Med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt

Det dystra i att vara nykläckt småbarnsförälder till pseudotvillingar är att det är så svårt att känna att man räcker till. Jag hade faktiskt inte kunnat föreställa mig, konkret, till vilken grad och på vilka sätt det skulle bli tyngre med 2 små pojkar hemma jämfört med en.

En bra dag, för barnens del, så turas de om att sova. På det sättet får de mig för sig själva när de är vakna eftersom den andre antingen sover eller är på föris. Adrian är fortfarande för liten för att de ska ha så stort utbyte av varandra.

En bra dag, för min del, så sover de samtidigt. Då kan jag vila ikapp det jag förlorat under natten och vara en bättre version av mig själv, dvs ha liiite mer än tillräckligt med tålamod, när vi är alla tillsammans.

Frågan är vilket som egentligen är bäst, ur deras synvinkel. Ingen av dem kan prata så jag kan inte bara fråga dem.

Min husläkare sa, apropå att jag är så trött, så här:

”Det finns ett rumänskt ordspråk som säger att med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt. Det är kanske lite gammalmodigt…”

”Något…”

”…men det ligger mycket i det. VEM är den viktigaste personen för dina barn? Lisa, vem?”

”Jag…?”

”Just det. Tänk på det.”

Och det gör jag. Eller försöker, i alla fall. Vi är två föräldrar med lika värde, men ingen av oss kan ta den andras plats. Pappa kan inte fylla mammas skor och tvärtom. Jag tror att när barnen är så pass små, alltså under 2 år gamla, så är mamma fortfarande den centrala punkten. Navet i livets cirkel, typ. Pappa kommer komma ikapp, och eftersom de är pojkar kommer han antagligen springa om mig, och då kommer jag tänka på den här tiden med saknad.

Men just nu, här och nu, är det tungt. Just nu är jag ofta för trött för att orka uppskatta min lycka. Jag måste komma till rätta med sömnen, för som det är nu har jag svårt att sova även när jag inte blir störd. Jag är liksom övertröttad.

Hemma igen, jetlaggade som attan

Resan hem gick bra, vi slapp rusningen på Essingeleden (vad har hänt, liksom? Vi var där prick 17:00!) men fångade upp den igen vid Korsningen från Helvetet (även känd som Brommaplan).

17:30 stängde jag av motorn hemma, Pia hade skickat med oss grytan från kvällen innan – till min fars förtret – så det var bara att packa ur folket, lokalisera käket, värma det och sätta sig.

Vi gick en promenad efter middan för att handla yoghurt till frukost och hämta paket på posten. Som en familj sengångare släpade vi oss fram på gångvägen medan Simon galopperade fram och tillbaka.

Underskatta inte en tvåårings energinivå. Jag blir andfådd när jag tänker på det.

Kvällen blev lite sen för honom, mest pga tidsomställningen – till sommartid, alltså, inte från Skåne – men tidig för oss. Björn var fortfarande helt väck imorse, och jag har tagit mig an tvättberget men… entusiasmen saknas, om man säger så.

Hälsningar från vägen

Vi är på väg hem från Skåne nu, och kommer pricka rusningen på Essingeleden runt kl 17.

Björn kör. Jag blir åksjuk.

Adrian sover. Simon somnar inom en halvtimme. Nu ska vi byta förare.

Om jag saknar Frankrike?

När jag var på födelsedagsbrunchen för ett tag sedan så träffade jag ju på Ina, som jag inte sett sedan Johanna tog med sig henne ner till mig i Chamonix en vecka 2009. Mycket, ja oj så mycket har hänt sedan dess, och hon undrade hur länge jag varit hemma nu.

Det är en fråga jag fått många gånger sedan jag fyllde 20. Jag har rest fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike så mycket, ofta varit hemma på ”besök” och pratat med folk jag inte träffar ofta om hur mitt liv ser ut just nu.

Det kändes så konstigt att få den frågan. Den var inte märklig i sig, men jag kände mig plötsligt som 25, med resarens lite rastlösa, otåliga och entusiastiskt flyktiga liv. Det var mitt förra liv, nu lever jag ett annat som är så långt från allt det där som man inom hälsosamma gränser kan komma.

”Hur länge har du varit hemma nu?” – Hur länge har du varit hemma nu? = den här gången = när åker du igen?

Känslan varade bara ett ögonblick, och vi skrattade åt hur länge sen det var. Sedan kom den, frågan jag ofta ställer mig själv, som jag ofta ställer andra men som jag tror att ingen egentligen vill gräva i hos mig;

”Saknar du Frankrike?”

”Jaa… Eller… Ja, en del av det.”

Jag är inte alls säker på att Frankrike är ett bättre land än Sverige att växa upp i idag, så därför kan jag inte sakna det djupare än på ett stillsamt sentimentalt plan. Jag saknar vissa delar av det innerligt.

Chamonix

Chamonix saknar jag därför att det här var min utsikt under mina 10 minuters morgonpromenad till jobbet,

därför att det fanns saker som parapente inom räckhåll,

 

 

därför att jag kunde ta såna här bilder på förmiddan och sen gå och jobba på eftermiddan,

och därför att man kunde mötas av sånt här efter att ha varit och handlat i en stor mataffär där kalabaliken hotat bakom varenda hylla.

Att köra från Genève till Chamonix känns som att köra hem.

Frankrike

Jag saknar Frankrike därför att det är ett land där man kan gå in och sätta sig i fantastiska katedraler som fullkomligt sjunger av tyst skönhet och historia,

därför att de har en kultur där det är en aktivitet att sitta vid en fontän på en söndag och prata med varandra,

därför man kan sitta ensam på ett café en regnig eftermiddag och läsa en bok utan att det ska vara en grej, och därför att deras språk tillåter vackrare texter.

Men…

Frankrike har blivit som en familjemedlem som man är redigt less på. Jag älskar det, men att inte bo där innebär att slippa störa sig på att regler inte efterföljs pga av ren nonchalans. Slippa oroa sig för rattfyllerister i vartenda gathörn. Slippa ogenerat trängande i köer. I mitt högst personlig fall innebär det också att slippa mötas av middan i sin ursprungsform i köket när man kommer hem från jobbet.

ENDAST SMÅ BILAR

Tänk om man skulle flytta

Jag är inte främmande för idén att flytta från Stockholm, det är inte Björn heller, men vi har det än så länge så otroligt bra där vi är så en flytt känns knappast aktuellt. Men när man väl börjar följa den tankegången så måste man ta med i såna beräkningar att ju yngre barnen är, desto lättare är det att flytta på dem.

Man kanske skulle flytta?

Vilsen prommis

Björn gör oss sällskap på fredag kväll, och idag hade pappa ett möte under förmiddagen så vid 09:30 gick vi hemifrån allihop. Jag tog med mig pojkarna på en, till en början, planlös promenad in the hood i den skånska byn där min far och Pia valt att rota sig.

Adrian somnade efter att ha betraktat 2 passerande husfasader, varav den ena var vår egen, och sov sig sedan igenom hela utflykten och sen en timme till på verandan hemma.

Vi hittade till ån!

Vi gick en liten bit på en gångväg – att säga att jag har dåligt lokalsinne vore att antyda att jag ändå har ett, vilket jag inte alls har, så trots att den befinner sig 2 minuters promenad bort så vet jag inte om jag skulle hitta tillbaka dit den rakaste vägen – innan vi kom till en å. Där blev vi kvar.

Vi kastade löv i vattnet på ena sidan bron, och sen sprang vi till andra sidan och väntade på att lövet skulle dyka upp där. Sen blev vi alldeles till oss när det gjorde det. Vi kastade mera löv, och pinnar, och löv, och kvistar, och kottar, och några stenar men den failen upprepades inte så många gånger.

By VS storstad

Det här är en by, och man märker skillnad mellan by och storstad på många små sätt men tydligast var att alla som passerade sa hej. Simon brukar alltid hojta ”hejhej!” till alla, så förvåningen var total när han inte alltid var först med det – och dessutom fick svar varje gång. En kvinna stannade till och med och pratade en stund med oss. Kors i taket liksom. Man kanske skulle flytta till en småstad istället…? Kanske i Norge? Jag har förstått att de har bättre koll på sitt samhälle där än vi har på vårt i det här landet.

Fast det kanske bara är schysst marknadsföring. Vad vet jag.

 

We made it

Vi åkte hemifrån prick kl 9 igår, som planerat (!!!).

Det skulle ta 2 timmar, drygt, att köra till Norrköping där pappas tåg skulle anlända kl 11:22. Det tog exakt 2 timmar och 3 minuter att köra, Simon småsov och Adrian tupplurade, och pappas tåg rullade in på stationen kl 11:22 (hundraelva utropstecken).

Vi åt lunch på Max, eftersom jag vet att de har klätterställning på sin lekplats. Sen körde jag nån timme till innan pappa körderesten av vägen. Vi gjorde ett stopp till, för att mata Adrian och ge Simon mellis. Där fanns en gunga som han hängde lite i, sen hittade han en pinne som han hoppade runt med ett tag och sen var det bra.

Björn hade varit snäll och laddat min dator med Shaun the Sheep för Simon att kolla på, men det gjorde han kanske 10 min på hela resan. Han skötte sig långt bättre än jag minns att jag någonsin gjorde under hela min barndom – och vi har bilade en hel del då.

Resan tog 9 timmar totalt, dörr till dörr. Den kändes kortare. Över lag var den genuint trevlig, och trots att barnen fått sova precis hursomhelst under dagen så var de båda två helt slut vid läggdags.

Jag hade inte behövt oroa mig inför att köra ner utan Björn, och jag hade inte behövt gå upp en halvtimme tidigare än vanligt… men jag är övertygad om att om jag inte hade gjort det så hade det inte gått lika smidigt.

Vi drar till Skåne

Jag pratade med pappa för nån vecka sen om hur trött jag är, och han tyckte vi skulle komma ner och hälsa på. Så då gör vi det. Jag är inte böjd att tacka nej till avlastning, och att den befinner sig i andra änden av landet känns lika relevant som färgen på bilen vi åker i.

Idag kör jag själv med barnen till Norrköping, det tar ungefär 2 timmar. Där möter vi upp pappa, äter lunch, vallar Simon och så åker han med oss vidare. Jag skulle inte orka köra hela vägen själv.

Björn tar tåget ner efter jobbet på fredag, och så åker vi hem igen tillsammans på måndag (han har tagit en dag ledigt).

Vi hjälptes åt att packa bilen igår kväll, och idag hoppas jag bara att Adrian somnar som förväntat och sover fram till lunch.

Jag är lite nervös, måste jag säga. Och glad att vi kommer iväg och att jag inte bara ”neeej, det tar för mycket energiiii, tänk om pappas tåg blir inställt och jag måste köra hela vägen själv med 2 vrålande galningar i bilen”.

Jag är nog mest nervös just nu.

 

Småbarnsmor mal placée på födelsedagsbrunch

Kl 13:15 gick Johannas födelsedagsbrunch av stapeln på Clarion vid Skanstull i lördags.

Jag åkte dit ensam. Alltså förstår du? Ensam!

Frihet

Jag satt på bussen med mig veteligen rena kläder på mig. Jag hade betalat för att få åka med. Jag satt med näsa i mobilen och kunde stänga ute världen. Jag hade en timmes resväg framför mig; en timmes oavbrutet poddlyssnande och det var INTE en legitimerad barnmorska och psykoterapeut jag lyssnade på. Nej du!*

Gamla vänner

Väl på plats hamnade jag bredvid Ina, Johannas vän som jag bara träffat en gång tidigare; den gången tog Johanna med sig Ina till mig i Chamonix, de stannade i en vecka och vi hade himla kul. Ina är numera mor till 2 barn, den yngste ett halvår yngre än Simon. Båda barnen var med för hennes man var bortrest.

Vi pratade om mycket, men det som jag blev så glad över att höra, det som hon satte ord på åt mig, var hur fantastiskt vilsen man känner sig när man plötsligt står utan familjen hängande i klasar på en.

”Jag har glömt hur man gör när man är social,” sa jag. ”Du vet, när man pratar med andra, vuxna, människor man inte känner och är trevlig. Det är som att nu, när jag sitter här och ingen av dem är med mig för första gången på jag vet inte när, ingen sysselsätter mig, så är det alldeles tyst i mitt huvud. Som vakuum.”

”Jag vet precis vad du menar,” sa Ina. ”Man känner sig så malplacerad i rummet! Man vet inte längre hur man ska bete sig.”

Mal placée

Illa placerad. Det var inte en helt angenäm känsla, men samtidigt så himla skönt att får det så pass tyst omkring sig att man kan börja lyssna efter sig själv. Skoja om utomhusgrillar med folk utan barn, lyssna på något så exotiskt som en singeltjej och vad som händer i hennes liv för tillfället (flytta från en etta till en tvåa, eller inte?), diskutera pryltokigheter, stadsdelspersonligheter, och framför allt prata om annat än bara barn.

Markus är snäll och håller upp flaskan vars namn jag vill fota. Jättegod sparkling alkoholfri Barrels and Drums Chardonnay.

Jag var genomtrött, ändå satt jag länge och pratade, eller bara lyssnade, i denna samling människor där inget av barnen var mitt. En liten del av mig hoppades på att nån unge skulle börja trilskas, så att jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att ”det är inte jag som måste hantera det där”.

Att vara snäll mot sig själv, trots allt

Tänkte på det sen på vägen hem, att all min tid är knuten till barnen. ALL tid. Javisst, jag är förälder och vi valde att skaffa barn tätt och bla bla BLA, men… All tid? Verkligen? Vi är ju två föräldrar, trots allt.

Med det i åtanke lovade jag mig själv att se till att TA mer egen tid ibland. Jag är dålig på det. Tänker gärna att det finns så många föräldrar som drar ett sjukt mycket tyngre lass än jag gör, så jag ska vara glad och nöjd och tacksam. Och om det känns jobbigt kan jag ju skylla mig själv också.

Men det är inte att vara speciellt snäll mot sig själv, så jag måste nog träna lite på det med… kanske pusha Björn att träffa sina vänner på egen hand också ibland.

Gärna en lördagskväll. Gärna inte komma hem före 22.

 


*faktum är att podden handlade om reklamombudsmannens uppkomst, funktion och arbetssätt. Så fasansfullt inte underhållande, men jag orkade inte byta. Tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att lära mig nåt (det gjorde jag inte).