Adrian klättrar: mina säkra ställen är döda

Båda mina pojkar är duktiga klättrare. Det finns fördelar, och så finns det nackdelar med detta.

Fördelar

Förutom lovande utsikter inför framtida familjeklättring som aktivitet, liksom stoltheten i att ha producerat barn med begåvning, så finns det inte så många.

Eller jo, förresten, några. Båda blir glada av klätterställningar så de springer oftast åt samma håll, och när jag hittar dem på de mest otippade (och utsatta) ställen så behöver jag inte bli skräckslagen som allra första reaktion.

Att Simon kan klättra vet vi sedan länge, och nu kopierar Adrian.

adrian klättrar
Ja, han tog den själv.
Den här också.
Liksom den här…
…och den här. Han kom upp baklänges, med fötterna först.

Nackdelar

Ja, jag är såklart mer stolt än något annat över min yngstes erövringar, men det finns tillfällen när den känslan är som bortblåst. Det är nämligen så att han klättrar urskillningslöst.

Skynket/tygspärren jag sydde till trappstegen upp till loftet på landet har ingen som helst effekt, och där uppe finns inget fallskydd värt namnet.

Mina glasögon försvann för några veckor sen. De återfanns av Björn, eftersom de låg i en av hans skor i garderoben.

”Bränt barn luktar illa”, som Björns far brukade säga när Björn var liten.

Snart blir Adrian gammal nog att förstå, och komma ihåg längre än 2 minuter, när vi pratar med honom, men fram till dess håller han oss på tårna.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Lämna ett svar