Alla dessa restaurangbesök

Playa de las Américas, Teneriffa

Jag har varit lite reserverad inför att ta med Simon på restaurang hemma, mest för att jag är rädd att han ska få spel och fågelskrika sig igenom middan, men lite också för att andra gäster ska ge oss onda ögat för att vi ”inte har vett att stanna hemma” med någon som är så ung.

Som vanligt sitter det mest i mitt huvud – hoppas jag – och här på Teneriffa är det inte ett alternativ att stanna hemma med honom ändå så vi har sprungit på restauranger av olika slag och standard 2 gånger om dan sen vi kom hit. Det har gått jättebra. Simon sköter sig för det mesta glimrande och när han kommer ihåg att han har en röst och papegojskriker lite så tittar folk upp. lokaliserar orsaken, och ler omkullcharmat åt honom. Sen smågluttar de på honom med ett mjukt leende i mungipan resten av besöket, och de få som inte gör det återgår till sitt och verkar inte störas mer än så.

Jag tycker själv att om man går till en restaurang som har Ikeas Antilop-barnstolar (samma som vi och många andra har hemma, du vet den där jättebra fula vita) synligt staplade i ett hörn så får man ta att det sitter ungar där. De restauranger som inte vill ha så små barn vid sina bord har löst det hela med att inte ha några barnstolar.

Efter en och en halv vecka på plats bryr vi oss inte alls längre när han gapar, utom när han överröstar servitören som förklarar menyn. Vi har med vatten och kex till honom och sen smakar han av allt som vi äter, men det är inte särskilt mycket som går ner konstigt nog. Utom bröd, då.

Jag önskar min blotta närvaro bland folk spred sådan glädje som Simons gör när vi är ute. Jag ser både kvinnor och män som sitter och småfnittrar och flörtar med honom på avstånd, eller som passerar oss med tillgivna leenden i marken när vi går förbi dem med Simon i sulkyn. Han är inte blyg, inte svårflörtad, har nära till glada leenden och skratt mot totala främlingar. Särskilt kvinnor med långt blont hår, men alla andra kommer inte långt därefter. En servitris härom kvällen kunde inte få nog av honom, så fort hon hade en sekund över var hon där och kramade och pussade och tittade honom förälskat i ögonen. Idag var lunchservitören så charmad och till sig över honom att han utan att fråga om lov snart lyfte upp Simon ur barnstolen och kramade och skojade tills pojken skrek av skratt. Jag och Björn är bara glada, så länge Simon trivs så.

Hade det hänt i Sverige hade jag inte tagit det med samma ro, tror jag. Antagligen för att den som gör så i vår kultur med största sannolikhet är att betrakta som instabil; vi är inte ett glatt öppet och impulsivt folk direkt. Tyvärr.

Anyway, nu ska jag gå ner och se hur mina pojkar har det vid poolen, och sen ska vi på en italiensk resto vi varit på förut där ägaren pillar på Simon, som stirrar storögt på skägget och tungpiercingen, varje gång han går förbi.

Kommentera