Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

”Inte!”

”Vaddå inte?”

”Inte bullegutt!”

Bild från i somras.

Vilken helg vi fick! Helgaktiviteter, besök och allmänt schysst stämning

Helger är egentligen för korta, de borde vara 3 dagar långa istället. Ett gäng händelser fyllde helgen så att vi knappt hann se den passera; besök och helgaktiviteter mötte varandra halvvägs och det var så mysigt. Yr, rosa hjärtesmiley.

Finbesök

Pappa kom upp och hälsade på i onsdags, stannad till i lördags morse och det var, med risk för upprepning, jättemysigt. Han träffar inte barnen ofta eftersom han och Pia bor i Skåne, men vi brukar face-tima en gång i veckan eller så och när han skulle hämta dem efter föris i onsdags så mötte de honom under jubel i hallen med skor och kläder redan i famnarna.

Lekland

I lördags åkte han hem, och i tomheten efter min pappa tittade jag och Björn ut genom fönstret och tänkte samma sak: valet stod mellan att frysa i regnet i nån lekpark i 2 timmar på förmiddagen, eller att åka och göra nåt kul inomhus. Svårt val.

Vi åkte till Leo’s Lekland. Barnen blev förstås jätteglada men jag tror jag blev tröttast av alla av det besöket. Adrian klättrar överallt där Simon far fram, och jag tänkte mycket på hur utvecklande det måste vara rent motoriskt för honom att ha nån att ta rygg på – särskilt på ett lekland.

helgaktiviteter
Dammet efter Simon lägger sig sakta vid horisonten.
helgaktiviteter
”Ba-da?!”

Gröna Lund

I söndags kom Annette (farmor) och hälsade på över lunch – jättemysigt, återigen, med fint väder och pigga ungar. På eftermiddagen tog vi bilen in till Gröna Lund, eftersom jag var där på kickoff med praktiken för snart 2 veckor sen och inte har slutat prata om att ta med barnen dit sedan dess, och mötte upp Jonas och Monika innanför entrén.

Barnen har aldrig varit på Grönan förut, så vi hade en handlingsplan. Vi hade tittat ut vilka attraktioner som de skulle kunna tänkas gilla, och vi var inte helt fel ute. Veteranbilarna kördes såklart, sen karusellen, tuff tuff tåget, och sen ville Simon åka Nyckelpigan. Jag ställde mig i kö med honom, men då skrek Adrian tills Björn ställde sig med Adrian på axlarna i kön han med.

Nyckelpigan. Bildkälla: Gröna Lund.

Simon gillade det. Sista varvet skrattade han. Adrian och Björn åkte i omgången efter oss, och jag såg på min yngste att … m, det var för tidigt. Nog såg han rolig ut, men det såg inte ut som att han var med om något positivt och det drog lite i mammahjärtat. Kanske borde vi bara ha sagt nej, men samtidigt så ville han verkligen. Han var inte så pigg på fler karuseller efter det, men envisades trots allt med att åka de flygande elefanterna, något som han fortfarande verkar ångra bittert – liksom jag, som åkte med honom och blev åksjuk.

Vi var kvar till läggdags, så det blev en sen kväll och igår morse tog vi en halvtimmes sovmorgon. Barnen pratade fortfarande om ”tivolit” under frukosten, båda var särskilt förtjusta i Kärlekstunneln och sen bröt Simon ihop i vanlig ordning, denna gång för att jag sa att Gröna Lund har stängt nu fram till i vår.

Praktiken so far

Jag lämnade 2 tjocka första veckor på praktiken bakom mig i och med helgen, och sammanfattningsvis kan vi säga att det funkar bra. Jag jobbar i program som jag är bekväm med, får vara kreativ utan tidspress och de lyssnar när jag kommer med frågor. Mer än så kan väl inte begäras, sen är det förstås som de säger; jag väljer själv hur jag vill hantera min praktik. Översättning: det finns jobb att göra för den som känner att tiden finns. Översättning: tillfälle att arbeta med tidsfördelning och att känna sig tillräcklig trots att man inte kan vara på plats lika länge som vissa andra. Översättning: personligt utvecklande.

Därför har vi fått grått hår

grått hår

Grått hår, färgat igen

Jag färgade håret igen härom dan. Jag har inget emot de grå vita håren i sig, jag gillar bara inte kombon när de inte är tillräckligt många för att ta över. Om några år är de däremot så många att jag kan börja färga håret vitt istället. Det kommer bli grymt. Men än så länge är det mörkt som gäller, och … wow vilken skillnad. Jag ser 30 år yngre ut. Eller kanske 3? Yngre, oavsett.

Enligt min mor ärver man sin hårkvalitet på mödernet (med undantag av henne själv (??)), och med det i åtanke kommer jag inte behöva färga mörkt så många år till. Simon och Adrian drar ju sina strån (ha, haaa) till stacken också, om man säger så. Varför (undrar INGEN)?

Därför får du gråa hår när du blir förälder

Om du behöver en närmare förklaring – mer specifikt, så att säga – så har nån juvel skrivit en fin liten artikel om det också:

Ett trotsbarns 10 budord (vi har alla behövt genomlida detta)

Jag funderar på att skriva en egen snarlik lista, med några fler punkter – som till exempel ”få raserianfall av obskyr anledning, vråla ÅKA BIIIIIL och dunka näven i bordet så att frullen flyger”, m.m.

Språkförbistring i trappan

Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.

Han stannar snart och håller upp handen mot mig:

”Topp, mamma.”

”High five! … Eller vaddå stopp?”

”Topp. Säl.”

”Är du en säl?”

”Neeeeeeeej! Sääääääääl!”

”Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”

”Säl. Inte oumpa.”

”Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”

”Ja-a. Nä-ä.”

”Ok.”

Årets fruktöverflöd av päron och äpplen (hjälp mig!)

Såhär såg det ut i början av sommaren, innan torkan, och nog anade vi att det skulle kunna bli mycket frukt i år. Det blev det. Trots torkan.

Fruktöverflöd

Förrförra veckan vabbade jag alla dagar, och vi plockade tamejfan äpplen och päron varenda dag, jag och barnen. Jag bad vår städerska komma och plocka, om hon ville ha (hon har fortfarande inte dykt upp), liksom grannarna, mamma och brorsan. Trots det faller äpplena fortare än vi hinner plocka dem och päronen har börjat ruttna på sina grenar. På trädgårdsbordet står ett antal kassar – 6 st, för att vara exakt – med frukt som sakta gås om intet. Jonas var här förra helgen och vi plockade en kasse full åt honom. Det märktes inte ens! Trots att familj och vänner förbarmar sig över svinnet så, ja, du ser hur det ser ut (vill du ha en kasse så maila mig!)

Vi är glada att vi har välmående fruktträd, men vi hinner inte med detta. Problemet både vad vi ska göra med allt, liksom att hinna plocka upp det från marken innan det blir dåligt. Vi kämpar på och gör torkade äppelskivor och äppelmos, men det går bara åt en storbunke frukt per omgång och vi hinner inte med det varje dag.

Ljuvlig must från förrförra året.

För 2 år sedan åkte vi ut till Rosenhill på Ekerö och mustade, men det har vi inte haft tid med hittills i år. Tyvärr, för det blir verkligen god must av de här äpplena och i år har vi dessutom 2 päronträd som gör sjukt goda päron.

Vi ska försöka få till det om 2 veckor – under förutsättning att vi har nån frukt kvar att musta då.

 

Var då nånstans, sa du? (Farmors tåramsa)

Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:

”Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”

”Å nej! Var då nånstans?”

”På buttijuggan.”

Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

”På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.

Han håller fram sin fot med tårna uppåt: ”Däj,” säger han och pekar.

Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.

Farmors tåramsa

Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!

Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.

 

Vab-sorter och förkylningstider

Hösten är här!

Det finns lika många sorters vab som det finns typer av regn, kan jag tänka mig, men de vanligaste vi ser hemma hos oss är dessa 3:

Mysvab

När de är pigga nog att vara vakna och vara med, men inte pigga nog för att bråka. Man får kramar, de har inte ont nånstans och de sover länge.

Muckvab

När de orkar köra på 8:ans växel istället för på vanliga 10:ans, och umgänget liksom går ut på att vara frustrerad och bråka. De har begränsande symptom, typ igenkloggade näsor, ymnigt snorande eller blåsor i munnen, och är sura som standard. Man får stryk, och de väcker sig själva i förtid genom andnöd eller hostattacker. Öronproppar eller hörselkåpor är ett hett tips.

Tråkvab

De är nästan friska, men av ett eller annat skäl – smittorisk, lite väl aggressiv hosta osv – kan man inte riktigt med att lämna dem på föris. De har däremot lyckats smitta vabföräldern som nu är lite hängig och har noll – NOLL – tålamod.

Andra veckan i skolan

Andra veckan i skolan tillbringas inte i skolan för min del, eftersom pojkarna blivit förkylda. Gissa vilken vab-sort de bjuder på? Två, faktiskt. De kombinerar muck- och tråkvab, men jag tror att min egen hängighet beror på sömnbrist – till följd av att assistera en täppt Adrian titt som tätt om nätterna – snarare än verklig begynnande förkylning.

Som tur är så är inte den här skolveckan så viktig, och på måndag börjar min praktik så det blir ett nytt kapitel.

Det är lite synd att de är hemma just precis dessa dagar, eftersom de egentligen skulle ha gått till att göra klart uppe i hallen och helst även tapetsera Adrians rum så att det också blir klart nån gång.

… Lite småtrist är det förstås att ha pågående projekt hemma som liksom bara står, men å andra sidan kommer det knappast som en överraskning. Det får ta den tid det tar. Så istället för att tapetsera så roar jag mig kungligt på samma lekplatser som vi alltid går till eftersom de ligger så nära hem.

Visst ser man tydligt hur sjuka de är?

vab med nästan-sjuka barn vab med nästan-sjuka barn

 

Skoldag 1; i kölvattnet på självförvållade olyckor

Vardagen är på plats igen, skola, förskola och jobb är igång och det känns bra. I alla fall nu, när jag varit hos kiropraktorn.

I söndags gjorde jag 2 saker som kom att störa fantastiskt bra dagen därpå:
  1. Jag tränade så att jag överansträngde mitt dåliga knä.
  2. Jag ramlade av en boll. Det var självförvållat; vi var i lekparken och jag roade mig med att balansera på en fot på en basketboll som plötsligt – fullständigt oväntat – rullade åt sidan så att jag trillade i backen.
Låt mig sammanfatta min första skoldag för terminen, dvs dagen efter detta:

Start kl 00:32. Adrian vaknar till och kan inte somna om; han är törstig fast inte tillräckligt för att resa sig, det är varmt och kallt och för tyst och fan och hans moster. I 2 timmar håller han hov genom att låtsas alt försöka somna och sen börja gnälla igen, medan jag upptäcker att mitt knä gör så pass ont att jag helst inte vill rubba det ur fläcken och att min axel (twist: inte den jag landat på) strålar av smärta som gör att det bara går att ligga på magen med ansiktet ner i madrassen och massera en punkt vid nyckelbenet för att kunna andas normalt – detta samtidigt som jag försöker klappa Monsieur på ryggen, stoppa in nappen igen, lägga på filt och täcke bara för att höra honom sparka det av sig och genast gnälla för att han lyckats.

Morgonrutinen gick galant – MINUS undergångskänslorna när jag insåg att vi har många termosmuggar men inte ett enda lock – tack vare att jag tillbringat 30 min kvällen innan med att göra matlåda, flytta över lås och hjälm till fulcykeln samt pumpa däcken, välja kläder, packa väskan, kolla schema och skolmail, packa ungarnas prylar i en påse vid dörren m.m.

På väg till skolan checkade min axel ut helt och jag kunde inte gå fort och inte bära väskan som vanligt. I skolan kom nattens sömnbrist ikapp, och där fanns ingen väldoftande termosmugg med varmt te att parera sömntågen med, tillsammans med en rungande huvudvärk samt ont à la ”håll” i ryggen. Jag slutade fatta vad som sades på lektionen, tiggde en värktablett av en kompis och bokade tid efter lunch på nåt kiropraktorställe i stan.

På väg till kiropraktorn hade jag fan ont överallt, speciellt i magen eftersom mensvärken drog igång då. Kiropraktorn knäckte och bände och konstaterade och ”spräckte gasbubblor” i nacken (dvs knäckte nacken) och ryggen och lite överallt. Sjukt obehagligt.

”Jag har fortfarande lika ont. Ska det vara så?” sa jag när hon upplyste om att vi var klara.

”Det är bara musklerna. Vila dem idag och kom tillbaka på fredag om det inte gått över.”

Jag gick till Espresso House (chai-beroende) och satt med skolarbetet där, men vid ena bordet intill pågick en haltande anställningsintervju och vid det andra satt 3 trettonåringar (-ish?) och diskuterade Twilight på fullaste asså-OMG-man-ba-whaaaat-allvar, illustrerat av diverse filmklipp på högsta volym, så i stället för att jobba satt jag och reflekterade över min egen barn-/ungdom och undrade hur i hela fridens dagar nån stod ut med mig när jag var 13.

Jag fick i alla fall dricka en chailatte. Älskar dem.