle få bo i markplan och slippa släpa vagnen upp och ner för trapporna. De 2 sista nätterna fick vi bo i bungalow, och även om en hel förmiddag gick åt till den flytten så var det verkligen värt det.

Deras egen bild igen.

När det var dags att lämna Ghiacci Vecchi kände vi båda två att vi hade kunnat stanna längre och var inne på att boka igen för nästa år.

Ja, det sitter en uggla i trädet.

 

Julifavoriter

Här kommer juli månads favoriter 🙂

1.

Förskolelista: Vad som behövs inför förskolestarten

2.

Potträning: Så fick vi Simon torr

3.

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i ”Utlandssemester Med Småbarn”

4.

Succén fortsätter

…med vattkoppor.

5.

Ett vykort från där det inte regnat sen oktober

 

Venturina Terme, Italien
Tjo! Här är jättefint väder, varmt, men bara ca 25 på kvällarna. Det har inte regnat sen oktober, brunnarna har tagit in saltvatten och wi-fin är kass men annars trivs vi. Adrian äter sand och Simon kastar den. Flera ställen vi ätit på har haft glutenfritt så man kan inte klaga (glad emoji med solglasögon och svettpärlor). Kramar från oss

 


 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Båten är i och semestern (på landet) kan börja

Vi kom hit igår – till landet, alltså – och som genom ett trollslag har vi gått från sommar, sol och 25 grader till höst, regn och skärmmössa. Vi ska vara här ett tag, så det finns utrymme för förbättring om man säger så.

Vi har lagt i båten

Förmiddagen gick åt till att lägga i båten. Efter att ha skällt lite på varandra över bristande kommunikation mellan en som lagt i båtar varje sommar i hela sitt liv och en som bara har föreställt sig det hela, ett gäng söndertuggade kottar och pinnar under Adrians stol samt en tamp i nacköglan på Simons flytväst, så kom båten i still slut.

Eftersom vi knappt släpat med oss nån mat alls den här gången, vilket vi inte gjort eftersom vi upptäckt att Ica faktiskt kan leverera till vaxholmsbryggan, vilket vi igår kväll upptäckte att de inte kan göra på helgen, så satte vi oss allihop i båten direkt och körde till affären.

Simon var jätterädd. Och så började det ösregna. Björn var tvungen att hålla om honom medan han körde, men han lugnade sig när vi kom upp lite i fart och båten blev lite stabilare. När vi väl var hemma igen var han ängslig och plaskblöt men inte värre än så.

Nya sovrutiner igen (?)

I och med att vi gjorde som vi gjorde så tvingade vi mer eller mindre Adrian att vara vaken till efter lunch. Annars brukar han fortfarande sova 2 gånger om dan men det känns som att det håller på att ändra sig – oberoende av våra aktiviteter alltså. Det vore verkligen bra om han gick med på att sova samtidigt som Simon lagom till inskolningen i slutet av Augusti. Det skulle underlätta för alla, och nu törs vi hålla tummarna.

Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.