Tandborstning för barn

För min egen del

Jag har haft tur, jag föddes med bra tandgener. Jag har aldrig behövt anstränga mig mer för mina tänder än att borsta dem. Och besöka tandläkaren typ vartannat år. Det har gått superbra, ända tills för… ja, det var väl efter att Adrian föddes.

Jag vet inte vad som hände, men till slut blev jag tvungen att gå till tandläkaren. Där fick jag lite välförtjänt skäll, och de lagade sidan på en av kindtänderna.

Jag hängde rätt mycket hos tandläkaren när jag var tonåring, jag är tacksam att jag har föräldrar som ansett att tandreglering är ett nödvändigt ont, men som vuxen har jag lyckats utveckla lätt tandläkarskräck.

Det handlar förstås om min smärtskräck egentligen, och att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när det ska pillas och slipas/putsas/poleras/borras/planteras eller vad det nu är som bedöms nödvändigt.

Jag blir ganska knäckt när de säger till mig att ”det här är ingenting, jag ska bara titta” och så tar de fram en syl. Tårarna rinner redan innan jag öppnar munnen och jag måste hålla i nåt för att lyckas försöka ligga stilla.

Taket hos min tandläkare.

Därför har min tandläkare resignerat inför detta och helt enkelt börjat bedöva. Jag älskar henne för det. Jag har inget emot att halva ansiktet hänger och att jag får dregla lite – då är vi 3 istället för 2 som gör det här hemma så det gör ingen större skillnad.

I tisdags var jag där igen, på återbesök. Jag satte mig i stolen och sa att jag fortfarande är rädd för henne, varpå hon skrattade och plockade fram bedövningssalvan direkt.

Allt gick bra, för övrigt. Inga tårar, inga hål, lite beröm (men inget klistermärke!?).

Barnens tandborstning

Allt det här för mig till hur vi gör med barnen, såklart. Tandborstning är så viktigt, och enligt mig inte öppet för diskussion. Det finns helt enkelt inga omständigheter som berättigar till utebliven tandborstning.

Simon är 2,5 år, så det är klart att det ändå måste diskuteras. Det är inte det att han inte gillar det, det är bara så att han måste bråka och motarbeta ibland och ibland drabbar det tandborstningen.

När det händer pratar jag, förklarar, diskuterar, distraherar och använder alla vapen jag har i min arsenal, oftast får han borsta tänderna själv först innan jag hjälper honom. Om det inte funkar så tvingar jag honom.

”Vissa saker måste man bara göra, Simon. Det här är en av dem,” säger jag och tvingar honom att gapa. Det gör ont i kinderna på honom, HUR ont vet jag inte men så fort han gapar släpper jag. Han gråter och skriker att jag inte får göra så, och då lovar jag att låta bli om han gapar.

Så han gapar.

Vi har inte haft många såna duster, antagligen för att han så fort fattade att det inte finns några alternativ.

Tips

Tandsköterskan skriver om hur de gör hemma, och tipsar om tandkräm för barn. Läs här:

…och så läste jag nyss om en app som ska hjälpa vid tandborstning. Vi har laddat ner den nu, men den återstår att testa:

SaveSave

SaveSave

Nattning, sömnbrist och NU FÅR DET FAN VARA NOG SNART

Det här med nattning är ett kapitel för sig, alltså.

I vanliga fall

Simon ska bara – utöver tandborstning och diverse rengöring – höra minst 3 olika sagor, låtsassova lite på golvet och sen hålla fast sin mor i jobbigast möjliga ställning när han väl ligger under täcket och har samlat hela sin flock av gosedjur omkring sig (och sett till att alla har täcke förstås). Det är inte komplicerat. Det är ingen strid, i alla fall inte så länge man följer invand rutin.

Adrian ska, förutom sagda rengöring, sjungas för. På pilatesbollen. I minst 15 minuter.

Det brukar inte heller vara någon större strid… alltså med undantag av hans sedvanliga korkskruvande då. Det brukar ta en 20 min ungefär.

Simon sover vanligtvis hela natten. Han vaknar till och ropar ibland, gråter lite kort i sömnen, sjunger lite och sådär men det är sällan nåt som kräver nån form av deltagande från vår sida. Ibland när vi ändå måste gå upp så räcker det med att sätta på hans musik och/eller stryka honom över håret och humma lite.

Adrians nätter är… de känns. Han korkskruvssnurrar, tappar nappen i turbulensen, bökar, letar, gnyr, gnäller, sätter sig upp i sömnen och faller handlöst framstupa (med lite oflyt slår han pannan rakt i spjälorna). Det är ganska livat.

Men så i förrgår…

Natten till igår var en av de kortaste hittills. Bara nattningen liksom, den som brukar gå så lätt, såg ut EXAKT såhär:

Sen sov han i 2 timmar, vilket visade sig bli de lugnaste timmarna på hela jävla nattjäveln. Jag är inte ens säker på att 20:15-22:15 räknas som natt.

Efter det var det som att han inte kunde sova om vi också gjorde det. Kl 06, efter en natt med möjligen 2,5 timmars sömn totalt, vaknade Simon och började gråta. Jag gick upp, insåg att han vägrade vara ensam, drog fram madrassen bredvid hans säng medan jag tänkte att ”ja, det här har aldrig nånsin funkat förut, MEN MAN VET ALDRIG” och la pojken bredvid mig.

Kl 07, efter oräkneliga försök att sova trots ansiktspill, var jag bittertrött och ganska less på att vara förälder i största allmänhet. Vi gick upp, 30 min före väckarklockan, och resten av min dag såg ut typ såhär för mig:

Som tur är hade jag inga lektioner igår men dessvärre tokmycket att göra ändå. Jag gjorde det mesta i huvet eftersom kroppen la ner samarbetet vid 13.

Konferens

Jag hade tänkt att det inte skulle vara så farligt för Björn, för han har varit 4 dagar (3 nätter) i Engelberg (Schweiz) med jobbet på ”konferens”.

Såhär ser det ut när min sambo är på konferens.

Jag tänker att hans yrkesval som lösningsarkitekt (datagrej) måste vara det enda rätta här i livet.

Hursomhelst så visade det sig att han sovit jättedåligt, trots att de uppenbarligen arbetat stenhårt från morgon till kväll där i bergen. Antagligen för att han inte hade en liten terrorist bredvid sig, så hela hans dag igår såg ut EXAKT såhär:

Nu får det vara nog snart

Adrians nätter har varit störda jättelänge nu. Ena dagen är vi rörande överens om att det är dags att flytta till eget rum, nästa dag orkar vi inte ens tänka tanken på att lägga till förflyttningen som det skulle innebära för oss, ovanpå allt ståhej som redan är.

Men så tittar man på detta (appen WonderWeeks), och tänker att närsomhelst nu. Närsomhelst kommer han ut ur sin asjobbiga period (vilket han redan borde ha gjort) och vi får vila ett tag innan nästa omgång.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Tygblöjexperimentet, tygbindor och menskopp

Tygblöjor

Jag sa för ett tag sen att jag skulle införa tygblöjor i våra liv.

Eller ja, alltså i BARNENS liv, men det blir ju i vårt också – om än inte på samma sätt. Suck. Anyway. Det gick åt pipan, Simon har tränat bort alla blöjor utom nattblöjan och Adrian visade sig ha så känslig hud att det blev en hel vetenskap att ha tygisar på honom så vi – dvs jag, för Björn var aldrig riktigt med på tåget – gav upp. Tygblöjor är en jättebra grej, det var bara inte vår (dvs Adrians) grej.

Nu ska jag försöka sälja dem igen (köpta begagnade). Det har jag inte tid med så de ligger och skräpar på soffan men det var inte dit jag ville komma.

Poängen är att i samband med att jag skulle gå all in och sluta använda engångsblöjor på barnen, så föll det sig så att en fantastisk människa i en eko-grupp på fejan i ett rent sammanträffande erbjöd sig att sy tygbindor till dem som ville ha, till självkostnadspris.

Menskopp

Jag tänkte att fan, varför inte? Och beställde 3 st – som av en händelse sydda av gamla tygblöjor för övrigt. När beställningarna överskred tillverkningskapaciteten refererade hon alla till tygbindor.se. Där nämndes menskopp, så därifrån surfades det vidare till menskoppar och från det till tanken

varför har jag aldrig uppfattat att det finns såna

var steget INTE stort, kan jag säga. Jag rekommenderar ALLA menstruerande kvinnor att i alla fall testa. Alltså å, vad jag önskar att jag hade kommit på det tidigare i mitt liv! Jag ska inte gå in på varför, jag menar jag tror du kan fatta själv vilka fördelar det har och om inte så tycker jag du ska läsa Amelias ganska roliga bäst-i-test:

Klicka på bilden för att läsa!

Tygbindor

Med hjälp av menskopp i 2 olika storlekar samt några tygbindor har jag alltså reducerat mina engångsbindor/tamponger/trosskydd till NOLL. Koppen håller bättre än tampong och är mycket snällare mot slemhinnor, dessutom är den inte en bakteriehärd som tampong gärna blir OCH det går att bada med den. Om man nu vill det.

Jag insåg ganska snabbt att jag behövde fler än 3 bindor däremot, och bestämde mig för att testa andra ställen. Eftersom jag redan kommit i kontakt med Imse Vimse under efterforskningarna för tygblöjor så var det lätt att välja dem (finns fraktfritt på apotea).

Imse-bindorna är däremot tjocka och klumpiga jämfört med de hemsydda så jag rekommenderar att kolla andra som hemsyr, som tex Made by Ewa Christina.

tygbindor.se finns massa inspiration för den händige, men för alla andra – och för alla oss som inte har tiden – finns där inspiration för sådant som man faktiskt kan ersätta engångsartiklar med. Jag tänker då främst på tex amningsinlägg och tvättlappar.

 

 

 

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

”Jag älskar dig”, och det där vi inte säger till varandra

Att du är trött gör inte mig pigg

Jag älskar min man. Jag vill leva med honom resten av mitt liv, jag hoppas vi får bli gamla tillsammans och se våra barnbarn växa upp. Där råder inga tvivel.

Men…

Det var ju det här med vardagslivet. De små sakerna betyder så mycket, brukar man säga, men det är minsann inte bara av godo. Precis lika jäkla gärna som de där små sakerna kan vara en blomma på bordet, en kram från ingenstans, ett ”vad fint du har städat”, kan de också vara en bortglömd puss vid sämsta tänkbara tillfälle, plötslig selektiv uppfattningsförmåga av omvärlden, eller det här:

”Jag är jättetrött så jag går och lägger mig.”

Det är ett konstaterande från hans sida, en upplysning.

JAG är jättetrött! JAG behöver kanske OCKSÅ sova! ATT DU ÄR TRÖTT GÖR INTE MIG PIGG!! – skriker jag i mitt huvud. På utsidan ger jag honom en elak blick, säger martyriskt ”ja, gör det du”, och tjurar. Han fattar ingenting, och det hade inte jag heller gjort om jag var han.

Vi nöter på varandra, men hittills har vi lyckats prata om det efteråt. Missförstånd klaras ut och vi lär oss, båda två. Och sen säger han ”jag älskar dig”. Och sen tänker jag att fan vad jag håller på hela tiden, jag måste bli snällare. Och sen är jag trött igen och sen gör jag samma sak igen. Och han blir trött igen och degenererar till senaste långvarigt stadiga beteendemönster igen, vilket verkar stamma från tiden då han var singel.

Och så håller vi på.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

”Jag älskar dig”

Jag älskar dig

Minns inte om jag redan skrivit om detta, men det får bli en favorit (?) i repris i så fall.

När jag växte upp sa vi nästan aldrig det till varandra. Vi visade det. Hemmet var varmt och kärleksfullt, jag kände mig alltid älskad och jag saknade aldrig de där orden. Jag tror inte man måste ha dem för att bli en hel och balanserad människa.

Det enda som är lite synd med de uteblivna orden är att de blev väldigt laddade för mig. Att säga ”jag älskar dig” till någon var som att blotta mig totalt, och göra mig okänt och ruskigt sårbar. Det var läskigt.

Som vuxen har jag fått lära mig att säga det, och att inte vänta på samma ord tillbaka för att väga upp sårbarheten. Det tog många år för mig. Nu klarar jag det utan problem, men orden är fortfarande laddade och jag klarar inte av att säga dem i stunder när jag inte känner det.

Till mina barn säger jag ”jag älskar dig” dagligen. Det är inte en ritual eller så, utom ibland när Simon ska nattas och jag räknar upp alla som älskar honom för att distrahera och mysa. Jag säger det när jag känner det, och när jag tror att de behöver höra det.

Det finns flera anledningar. Jag säger det för min skull, för att jag vill att de ska lära sig att höra det, för att de ska lära sig att säga det. En vacker dag kommer de känna behov av att uttrycka sin kärlek för mig – hoppas jag – och då ska orden finnas tillgängliga.

Dessutom är de utmärkta plåster för alla inblandade; jag var arg på dig, vi bråkade, men det förändrar inte att jag älskar dig ändå.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

 

Bildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorBildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorSaveSave

SaveSave

Ogenerade marknadsförare och blåögda bloggare

Mammatrams + företag X = 💔?

Jag får förfrågningar om samarbeten på bloggen med jämna mellanrum. Det är jättebra, förstås, att jag syns så pass att företag vill samarbeta med mig. Det som är mindre bra är erbjudanden i stil med detta:

Tack för en jättebra blogg! Vi undrar om du skulle vara intresserad av ett samarbete med vårt företag XX.

Vi vill att du skriver ett inlägg på ca 300 ord, med tre olika länkar till olika saker på vår sida. Använd gärna våra bilder. I gengäld får du rabatt i vår webbutik.

Nu är det så att jag är med i Influencers of Sweden – inte för att jag betraktar mig själv som en regelrätt influencer, tillåt mig le sarkastiskt, men det är en branschorganisation som förr hette Better Bloggers. Jag är ju en bloggare, trots allt, och jag bryr mig om mitt hantverk.

IoS lär oss mycket, men framför allt vad dylika inlägg är värda för företagen. Jämför gärna med vad det kostar att annonsera i en tryckt tidning, och tänk på att en sådan tidning oftast slängs efter ett tag.

Därför blir man lite förolämpad av förfrågningar i stil med “lägg 3 timmar av ditt liv på att skriva för oss, OCH BETALA OSS FÖR ATT FÅ GÖRA DET”.

De unga blåögda

Men. Det är en ung bransch, med många minderåriga utövare dessutom. De unga människorna tar många av dessa skrattretande usla deals, glatt och lyckligt skriver de om ett klädmärke i utbyte mot rabatt. Klädmärket tjänar pengar på dem, och bloggarna betalar – rabatterade priser visserligen men icke desto mindre betalar de. Lika illa är det när de får produkter för att skriva om dem; det är skatteplikt på sånt så de måste ändå betala för det.

Det är få som inte är helt insatta som vet det här, men det finns många marknadsförare som är högeligen medvetna och som kör på ändå.

Därför svarar jag ändå på förfrågningarna, för att utbilda om inte annat. Ibland får jag inte ens ett svar, men oftast får jag höra att ”vi har inte budget för det just nu”. Det stämmer nog, eftersom de vill att jag ska betala för att jobba åt dem.

Visst blir man sur, och visst känns det tråkigt att respektlösheten för det man gör medvetet ska kastas i ansiktet på en av folk som man kan förvänta sig bättre av, men framför allt – visst blir det svårt att förvånas när man tänker på att bloggandet är en starkt kvinnodominerad* bransch.

 


*Det finns många bra manliga bloggare. Nisse Edwall och Dennis på Lattefarsor till exempel.

Bildkälla: Unsplash

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Poppis i augusti

1.

Spa

2.

Mardrömsresedagen till Italien

3.

Konsten att sova själv, del 2

4.

Hade vi barn när vi sa så?

5.

Förskolelista:
Vad som behövs inför förskolestarten

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.
SaveSave

SaveSave

Mammahjärtat blöder när jag är borta från barnen

Vardag

Det är inte lektioner i skolan alla dagar i veckan, i alla fall inte nu, men det är mycket självstudier så det är inte som att jag har tid över om dagarna. Vi börjar 09:30 på morgonen, så alla dagar i veckan är jag hemma och vi hjälps åt under morgonrutinen, och det är himla skönt att få umgås och mysa lite med barnen innan jag går.

Det är, apropå det, kul att Adrian tagit till sig samma rutin som Simon hade när han var mindre, dvs att ligga på en kudde på golvet och mata sig själv medan vi gör frukost till övriga.

Svårt

Mammahjärtat blöder när jag går hemifrån och vet att jag inte får se dem förrän lagom till middan vid 17:30 igen. Jag må trivas i skolan och tycka att det är kul och så, jag menar vem gillar inte att klä lådor under studiebesöken liksom…

…men jag hatar att vara borta från mina pojkar precis hela dagen. Jag kan inte låta bli att undra hur jag nånsin ska lyckas lära mig att vara ifrån dem hela dagarna 5 dagar i veckan? Hur GÖR folk? Jag blir ledsen bara jag tänker på det…

…så jag tänker inte så mycket på det. Jag väljer att klamra mig fast vid talesättet att man är sin egen lyckas smed.

Mitt liv, min tillvaro, blir vad jag gör den till. Jag kommer inte bli tvungen att ha det så om jag verkligen inte vill. Det löser sig.

Studera med småbarn

Ett av skälen till att jag tvekade till att börja plugga denna höst var att Adrian nu är 10 månader (snart 11) och att det sägs att 9-10 månader är en superusel ålder att genomföra någon form av separation. Adrian klarar sig förstås, vi har stökiga nätter men det hade vi kanske haft ändå och han är ett barn; de är gjorda för att anpassa sig och gå vidare.

Mammahjärtat däremot… det verkar gjort för att hålla fast vid dem, skuldbelägga sig självt av ingen anledning och sträva bakåt.

Just nu är Adrian dessutom i en sån härlig ålder, mitt hjärta vill stanna tiden och alltid ha honom som han är nu. Det känns tråkigt att inte vara hemma med honom de 2 sista månaderna som jag annars skulle ha varit… men han kommer snart börja gå och då blir det lite mindre mys i alla fall.

Jag klagar inte, vi har det väldigt bra. Det är bara inte så lätt att vara mor.

Rosa uppenbarelse

En liten tröst är att jag har hittat ett kök på skolan som innehåller vattenkokare. Det betyder att jag kommer kunna dricka te även på eftermiddagarna. Jag sträckte spontant upp armarna i luften och stammade när jag fick syn på den. Tyvärr var jag inte ensam i köket just då, men det hade ändå positiv effekt eftersom en annan tjej som tagit med sig egna tepåsar förbarmade sig över mig och gav mig en.