Ruggig söndagsförmiddag på Naturhistoriska (bra museum för barn)

Söndag morgon, 07:36. Snöblandat regn landar tungt utanför köksfönstret. En järngrå himmel kastar sitt bleka sken över den gula gräsmattan och syrénhäckens nakna grenar, och får rutchkanan i knallgrön plast att se nästan självlysande ut. Varför har vi den, egentligen? Pojkarna leker ju inte med den, och gräset ruttnar under fötterna.

”Mamma?”

Den lilla pojken lägger försiktigt sin hand på min arm. ”Vad är det med dig…?” frågar han ängsligt och med ens är jag tillbaka vid frukostbordet. Jag ler roat och kramar honom.

”Det är ingenting med mig, hjärtat. Jag satt och tänkte på annat bara.”

Ruggig söndagsmorgon

Jag såg antagligen ganska dyster ut, där jag satt och stirrade ut genom fönstret med armarna i kors och frånvarande min; sånt där väder har gärna den effekten på mig. Det sista jag vill är att ta med mig familjen ut till nån öde lekplats och stå och känna den råa kylan långsamt tränga sig genom kroppen, medan barnen roar sig för egen maskin.

”Det dumma med inomhusaktiviteter är att det brukar finnas massor med andra barn där. Där det finns barn, finns det smittor,” sa jag till Björn, som en fortsättning på det samtal som dittills endast ägt rum i mitt huvud. Simon åkte på en ny släng av magsjuka kl 04 i fredags, det höll i sig i ett par timmar och sen var det över (ta i trä). Han var frisk nu, men vi börjar misstänka att vi navigerar genom den här vinterns sista veckor med ordentligt nedsatt immunförsvar allihop.

”Museum, då?” sa Björn, som hoppade över den delen i samtalet där vi kom överens om att lekland är uteslutet på grund av sagda smittor.

Datorn åkte fram, och efter att ha hittat artikeln 6 bra museum för barn i Stockholm (verkar vara en intressant blogg dessutom) bestämde vi att Naturhistoriska var lämpligt.

Naturhistoriska Riksmuseet

Sagt och gjort. Naturhistoriska öppnar kl 10 på söndagar (och är gratis alla dagar) och vi tänkte att vi nog inte var de enda som kommit på den briljanta idén att åka dit just den här dagen.

Det stämde att vi inte var de enda. Det var mycket folk, men inte så mycket att det inte gick att vara där, om man säger så. Vi tittade på utställningen med dinosaurier, såklart, och sen om människan och om polartrakten.

Den som fick ut mest av besöket var förstås Simon, vars favoritbok är Min uppslagsbok med väldigt viktiga saker om djur* och som memorerar förvånande mycket ur den när vi läser den som godnattsaga om kvällarna.

”Titta, mamma. Titta där!”

bra museum för barn

Jag har som bekant problem med spindlar – där ”problem” möjligen kan vara en mild underdrift – men även med insekter rent generellt. Inte alla, bara de med många myllrande ben, exoskelett och/eller tentakler.

Det här är vad jag ser när jag tittar på dem.

Det är med andra ord inte onyttigt för mig heller att knalla runt bland alla vackra (och framför allt harmlösa) exemplar av alla de insekter man kan tänka sig.

bra museum för barn

Adrian gillade det också, särskilt pekskärmarna vid dinosaurierna och sen pingvinerna, och så filmen med valar såklart – entusiast av rörlig bild som han är. Han var fascinerad av neandertalarna också, liksom elefantskeletten. Han var faktiskt ganska storögd under hela besöket.

Allt som allt kan vi säga att Naturhistoriska Riksmuseet är ett riktigt bra museum för barn, även de lite mindre – det var mycket barn där, många var mycket mindre än Adrian. Där finns mycket att titta på och de hade till och med en slags sandhörna där barnen kunde leka arkeologer och pensla fram dinosaurieben ur sanden.

Det enda som inte var bra var lunchen. Inte för att vi egentligen fick nån sportslig chans att prova den, men för att det blev rusning strax efter kl 11 och när vi väl hittat sittplatser och skulle börja rodda i matbeställning så hade kön blivit så lång att det blev ohanterligt. Vi åkte hem istället, barnen fick dela på en nödbanan i bilen och sen blev det klassisk barnmat med köttbullar och makaroner innan middagsvilan.


*Min uppslagsbok med väldigt viktiga saker om djur, en bok som varmt rekommenderas till vetgiriga fyraåringar. Finns här (ej sponsrat).


Årssammanfattning 2018

Det börjar kännas långrandigt att redogöra för vad som sannolikt i många småbarnsfamiljer skulle kunna betraktas som normaltillstånd på sjukdomsfronten i krokarna kring februari, så jag tänkte mig en tillbakablick till ljusare tider med ett inlägg sent omsider tillägnat 2018. För finns det något bättre, när energin lyser med sin frånvaro och allt man vill göra är att bädda ner sig och netflixa sig genom tillvaron, än favoriter i repris? Tänk glada tankar, var det nån klok person som sa en gång.

Glada tankar

Detta är ett hopkok och nedkok av förra årets publicerade inlägg. Ut ur mängden står sådant som lästs mer än annat, och sådant som jag tycker känts mest och/eller bäst.

De listas utan inbördes ordning, eftersom det skulle bli så onödigt komplicerat för mig. Idag kör vi stenhårt på minsta motståndets väg.

Till slut blev jag desperat

Ok, det här handlar förvisso om ännu en i raden av alla ofrivilligt händelserika nätter, men jag är glad för inlägg som detta, eftersom jag annars skulle glömma hur vi faktiskt haft det mellan varven.

When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

Jag brukar undvika att ta ställning så här öppet, av många anledningar. Jag vill bland annat undvika missförståndet att jag dömer andra som inte väljer att göra precis som vi. Men problemen som eldar på feminismen försvinner inte av sig själva. Precis som med miljöattityden så spelar det här roll på individnivå, och därför är det helt enkelt så, att vissa saker måste sägas.

Varför, mamma, varför är det så? Varför?

Nu har även Adrian börjat med det där. I motsats till sin bror så lyssnar han ännu inte så noga på svaret – men han har förstått att detta är frågornas fråga att ställa.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Dessa utbrott från avgrundens rand är mer sällsynta nu än de var för några månader sen, men det sliter fortfarande lika hårt i hjärtat. Härom kvällen var det värre än det brukar, eftersom båda två vrålade hysteriskt i kör genom nästan (nästan!) hela läggningsproceduren i badrummet.

Ibland undrar jag om kalabaliken hörs ut, alltså utomhus, och hoppas att ingen ska höra dem för de låter ju som om vi begick lagbrott på löpande band. Även fast jag vet att det är samma för alla småbarnsföräldrar, så blir även jag illa till mods när jag hör andras barn låta så där. Det är väl som det ska vara, jag antar att det är vad vrålen är till för (?); att göra att andra föräldrar kastar dömande blickar på ens egna, så att de kanske upphör med alla så kallade nödvändigheter.

Läggningsrutiner och orättvisor

På samma tema, dvs temat hopplösa kvällar med motig läggning, så läser jag om hur våra läggningsrutiner såg ut förra sommaren. Jag minns när jag läser det, men jag hade i ärlighetens namn glömt att det var sådär så sent som i somras. Det känns som minst 18 månader sedan.

Han blev frisk lite för fort

Känns verkligen avlägset, såhär i efterdyningarna av vabruari, att en sådan tanke någonsin kan ha blixtrat till här, men det har den uppenbarligen och jag minns ju varför: jag hade egentligen ingenting bättre för mig, och vi hade det urmysigt. Inga kräkningar, ingen diarré, bara vanlig hederlig förkylning mitt i högsommarvärmen i ett par dagar.

Simons napp funkar inte

napp

Jag älskar när barn, särskilt mina, presenterar sina egna genialiskt uttänkta förklaringar på saker och ting. Det är fullständigt förtjusande att få lära sig av dem hur öronen är fästa vid huvudet, på vilket sätt kramar är hårdvaluta eller hur en napp kan sluta fungera utan att vara trasig.

Svart sotning

Vi har smarta skator i grannskapet. Smart indeed … Sen kan man dryfta hur jäkla smart det var att trilla ner i skorstenen från början, men jag har lyssnat väldigt mycket på P3 Historia på sistone så jag tänker att det kan ha varit en komplott.

Borta från barnen på mammagåva

Behöver mor i huset lite egen tid i lugn och ro, på en plats där tankar får tänkas till slut och kanske en hel natts sömn? This is the way to go.

Bildkälla: Sparadiset

Mammatrams fyllde 3

Mammatrams är ett par månader äldre än Simon, så det är lätt (för mig) att hålla redan på åldern.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Minns du när jag fick en vass kommentar om att jag tog Adrian till förskolan trots rådande omständigheter? Det här var då.

Fick för övrigt en kommentar på det här inlägget från nån på Facebook, som var arg för att jag kallade en annan mamma egoistisk när vi inte visste VARFÖR hon hade gjort som hon hade gjort.

JAG är naturligtvis den egoistiska mamman det rör sig om. Älskar när folk på riktigt tror att det är typ samma sak att läsa en enda kort rubrik, som att läsa tillhörande text på 1048 ord. Love it.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

På samma Alla Hjärtans-tema som nyligen berörda video om vad nyblivna mödrar egentligen vill ha, så träffade jag och Björn mitt i prick när vi förra året (liksom i år, liksom sannolikt många år framöver) fokuserade på vad som faktiskt är viktigt.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten


Bebistidens allra sista dag. Sentimentalt och lättat på samma gång, jag är fortfarande kluven där. Bebistiden är kämpig, men också så otroligt fin mellan varven så jag är återigen glad att jag har bloggen som kan återberätta för mig hur det faktiskt var.

Det var det

Så, med dessa ord stänger vi sentimentalt dörren om 2018. Det nya året, som inte är så nytt längre, rullar fortfarande omkring på backen efter en spektakulärt krånglig start. Senaste budet är att Adrian är tillbaka på förskolan efter sin förkylning men istället åkte jag hem tidigare från praktiken igår eftersom jag mådde som den där skatan i skorstenen.

Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Jag läste en så fin text på Fatherly, vilket fick mig att tänka på Simon.

Fatherly, för övrigt, är inte en sida som jag backar i vått och torrt precis, men de publicerar riktigt roliga saker* mellan varven och ibland dyker det upp artiklar som håller mig kvar ända till sista raden.

Jag medger att det ”räcker” med att uttrycka sig snyggt, förmedla en känsla och gärna vara lite lättsam för att fånga mig som läsare; ämnet måste inte vara min tekopp till 100 % för det.

Hursomhelst, den här texten jag läste är skriven av en far som berättar om hur hans femårige son använder honom som lekbråkspartner – i brist på bättre ord för det där behovet av att bråka/brottas/blow off steam som jag till viss del känner igen hos Simon.

Simon, alltså. Bråkig på lågt blodsocker-nivå.

Ofta på eftermiddagarna, under de där två timmarna hemma mellan förskolan och middan, så går han runt och är allmänt bråkig och muckar med alla. Adrian får ta mycket skit – även om han själv sällan är helt oskyldig – när Simon trycker på brorsans alla knappar och sen skrattar och håller sig precis utom räckhåll för hämnden, alternativt bara knuffar omkull honom.

När jag går emellan och ska prata vett med Simon, samtidigt som Adrian kristallglasskriker bakom mig och ytterkläderna fortfarande ligger på golvet, så möter han min blick, gapar, och … väser. Han försöker få tag om min hand och ska bitas, varpå vi många gånger blivit riktigt ovänner.

De senaste veckorna har jag mött honom med någonting annat, vilket funkat bättre (för mig, såklart, men jag tror också för honom, i alla fall om vi jämför med alternativet där alla i princip skriker sig från vettet):

Vi låtsasbråkar.

Låtsasbråket

Jag möter hans ilska – för är han inte redan arg och terrar sin bror av den anledningen, så blir han ju arg av att möta motstånd – med att kittlas. Jag är noggrann: jag startar ingenting. Han bestämmer när det är över. Han får min fulla uppmärksamhet, och för varje attack så svarar jag med kittel. Han försöker sparkas, jag fångar fötterna i luften, kittlar dem och säger samtidigt glatt och uppskruvat att fötter som sparkas måste jag kittla. Och så vidare.

Han protesterar förstås. I början grinar han och blir ännu argare, men det tar inte lång tid innan han skrattar och grinar samtidigt.

”NEJ! NEJ MAMMA NEJ! NEEEEJ!! SLUTAAAA!!!”

Jag ger honom andrum, säger jag att jag inte kan sluta, men om han vill att jag ska sluta kittlas så måste han sluta sparkas.

Då kan han stanna upp för ett andetag, och väga situationen. Han slutar aldrig, han tar ny fart istället. Det gör jag med. Lekbråket eskalerar. Jag kittlar honom aldrig så att han tappar andan, därför blir det inte outhärdligt för honom och därför vänder ilskan snart till skarpt fokuserad hämndaktion, och därefter till brottnings-/slagsmålslek.

Det brukar ta honom uppskattningsvis 10 minuter att bränna av sig sin värsta frustration, eller vad det nu är han behöver få ur systemet. Humöret och energin skiftar till ljusare igen, han blir lugnare, och till slut faller han ihop i en liten hög. Han flämtar andfått, tittar upp på mig och säger nåt snällt. Ibland får jag en kram. Ibland berättar han något förnuftigt. Oavsett vilket, så har energiexplosionen fått honom civiliserad igen. I alla fall för tillfället.

Adrians roll i spektaklet

Ofta sitter lillebror och tittar på, och ser ut som om han önskade att han hade haft en skål med popcorn och kanske en mindre utsatt plats än den på första raden på första parkett, men ibland lägger han sig i. Det blir mer för mig att göra då, mer att hålla reda på, men han får vara med om han vill.

bråkig låtsasbråk

Ibland handlar det dock inte om att han vill vara med, utan om att han ska hjälpa den som han upplever är i underläge. Då kommer han och ska försvara Simon, trots att Simon nyss kanske stulit alla hans prylar ur händerna på honom. Han är mjukhjärtad som sin mor, verkar det som.

Fatherly

”I repay the favor by pinning his shoulders to the floor and tickling his ribs, eventually allowing him to escape for another onslaught. Showing him that I understand, that I see him, that I’m present, that my attention is nowhere else, that I’m more than discipline and instruction, that I’ll take all he can give without giving up, and that I love him enough to kick his ass.”

Så avslutas texten på Fatherly som fått mig att fundera på vad Simons grej egentligen handlar om. Kanske har han för mycket energi kvar, kanske är det precis tvärtom. Kanske har han egentligen saknat mig och ska återknyta banden, kanske orkar han helt enkelt inte bråka mer när vi är klara med varandra, trots att han skulle vilja – men det känns inte så. Det känns som om det handlar om närhet, den där närheten som han inte gillar på samma sätt som Adrian (gosarnas gosare) men som han ändå behöver.

… Och kanske är den sistnämnda tolkningen av fenomenet bara något som jag läser in, baserat på hur jag upplever det. Who knows?


*exempel på rolig sak:

Januari börjar året, februari fortsätter – samma visa

Vi är sjuka om vartannat, och nu är vi redigt less! Må resten av 2019 ta igen vad början missat. Sammanfattningen av dessa två månader går i magsjukans tecken, så vi ältar den lite till.

Januari

1. ”Jag åker till farfar i natt.”

Ok, den här har ingenting med magsjuka att göra. Jag satte istället hjärtat i halsen, som omväxling.

2. ”Nu är det färdigkräkt,” sa morfar.

VAB för magsjuka

3. Hur går det med magsjukan, då?

magsjukan
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.

Februari

1. Kan Simons värsta trotsperiod vara över, eller …? Törs vi ens tänka tanken?

Vi törs knappt tänka tanken, av rädsla att jinxa möjligheten så att han ska förbli periodvist odräglig för alltid.

2. Magsjukan pikar i vabruari – i vårt hus.

sjukdomskaos
Det var tamejfan värst hittills.

3. Mammatrams 4 år

4 år
Hipp hipp!!

Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

efter magsjuka

Jag visste, men jag förstod inte

Vi har som bekant haft en vansinnigt magsjukestinn vinter, vi har aldrig varit med om något liknande. Vi vet att vi hittills varit relativt förskonade från det här med att, som min far säger, ”som småbarnsförälder är det lättare att kryssa i de dagar då alla är tillräckligt friska, istället för att hålla på att stryka alla dagar då nån vabbar eller är sjuk själv”, men det är inte förrän nu som vi liksom inser hur det kan vara.

Efter alla vändor med magsjuka i olika uppslag och grader – där den senaste var i särklass värst hittills – så har vi satt ihop en lista, eller sammanfattning, av vad vi fått att gå på och som verkar ha hjälpt (taiträtaiträtaiträtaiträ).

Medan magsjukan pågår

efter magsjuka

GE BARA VÄTSKEERSÄTTNING, alltså inget vatten.

Barnet förlorar stora mängder salter genom diarré och/eller kräkningar. Om barnet kräks ska det vara max 5 ml var 5e minut, inte mer och inte oftare – oavsett om föräldrahjärtat brister av att hålla det. Även om det ser ut som att allting kommer upp igen så hinner kroppen ändå med att ta upp lite grann. Den begränsningen är inte nödvändig om det bara är diarré som pågår.

Vätskeersättningen kan varieras med ljummen buljong om man vill. Försök undvika kylda eller värmda varianter, eftersom ljummet är det snällaste mot magen.

UNDVIK BLÅBÄRSSOPPA. Hos upp till 25% av befolkningen (källa) har blåbärssoppa motsatt effekt, så om ni testar med det och det inte blir någon skillnad så sluta helt.

Hygienen för alla

Vinterkräksjuka är smittsamt och när man kräks bildas små små fina droppar som hänger i luften och lägger sig som en hinna över hela toalettutrymmet.

Tvätta händerna ofta och se till att spola i toaletten med locket stängt. Använd helst olika toaletter, byt handdukar ofta och gärna även sängkläder – åtminstone örngotten.

Under återhämtningen efter magsjuka

De flesta repar sig för egen maskin, men våra barn har haft det svårare att få magarna på rätt köl igen och vi har tappat räkningen på återfallen sedan första insjukningen för två månader sen.

För den som vill gå all in – vilket kan rekommenderas, då återfallen till sist nöter ner kämparglöden hos den mest optimistiske av vårdnadshavare – för att främja återhämtningen av små magar (samt för den olycklige vuxne som eventuellt drabbats av bakterier istället för virus) så kommer här den lista på grejer som vi tvingats följa till slut.

efter magsjuka

Att undvika efter magsjuka:

Blåbärssoppa, som sagt.

Stora portioner. Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, och även om du såklart är glad att se att aptiten är tillbaka så är det inte bra för magen. Risken för långdragen diarré och/eller regelrätt återfall finns även när de känns nästan friska. Ge mindre portioner, ät oftare istället för de behöver ju fortfarande få i sig samma mängd. Ett par dagar till nån vecka har vi fått höra.

Alla mjölkprodukter , dvs allt som innehåller mjölk. ”Till och med korv med mjölkpulver i”, som vår husläkare sa. Läs innehåll på allt du ger barnet om du inte är van, många tänker tex inte på att välling (oftast) är gjord på mjölk. Detta ska följas i minst tre veckor, sedan kan man gå över till laktosfritt resten av den totala tiden på tre månader.

Gluten. Gluten är inflammationsfrämjande för tarmen, nu är tarmen uppretad och eventuellt inflammerad så därför stryker vi det rakt av. Det betyder, till exempel, allt som innehåller vetemjöl. Även detta bör hållas ca tre månader.

• Allt det som ni sett retat magen hittills. Syrliga saker, sura saker, starka saker, banan, whatever. Ta med allt på listan.

Åter på förskolan efter magsjuka

efter magsjuka

Såvida barnet inte dragit på sig en ny sjukdom – men man märker sannolikt skillnaden – så smittar det inte längre efter 48 timmar sedan senaste kräkningen/diarrén. I Ångermanland är det 72 timmar som gäller, har jag hört.

Allmänmåendet kan vara kanon, ungen är pigg som en mört och understimulerad i sjukstugan, men kräks ibland från ingenstans – nu snackar vi när det gått ett tag sedan barnet var sjukt, alltså – antagligen på grund av att det fått nåt i magen som magen överreagerat på.

Be om ett intyg från en läkare att ge till förskolan om begränsad kost/specialkost eller vad de nu vill kalla det. Det finns många barn som redan går på gluten- och mjölkfri kost så att lägga en unge till på den dieten spelar sällan förskolan någon roll.


Som sagt, detta är vad vi fått höra och/eller läst oss till. Jag rekommenderar starkt Aleris sida om magsjuka. Det mesta man vill veta står där, inklusive rådet att undvika blåbärssoppa. Råden om gluten- och mjölkfri kost fick vi från vår husläkare (allergispecialist) och moster Catrine (BVC-sköterska) höll helhjärtat med.

Saknar du något råd på listan? Kommentera gärna!

Det händer inget

Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.

”Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.

”Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.

”Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”

Han tittar ner efter nappen och tänker. ”Ha den …!” Han låter bekymrad. ”Jag hämtar den!”

”Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”

”Haa deeen!”

”Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.

”Nallen?” Han tittar intresserat efter den.

”Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.

Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:

”Det händer inget.”

Vinterkräksjuka/maginfluensa/sjukdomskaos pikar i vabruari. I vårt hus.

”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.

Jag berättade om lagret förra veckan, om du minns. Eller i alla fall om resan dit. Själva dagen på plats blev allt vi hoppats på, dvs en förpackningsnörds hemmamiljö ungefär, men kl 14:50 ringde plötsligt förskolan.

”Adrian kräks hela tiden. Det bara RINNER ur honom!”

Alltså, allvarligt? Det finns tydligen inget slut på den här historien. Hursomhelst. Jag ringde mamma, som skulle hämta pojkarna, för att meddela. Hon stod utanför förskolan när jag fick tag på henne.

”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.

När man bokstavligen kan se vad som väntar

På tåget på vägen hem ringde jag på facetime, som kvällen innan, vid middagstid. Det första som hände efter att Björn svarat och ställt paddan på bordet var att Adrian kräktes på köksgolvet.

Han skrek sitt vanliga ”de komme inge” innan han kräktes på nytt. Simon satt vid bordet och tittade på medan pappa torkade spya och mormor brottades med en vansinnigt törstig och febrig lillebror. Mormorhjärtat brast och gav efter för de förtvivlade tjuten efter vatten, Björn hojtade ”Nej! Neeej!” eftersom man inte ska ge mer än 5 ml var 5e minut. Mera tjut och skrik, och på min sida av allt detta var jag så åksjuk av snabbtåget att jag inte orkade göra annat än att betrakta det sjukdomskaos som väntade mig.

Det var värt det

När jag kom hem gick jag upp till Simon, som inte somnat, och kramades en stund. Sedan gick jag för att titta till Adrian. Han slog upp ögonen när jag närmade mig sängen och sa ”vatten, mamma, jag vill ha vatten”, så jag tog med mig honom ner och sen satt vi vid köksbordet och vattenmatade i 90 minuter under intensiva distraktionsförsök med napp, netflix, dans och prat för att ta fokus från hur fruktansvärt törstig han var och hur utsvultet desperat han bokstavligen kastade sig med båda händerna utsträckta mot muggen med vätskeersättning.

Men så när det började bli sent, och det värsta hade lagt sig, så blev det lugnare. Vi satt vid köksbordet, jag med honom i famnen, och tittade på barnprogram när han vände sig halvt om för att goskramas och söka tröst. Han borrade in sitt lilla varma ansikte mot min hals, snusade och sa, medan nappen grumlade orden, ”mmmmamma … Jag älskar dig.”

Mitt hjärta sjöng av lycka, där mitt i eländet. Det var ett riktigt himlen-i-min-famnögonblick.

Utspelet

Det var egentligen dit jag ville komma med den här historien, att Adrian gav mig ett av mina vackraste ögonblick och att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det, men ingen gillar oavslutade historier, så …

Adrian insjuknade som sagt förra onsdagen. Dagen därpå piggade han på sig. I fredags fick jag dra hem akut efter lunch, eftersom jag fattade att jag skulle bli dålig och kräkas vilken sekund som helst – mycket obehaglig känsla att ha, över lag, men framför allt på nya praktikkontoret – och när jag kommit hem (jag hann hem) ringde de hem Simon från förskolan eftersom han också mådde dåligt. Björn jobbade hemifrån så han gick och hämtade. Senare fick jag veta att även mamma insjuknat samma dag.

Jag blev jättesjuk. Alltså jätte, jättesjuk. Maginfluensa av den värsta sorten med bonusar som vätskebrist och feber och, ja just det, jag kunde inte gå. Fick krypa uppför trappan den kvällen. När barnen kom in till mig i sovrummet och skulle säga godnatt låg jag och frossade på mage och kunde bara lyfta huvudet för att möta dem. Inget annat.

Simon drabbades inte lika hårt – de gör ju sällan det, de där små – och var liksom på benen någorlunda dagen därpå, och i söndags insjuknade Björn sist i raden av de lättfällda brickor vi är.

Igår var det onsdag igen, och jag mådde fortfarande illa. Alla andra är återställda sedan flera dagar, så jag undrar om det kan vara så att det drabbade min kropp hårdast för att jag 1) inte är ett småbarn och 2) inte har så mycket reserver att ta av.

Men det blir bättre, snart är det borta och vi är redo för nästa omgång. Kom igen bara, vabruari, än är det inte slut.

sjukdomskaos

Ofrivillig bortanatt i Skåne

Jag gör min andra praktik på utbildningen nu. Praktiken och exjobbet är det enda som är kvar, de kommer löpa parallellt över hela våren och till sommaren blir jag klar med min utbildning – vilken gällde förpackningsdesign och -konstruktion, för den som generande nog inte memorerat vad jag gör under den tiden som jag inte aktivt är mor till mina barn.

Åter till praktiken. Handledaren har hela tiden varit tydlig med att vi ska “jobba”, dvs vi (för jag gör praktiken ihop med en klasskompis) är praktikanter med riktiga arbetsuppgifter. Till arbetsuppgifterna, under rubriken “komma in i det”, hör ett studiebesök till lagret i Skåne. Till Skåne åker man inte bara över dan, helst, eftersom det innebär 4 timmars åksjuka på snabbtåget.

Så, till saken: det blev en natt på hotell. En bortanatt från familjen (Ve och Fasa – not), men två nätter från barnen eftersom jag kommer hem efter läggningen ikväll.

Vem lider av en bortanatt, egentligen?

Alltså jag vet ju att det inte går nån nöd på pojkarna, särskilt inte som vi fejstajmade genom hela middan, men hallå? JAG då. JAG som längtade så intensivt efter lite lugn och ro förra året, men som nu sen praktiken drog igång har dåligt samvete – en av mina bästa grenar, för övrigt – nästan varenda dag för att jag kommer hem lite senare än jag brukade på lektionsdagar. JAG som därmed nästan börjat se fram emot Simons raserianfall så att vi kan få umgås extra intensivt*. För MIG är det inte så jäkla enkelt att vara borta två dagar. TVÅ dagar.

Fast än så länge går det bra.

bortanatt i skåne
Så snygg skrivbordslampa. Som av en händelse hade jag beställt en golvvariant hem så blev glad att se att den faktiskt är fin IRL.

*Vi ser det så, att dessa raserianfall och lite märkliga utbrott över färgen på maten och vem som får titta på vem och så vidare, är en del av hans utveckling och alltså någonting han måste ha för sig. Men. Det betyder inte att han inte ska behöva möta motstånd. Motstånd är bra. Motstånd behövs. Hurra säger jag, som får lägga min uppmärksamhet bara på honom och sen dessutom kramas massor när det är över.