En natt med en förkyld 1,5-åring

Adrian är som sagt sjuk. Alltså, det hostas och snoras, febern kör en stadig 39° och humöret är förstås därefter – dvs superbra, så länge han har 200% koncentrerad fokus från en förälder.

Det är bara att vänta ut, och det är ok. Vad som INTE är ok är att han inte kan andas genom näsan när han ligger ner. Det betyder att han andas genom munnen, och då är nappen i vägen, så han kastar den, och sen upptäcker han att han är utan napp, och då börjar han leta. Om han inte hittar den så vaknar han, så man sover på aga om nätterna. Mer än vanligt, alltså.

Reflexen från förr – att ignorera störande saker när man försöker sova, och liksom vänta ut dem – har vår 1,5-åring effektivt hjärntvättat upp till blixtsnabba händer som nästan på egen hand klarar av att leta upp en tappad napp i beckmörker OCH hitta stället den hör hemma* på, i en enda rörelse.

Det är för övrigt en typisk sån där vässad förmåga man drillats till, och som kommer glömmas bort så fort den inte längre behövs. En vacker dag kommer jag kanske se tillbaka på den här tiden, då jag nattetid kunde aktiveras på en millisekund, och bli sentimental över mina förlorade förmågor.

Eller inte.

1,5-åring

Adrians natt

Varannan timme, minst, så händer nåt:

Nappen har rymt, liksom de flesta av dess likar. Gör nåt åt denna KRÄNKNING till uppfinning! MAMMA!!

Två varv måste snurras så att täcket blir trångt, så att jag kan känna mig låst och låta som om jag överväger ett utbrott. Då kan hon klappa mig på ryggen non stop och det gungar nästan som i barnvagnen. Love it!

Måste resa mig och trampa runt lite, kolla läget så att alla är med. Kolla, no hands! Akta så jag inte snubblar för då kanske jag vaknar!

Mitt täcke har anfallit mig. ATTACK!!

Jag har legat stilla i över 30 min. Gympa gympa gyyyympaaaa.

Vaddå dröm? Snack. Jag är Universums centrum runt vilket verkligheten väver sitt tvivelaktiga nät.

Har mamma somnat? Va!? ÖRFIL! Fortfarande seg, huh? ÖRFIL MED KNUTEN NÄVE!

Allsång är bäst på natten. Helst till tonerna ”hur jag undrar var du är” (Blinka Lilla Stjärna). Ingen tycks förstå detta, så jag höjer volymen; höjd volym är en välkänt bärande pedagogik i alla lägen, särskilt vid språkförbistring.

Jag sitter på hela Universums samlade visdom. HÖR NI INTE DET?!

Min natt

När jag faktiskt sover, så drömmer jag att jag inte sover och att jag blir väckt hela tiden. Natten känns ändlös mellan varven, men framåt 04 blir det lugnt.

Jag är så trött, och på gränsen till att bli arg ända in i bröstkorgen, du vet, när jag blir väckt en sista gång:

Det hjärtliga, genuina, underbara babyskrattet bubblar upp långt inifrån täcken, nappar, drömmar och fippel och sprider sig som sockerdricka genom min tunga kropp och drar mig i mungiporna. Det är som balsam för själen. Allt är förlåtet. Nästa natt gör vi om det här älskling

Jag hör mina egna tankar, och känner mig inte helt nöjd med att konstatera hur lättmanipulerad jag är. Men jösses… har jag ingen självrespekt? tänker jag innan jag somnar – 15 min innan väckarklockan ringer.

 


*vägen till perfektion är lång och krokig; många gånger har det hänt att ungen till slut vaknat helt förbannad eftersom jag envisats med att försöka trycka in en självlysande napp i hans öra. Eller näsa. Nacken frekventeras ofta också av sagda nappar.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

Förra veckan, inför Alla Hjärtans Dag

Björn: Har du tänkt nånting på den 14e?

Jag, tänker onormalt länge: Du menar Alla Hjärtans?

Björn: Ja.

Jag: Nej. Har du?

Björn: Nej. Det är ju en onsdag..

Jag nickar tyst, vi förstår varandra.

Björn: Bättre att lägga tid på varandra när vi kan, istället.

Min första (och enda?) Alla Hjärtans Dag-present till Björn. Jag skickade en sån här ask till honom på jobbet, via en av våra stammisar på hotellet som mer än gärna bidrog till överraskningen.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Elin kommenterade såhär på mitt förra inlägg:

Känns väldigt egoistisk att lämna ett barn med 37,8 i vilotemp.
Och väldigt väntat att förskolan skulle ringa hem honom. Undrar hur många barn o personal som blev smittade för att du skulle vila. Nästa gång kanske din man kan vabba direkt om du ej klarar att ta hand om barnen..

Det här kan förstås diskuteras. Tack, Elin, för att du lyfter något som jag inte hör för första gången.

Roten till allt ont

Många tänker på samma sätt, I know, och alla gör vi olika. Tar man diskussionen till sin spets (jag har sett den på andra håll) så kommer man rörande enhälligt fram till att det är såna som jag som gör att sjukdomar sprids. Om alla tänkte tvärtemot såna som mig så skulle vintersjukdomar utrotas.

Överblick

Men om vi ska se över situationen då, som kanske inte framkom i sin helhet – hur skulle den kunna det? – vad gäller min yngste sons brutalt grymma förvisning till förskolan, med noll hänsyn till andra, trots uppenbar sjukdom:

Smittorisk

Såhär kan man läsa om influensasmitta (vi får anta att det handlar om influensa, med tanke på alla symtom) på 1177:

”Influensa smittar redan innan du har fått några symtom. Du kan alltså smitta andra utan att veta om att du är sjuk.”

Vidare har det inget med renlighet att göra, för den som vill veta, eftersom viruset är luftburet och varenda unge på föris hostar halva eller hela vintern.

Vi – liksom alla andra familjer, med extremt få undantag (typ inga), som har sina barn på förskolan – har ingen möjlighet att ha barnen hemma hela eller ens halva vintern enbart pga hosta (när de i övrigt mår bra, förstås).

Stackars Adrian

Fantastiskt vad olika vi påverkas av sjukdom. Små barn tycks hantera feber ofantligt mycket bättre än vi vuxna. Hursomhelst:

Adrian är som de flesta jämnåriga ett mycket rörligt barn. Han är alltid glad, dvs om han inte är hungrig, trött, obekväm eller provocerad.

Allmäntillståndet igår morse var precis som vanligt; alltså en pigg, glad, energiskt sjungande pojke. Enda anledningen till att jag körde panntermometern på honom var för att jag precis hade gjort det på Simon och Adrian blev intresserad.

Temperaturen går ofta upp på honom när han leker. Inte riktigt så högt som 37.8°; det brukar stanna vid 37.6° när han är som mest aktiv. 37.8° var alltså inte vilotemp.

Väntat samtal

Ja, det var väntat att förskolan skulle ringa. Vilken dag som helst. Vi har liksom gått och väntat på det. Jag menar, Björn var sjuk hela förra veckan och är fortfarande inte kry, Simon har varit dålig med feber varje kväll sen i lördags. Jag blev riktigt dålig i förrgår. HUR kan Adrian klara sig? Och ändå har han gjort det – dvs fram tills igår då, vilket var så länge att jag börjat hysa hopp om att han inte skulle trilla dit alls.

Olyckligt att det skulle bli just igår, av alla dagar.

Klara av att ta hand om båda barnen

Det är skillnad på vad man klarar av, på riktigt, och vad man tror att man klarar av. När man är sjuk på det här sättet känns det som att man inte klarar av nånting, knappt ens sig själv, men det gör man förstås visst.

Jag vet det.

Därför sa jag att jag kunde vara hemma själv med Simon, men det finns en gräns för vad man måste, också. Därför ringde jag till Björn på morgonen (han åker hemifrån kl 06) och sa att om Adrian blir sjuk nu, så kommer du väl hem? Javisst, sa han.

Nästa gång

Det finns ingen nästa gång, för alla gånger är olika. Det är svinlätt att hålla med, och säga med facit i hand att Björn borde ha stannat hemma, utifall att. Utifall att Adrian skulle bli sjuk just den dan, så borde han ha stannat hemma en dag till; han har ju redan varit borta i en och en halv vecka ändå.

Sammanfattning…

När jag tog tempen på Adrian var Björn redan på jobbet. Jag både lät och mådde som en skadeskjuten kråka. Simons gnäll strålade i hela huvet som kändes som att det skulle gå sönder. Hela jag kändes som att jag skulle gå sönder. Adrian sjöng och skrattade, mixade med ett falsettskrik då och då.

Jag hade fattat samma beslut igen, under exakt samma förutsättningar – som vi redan fastställt aldrig kan återkomma.

Vad ADRIAN anbelangar så var det precis lika bra, men sannolikt roligare, att vara på föris jämfört med hemma. När de ringde hem honom så var han fortfarande på bra humör, så jag har noll dåligt samvete där.

Vad gäller smittorisken så har han naturligtvis redan smittat massor långt innan igår, precis som Simon innan han fick sin feber, precis som Björn som smittade i 2 veckor (?) innan han blev sjuk ordentligt, precis som hälften av alla som jag åker i samma tunnelbanevagn med var och varannan morgon, och precis som många av de andra barnen på föris.

Lisa, i rollen som egoistisk mamma, då? Som inte frivilligt är hemma och vabbar för sina 2 barn (varav en inte är dålig och alltså terrar sin omgivning till följd av understimulans) när hon själv är sjuk?

Hur mycket jag än försöker känna efter, så har jag inget dåligt samvete där heller. Det var inte som att jag fick någon vila med Simon, för övrigt. Vi gick till parken, eftersom han är ganska pigg på förmiddagarna och behöver frisk luft.

egoistisk mamma

…med facit i hand

Jo, Björn borde ha stannat hemma. Om vi kunde leva om gårdagen, med vetskap om hur det skulle gå, så skulle han göra det, definitivt. Men med de förutsättningar jag hade när jag valde att ta Adrian till föris… Nej. Jag skulle inte kalla någon annan mamma egoistisk för det.

Aldrig.

Det är en enorm skillnad att vara hemma med en sjuk unge, och vara hemma med 2. Särskilt om bara den ena är pigg. Supersärskilt om man är sjuk själv.

 


PS till Elin, och till dig som kanske stämmer in

Tack för att du lyfter frågan, trots att jag tycker att ”väldigt” egoistiskt var att ta i. Som svar på din fråga utan frågetecken: jag undrar också, trots att jag inte fick vila alls.

Nästa gång kanske Björn kan vabba direkt. Jag hoppas det.

Ser fram emot vab för mig själv och båda barnen imorgon. Supertaggad.

Ta i trä, igen.

”Adrian – som jag släpade till föris imorse trots sina 37.8° (jag kände att det räcker med att vabba för ETT barn när jag själv är så risig). Men än har de inte ringt, och enligt sjukvården är det inte feber förrän det är över 38.”

Ja, så skrev jag igår. Klockan var 13:30 när jag fällde ihop datorn och försökte blunda bort huvudvärken, de kokande ögonen och hostan. Då ringde de från föris:

”Adrian har feber, det ångar om honom,” sa pedagogen och fortsatte: ”Jag visste inte vem jag skulle ringa, om det var dig eller Björn, men jag kom inte fram på hans nummer.”

NEEEEEEEEEEJ!!! – sa jag inte. Jag sa: ”vi kommer, men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det för Simon ligger och sover och jag kan ju inte lämna honom, och vill ogärna väcka honom för han är ju också sjuk.”

Efter att ha skickat ett gäng desperata meddelanden till Björn, som uppenbarligen valt att stänga av sin mobil, ringde jag för att rådslå med mamma. Inte för att hon skulle komma, utan för att jag inte kunde tänka klart.

Så efter att ha kommit överens med förskolan om att mötas vid förisgrinden, så att jag kunde plocka upp Adrian färdigklädd (Simon kan vara ensam i 2 minuter), slutade det med att pedagogen i fråga klädde på Adrian, packade allt han hade på sin hylla i påsen och levererade honom direkt vid dörren; jag behövde aldrig gå ut.

Jag älskar den här förskolan.

Vi bor som sagt väldigt nära.

Sen kom Björn ham vid 15:30, och jag kunde gå och lägga mig. Idag ska jag ligga ner så mycket det går, för imorn ska Björn på ett event och är borta hela dan fram till 19. Bäst att krya på sig så hårt det går medan man kan…

Ny babypryl på is eftersom alla är sjuka

Ny babypryl

Den senaste i raden av babyprylar som vi testar: Babydeepsleep. Det är som tyngdtäcken, fast för småbarn. Finns som sovpåse och sovdräkt, och förhoppningsvis kommer Adrian att älska den.

babypryl

Än så länge älskar han den på samma sätt som man älskar att ha en jättetung dunjacka på sig inomhus… men det kanske kommer. Han har trots allt hosta och låter lite ansträngd i den; då brukar man inte vilja ha tyngd på bröstet när man ska sova.

Så… mot bakgrund av förkylning och influensatider så har vi lugnat oss en aning i infasandet av den nya sovdräkten som vi på sikt hoppas ska hjälpa Adrian att sova mindre oroligt. Jag återkommer om nån månad eller så när vi törs komma med nån form av utvärdering.

Ta i trä

Om du undrar ifall jag blev sjuk eller inte, efter gårdagens ”jag har minsann vaccinerat mig”, så är svaret på den frågan… ja. Såklart att jag blev. Gick hem nästan 2 timmar tidigare från skolan efter att ha deklarerat högt och tydligt att ”jag mår skitdåligt, faktiskt” samt hostat osympatiskt runt folk hela dagen. Jag kom liksom till den där punkten när det är svårt att försvara att man så uppenbart går runt och smittar folk, när man dessutom inte ens orkar vara kvar.

Så… ja, nu är det synd om mig med. Och Simon. Och Björn. Och Adrian – som jag släpade till föris imorse trots sina 37.8° (jag kände att det räcker med att vabba för ETT barn när jag själv är så risig). Men än har de inte ringt, och enligt sjukvården är det inte feber förrän det är över 38. Om man inte är man, då förstås.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

Det är influensatider, och jag är den enda som har vaccinerat mig.

Dvs jag är den enda av Björn och mig, alltså.

Björn var sjuk i influensa (?) hela förra veckan. Han är bättre nu, men inte helt bra och du vet ju hur det är med män och influensa, väl? Nej, jag är inte elak, det finns en studie enligt MåBra. Med det sagt så har Björn varit en sann kämpe (OBS! ingen ironi, ingen sarkasm) som ändå sytt ihop veckan så att jag kunnat vara i skolan när det behövdes.

I fredags blev det Simons tur att plocka upp stafettpinnen:

”Mamma ja jätteshyk” sa han när jag väckte honom. Det var han inte, men på kvällen märktes det att han hade det lite jobbigt och i lördags var det full kastrull med hög feber, täppt OCH rinnande näsa, hosta samt allmän ynklighet – det sistnämnda väldigt olikt honom.

influensatiderAdrian har plockat på sig den täppta näsan med snoret och hostan nu. Och för min del känns kroppen extremt opigg så kanske blir jag sjuk jag med, trots vaccin och allt.

 

 

Januaris favoriter i år

Jag testade hela förra året att skriva en sammanfattning i slutet av varje månad. Inläggen som lyfts är de som lästs mest av de som publicerats föregående månad eller i slutat av månaden före det.

Januari förra året var den första sammanfattningen som skrevs, så då tog jag inte hänsyn till nånting utan listade bara rakt av från den månadens statistik.

Efter hand har regeln för vilka inlägg som lyfts utkristalliserat sig och nu är det lättare, men det är fortfarande svårt att göra en rättvis bedömning.

Anyway… vi kör ett år till, eftersom det var så kul.

1.

Den sista vagn vi köper; Carena Gotland

På riktigt, det blir inga fler. Vagnen har avslöjats med vissa missa i konstruktion men vi är fortfarande nöjda.

2.

”Vaccinera eller ej?” och utbrytarrörelser från vaccinationsprogrammet

vaccinera

Är det möjligt att vår generation på en del håll fått för sig att vaccinationsprogrammet inte behövs, för att vi saknar erfarenhet av sjukdomarna? För att vi har inte har träffat folk som är blinda eller döva av röda hund, förlamade av polio eller ensamma överlevande ur en syskonskara som härjats av smittkoppor?

3.

Dream Mover

Jag är så förtjust att jag får lust att rita om loggan deras, bara för att ha en anledning att sitta och tänka på hur förtjust jag är.

4.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

En vacker stilla dag, full av tacksamhet för signalfärger och rådjur.

5.

Nyår och nyårsdagen i lugn och ro

Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.

Intervjuad av dietist (-student) om småbarns matvanor

Fellow student

En tjej i min klass, Stina, har en make som går en utbildning (eller vidareutbildning…?) till dietist, och de hade fått i uppdrag att intervjua föräldrar eller närstående – dvs nån som träffar barnen minst 1-2 gånger i veckan – till barn i ålder 1-6 år. Twist: man får inte vara bekant med familjen sen innan.

Stina frågade om jag och Björn kunde tänka oss att ställa upp individuellt, och det är klart man är solidarisk med andra studenter i behov av hjälp. Juh. Bra karma där.

Schysst tyckte hon och så ringde Joel, studenten i fråga, upp oss en kväll förra veckan.

Intervjun

Det var bara 11 frågor, men när man pratar om sina egna barn – och speciellt i anknytning till ett ämne man funderat mycket på – är det lätt att bara babbla på. Så jag babblade på. Joel antecknade. Sen babblade jag ännu mer. Joel försökte hinna med att anteckna och hänga med i resonemanget samtidigt. Sen var det Björns tur.

Tanken var att Björn inte skulle höra mina svar för att inte påverkas i sina egna, men eftersom jag redan hade svarat när det blev hans tur så satt jag bredvid och hörde allt.

Supersynkade

Flera gånger låg det nära till hands att tänka att han måste ha hört mig, eftersom vi svarade så väldigt lika på många frågor, men han sa att han inte hade det – mer än några ord här och där när jag misslyckades med att hålla volymen nere inne i arbetsrummet.

Det var förvånande att vi var så pass samspelta, men å andra sidan har vi pratat mycket om mat och inställning till mat och sötsaker.

Dagen därpå kom Stina och tackade för att vi ställt upp, och så sa hon:

Sweeeet

”Han sa senare, efter att ni lagt på och sådär, att han tyckte ni var väldigt synkade. Han sa också att ni hade typ ‘alla rätt’, om man kan säga så. Det märktes att ni tänkt mycket på det där.”

Det stämmer såklart att vi tänkt mycket på det, och vi har baserat vår inställning på resonemang, egna erfarenheter och vad vi tycker verkar logiskt. Vi har inte känt behov av att förankra vår övertygelse hos nån professionell, men det kändes givetvis kul att höra det. Kunde inte låta bli att sträcka lite på mig, men när man tänker efter är det inte det minsta märkvärdigt.

”Jag tror inte det är så svårt att göra någorlunda rätt. Det svåra är att ha, eller att komma på att ge sig själv, anledning att fundera på sånt som framförallt socker, i förhand. Innan man står där med en sockerabstinent unge i affären,” sa jag och tänkte på alla de barn jag passat som au pair och som inte klarat av att hålla balans till socker. Vem gör det, egentligen, för övrigt?

Vår filosofi

Eftersom jag pratat en stund om det här nu så vore det märkligt att inte berätta hur vi tänker, så här kommer en kort sammanfattning:

dietist

Socker

Du har kanske redan sett inlägget jag skrev för ett snart ett år sedan, men om inte så står allt vi tänker om socker i vardagen och till små barn här. Läs det. Tagga nån som inte läst det.

Sista frågan i intervjun var vad jag tror är den största utmaningen för småbarnsföräldrar idag, och både jag och Björn svarade ”socker” utan tvekan.

Mat

Man kan inte tvinga ett barn att äta, men ett friskt barn som är hungrigt behöver man inte tvinga. Barn svälter inte sig själva. Eftersom man inte kan tvinga ett barn att äta, upptäcker barnet snart att där finns makt. Nog sagt.

Vi försöker undvika att göra mat till ett laddat ämne så gott vi kan genom att erbjuda mat när det är matdags, och vill han inte äta så slipper han – men han får inte annan mat än den vi äter och vi går definitivt inte från bordet för att leka. Vill han umgås med oss medan vi äter så får han sitta vid bordet, men han måste inte äta för det. Vill han hoppa ner och leka av sig och sen komma tillbaka och äta mera så får han det.

Vill han till exempel bara ha pastaskruvarna och inte kycklingen så bryr vi oss inte det minsta om i vilken ordning han käkar upp innehållet på sin tallrik, men vill han ha mer pastaskruvar när de är slut så måste han äta upp sin kyckling först.

När det är dags att börja duka av frågar vi om han vill ha mer mat. Säger han nej så plockar vi bort. Har han knappt ätit nåt så sparar vi hans tallrik i kylen för eventuella framtida behov (dvs mellis eller kvällsmat), men vi sparar den inte över natten.

Ibland kommer han precis innan det är dags att börja göra sig i ordning för sängen och vill ”äta nåt”. Då får han sin mattallrik, om det finns nån alltså, och annars får han välling, macka eller lite yoghurt med müsli.

Detta möts ofta av protester förstås, men alltså Simon är nästan 3 år; att protestera är hans jobb. Han är dessutom jättebra på det.

Vi vet att båda barnen som regel äter mycket på föris och då blir det lättare att vara bestämd hemma, eftersom vi då vet att om de vägrar mat så handlar det sannolikt inte om själva maten, utan om nånting annat.