Änglavakt på ljusen hemma

Så bra

Jag har fått en snilleblixt igen. Flera, faktiskt.

Den första är att det är kul med en julkalender på bloggen, men jag har inte tid att ordna med en sån – för att inte nämna hur mycket sista-minuten det skulle vara att göra en nu för i år – däremot, så måste inte en julkalender vara så himla högtravande uppstyrd. Det måste vara en lucka varje dag i 24 dagar, men jag har ett helt år på mig att göra dem.

Alltså, nästa år blir det julkalender. En – håll i dig nu – tipskalender! Jaaaaa!! Vem vill inte ha tips, liksom? Riktiga tips, alltså. Ja ja, jag vet att detta inte är obruten mark men för mig är det nytt.

Vem kan vänta?

Ett av dem, som jag inte kan vänta med till nästa år så det får gå nu istället, är Änglavakt. Du kanske minns dem från 80-talet – jag gör det inte – en ful och onödigt stor förpackning för 4 små trötta ljuslock i metall, men alltså vilket genialisk uppfinning!

https://www.youtube.com/watch?v=nBiiNQmabXk

De finns att köpa på Tradera bland annat, där de säljs dyrt med tanke på vad det är. Men det har hänt att mina ljus brunnit ända ner i ljushållaren och liksom satt lite eld på själva ljusstaken, och det kommer aldrig mer hända.

Det bästa är att du kan sätta dem på önskad höjd på ljuset, vilket innebär att du kan ställa in ljushöjden på adventsljusstaken i förväg. Det är alltså slut med ojämnt brända adventsljus. Halleluja.

Det finns andra ljusstakar med inbyggd funktion, särskilt en jättesnygg (som fullständigt mördar ljuset i slutet),

Bildkälla – och ett av många inköpsställen – här.

men med Änglavakter kan man ju ha vilken ljusstake man vill.

Änglavakt advent

Så glad 3e advent på er! Och är det nån som hittar var änglavakt(er) finns att köpa i butik så tipsa gärna mig! Jag gillar tända ljus 😉

Och för den som undrar; ja, de mosar veken en aning, men inte så att den går av och inte värre än att den går att tända igen utan problem.


Obs! ej sponsrat

Min nya fulcykel och hur den fann sin väg till mig

Grejen med fulcykel

Jag och Björn har varsin cykel som vi tycker om, som vi använder när det spelar roll – dvs när vi ska cykla längre sträckor, när vi ska ha med barnen i cykelstolar och så.

Cyklar är inte billiga historier, så Björn har försökt fula ner sin vackra svarta cykel för att göra den mindre attraktiv för obehöriga genom att fläckspreja den i illgrönt. Än har han fått behålla den.

Trots att jag redan blivit av med en cykel för några år sen så faller jag offer för mitt eget estetiska öga och vägrar spreja min. Än har jag fått behålla den taiträtaiträtaiträ.

För 2 år sen skaffade Björn även en fulcykel, dvs en cykel som är värd så lite som möjligt men ändå funkar att cykla på, som han skulle ha i stan för att spara tid mellan pendeln och det uppdraget han då satt på. Den sprejades för övrigt också fläckgrön – varför ändra på ett vinnande koncept?

fulcykel

Förra året satt han på ett annat uppdrag där han inte behövde cykel, så jag använde den till tunnelbanan när jag skulle till skolan. I år behövde han ha tillbaka den igen, så jag började leta egen fulcykel på Blocket.

Fulcyklar är förvånansvärt dyra. Jag hittade ingen under 600 kr i somras, och det var i den vevan som Adrian gav mig en extra livad natt i början på juli.

Skitnatt deluxe

I somras hade jag – eller jag hade flera långa nätter med Adrian, men jag hade speciellt EN skitnatt utöver det vanliga. Du vet hur det kan vara; man brottar sig genom morgonen och vartenda andetag är en ansträngning och allt man vill göra är att gå och lägga sig och sova i 3 dagar.

På vägen tillbaka från föris upptäckte jag en cykel precis framför mitt hem. Slängd bredvid gångvägen på gräsmattan låg en rostig lilarosa REX med trasig kedja och skeva hjul.

Det är ödet, tänkte jag och rullade cykeln lite längre in på gräsmattan så att jag skulle kunna se den från vardagsrummet. Jag ställde upp den mot stödet, så att den som kom och letade efter sin cykel skulle se den, men så att den som inte letade skulle se att där stod en olåst cykel fri att gå vidare med.

Hittecyklar hos Polisen

Jag anmälde fyndet till Polisen, som kom och hämtade cykeln. Med hittecyklar funkar det så att om ägaren inte gjort anspråk inom 3 månader så kan upphittaren göra anspråk på cykeln, och i oktober fick jag hem en meddelande om att komma och hämta min nya fulcykel.

Att den behövde en omgång på verkstan visste jag, men det visade sig att den var i så dåligt skick att reparationerna skulle gå på ca 2500 kr – och det var om jag gick fulvägen och tog det billigaste möjliga.

Ny cykel

Så när jag stod där och dividerade med cykelmecken, så upplyste han mig om att det vore billigare och bättre att köpa en av hans cyklar istället. Garanterat funktionsdugliga, lagom fula, nyservade och i gott skick under ytan.

Det slutade med att jag trillade dit på en 3-växlad hoj för 1000 kr istället. Dyr historia över lag, men nu har jag en fulcykel – som tyvärr inte är så ful så den ska jag nog spreja ändå – men fungerande växlar och jag tänker att TIDEN jag sparade genom att bara ta den cykeln istället för att hålla på och fortsätta leta var värt diffen på 400 kr mot vad jag hoppades hitta på Blocket.

fulcykel
Sadeln ser extremt överdimensionerad ut i den här vinkeln. Hjulreflexer och ringklocka ingick dessutom ej.

Jag dealade till mig att han flyttade över pakethållare och sadel från min hittecykel i alla fall. Alltid nåt. I övrigt var bakdäcket och eventuellt styret det enda som var värt att behålla på den.

Så nu står det 5 stora cyklar i vårt garage. 4 av dem ska vara där. Den rosa är definitivt på väg bort, men utan den hade den nya 3-växlade inte hittat hit, så kanske var det ödet, trots allt.

Luciafirande på friidrottsnivå på förskolan

INTE tomte. INTE!!

Adrian, förstås. Monsieur Nej. Simon har vuxit ur sin tomtedräkt och valde att vara pepparkaka i år, så jag hoppades att Adrian skulle vilja vara tomte, eftersom han vuxit i Simons gamla dräkt.

Icke. 

När jag frågade honom för 2 veckor sen så tänkte han efter innan han sa nej (!). ”Nnnn-te. Nnnte tonte. Looooooo-hia. Lo-hiiia.”

”Du vill vara lucia, är det så?”

”Ja-a.” Skitnöjd.

Vi har ingen luciadräkt/stjärngossedräkt/vit klänning/dylikt alls hemma, och mina möjligheter (vi snacka tid) att greja sånt är inte vad de var för 2 år sen direkt, så igår försökte jag igen.

”Vet ni, pojkar, imorn är det lucia! Och Simon ska vara pepparkaka. Ska du vara tomte då, Adrian?”

”NEEEEJ!! NNNN-TE TONNNN-TE!! LOOOOO-HIIIII-AAAAAAAAAHH!!!”

”Ok.”

Här kan man tycka att han eventuellt inte skulle ha fått det valet, men det kändes så skevt att Simon skulle få välja sin dräkt och Adrian inte. Så igår kväll tog jag med mig Adrian till affären och köpte en stjärngossedräkt, som jag sedan tvättade, hängde på tork över natten och strök efter frukosten.

Imorse, när vi äntligen krånglat oss iväg till föris och in i hallen och fått av alla ytterkläder tillsammans med alla andra föräldrar och barn som trängdes på de 10m2 avsedda för ändamålet, så stirrade Adrian oförberett på allt folk som inte brukar vara där. Ingenting var som vanligt. Alla barn hade dräkter, och fröknarna var julpyntade, och det var nedsläckt.

När jag höjde händerna med stjärngossedräkten för att trä den utanpå hans kläder så slöt han sig. Han ville ingenting. Efter en del trixande lyckades jag få honom att gå med på att ha granarna på huvudet och glittret i handen.

Där fick jag för att jag försökt vara rättvis … men jag anade ju att det skulle kunna bli sådär, så han var ändå vitklädd från början.

Jag lyckades till och med ta en bild på honom. EN.

luciafirande på förskolan

Sångsamling

Alla barn och föräldrar satt i en stor ring så gott det gick. Ett sånghäfte med 7 sånger delades ut, en fröken var sångledare och så sjöng alla tillsammans. Det höll i sig i kanske 15 minuter, sen var det ”varsågoda!” till fikat.

De hade gjort jättefint med lussebullar, pepparkakor, bröd, smör och pålägg. Kaffe, te, mjölk och vatten och servetter (tack och lov). Pojkarna åt lussebullar, Adrian stal en pepparkaka, sen skulle han ha en macka och de åt fortfarande när folk började gå ut.

Fikat

Björn var med, men han drog till jobbet efter nån halvtimme och liksom lämnade mig ensam. Efter fikat, som jag tillbringat bredvid Adrian för att begränsa händelseområdet – det händer så mycket runt honom jämt – så skulle föräldrarna klä på sina barn och lämna dem till personalen ute.

Mina barn ville gå ut, men de ville inte klä på sig några ytterkläder så vi blev sist ut, eftersom jag måste jaga dem med varenda plagg både över och under förskolans alla möbler och tjata om hur gärna SNÖN ville att de skulle komma ut nån gång så att de skulle hinna leka lite innan lunch.

Min luciamorgon hade med andra ord mer gemensamt med en friidrottsdag än mysigt traditionellt luciafirande … men själva sångsamlingen var ändå riktigt fin. Den är jag glad för.

Så går det när man inte tar mamma på allvar

Mormor ska skaffa hund

Min mor går i pension i februari och har bestämt sig för att skaffa hund då.

Jag har många allergier, bland annat mot pälsdjur, så därför åkte min mor och bror till hundmässan med Simon och Adrian själva. Syftet var så att säga att exponera dem för hundar och se om de reagerade allergiskt på nån av dem.

Mamma kom och plockade upp dem strax för 9 i lördags, och jag hjälpte dem iväg genom att visa henne hur man fäller upp paraplytvillingvagnen samt pussa Simon i ansiktet tills han bytte från ”ja vill va hemma me maammaaaaa” till ”sluuuta då kan vi åååka då”.

Min familj tar mig inte på allvar

När de rullade ut från uppfarten kom jag på att jag glömt säga det viktigaste, så jag ringde till Jonas som de skulle hämta upp på vägen.

”Mamma är på väg nu. Tänk på att Simon blir åksjuk.”

”Blir han? Sen närdå?”

”Sen 2 år kanske. Mer än halva sitt liv i vilket fall, vi har haft en del incidenter. Det är stadskörningen med gas och broms och tvära svängar som är problemet.”

”Ok, oroa dig inte. De e luuugnt.”

Vi la på, jag gick ut för att flytta på mammas bil – som hon lämnat när hon tog vår, och för övrigt parkerat på de enda 5 m parkeringsförbud som finns på hela gatan – och sen tänkte jag att nä, Jonas kanske inte tog det där på allvar. Jag ringde honom igen.

”Har du sagt till mamma att Simon blir åksjuk?”

”Jaadå.”

”Det kommer alltså från ingenstans, han är bara tyst och sen kaskadkräks han.”

Jonas skrattade sitt det-är-lugnt-skratt. ”Är du orolig när barnen är borta på äventyr?”

”Jag är mer orolig för er. Och för mig, som måste städa en nerspydd bil sen.”

”Det är ingen fara, han säger att han mår bra.”

”Jo, men OM han börjar kräkas så finns det en spypåse bredvid honom. Han slutar alltså inte när han väl börjat.”

”Nu säger Simon att allt är lugnt, och att hans mamma alltid brukar vara orolig när han är ute.”

Jag gav upp, skrattade åt min bror och önskade trevlig förmiddag. Det gick 20 minuter, sen fick jag ett meddelande:

ta mamma på allvar

Det hade kunnat vara på skoj, men det var det inte. Så kan det gå när man inte tar mamma på allvar.

ta mamma på allvar

Sen ringde Jonas, och meddelade att det mesta kommit i påsen och att det bara var jackan som behövde tvättas. Inte bilen.

”Och det kom verkligen från ingenstans!” sa han och lät förvånad.

”Ja. Var han tyst innan?”

”Ja, jag filmade honom precis innan och sa åt han att vinka. Det gjorde han inte, så då stängde jag av, och då spydde han istället. Vi stod dessutom stilla, i kö!”

De klarade allergitestet

Själva mässan gick bra, inget av barnen visade tecken på allergi (yeeey!!) och de kom hem igen lagom till lunch.

”Jag är ganska glad ändå att Simon kräktes,” sa jag till Jonas medan jag installerade Adrian vid bordet.

”Va? Varför då?”

”Jo, för att nästa gång jag säger nåt sånt där så kanske ni tar mig på allvar.”

”Haha ja, alltså jag var helt säker på att du överdrev! Men alltså hur ska ni kunna ta er till Björnrike i vinter då?”

”Vi vet hur man kör!” ropade Björn som inte kunde låta bli.

Tricket är för övrigt att låtsas att man har ett glas vatten på instrumentbrädan.

Oktober och November, roligaste tiden på hela jvla året

Tjooo! Vi kör en kombinerad höstfavoriter igen från oktober och november. Jag anar en trend här.

Jag ska inte säga att jag inte gillar hösten, för det är inte sant. Jag älskar hösten. Jag älskar de starka kyliga vindarna, trädens färgfest och långa skuggor och att få ha tofflor på mig. Det är höst. November, med sina regntunga morgnar där allt är blött eftersom vi befinner oss i ett moln och det är både varmt och kallt och allt är generellt obehagligt, det är inte höst. Det är förvinter, och den är hemsk. Sen kommer december med alla sina ljus som glimmar så fint överallt att jag förlåter henne vilket väder hon än behagar gästa oss med. Sen blir det vinter på riktigt, då kommer snön och med snön kommer ljuset tillbaka. Älskar vintern också.

Oktober

1. When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

Heja Emma!

2. Skulle du kunna tänka dig att skaffa au pair?

Det var rätt intressant att läsa folks kommentarer.

3. Adrians tvåårsdag

Hjärtat mitt.

November

Bubblare från 2015! Tre små tomtar

1. Living on the edge: grannarna på fika

Eftersom vi är rädda för dem.

2. Till slut blev jag desperat

”Jag kan ta Adrian”

3. Panikskrik på leklandet

Det är inte lätt att vara liten inte.

Han vet precis vad han vill: inte. Han vill INTE. Svinenkelt.

Han är 2 år. Han vet inte vad han vill, men han TROR att han vet. Det är jättelätt. Han vill INTE.

En morgon, baserad på en synnerligen verklig berättelse:

”Mamma. Bäja mig.”

”Jag lyfter upp dig, Adrian. Är du beredd?”

”Ja-a.”

Jag lyfter upp honom ur spjälsängen.

”NEEEEEEJ! NEEEHEHEHEHEEEJ!! MAMMAAAA! Själ, SJÄL!!”

Jag sätter ner honom i sängen igen, eftersom han vill själv.

”NEEEEEJ!! BE-VIII!!”

Jag tar upp honom och ställer honom på golvet, bredvid, som beordrat. Han blir tyst, lägger tjurigt huvudet på sidan och surar ut i hallen mot trappan. Han har varit vaken i säkert 30 sekunder.

Han tar två steg i trappan och sätter sig demonstrativt ner.

”Ska du sitta där?”

”Möh.”

”Kom så går vi ner istället,” säger jag mjukt. ”Jag är så hungrig, jag vill äta frukost. Vad vill du ha till frukost?”

”Mö-öh.”

”Kom nu, Adrian. Annars måste jag bära dig.”

”NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ!!! SJÄÄÄÄÄL!!” skriker han och viftar och fräser. På riktigt alltså, fräser. Som en katt.

”Nä men gå då. Framåt!”

Så håller vi på, det tar flera minuter att gå ner för trappan. Sista stegen kräver han att bli buren och accepterar att dessutom att jag gör det.

”Vad vill du ha till frukost?” frågar jag i köket.

”NÄ-ÄÄ!” skriker han och viftar. Och fräser.

”Nä nä, ok, du behöver inte Adrian. Simon vad vill du äta till frukost?”

Mamma-macka med mosade banan och blåbär!”

”Ok.”

Jag gör våra mackor. Adrian tjurar tyst mitt på golvet.

vill inte

Han lyfter på huvet och ser att världen fortsätter snurra utanför hans bubbla, vilket är helt oacceptabelt. Han reser sig och skrynklar ihop sitt lilla ansikte på nytt:

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE MACKA! INTE HA! INTE HA DEEEEN!! NEJ! NEJ! NEJ!”

Han vevar med armen, inte alls olik en sån där kinesisk lyckokatt man kan se i fönster ibland. Vår närmaste pizzeria, till exempel, har en sån i entrén. Han är så gränslöst söt att det liksom inte ens biter på mig före frukost.

”Nej men Adrian, den är inte till dig, du behöver inte äta den. Den är till Simon.”

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE SIMON! HA DEN! HA DEEEEN!! MIN, MIIIIN!! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!” Mera vevande.

”Va? Vill du också ha en macka?”

”JAA-AAAA!!”

Han är nu så uppriven över orättvisan jag utsatt honom för att den där mackan inte kan bli klar fort nog, därför hjälper han mig i arbetet genom att vråla och hänga i min ena arm, så att när jag smörar mackan så väger smörkniven 13 kg.

Den här taktiken att hantera tillvaron applicerar han på dygnets alla timmar. Han drömmer livligt om nätterna och utkämpar uppenbarligen samma strider i drömmarna som på dagen.

Jag minns att Simon hade nån sån här period också, men faktiskt inte att den var lika, hm, tydlig. Eller det kanske den var. Det är inte precis den ljuvligaste perioden att spara i långtidsminnet.

Tips i småbarnslivet med dagens begrepp: Time to context

Dagens tips

Nytt begrepp för mig. Det var, föga förvånande, Björn som presenterade det.

Time to context

Det var söndag morgon. Jag hade sovit bredvid Adrian, som haft en livlig natt vilken utöver drömmar av diverse karaktär även gått ut på närvarokontroll av vårdnadshavare med jämna mellanrum. Alltså, jag var trött.

Jag nämnde för Björn att städ kommer imorgon, och att vi måste komma ihåg att plocka undan idag. Lite senare dök mamma upp och tog med sig båda pojkarna till 4H-gården, varpå vi helt oväntat stod hemma utan barn båda två, jag och Björn. Händer i princip aldrig – att det kommer oväntat, alltså.

Jag hade två saker att göra; plugga och plocka undan.

”Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag borde städa, men jag skulle kunna plugga. Plugga är nog bäst, ikväll är jag för trött för det.”

”Ja, man måste tänka time to context.”

”Vadförnåt?”

Det är alltså tiden det tar att sätta sig in i sammanhanget innan man kan börja jobba vidare på det.

  • TTC städning: 2 sekunder.
  • TTC plugg: från 2 minuter (öppna relevanta dokument, komma ihåg vilka det är, leta rätt på vad jag tänkte sist, tänka ut var det brinner som värst, hantera stresskänslor, börja jobba).

Alltså: med begränsad tid och energi måste man välja strategiskt. Att städa kräver ingen betydande mental ansträngning medan pluggandet kräver mer.

Alltså: Plugga nu, städa sen.

Jag pluggade, och kände mig som en bra bästa person resten av dagen.

Barnen kom tillbaka med mormor, vi åt lunch, hade en mysig eftermiddag, jag röjde på vinden, la upp grejer till försäljning på Blocket … Adventspyntade det sista som inte hunnits med i lördags.

Kom vi ihåg att städa, tror du?

Björns tillägg

Om du förväntas multitaska med uppgifter som har lång TTC, så blir du ineffektiv. Därför kan det ibland vara bra att inte göra saker på det absolut bästa sättet, för det är inte bäst om den som plockar upp bollen efter dig i princip måste börja om för att fatta.

begrepp time to context

Det är, med andra ord, helt ok att dumma ner sina förehavanden och gömma sig bakom argumentet att det är för andras skull.

Kör hårt, världen är din. Nämn gärna mig i ditt tacktal.

Living on the edge: grannarna på fika

Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.

grannarna på fika

Skräck

Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.

Resonemanget skulle kunna gå så här:

De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.

Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.

Revolt

En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.

Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.

Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.

Sanningens ögonblick

Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.

De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.

Det gick bra

“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.

Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.

När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.