Midsommar med förryckta nätter OCH tandsprickning

Stor tallrik

Det har varit mycket på tallriken de senaste dagarna, och även om vi har haft det trevligt/mysigt/kul/bra så har jag inte haft ett enda andetag för mig själv. Jag klagar inte, men vi behöver väl alla några små stunder för oss själva ibland och helst ska de inträffa när vi är tillräckligt vakna för att fatta att vi har dem.

Midsommar

Björn jobbade sin sista dag i torsdags, så nu är vi lediga tillsammans. Vi tog båten ut till landet sent på eftermiddan och gav barnen mat på båten. Allt gick bra, förutom att Adrian den dagen vägrade sova på förmiddan och alltså bara vilade efter lunch.

Vi nattade dem i vanlig tid, båda somnade, och som genom ett f***ing jäkla TROLLSLAG vaknade Adrian kl 01 och ville ICKE vara vaken på egen hand.

Jag la mig i gästrummet och försökte sova, men det var omöjligt. Adrian gastade i hela huset så att alla muskler i hela min kropp spände sig – det var typ bara panna och tår som rörde vid madrassen – Björn tog med honom ut i vagnen – ja, visa av förra helgens nattliga äventyr hade med oss singelvagnen i händelse av favorit i repris – och eftersom huset saknar tillräckligt antal pålar att vila på så sviktar altanen som en trampolin. Björns steg och vagnens dova hjulmuller mot plankorna; lågt när han var längst bort, och högt som om han körde vagnen I MIN SÄNG när de var på andra sidan väggen, tillsammans med Adrians motargument och Simons sjungande (han vaknade naturligtvis ibland) bidrog till att jag sov något mindre än Björn den natten. Kl 05 gav han upp och somnade.

Vi har fortfarande inte hunnit med att klippa gräset i år, så på morgonen fanns där en fin bana efter försöken att skaka ungen till sömns i vagnen över gräset.

God morgon, glad midsommar!

Själva midsommarafton var ändå mysig, trots sömnbristen. Jag tänkte att Adrians stökiga nätter kanske hade ett samband med att han sovit dåligt under dagen innan (ologiskt, precis som bebisar gärna är), så vi gick in för att han skulle få sina dagstimmar som han brukar.

Vi fick trots det tid att knalla iväg till midsommarfirandet i viken, där de hade rest stången på förmiddan och nu körde lekar och dans. Simon var fascinerad, och tyckte det var jättekul ända tills vi gjorde raketen och Björn fick springa in mot stången och hämta honom så att han inte skulle bli rädd.

På kvällen grillade vi, dvs Björn grillade, Simon tittade på från gungan (kolla klippet på instagram!), jag hanterade potatis och Adrian. Det blev inte riktigt som vi tänkt, men man får inte vara för hård med sig själv när man är sådär luddigt trött som vi var.

Björn och jag hann till och med dricka lite vin och moffa lite choklad innan vi gick till sängs tidigt med en färdig taktik: när Adrian vaknar och muckar så tar jag det helt enkelt för vad det är och går upp (det var min tur). Jag tänkte det kunde vara trevligt att gå ner till båthuset och titta på sommarnatten och mysa tillsammans – om man nu ändå vet att man kommer tvingas vara uppe på småtimmarna så kan lika gärna göra nåt trevligt av det – och sen framåt 04 eller så när jag inte orkar längre så väcker jag Björn och så får han ta över.

Det behövdes aldrig.

Pojken hade ju sovit normalt under dagen, så natten blev orolig men inte så till den grad att vi var tvungna att ställa oss på bryggan och betrakta fiskarna slå i vattenytan.

Han har fortsatt trenden med usla nätter sen vi kom hem i lördags, däremot. Tandsprickning är det definitivt, men han är också mer förkyld och rosslig och supersnorig.

Inatt är det min tur att sova bredvid vår lilla mullvad. Får se hur det går… Är lite beredd på att inte sova så mycket.

 

SaveSaveSaveSave

Pepp på att gå i pension

”Ja, man tar ju hand om sina barn, oavsett hur gamla de blir.”

Så sa min mamma till mig för ett tag sedan när jag malt på ett tag om hur tacksamma vi är för att hon håller ångan uppe när ingen av oss fått sova, pysslar med sånt som vi inte har tid med, tar hand om läggningar, matning, disk, middagsvila och även matlagning när tillfälle ges, och hur ett enkelt ”tack, mamma, för allting” liksom inte riktigt räcker.

Jag kan tänka mig att det är så, alltså att man ser efter sina ungar så länge man kan. Det är kanske lättare när man inte måste göra det 24/7; lättare att se var hjälpen behövs, och när. Lättare att orka eftersom man vet att man kommer få ta igen sig. Och säkert ganska kul, just eftersom det inte är 24/7.

Min husläkare sa för en tid sedan att det här med barnbarn, det är ännu bättre. Det är det enda som slår att få egna barn.

”Vaddå, menar du att den kärleken är ännu större?” sa jag skeptiskt.

”Ja. Så är det.”

Jag har svårt att se hur det kan vara möjligt, och om det är det; hur står man då ut att inte leva under samma tak som sina barnbarn? Min husläkare är lite rolig, hon pratade ju förstås om hur hon upplever det, men hon var ändå mycket bestämd.

Jag kan däremot tänka mig att den kärleken, måhända lika stark, ser lite annorlunda ut eftersom man inte bär huvudansvaret. Och det sa hon också;

”Man får bara det bra. Man har dem på besök, man leker och man har roligt, och när det kommer till uppfostran och annat lite jobbigt så lämnar man tillbaka dem till föräldrarna.”

Jag tycker i och för sig att det låter som ett guldläge… Vi har 2 pojkar, och jag förväntar mig barnbarn av minst en av dem. Ingen press, men så är det. Fixa det. Hur och med vem är mindre intressant – så länge jag får träffa ungarna ofta.

Så nu, när nätterna ibland bara har en lång uppförsbacke att erbjuda, så tänker jag dels samma sak som alltid,

det kommer inte alltid vara så här 

dels att det är värt allt och mer därtill, och nu dessutom att

jag får barnbarn en dag, och då slipper jag det här

Skönt ändå att kunna tänka sig att man sparar det bästa till äldre dagar.

Mormor med baby-Simon

Jag är lite pepp på att gå i pension nu.

SaveSave

SaveSaveSaveSave

När man vet vad som hände, men inte varför

Vi var på landet i helgen, årets första sommarhelg där och vi hade stora planer. JAG hade i alla fall stora planer; jag skulle sätta upp en hylla och en gardinstång. Jag hade ändå 2 dagar på mig och dessutom hade vi mamma med oss.

Men…

Jag vet inte vad som hände. Eller snarare, jag vet plågsamt väl vad som hände, men jag är lite osäker på varför.

Adrian frångick sitt sovschema och vände 2/2 nätter uppochner. Det finns några tänkbara anledningar…

  • det luktade mycket instängt i vårt rum
  • han fick sova i vaggan, som han är lite för stor för, och vars rörelser han är ovan vid
  • det hände mycket nytt runt honom och han verkade ha svårt att få ro
  • han har aldrig lärt sig att somna själv nån annanstans än i vagnen, som inte var med
  • jag hade ingen lust att sitta och hoppa på bollen de 2 timmar som han brukar sova på förmiddan

…men utöver det fattar jag ingenting. Plötsligt sov han bara en gång om dagen, somnade sen i vanlig tid på kvällen bara för att vakna kl 01 och vara vaken i 3 timmar.

Möjligen var det magknip inblandat, men jag vet inte… Hursomhelst, jag och Björn var helt slut, men mamma var pigg som en mört och Simon verkade relativt oberörd han med, så de två tillbringade ganska mycket tid med varandra.

Mamma var till och med såpass alert att hon gav sig på badstegen, medan jag låg utslagen på bryggan efter att äntligen ha lyckats få Adrian att somna uppe i rummet.

Som sagt, tiden försvann in i ett luddigt uttryck för sammanhang och plötsligt var det bara 3 timmar kvar tills båten hem skulle gå. Men jag hann, kan jag meddela. Både hyllan och gardinstången sitter uppe nu, och på torsdag åker vi tillbaka igen och firar midsommar 🙂

SaveSave

SaveSave

Majfavoriterna, såhär halvvägs genom juni

Här kommer majfavoriterna! Man kan väl säga att maj var en lite tuffare månad över lag:

1.

Ingen har dött alltså. Men vi kommer alla förlora våra föräldrar en dag.

2.

Påskserien del 3: En svärdotters mardröm

Jag funderar på hur jag hade gjort om Annette hade varit som Annas svärmor; hade jag orkat stanna med Björn? Svaret på den frågan hade förstås hängt på Björn. Hade han lämnat mig ensam i konflikten vete sjutton om jag hade fixat att bilda familj med honom…

3.

Jag är sämst på levande charader

4.

25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan

Lagen om alltings jävlighet.

5.

”Ge mat vid 6 månader”s vara eller icke vara

Det är inte så lätt i början…

SaveSave

SaveSave

När Björn är borta dansar kaos på bordet

Sommerfest

Björn var på ”sommerfest”, som det stod i vår gemensamma kalender, igår. Det skulle hålla på kl 18-20, enligt kalendern.

Mamma kom över på eftermiddan och hjälpte mig med barnen fram tills Simon vek ihop sig i sin säng. Han var lite hängig hela dagen, bet ett gäng ungar på föris före lunch och sådär, tränade på att skrika NEJ som svar på tilltal och annat viktigt, och Adrian hade feber runt 38,5° hela dagen och hade humör därefter. Fast i hans fall innebär det bara att han är lika glad och gosig som vanligt, så länge han har fysisk kontakt med någon och då helst mig. Så det var egentligen lugnt men himla skönt med hjälp ändå.

Märkligt hur svårt vi verkar ha det att vara normala när Björn inte är hemma… Han skickade en bild, för övrigt, så han verkade ha en bra kväll i alla fall.

Evighetsläggningen

Hursomhelst. Simon var inte svårövertalad att gå och lägga sig men Adrian… Åh. Jag började som vanligt kl 20 med gröt som mamma gav honom medan jag förberedde mat till helgen. Sedan hela läggningskarusellen på skötbordet med det sällsynta inslaget av febertermometer. Sedan försök till intag av vatten, vilket ratades i vanlig ordning. Sedan bollhoppning i sovrummet, jag kollade på netflix samtidigt, och svettades av flera anledningar;

  • hela huset eftersvettades värme efter en dag med 25° i skuggan,
  • jag satt i vårt sovrum med kvällssol,
  • och hoppade på en pilatesboll,
  • med en febrig bebis i famnen.

Jag la ner honom 2 gånger, och 2 gånger vaknade han direkt och sa ”Gah?” med ett leende bakom nappen, en vinkande arm och trevande fötter. Inför 3e ronden gav jag honom Ipren, och vatten som jag nästan tryckte i honom, och ställde in golvfläkten som Simon vrålat ”NEJ!!” till när jag föreslog den tidigare på kvällen.

Kl 22:15 kunde jag lämna övervåningen. Kl 22:49 skrev Björn att han var på väg hem.

Jag borde ha tagit hand om köket, som inte såg ut så som jag ville finna det imorse, eller i alla fall rensa undan på bordet men istället tog jag datorn och gick och gömde mig i soffan. Ingen mening med att gå och lägga sig innan Björn kom hem; det var min tur att sova ostört.

Helgplaner på landet

Idag är det tänkt att vi ska åka till landet. Jag ska piffa till gästrummet, som jag målade i lysande neontetrefärg (turkos) förra året, med lite dämpande inredning så att inte övriga delägare blir blinda när de går in där. Mamma hänger med, vilket hjälper nåt alldeles obeskrivligt om man vill få nånting gjort utöver det man alltid gör i egenskap av blöjbarnsförälder.

Apropå det fick jag ett ryck igår och beställde hem tygblöjor. Vi får se hur det går med det, tanken är att Simon ska bli rumsren den här sommaren men Adrian kommer ju växa i dem så det blir nog bra. Jag är sjukt taggad.

SaveSave

Vi åker till Toscana i juli

Jag plockar upp min teaser om Italienresan, bättre sent än aldrig.

Lång dubbelledighet

Björn går på semester efter midsommar. När semestern är slut tar hans föräldraledighet vid, vi kör våra dubbeldagar då så att vi är lediga länge tillsammans. Ungefär 8 veckor blir det

2 av dessa veckor har vi valt att förlägga till Toscana i juli. Ingen av oss har varit där med vi har vänner som har det och varmt rekommenderar alltihop.

Vi ska hyra bil och bo på 3 olika ställen. Allt är bokat och klart. Sen kom vi på att

  1. vi behöver en barnvagn som tar mindre plats i bilen, och
  2. Adrian har inget pass.

En till barnvagn

Barnvagnen hittade vi på Blocket till slut. Hon som sålde den hade inte själv använt den, den kom från ett lager efter ett dödsbo. Hon ville ha 1800 kr för den, utan tillbehör och med avskavt handtagsskum, men när ingen nappade gav hon upp och jag fick den för 1000 kr.

Det visade sig att Maclaren Twin Techno Champagne inte tillverkas längre, men vagnen verkar oanvänd. Regnskyddet hade fortfarande skyddspapper kvar när jag vek upp det för att prova. Jag fick även med åkpåsar, huvudkuddar för nyfödd och myggnät. Hjulen är nästan utan märken.

Simon följde med och provsatt när jag skulle titta på den. Han godkände den entusiastiskt, men det kan ha haft att göra med att han fick en leksaksborrmaskin av hon som sålde eftersom hennes son vuxit ifrån den.

Man kan fälla ryggstödet nästan helt, så Adrian provlåg och jag tror det blir bra det här. Jag hoppas att det var ett bra köp… det visar sig.

Nu har vi 3 olika barnvagnar, 4 om man räknar med den som ska säljas.

Pass

Jag var med Adrian till Polisen igår efter lunch och lämnade in pappret med Björns bevittnade medgivande, och så skulle pojken fotas.

När jag gjorde detta med Simon så plockade herrn bakom disken bara fram en digitalkamera, gav mig ett buckligt vitt kuvert att hålla upp bakom Simons huvud och på 2 försök var det klart. Men igår stod Monsieur Envis bakom disken, och Adrian skulle absolut fotas i den vanliga fotomaskinen för vuxna. Jag fick ett vitt kuvert. Jag höll Adrian med ena armen, och efter omständlig instruktion höll jag kuvertet framför mitt eget ansikte.

”Flytta honom lite till vänster…”

Jag bökade med 9 kilo hösäck i enarmsfamnen.

”För mycket… Nu är han ur bild… Nu har han ena handen i munnen…”

Jag fick mjölksyra i armen, och prövade att ställa ungen på den runda barstolen, avsedd för vuxna som fotas,  istället. Han började hoppa överlyckligt, som han alltid gör i den positionen. Genom sin lucka halade Monsieur Envis fram en jättelång bambupinne med en babyskallra fastsurrad i änden, och började banka med den mot fotomaskinens övre del. Adrian skrattade glatt mot Monsieur Envis, som multitaskade hellre än bra med ett öga på sin dataskärm, det andra på Adrian, ena handen på datamusen medan den andra höll i bambupinnen som misshandlade fotomaskinen, vilken blinkade hej vilt i sina försök att fånga min sons uppmärksamhet – eller min son över huvud taget – på bild. Det var typ disko bakom draperiet till vår fålla, Adrian studsade så att barstolen var nära att välta och spektaklet antog statisk styrketräningsnivå när jag försökte hålla honom stilla i luften.

”Jag antar att det är meningen att han ska titta mot skallran? För i så fall har jag nåt annat vi kan hänga där…” flåsade jag. Svetten rann stilla längs ryggen, det sög i armarna och Adrian hade fantastiskt roligt åt alla håll utom ett.

”Jo, vänta, jag tror han lugnar ner sig snart,” sa Monsieur Tjurskalle.

”Hah! … Tror du?”

2 minuter senare skulle jag godkänna fotot, men jag var inte i skick att ha åsikter om hur lobotomerad min pojke skulle få se ut på sitt första pass så det var ett tvärt ”perfekt!” och så fick vi gå.

Nu hoppas vi bara på att vi hinner få det innan vi ska åka, för flyget går den 4e juli. Men han sa att det bara skulle ta en vecka.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och ”essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. ”Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Manligt & kvinnligt, och jämställt ont i tummen

Jag är, som alla människor med alla sina knivar i lådan, för jämställdhet; lika = lika, utan hänsyn till huruvida du klarar av att kissa en cirkel i snön runt dig själv utan (alltför mycket) besvär, eller ej.

  • lika ansvar = lika belastning
  • lika prestation = lika belöning

Jag är för jämställdhet, men jag är inte dum i huvudet: det finns en anledning till att det är övervägande kvinnor som bär bh, övervägande män som bär susp och så vidare, vi behöver inte gräva ner oss i övertydligheter som att jag INTE anser att män ska föda barn och annat sci-fi.

Men vi är inte LIKA för det.

Det finns saker som kvinnor kan, som män inte kan (jaaaa jag veeet det finns säkert undantag, framför allt i punkt 3), till exempel

  1. föda barn
  2. amma
  3. klaga över mensvärk och PMS

I gengäld kan männen skriva sina initialer i snön med sin kisstråle. Och en massa annat som jag inte kommer på men som inte är mindre bra och oumbärligt för det, som typ att befrukta kvinnor och sånt.

Med det sagt

Vi är funtade på olika sätt och med olika förutsättningar, oberoende av kön. Jag kan till exempel inte åka till Ikea, vara där i 10 min och komma ut genom kassorna med det jag skulle köpa. Det kan Björn. Detta skulle kunna ses som typiskt manligt och kvinnligt, så även att jag, å andra sidan, kan lyfta våra barn obehindrat vilket inte Björn kan.

För han har fått ont i tummen.

Jo, det låter ynkligt men det är en riktig grej som har hänt. Alltså han har ont på riktigt, och enligt hans naprapat så har åkomman ett namn:

Morbus de Quervain (stenoserande tendovaginit)

”Det kan man få av att lyfta barn mycket under armarna. Det brukar vara mest kvinnor som får det!” sa naprapaten i fråga glatt.

Björn tyckte att det var ett tydligt tecken på att vi har ett jämställt hem. Jag kunde inte låta bli att säga att…

”…eller så är det så att vi kan kriga hur mycket vi vill för jämställdhet, men vi kommer aldrig lyckas för ni är helt enkelt för veka för att klara av det vi gör.”

 


Bildkälla: Unsplash

SaveSave