”ge mat vid 6 månader”s vara eller icke vara

Vi försökte ge mat vid 6 månader…

Vi började med lite käk till Adrian för en dryg månad sedan:

Morot = framgång

Potatis med lite morot, smör och mjölk = VE OCH FASA

Morot/palsternacka med en klick smör = stor framgång

ELSAS ROTFRUKTSPURÉ = ka-ta-strof

Elsas Rotfruktspuré

Jag följde receptet* till punkt och pricka, men det var uppenbart att det var läge att hålla sig till morot och sötare smaker ett tag till.

Tveksam framgång

I 2 dagar åt han rejäla portioner till lunch, vid 13-snåret, och i 2 nätter höll han på fram in på småtimmarna med pruttar, magknip, smårapar och allmänt missnöje i sömnen. Så vi backade. Återgick till bara ersättning för att se om det blev bättre, och det blev det.

Om förbättringen berodde på att hans system fick återhämta sig, eller på att tandsprickningen passerade, eller på att han kom ut ur den mörka fasen är oklart, men det blev bättre och jag fick sova, och därför var jag ovillig att göra ett nytt försök på att smyga in mat i kosten.

Nytt försök

Men utvecklingen går fort och det märks på honom nu, 7 månader gammal, att ersättningen inte riktigt räcker längre så vi har börjat med mat igen. Elsas rotfruktspuré får ligga kvar i frysen ett tag till, och än så länge är det morot/sötpotatis/kyckling som håller honom på gott humör om dagarna.

Det är så lätt att laga mat till honom, inte så att det blir skojigt, men nästan. Det tar liksom ingen tid egentligen (länge leve tryckkokaren) och han är mycket jämnare i humöret.

Man måste fortfarande muta och/eller lura honom med napp för att få honom att öppna munnen och/eller svälja. Tekniken sitter inte riktigt, och viljan verkar inte heller alltid finnas där. Så mycket enklare med flaska ju…

Tips för den som vill göra egen bebismat:

Bildkälla här.

*Minimat.se är i övrigt en bra sida tycker jag. Vill bara säga det.

Sammanfattning av solohelg med massa besök

I fredags var det sommar. Det var kanske samma för alla överallt – jag vet att Björn hade det lite jobbigt i Tallinn med bara svarta jeans och skjorta i packningen och med ett hotellrum precis under takbjälkarna. Du vet sådär varmt att man börjar tänka saker som ”jag kanske är mer av en vintermänniska när allt kommer omkring” och så.

Syssling-Anna kom över vid 16 och underhöll Simon medan jag lagade mat, med Adrian på köksgolvet, och sen kom Niclas lagom till middan. Vi åt inne, eftersom vi saknar både paviljong och tillräckligt parasoll. Fortfarande. Men melonen åt vi ute i alla fall.

I lördags kom barnens farmor Annette på eftermiddan och hon stannade över natten. På kvällen premiärbadade vi båda barnen tillsammans för första gången; vi har skaffat en badstol till Adrian så att man törs släppa honom.

Det gick jättebra, ända tills Adrian tappade humöret fullständigt. Antagligen för att Simon snodde hans leksaker hela tiden. Han tog sina stämband till nya höjder medan Simon öste vatten på sin farmor tills hon efter många varningar tröttnade och avslutade badet, varpå Simon också tappade det fullständigt och blev skogstokig där i karet och vägrade kliva upp. Så han fick sitta kvar.

Jag smorde in Adrian, klädde på honom, lyfte tillbaka skötbordet, torkade vatten på golvet, plockade tillbaka kläder, laddade med blöjor, och höll på. Simon satt kvar, i ett nu ganska kallt och framför allt tomt badkar, med huvudet bakåt och vrålade krokodiltårar så att vi fick gömma badkarsproppen.

Men som sagt, det gick bra, över lag. I söndags åkte Carina hem vid 9, och farmor stannade till efter lunch. Sen kom Björn hem innan Simon vaknade. Nu har han pratat om sin pappa i 2 dagar, och när han var ledsen på föris igår hade han ropat på pappa istället för på mig.

Det är väl som jag sa på skämt till en kompis som också har en liten son; njut av den första tiden, för sen vänder han sig mot pappa och eftersom han är pojke går det aldrig över. Typ.

Och som jag saknade Björn…! Jag trodde inte jag skulle det, alltså inte så mycket för min solohelg varade bara 3 nätter och det var ju folk här hela tiden, men jo.

Jag är sämst på levande charader

Jag har alltid varit sämst på charader. Och ordlekar på TV à la Lingo eller dag-tv. Och att se 3D-bilder i random mönster.

Det är som att jag stirrar mig blind på det jag ser, inte på vad det jag ser skulle kunna vara en del av.

Att prata med Simon är som att leka levande charader med någon som blir ledsen, arg och bits när man misslyckas. No pressure. Så jag sitter ofta på stolen vid köksbordet och ser på min tvååring där han med munnen full av gröt pekar ut genom fönstret med skeden och stammar stavelser som har med de mest otippade sakerna i hemmet att göra. TIDEN det tar för mig att dechiffrera koden överstiger i 75% av fallen tiden som det tar för honom att tappa tålamodet och antingen bli arg, eller gå vidare till nästa ämne (inte för att jag alltid märker att han gör det).

Så vad gör man? Man ler, man nickar, man säger ”jahaaaa?” och låter överraskad, och sen tar man kontroll över samtalet fort som attan så att han inte hinner dröja sig kvar vid detaljer som skulle kunna avslöja en.

Men han blir bättre på att prata, och fort. Det kommer nya ord hela tiden och hjärtat gör ett lyckoskutt varenda gång.

Här är en blid på Simon från i julas, som illustration (han kommunicerar, och han har mycket att säga):

PS: Jag ska berätta om helgen, jag ska bara samla tankarna.

Ofrivillig gräsänka: attackplan och nödutgångar

Mamma vill inte att jag ska oroa mig för henne. Att säga det till mig är lite som att kasta en sten i sjön. Jag hör henne, men det är inte som att det har nån egentlig effekt.

Jag är fortfarande skärrad. Av det som hände såklart, men mest av min existensiella kalldusch… men hon verkar ok, i alla fall nu, och hon har lovat dyrt och heligt att ta vår oro på allvar och inte skrämmas sådär mer.

Gräsänka

Björn drog på jobbresa (läs ”fest”) till Tallinn igår. Resan utgör ”sista steget i anställningsprocessen” på jobbet han började på för… ett år sen? Han smsade när de kommit fram och meddelade att alla utom Anton och han som är ansvarig för resan kommit med.

Attackplan och nödutgångar för min tid som ofrivillig gräsänka

Torsdag/igår: Mamma kom över på eftermiddan.

Fredag/idag: Anna & Niclas kommer över på eftermiddan och stannar på middag till att jag lagt Simon.

Lördag: Barnens farmor kommer hit och övernattar.

Söndag: Björn kommer hem på eftermiddan nån gång.

Som bonus kom Carina, Björns faster, tillbaka från Sydafrika i onsdags så hon är också här. Jag visste förstås att hon skulle komma men inte hur länge hon ville stanna, så för att vara på den säkra sidan såg jag till att inte bli ensam under matlagning och läggning.

Vi får se hur det går. Jag återkommer med rapport nästa vecka.

Trevlig helg!

Den oundvikliga och värsta stunden i livet

En gång när jag var liten så fick vi en uppgift i skolan: vi skulle intervjua någon med ett gäng frågor vi fått. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en märklig uppgift, för det var intima frågor man skulle ställa.

Jag valde att ringa farmor. Hon ställde glatt upp med att hjälpa mig att göra mina läxor, men så kom jag till den där konstiga frågan ”vilken var den värsta stunden i ditt liv?”.

Farmor blev tyst för en sekund, sedan sa hon:

”Det var nog när mina föräldrar dog.”

Björn fyllde år igår

Björn fyllde år igår, och imorse åkte han för att vara borta till på söndag.

Jag hade lämnat ett paket och en liten lapp framme på köksbordet till honom på morgonen. På eftermiddagen hade jag stora planer; för en gångs skull visste jag vad han önskade sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Strax efter lunch, när Simon somnat, ringde mamma och sa med grunda andetag:

”Nu har det hänt en grej. Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de sa att jag ska åka in akut. Om jag inte har nån som kan skjutsa mig så får jag ringa efter ambulans. Kan du köra mig tror du?”

Blodet isade sig i ådrorna, allt jag ville var att kasta mig i bilen men ändå sa jag:

”Jag måste vara realistisk: det tar mig en kvart att få in bägge barnen i bilen och minst 5 min att köra till dig.”

”Ok, ja, jag ska gå in och se om grannen kanske kan köra mig. Jag ringer tillbaka.”

Hennes grannar är pensionerade och mycket trevliga, och gubben ställde naturligtvis upp. Mamma ringde tillbaka och meddelade mig, och på frågan hur det var fatt sa hon att hon hade ett enormt tryck över bröstet, hon hade mycket svårt att andas, och hon hade börjat domna i ena armen.

Jag hörde hennes rädsla, orden dröp av den och jag blev lika rädd som hon. När vi lagt på blev jag vettskrämd.

Jag ringde min bror och beskrev situationen, sen sjukhuset jag gissade att hon åkt till för att kolla att hon kommit fram för HON SVARADE INTE PÅ SMS. Paniken släppte när hon hörde av sig och sa att de höll på att ta prover och grejer, och att hon nog skulle få stanna över natten.

Med den kalla rädslan dansande i bakhuvudet under eftermiddan, som den envisaste låten du nånsin fått på hjärnan, var jag disträ, känslig och otålig. Björn kom hem tidigare som avtalat, men jag kunde inte tänka på nåt annat än min mamma.

Efter middan åkte jag hem till henne och hämtade lite saker innan jag körde till sjukhuset. Jonas var redan där, han hade åkt direkt från jobbet.

”Hej gumman,” sa mamma, såg min blick och fortsatte med ett nöjt litet flin i mungipan: ”du behöver inte skälla på mig. Det har din bror redan gjort.”

Det är nämligen så att min älskade mor har typ 2 lägen: på och av. Hon har med andra ord svårt att ta det lugnt, svårt att ta till sig vad det innebär för henne att ta det lugnt när vår husläkare sagt åt henne att göra det. Så för oss är det liksom inte oväntat att nånting händer till slut.

Den dagen kommer

Alltså vi ska alla förlora våra föräldrar en dag, det är naturligt, jag vet! Men min mor är 63 år gammal, det är ingen ålder. Hon ska leva MINST 10 år till, helst 20. Bara vid tanken på att behöva leva resten av mina dagar utan henne känns det som att jag inte får luft. Som att det öppnas ett stort hål inuti mig, så att det bara är skalet av mig kvar.

”Man vänjer sig aldrig,” sa Björn innan han åkte i morse.

”Nej, det är klart, men jag skulle hellre veta att det var på väg. Hinna säga det man vill ha sagt, hinna ta farväl, hinna prata om det. Även om sorgen är densamma så kanske man klarar av det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara att hon bara försvann. Nu.”

Sensmoral

Jag inser, till slut, efter nästan 36 år i livet, hur oerhört hårt bunden man är till sin mamma. Det är läskigt, på så många plan att jag inte ens vill tänka närmare på det. Så jag förstår farmor. Verkligen. Den värsta stunden i livet måste vara när upphoven till det rycks bort.

 


Bildkälla: Unsplash

Kruka till mördarmynta och en barnvänlig expedit

Simon verkar gilla att följa med mig på mina små utflykter med bilen. Kanske är det för att det bara är han och jag, kanske för att det inte är rutin och alltså lite spännande än så länge vad det är vi ska göra.

I söndags eftermiddag fick han följa med mig till blomsterhandeln för att köpa en kruka. Du kanske minns myntan jag planterade i rabatten? Don’t do it! Alltså den har spridit sig något så kopiöst, den för biologiskt krig med de andra växterna och vägrar dö.

Vackert, förvisso, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig och inte heller vad vi hinner med att konsumera.

Krukan, alltså, var till myntan. Det tog en evig tid att ta sig igenom affären men det var inte tråkigt, han trollade fram en vattenkanna i plåt från ingenstans som han släpade efter sig i golvet (och som jag ideligen lyfte upp så den inte skulle repas så mycket) samt en ”piii-piii”, dvs en helgjuten plastfågel som hörde till ett visningsex av en solcellslampa (den var redan trasig, han plockade den försiktigt från golvet och visade sedan hela affären för den).

När vi kom till kassan höll han fortfarande hårt i vattenkannan, och expediten frågade trevande om vi skulle ha den också.

”Nej. Nej, det ska vi inte.”

”Jag förstår,” sa hon. ”Vet du,” fortsatte hon till Simon, ”den där är jättefin men den måste stanna här hos mig. Jag behöver den för att vattna alla blommorna här.”

Alltså underbara människa. Simon nickade allvarligt och räckte över kannan till henne, ingen diskussion om var kannan bodde eller så.

Det händer inte ofta att vi träffar på så sympatiskt barnvänliga (främmande) personer. Men de kanske inte är jättevanliga, med tanke på att Simon urskillningslöst ropar ”Hej hej!” till alla vi möter och att de alltså får chans att visa sina skills. Å andra sidan bor vi i ett land med ett reserverat folk, så det kanske egentligen myllrar av dem. Nevermind.

Det kanska vore nåt att även ta bort etiketten. På sikt.

Mors dag i USA (och här)

I söndags var det mors dag i USA. Jag ska berätta varför jag har koll på det:

En bomma

I söndags tog Björn med sig Simon ut på förmiddan medan Adrian sov hemma och jag fortsatte min vansinnesquest att försöka bringa ordning bland våra prylar på vinden.

När de kom tillbaka för att äta lunch var jag fortfarande där uppe. Jag hörde dem komma in och greja i hallen, och sen:

”Ropa på mamma, Simon.”

”Mamma eh eh eh eh däh?”

”Ja, mamma är på vinden. Ropa på mamma så kommer hon ner.”

”Mamma eh däh?”

”Ja, ropa… Lisa? Kan du komma ner?”

”Är det bråttom?” frågade jag, som stod med en stor kartong i famnen.

”Ja.”

Jag klättrade ner för stegen och sprang nedför trappan, och i hallen möttes jag av Simon som bredbent, stolt och glad räckte upp ett brunt blompaket mot mig.

”Bomma! Bomma, mamma!”

”Åh, nämen! Åååå, vad fiiint Simon! Taaaack, å kom får jag en kram!”

”NÄÄÄJ!!”

Han ville öppna så vi hjälptes åt. En fin vit orkidé vecklades fram ur pappret. Simon var förtjust. Jag var tårögt förtjust.

”Men varför…? Va? Är det mors dag idag?”

Björn, omåttligt nöjd med hur bra överlämnandet hade gått (och med sig själv), nickade och skrattade, och påminde mig om att höra av mig till mamma.

Dominoeffekten

Jag ringde mamma.

”Hej! Jag står med Inger på golfbanan, vi ska snart gå ut men vi ska bara gå 9 hål. Jag kanske kommer förbi sen.”

”Grattis på mors dag!”

”Va?”

”Grattis på mors dag, sa jag.”

”Åh men taaack… Är det mors dag idag? Det hade jag ingen aning om!”


Mamma ringde tillbaka till mig lite senare och upplyste om att det inte alls var mors dag; det är den 28e maj i år. Björn satt mitt emot mig och gapade.

”Men varför står det i min kalender att det är idag då?”

Han har av nån anledning amerikanska högtider i sin kalender, visade det sig, och trodde inte det var olika datum i olika länder.

”Visste du att det kan vara olika datum?”

”Ja, det vet jag. I Frankrike infaller mors och fars dag med 2 veckors mellanrum på våren.”

”Hm.”

 

 

 

Nya förisbyxor av gamla kläder från vårrensningen

Nya byxor igen

Vet inte vad som händer med Simons brallor alltså, men det saknas nästan alltid rena byxor i hans skåp på föris. Det är jättemärkligt.

Så jag rensade i garderoben i helgen. Min, alltså. Insåg att jag är äldre och på en annan plats i livet än vad vissa av mina kläder antydde, så jag la dem i korgen för kläder som ska återvinnas till barnkläder.

Där fanns bl a

  • en svart tröja med silvertexten ”FROM 9 TO FIVE” – hoppas DET aldrig blir aktuellt, sämsta tiderna man kan ha om du frågar mig
  • en svart tröja med grått tryck MAKE ART NOT WAR
  • en mossgrön tröja med ljusrosa (vita, en gång i tiden) detaljer såsom blomster och bling. Den var av den liiiilla modellen, så tyget tog slut och jag jag fick skarva med sakurablommor (tror jag det är, älskar det tyget)
  • en grå HM-klänning strl L som jag fått av mamma en gång och som varit för stor ända sedan dess

De grå byxorna lider av en felberäkning på 3 cm i midjan, vilket innebär att de inte tillåter blöja om man vill ha dem i midjan så jag måste sprätta… dvs de ligger i en hög på golvet i ateljén.

Jag älskar att sy nytt till barnen av gamla kläder. Det är kul att de lever vidare, och varje byxa blir unik.

Nattskräcken är tillbaka

Adrians nattliga härjande för några veckor sen, som antagligen berodde på tandsprickning, verkar vara i återtågande. I natt vaknade han vid 03 och låg och brottades med först sitt eget täcke, sen nappen, sen den andra nappen han fick, sen mitt täcke, sen min hand, och sen ålade han över till mig och började försöka rygga in under min kudde, som en gråsugga.

Vid 04:22 gav jag upp och gjorde en flaska välling till honom. Det fick effekten av ett lysande humör, massa spontana leenden och skratt och ljudande av de vokaler som brutit sig in i repertoaren (a, o, u, ä – gärna i den ordningen men inget är skrivet i sten).

Vid 04:45 gick jag in till Björn, som jag vet kan fungera på 6 timmars sömn, och körde upp honom.

”Vah… Ska jag gå ut?” sa Björn.

”Om du vill. Jag tror att en barnvagnspromenad gör susen. Jag tänkte du kunde ta över nu så jag får sova 2 timmar till. Då får jag 4.”

”Oumf… Vah…? Ska jag lägga mig hos dig eller…?”

Det löste sig. Jag hoppas bara det inte blir lika illa som sist, då botten nåddes den natten då jag somnade första gången kl 04:45, väcktes kl 05:55 av nappfippel och väckarklockan ringde kl 07.