Semesterpaus…

Vi är som sagt på landet (i Stockholms Skärgård) den här veckan och nästa. Det är varmt, men inte riktigt lika illa som hemma. Jag skriver detta på mobilen samtidigt som Björn och jag äter ost och dricker vin (och i Björns fall upptäcker Instagram), så det blir inte mitt bästa inlägg.

Kan säga att Emmental gör sig inte lika bra till rödvin som Gruyère, men man tager vad man haver.. eller hur var det?

Det är dåligt med internet så jag kommer inte skriva så mycket (typ alls tror jag) förrän vi kommer hem, men Instagram finns ju alltid. Kolla där 😉

Hälsningar från båthuset och kvällsbryggan

Han blev frisk lite för fort

Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.

Dag 1

– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.

Dag 2

– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.

Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t ”hallå?” när hon tittade bort för länge.

Dag 3

– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.

På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.

Dag 4

– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden ”om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.

Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.

På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.

Dag 5

– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.

Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på ”blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).

Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.

Dag 6

– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa ”de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.

Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.

Inte maginfluensa

Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.

Dag 7

Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.

Antal studiedagar

Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.

Övernattning en amouerux på Scandic Haymarket

Jag har inte haft tid att berätta om fortsättningen på Björns födelsedag, men bättre sent än aldrig – eller?

Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.

Överraskad

När vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.

När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.

Jubel.

Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.

Haymarket by Scandic

Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.

haymarketEtt glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.

Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.

haymarket

Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.

Det här var typ den glutenintolerantes dröm…

haymarket

Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt ”säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.

Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.

Attackshopping

Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.

Jag gillar att shoppa med inställningen att ”nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.

Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.

”Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.

5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.

Hemma igen

Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.


OBS! Ej sponsrat

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Läggningsrutin(er) och orättvisor

Läggningsrutin

Vi lägger barnen varannan kväll, jag och Björn. Alltså varannan kväll lägger jag Adrian, och varannan kväll Simon.

Vår – eller ska jag säga deras? – läggningsrutin börjar kl 19 med välling till Adrian och Simon får varm/kall mjölk med frysta lingon om han vill. Det är ett mysterium för mig varför man väljer att ha frysta råa lingonbär i sin kvällsdryck, men det är å andra sidan inte jag som ska dricka den.

Sedan följer badrumscircusen med tandborstning, fuktkrämsbrottning, olovlig vattenlek, förtvivlat hysteriska sammanbrott över att blallan (blöjan) liksom kränkningarnas moder (pyjamasen) ska på, alternativt lajvande om en snigel som inte har några ben, en bäbiskatt och/eller pirater.

”Mamma! Suta nu då! Ja behöväj ingen futtkäm, ja ä en PI JAT!!” hojtar den ene medan den andre redan vrålat sig hes och nu avgrundsväser på utandningen.

Sedan delar sig spåret.

Simon

Jag lirkar/lurar/lockar/bär/jagar Simon in i hans rum, plockar fram hans napp och lägger mig på sängen och väntar på att få en bok. Det händer att han inte kommer, och då väljer jag en själv. Det händer att han inte kommer då heller, varpå jag undrar om han inte vill ha nån saga och lite längre fram i den diskussionen brukar han gräva ner sig bredvid mig och lyssna. Efter sagan vill han dricka vatten, och sen sätter jag på CD-spelaren med sago-skivan, kramar godnatt och stänger dörren.

Förr brukade han gå upp igen, komma ut ur sitt rum och hojta ”Argh!” och svänga piratigt med armen, och skratta när vi bar tillbaka honom, men det verkar ha gått över nu. Trots det sitter vi kvar en stund i soffan utanför och vaktar, medan han ligger där inne i sin säng och sjunger, pratar och spelar speldosa.

Adrian

Giv mig styrka.

Adrian har taggat på sagostunden halva kvällen. Han är så peppad att han rusar ut ur badrummet raka vägen till sitt rum och hämtar en bok som han möter mig med halvvägs tillbaka. Tillsammans går vi till sängen, jag hämtar en napp och eventuellt pyjamasen och måste hela tiden påminna om vilka uppenbara samma-som-igår-saker som vi måste göra innan vi kan läsa sagan. Han är helt med, och när det är dags att lägga sig bredvid mig är han så uppspelt och lycklig att han skrattar entusiastiskt när jag lyfter upp boken.

Han brukar få en 10-15 minuter oftast, sen sjunger jag lite och sen är det godnatt.

Adrian protesterar. Jag berättar saker som att alla ska sova, Simon också, osv. Jag lägger ner honom i hans säng. Han börjar grina ilsket. Jag lägger över täcket, pussar godnatt. Han sparkar av sig täcket och skriker medan jag går ut och stänger dörren.

Fram till hit ungefär låter det likadant oavsett vem av oss som lägger honom. Men i mitt fall så klättrar han ur sängen och kommer ut ur sitt rum redan innan jag hunnit sätta mig i soffan. Jag fångar honom, upprepar nedläggningen i sängen, varpå han upprepar sitt gubben i lådan-nummer igen. Och igen, och igen, och igen.

Och igen.

Då kan Björn gå in, om han är klar med Simon alltså, och bara lugnt ta Adrians ansikte mellan sina händer, titta honom stadigt i ögonen och säga att du ska sova nu.

Adrian protesterar ändå trött, men lägger sig ner och kommer inte upp igen.

Wtf?

När Björn kör läggningen med Adrian bråkas det en 5 min sen somnar ungen UTAN att Björn behöver ligga bredvid och spela slowmotion basket med hans huvud för att förhindra att han reser sig upp, eller stå som en målvakt på andra sidan dörren och vara beredd på att ta emot när handtaget sakta vrids nedåt.

läggningsrutinNär som helst nu… När som helst.

Jag har uppenbarligen ingen auktoritet. Jag har inte heller hjärta att vara hård det sista jag gör på kvällen, men även när jag är det så har det noll effekt – antagligen för att jag inte är konsekvent.

Men det finns hopp!

Härom kvällen bad jag Björn demonstrera sin teknik på mig. Låtsas att jag är Adrian, sa jag. Det gjorde han, och sen gick jag in till vår lilla lådgubbe igen, kopierade Björn och talade om vad som skulle hända nu. Adrian accepterade (!! OMFG !!), på sitt sätt. Dvs han fortsatte att protestera, men övertygelsen hade liksom runnit av honom och 10 min senare var det knäpptyst.

(paus för stående ovationer)

(ridå)

Vi rekade nappinlämning på Skansen

Vi har som sagt en plan på att skrota Simons napp nu i sommar. Vi har börjat med att plocka den från honom när vi går och lägger oss, och det går numera bra; han ber inte ens om den varje morgon längre. Nästa steg har vi tänkt är att plantera idén om att nappen ska ta vägen nånstans sen. Typ till katterna på Lillskansen via deras fina nappinlämning, och av den anledningen drog vi på rekognoseringsbesök till Skansen i lördags.

Lillskansen

Jag tycker de är så fina tillsammans när de bär hatt båda två… Jag vill passa på att tillägga att Simons hatt har helt tappat formen – inte så konstigt, den är gjord av papper – men han gillar den ändå och den skuggar bättre än Adrians solmössa.

Björnarna var aktiva när vi gick förbi. De klättrade högt i träden, manövrerade runt sina leksaksrör som det trillade ägg ur, och en var fullt upptagen med att gnaga på nåt.

Lunch

Innan lunch blev vi tvungna att stanna och köra en sväng i en bil innan vi kunde leta rätt på ett ställe som sålde korv, vilket vi inte hittade så det fick bli köttbullar med mos och så mina pommes som muta för att få dem att äta sitt.

Normalt är det sovdags efter lunch, men vi tänkte att vi skulle gå lite till och sen vända direkt till bilen om när det började barka åt pipan.

Det gick bättre än väntat, Adrian är den som rasar först och snabbast så det är honom vi har koll på vad gäller när det är nog, vilket det blev kl 13:15 ungefär. Då körde han ett röjar-race framför knäna på alla som stod och tittade på den utslagna vargen under trädet nedanför, sprang vidare framåt och in i ett hörn där han satte sig och tyckte att vi hade promenerat klart, varpå jag blev lite stressad och läste kartan fel.

Men han kom in i nån sorts andra andning och höll ut under besöket hos aporna på vägen mot parkeringen. Han somnade när vi svängde ut från parkeringen och satt sådär riktigt obekvämt ihopsjunken när vi kom hem. Simon hade ännu inte somnat så vi bar upp båda till sina rum och så fick de sova en timme där, för att ha en chans till en dräglig kväll. Det gick vägen, hör och häpna. De var lite slitna på kvällen, men över lag var det värt det och Simon är peppad på att åka dit igen.

Napphistorien då?

Nja, när vi nämner att han ska lämna sin napp, kanske till katterna som vi såg, så blir han tyst och sen byter han ämne. Det behöver nog lite tid på sig att mogna, det där.

 

SaveSave

SaveSave

Junis 3 bästa

Även om Juni gått på högvarv för min egen interna del, så har jag ändå varit ledig. Jag har pluggat InDesign, eller försökt i alla fall, gett mig på Adrians rum liksom ateljén/arbetsrummet. Senast i torsdags var vi iväg och handlade skåp på 2 olika Blocket-annonser, och nu till helgen ska vi försöka sätta upp dem och flytta in i dem.

Juli har redan varit igång ett tag, och med tanke på hur mycket jag (inte) är ute skulle man kunna tro att jag undviker sommarvärmen, men faktum är att det inte längre ger mig så mycket att sitta och svettas i solen för att kämpa till mig en bränna. Jag är ute med barnen när jag hämtat dem på föris i vilket fall som helst och det räcker gott för mig.

Om en vecka är det semester. Om en vecka åker vi till landet och stannar där längre än någonsin tidigare; 2 veckor blir vi ute och jag längtar. Verkligen.

Junis 3 i topp

Bästa sommarvädret i mammaminne… Men jag tillåter mig att lyfta ett oroat ögonbryn ändå för klimatet, den höga brandrisken och vattningsförbud på flera håll.

1.
Rianns Krog – supermysigt ställe på Lilla Essingen

2.
Barnvänlig fiskgratäng

3.
Simons napp funkar inte

Trettondagsafton – fri entré i Galärparken

Parkteater!

Fri entré är det som gäller i Galärparken 3-5 juli – dvs till och med ikväll – i Stockholm. Starkt tips, om du mot förmodan har möjlighet att skaffa barnvakt och teatersällskap på kort varsel 😉

Jag var där på egentidskväll med Anna igår, en tjejkväll komplett med överhällt vitt vin i en Karma Kombuchaflaska och sushipicknick på parkbänk.

”Jag vet inte vad det är med mig och fotograferingssammanhang. Jag känner sällan igen mig själv på foton och jag förfasas över hur jag tydligen ser ut för andra,” sa jag medan Anna tog ännu en bild och svor över att inte lyckas fånga ett verklighetstroget foto.

Trettondagsafton

Pjäsen var mycket underhållande, men eftersom den ges på engelska och jag inte kan historien liksom saknar större delen av käre Williams vokabulär, så hade jag svårt att hänga med.  Men jag älskar 20-tal.

galärparken

Och mellan varven spårade det lite, men på ett bra sätt.

”I’m a funny rabbit!” till techmusik.

Efter teatern gick vi ner till bryggan och gjorde slut på vinet. Det blev en bra kväll, men gamla och trötta som vi var är så var jag hemma vid 22:30. Mitt i natten, alltså.

SaveSave

SaveSave

Var min skitnatt ett test, och i så fall, klarade jag det?

skitnattDet värsta med att inte få sova om nätterna

Det värsta med att inte få sova om nätterna när man har småbarn är inte det faktum att man inte får sova. O nej. Det värsta är att man hela tiden leds att TRO att man ska få sova, och sen knuffas ur den villfarelsen – känslomässigt jämställt ett magplask på trottoaren från ettans trampolin – om, och om, och om igen tills något annat bryter tortyrcirkeln, typ väckarklockan. Eller ett annat barn som har sovit (hur!?) klart.

Oh the joys of parenting

Det händer mycket med, och runt, Adrian nu. Jag blir lite åksjuk.

Han äter, till exempel, allt. Är det något han aldrig nekar så är det mat, i vilken form det än må vara – alltså även sandkakor och övrig imaginär kost – men igår så skulle han inte ha nån middag.

Jag vet att han äter på föris så jag blev inte mer fundersam över detta nya än att jag undrade om han tänkte bli sjuk. Men sen vägrade han vällingen innan läggdags, och jag blev jätteorolig. Inte för honom, men för min natt. Jag vet ju att han kommer att bli hungrig, jag vet att han kommer att vakna av hunger – om han inte blir jättesjuk, då vaknar han av det istället.

Han fick därför dricka sin välling medan Björn läste saga i sängen, som ett undantag, samtidigt som jag med lätt ångest längs ryggen tänkte att om det här är ett test, nu, så kan vi inte gå med på det (vällingen i sängen) imorn igen och jag måste ta min skitnatt (-nätter) vid hornen.

Ve och Fasa.

Hashtag: Skitnatt

Jag har berättat om Adrians natterror förr, men han var yngre då och har utvecklat nya sätt att nå bättre resultat.

Han höll sig till kl 03:12. Då vaknade jag av att han hade klättrat upp ur sin säng och satt sig på mitt huvud, och sa ”uuuh, uuuh, mamma, mamma, uuuh, uh” på repeat.

”Nej. Adrian, vi ska sova nu. S o v a . Sov. Lägg dig ner. Ligg! Var är nappen? Vaaaar är nappen? Hm? Där! Ligg!”

Det säger jag alltid när det här händer. Han verkar ha listat ut det. Han svarade med att skrika åt mig, men sen la han sig och försökte (kanske) sova men det gick inte. Kl 04 drevs jag alltså upp att göra välling med honom på armen.

Ibland önskar jag att det var vinter jämt. Kl 04 har nämligen solen varit vaken ett bra tag, det är fullt dagsljus ute och Adrian vaknade förstås helt och fullt. Han drack sin välling, sen tittade han på mig och skickade en ny order:

”Äta.”

”Nej. Sova.”

”Nej.”

Vi gick upp till sovrummet igen, och jag la ner honom i hans säng. Ny order:

”Handen.”

Jag måste ligga i en sovfientlig ställning med huvudet på hans rängram för att nå ner till hans hand och hålla den, men det fanns inte mycket jag inte var beredd att gå med på för att få honom att somna.

Jag somnade i min sovfientliga ställning, vaknade till med ont lite överallt och lirkade upp handen ur hans järngrepp.

Inget hände. Jag la mig tillrätta, hela mitt väsen segervrålade tyst äntligen! – då gick Björn upp, eftersom klockan hunnit bli 05:12. Jag kunde höra honom öppna trappgrinden. Jag höll andan. 05:13 var Adrian på väg upp på mitt huvud igen och jag var klarvaken. Igen.

Han fick ligga bredvid mig, jag gav upp. Det gjorde inte han. Han småsparkade, kramades, gosade, pillade, småpratade och försökte sätta sig upp ett par gånger, varpå jag tryckte ner honom i liggläge igen och tänkte att men va FAN! Kan jag få VILA i alla fall?

Adrian somnade till, sen vaknade Simon. Sen vaknade Adrian, igen, och klättrade ner ur sängen och gick in till Simon. Jag borde följa efter, tänkte jag. Jag borde förhindra bråk innan det händer för jag orkar inte med det, tänkte jag. De kanske klarar sig utan mig en stund, tänkte jag vansinnigt och tvärsomnade.

De lekte på ganska bra för Simon var på sitt snälla humör, men till sist bestämde de sig för att mor hade sovit klart. De kom in tillsammans till mig och klättrade upp i min säng, hoppade lite på mig, tog mitt täcke och satte på fläkten. Det var som om deras far gett dem en hemlig lektion i hur man gör för att få upp mamma ur sängen vare sig hon vill det eller inte.

Sånt där som får en att ifrågasätta sig själv som människa

Frukost. De måste ha frukost, varje sekund som jag ligger kvar här nu är en sekund jag skulle kunna sova sen efter att jag lämnat dem på föris, tänkte jag innan jag gick upp och startade bråket.

Egentligen var det Adrian som började, kl 04 ungefär, men jag är den som är vuxen så det ligger på mig. Det blir gärna så att jag blir lite sur av såna här nätter, och med noll tålamod, noll känslobuffert och känslan av att ha blivit provocerad under en längre tid och nu fått nog, så närmar jag mig min vardag i attackläge. Jag orkar inget annat. Jag orkar inte vara mentalt flexibel, tänka vuxna saker, sätta mig över det hela. Jag är sämre än så, tyvärr.

Detta innebär att minsta motgång möts av en frontalkrock från min sida, och minsta opponering mot det möts av konsekvens. Exempel:

Båda skriker ikapp åt varandra över sina matskålar på bordet medan de inte äter. Shh, säger jag. Sluta skrika, säger jag. Stopp! ryter jag och slår näven i bordet. De tystnar, tittar på mig och ler, inuti mig glöder det när jag sansat säger Tyst! åt var och en av dem med ögonkontakt. Sluta skrika, jag orkar inte. Jag ser att Simon drar efter andan och förekommer honom; Simon om du fortsätter skrika nu, då är det färdigt.

Simon skriker leende med blicken stadigt fäst i min, och jag tappar humöret. Jag bär honom omilt uppför trappan och stänger in honom på hans rum, smäller igen dörren och går ner. Simon grinar bakom dörren. ”Jag vill ha mat!” vrålar han förtvivlat.

Så fort jag kommer tillbaka börjar Adrian vifta med sin yoghurtsked. Det skvätter, jag lägger ner hans hand med skeden i, säger lite sammanbitet ”inte så, ät istället”. Adrian fortsätter, jag tar ifrån även honom maten och torkar honom och sätter ner honom på golvet. Han grinar och skriker ”äta!”.

Inuti, bakom mitt ilskna humör medan båda mina barn skrek efter mat som jag nekat dem, började jag undra om det inte möjligen skulle kunna vara så att jag eventuellt skulle ha kunnat hantera den här morgonen lite annorlunda.

Men det var lite sent att göra om nu. Jag tog fram datorn istället och satte Adrian framför Shaun the sheep, och arbetade mig sedan metodiskt fram längs resten av vägen mot leverans till förskola. Jag måste klä på dem, jag måste klä på mig, de skulle ha med sig extra byxor. Jag släppte ut Simon, som tjatade om mat så att jag måste förklara att han försuttit sin rätt till resten av sin frulle genom att skrika och bråka istället för att äta. Gör man så, då är man inte hungrig.

”Jo, mamma, ja ä de. Ja ä hungi!” sa han och jag smälte grät floder inuti medan jag sa att synd, du får äta mer på föris i så fall.

Ett test

Det var definitivt en prövning, och även om jag som sommarlovsfirare har möjlighet att sova ikapp på förmiddan efter en skitnatt som denna så är ändå hela dagen liksom… förstörd, i brist på bättre ord. Jag menar, alla vet att motgångar jagar i flock.

Kunde jag hantera det här, till exempel? Efter att jag monterat tillbaka ytterluckan – medan ugnen var igång och jag redan bränt mig på tummen – och den på nytt fallit i golvet 2 gånger, så nej, inte så jättebra.

SaveSave

SaveSave