Adrian kan gå nu. Typ.

Det hände förra helgen. Alltså för en och en halv vecka sen – jag är lite sen i min rapportering, I know – när Björn var bortrest.

Det gick inte över en natt men det kändes så. Veckan innan den helgen gick han 2-3 steg samtidigt som han föll framåt à la Adrian, dvs noll koll och ansiktet först.

På fredagen när mamma hade passat honom hela dagen gjorde han ett ryck på kvällen. Han fick syn på Simons vällingflaska, glömde bort att han inte kunde gå och knallade genom hela köket. Vi tappade räkningen vid 12 steg. Sen ramlade han handlöst ett steg, ETT STEG, från stolen och slog ansiktet i stolskanten. Parentes.

Under lördagen stapplade han omkring överallt och när pappa kom kunde jag stolt tillkännage att ”han kan gå nu” med självklar ton, som om han alltid hade gjort det.

Nu förflyttar han sig på fötterna som förstahandsval, men gör det som en redigt berusad karl så han tippar här och var och kryper till en annan plats på golvet som han bedömer mer fördelaktig att gå på, och så reser han sig igen.

Han trillade naturligtvis på skon, för övrigt. Det blev för mycket att hålla reda på den också. Jag menar hallå, en jätteväska, en jättesko och TVÅ fötter.

Mor och far är så stolta. Han är en månad tidigare än Simon var (inte för att vi jämför, va) trots att han har sämre kroppskontroll, och jag tänker att det antagligen beror på just Simon. Viljan att hänga på storebror överträffar det mesta.

Lämna ett svar